Grattis på födelsedagen, lillebror!

Idag fyller världens bästa lillebror 19 år, och om några dagar tar han studenten. Det är helt sjukt hur stor han har blivit, jag hänger inte ens med!
 
Med tanke på att jag går upp 04.30 på morgnarna - och mamma och pappa inte långt därefter - så blev det ingen sång och frukost på sängen. Däremot ställde jag in ett handskrivet kort och en chokladask på hans skrivbord som han fick vakna upp till. Han tittar faktiskt upp när jag smyger in i hans rum och frågar vad jag gör. Jag viftar bort det i panik och säger åt honom att somna om, och som tur var så märkte han ingenting ;)
 
Jag satt i bilkö hem i minst fyrtio minuter och han skulle iväg strax efter att jag kom hem, men vi satte oss på balkongen och åt lite och han öppnade några paket från mamma och pappa. Senare på kvällen när han kom hem från träningen blev det lite fika och så fick han öppna resten. Av mig fick han alla böcker i Game of Thrones serien. Jag var liiite nervös innan, men jag tror att han blev glad ;)
 
Grattis igen Jonas, tack för att du finns! ♥
 
 
Jag glömde såklart att köpa ett riktigt kort till honom, och så fick jag panik imorse och skrev ett eget. Sååååå fint, visst? :D 

Ett avslutat kapitel

Idag jobbade jag min sista dag på mitt jobb, åtminstone för den här gången. Det är något jag har valt själv och det är många blandade känslor just nu, det är båda skönt och tråkigt. Jag hade åtminstone en superbra sista dag med mina två kollegor. Jag fick börja med att klippa gräs vilket är det roligaste jag vet - trots en liten punktering på det, men det är ingenting som förvånar oss längre. Alla maskiner som kliver innanför vår arbetszon går sönder på något sätt ;) Vi lunchade på en pizzeria som en trevlig avslutning i det fina vädret och sista passet bestod av värmeslag och en himla massa skratt. Jag måste nog säga att vårt arbetslag måste vara det som har det roligast på hela firman - det går inte en dag utan att någon av oss bryter ihop i en skrattattack, men det är det som gör det så mycket lättare.
 
Jag har varit på den här arbetsplatsen sedan den första december, alltså precis 6 månader. Vi alla var helt nya och kunde absolut ingenting, och sedan dag ett har jag och Fabian gått igenom hur många kollegor som helst - dom kom, jobbade halvdant och sedan försvann dom lika snabbt igen. Varenda maskin som vi har rört har gått sönder, antingen har glas spruckit eller delar lossnat eller punkteringar - listan har aldrig tagit slut. Vi har gått igenom två inbrott där alla maskiner försvann - gissa hur lätt det var att jobba utan rätta verktyg :D Tillslut kom Lina, och vi var väl lika säkra på att hon skulle försvinna lika snabbt som dom andra. Jag tror det blev så att jag och Fabian gav upp till slut och vi orkade inte ens försöka, men Lina höll sig kvar och tack gud för det. Det har varit så himla roligt att ha en tjejkollega som dessutom har varit lika konstig som mig. Hon passade in i vårt lilla gäng direkt, och jag tycker nästan lite synd om Fabian som har behövt stå ut med två fnittrande tjejer ;)
 
Just nu pendlar jag mellan lycka och bedrövelse, ungefär. Det är alltid jobbigt att säga hejdå till personer man tycker om och båda två har lyckats knipa åt sig en plats i mitt hjärta, och det känns så konstigt att jag inte längre kommer att spendera mina dagar med dom. Jag har alltid haft svårt för såna här situationer och att behöva ändra på rutiner och släppa taget om saker och folk är långt ifrån min starka sida. Trots att mina känslor om det här jobbet har pendlat upp och ner över åren - som det säkert gör för alla - så har jag ändå varit så otroligt stolt över att ha jobbat här. Det har varit mitt första riktiga jobb, och det har verkligen varit mitt. Det har varit mina områden, det har varit min bil, det har varit min fåtölj och det har varit mina grabbar (då jag bara jobbat med killar innan Lina kom ;)). Jag har haft koll, jag har fått tilliten att göra saker själv - bara det har gjort att mitt självförtroende har växt - och jag har fått ta ansvar. Jag har lärt mig så sjukt mycket under dessa 3-4 år och det är något jag alltid kommer att bära med mig.
 
Och vi ska inte ens tala om vilka fantastiska människor jag har lärt känna. Herregud, jag finner inga ord. Det finns inga ord som kan beskriva hur mycket vissa personer på den här firman har betytt för mig och hur mycket dom har hjälpt mig, och även dom jag inte känner så jättebra kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Det är en bunt på ca 30 personer med väldigt olika personligheter, bakgrunder och etniciteter - men varenda en har hjärtat på rätt ställe och det är allt som betyder något. Jag började jobba där när det var som jobbigast i mitt liv då pappa var under behandling, och allihopa hjälpte mig under den här sjuka perioden och jag står i skuld till dessa människor. Tack för att ni är så jäkla bäst. Jag har alltid sagt att det är kollegorna som gör jobbet till vad det är. Vi har inte alltid världens roligaste arbetsuppgifter, men med en bra inställning har vi klarat av allting tillsammans.
Fabian ska ha det största tacket idag. Jag är fortfarande chockad över att vi har klarat av den här vintern, och framför allt så är jag stolt över oss båda att vi gjort det utan att klaga och utan större problem. Det har inte alltid varit roligt, vi har säkert velat mörda varandra ibland men bara genom att peppa och stötta varandra har allt blivit så mycket lättare. Vi har fasiken löst allting, och vi har haft jäkla roligt på vägen. Muchas gracias, bravida!
 
Nu har jag en lång sommar framför mig där jag bara ska ta hand om mig själv, ta det lugnt och må gott. Jag har länge känt att jag behöver en paus och det är därför jag väljer att sluta idag. Men vem vet, jag kanske klär mig i dessa arbetskläder igen en vacker dag - nu ska jag bara ha sommarlov på obestämd tid och så får vi se vad som händer i höst. En dag i taget, som vanligt.
 
 

Runsten

Nu tänkte jag äntligen bjuda på lite bilder från förra helgen på Runsten! Det har varit så roligt att gå igenom och redigera alla bilder, och det var framförallt superkul att vara där och fota. Det var ett tag sen jag höll i kameran och fotograferade ordentligt och inte bara i vardagen, jag behöver mer sånt!
 
Jag blir fortfarande så glad när jag tittar på bilderna, så glad över hela den dagen, så glad över att allt var så perfekt. Jag mådde så bra och det var så kul att det gick toppen för både Denice och Mika och jag vill bara se mer och mer och mer! Jag vet inte vad som har hänt med mig, men jag är plötsligt så taggad för alla andras skull och jag vill se mina nära och kära utvecklas och lyckas med sina mål. Det får mig att må bra.
 
Hur som helst, luta er tillbaka i stolarna och njut av dessa fina ekipage som ni förhoppningsvis kommer att få se mer av på bloggen!