As daylight fades

När vi var på väg hem till hotellet igen efter att ha varit i San Agustin hade det lagt sig ett slags lugn över strandpromenaden. Det var i stort sett lika mycket folk som när vi gick dit, men ju mer kvällen närmar sig desto lugnare känsla får jag. Det är som att allting saktas ner. Stressen försvinner och folk går i ett lugnare tempo. Vi stannade hela tiden, gick ut på stranden, tittade på katterna eller bara satte oss på muren och blickade ut över havet. Vi hade inte bråttom tillbaka, vi hade inga tider att passa. En sådan där mysig promenad som är som riktig terapi för hela själen. Solen sjönk allt närmare horisonten och försvann ganska snabbt bakom dom höga palmerna. Då och då där vi lyckades pricka in vissa ställen fick vi känna solens sista krafter för den dagen. 

Det är något fascinerande med att se dag förvandlas till kväll. Allt stannar upp för en stund innan dagens tjatter ersätts av nattlivets jubel. Det där ögonblicket från att solen går ner tills att det blir mörkt. Det var ganska fridfullt att strosa framåt i vår egna takt och stanna där vi ville, att få titta ut mot horisonten och konstatera att just i det ögonblicket hade livet inte kunnat bli så mycket bättre