Att vakna upp i en dröm

Hej på er fina ni! Jag är så ledsen över att bloggen har varit så tom och tråkig den senaste tiden. Veckan uppe i fjällen har ju sina förklaringar då vi helt enkelt inte har internet ute vid stugan, men sedan jag kom hem har huvudet varit ockuperat av sak efter sak och det är inte förrän idag jag har orkat packa upp och fixa lite, haha. Jag kommer att rappa på lite med alla bilder därifrån så att ni inte ska behöva vänta så länge, och sedan kanske det är dags att ta tag i inläggen om Gran Canaria. Där har jag inte heller visat allt, hoppsan... Förlåt!
 
Jag åkte i alla fall hem från Ramundberget i torsdags, väldigt motvilligt. Vi hade världen mest fantastiska vecka och jag är så innerligt glad att jag valde att åka upp. På torsdagsmorgonen vaknade jag relativt tidigt och precis som varje morgon hoppade jag ner från sängen och tände eld i brasan. Jag satt där ett tag och bara njöt av lugnet och tystnaden och bearbetade den välbekanta ångesten som kommer fram varje gång jag måste åka därifrån. En helt vanlig morgon med andra ord, tills jag ställde mig upp och drog undan gardinerna. Vitt. Vitt. Vitt. Överallt.
 
 
Jag har spenderat nästan varje påsk där uppe sedan jag kan minnas. Det är ju alltid någon gång i mars - april vilket är allmänt sent på säsongen. Något år vi var uppe hade det börjat töa så mycket att skidspåren bestod av vattenpölar och varenda skoter körde fast. Vanligtvis brukar det inte ens snöa så mycket, men under veckan jag var uppe snöade det varje dag. Inte jättemycket, men det kom alltid några flingor varje dag. Men ja, under dom här 22 åren jag har varit där uppe har jag aldrig någonsin sett snö på träden. Ni vet, det där jag tjatat om hela tiden, det där allra vackraste. När allting är bländande vitt. Det vita, vackra vinterlandskapet. Jag har aldrig upplevt det där uppe, vad jag kan minnas i alla fall. Och inte är det så konstigt, eftersom vi alltid åker upp när det börjar gå mot våren. Jag blev så paff när jag stod där i min lillstuga att jag inte visste vad jag skulle göra. Allt var så vackert.
 
Jag gick upp och åt frukost med mormor och Ville, och jag kände hela tiden hur det sprätte i kroppen. Jag borde inte gå ut, jag borde packa och städa klart eftersom jag hade 64 mils bilkörning hem den dagen. Men jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv om jag inte gick ut, så jag drog på täckbyxorna och jackan och tog med kameran ut. Och oj vad glad jag är för det. Det var så tyst och fridfullt och jag fick den största energikicken jag någonsin känt av. Jag tror att den där knappa halvtimmen den morgonen gav mig orken till att köra hela vägen hem. Jag önskade så att jag hade haft en modell och kunnat genomföra en riktig photoshoot, men man får ta vad man har. Och i det här fallet hade jag bara mig själv ;) Jag sprang runt där i den djupa snön - det hade kommit drygt en decimeter nysnö under natten. Jag kände mig som ett barn på julafton. Hade jag inte åkt hem samma dag hade jag stannat ute i flera timmar och bara njutit. I det ögonblicket var allting helt perfekt. Jag var så lycklig över att jag fick ett sådant fantastiskt avslut på min vecka där uppe. Tack, älskade snö!
 
 
1
Iza Palm

Vilken dröm, att vakna till det stora vita fluffiga täcket sådär. Bästa med vintern <3

Svar: Heeelt fantastiskt! <3
Rebecca Adnell