En blödande huvudstad

Gårdagen började som en helt vanlig dag. Jag gick upp, satte mig vid datorn ett tag, masade mig in till köket för att baka lite och tog en cykeltur med Hera. Vi satte oss ner på en liten klippa vid vattnet och vårsolen värmde skönt. Jag satt där och reflekterade över hur mysigt det var - en lugn och fin dag i april. Jag tänkte att ibland är livet inte så pjåkigt ändå.

Klockan tre lyser min mobil upp med nyheten att en lastbil har kraschat in i Åhlens på Drottninggatan och det uppges finnas både avlidna och skadade. Innan man förstod vad som hade hänt satt vi där, lite lagom chockade och ryckte på axlarna. Hur kan någon lyckas tappa kontrollen så illa? Hur hade det gått till, hur hade bilen kunnat krascha på det sättet från bilvägen? Vi slog på en livestream direkt och ju mer tiden gick, desto mer insåg vi att det inte kunde ha varit någon som råkat somna framför ratten eller tappat kontrollen. Mobilen gick varm av alla uppdateringar från Aftonbladet och meddelanden från kompisar som var lika förvirrade som jag kände mig. Inte kunde det väl vara en terrorattack, på riktigt? Inte här i Stockholm väl? Jag tror till och med att vi skojade om det, att det nu var våran tur. Humorn tog över för att knuffa undan dom här känslorna av total bedrövelse.

I tio timmar satt jag fastklistrad framför TV:n och datorn med någon livestream framför mig. Vi satt ute på balkongen i flera timmar för att ingen av oss kunde förmå oss själva att gå därifrån. Nya klipp trillade in och allt fler uppgifter om olika skottlossningar runt omkring Stockholm smällde upp i våra ansikten. Det gick liksom inte att smälta, det var helt omöjligt för mig att greppa vad det var som hade hänt. Alla reportrar på alla olika sidor sa exakt samma saker om exakt samma händelse, men jag kunde inte förstå. Jag ville inte köpa det faktum att dom händelser vi läst om så mycket i andra länder faktiskt hade skett här, i mitt Stockholm. Tjugo minuter ifrån min lägenhet hade det ofattbara hänt. Man läser om det på nätet och man hör om det på tv, men ändå förstår man inte. Det är lättare att blunda och att titta åt andra hållet, det är lättare att låtsas som att något sådant aldrig skulle kunna hända här. Inte i lilla Sverige, inte där jag bor. Plötsligt var det en helt annan grej, en helt annan innebörd. Liknande händelser har ägt rum runt om hela Europa - bara för några veckor sedan i London. Jag läser, konstaterar att världen är hemsk och fortsätter vardagen. Men idag var det inte bara att fortsätta, det gick inte längre att blunda. Det här påverkade mig personligen.

 
I tio timmar satt jag och följde den här attacken live. Och samtidigt kan jag ändå inte förstå, jag kan ändå inte greppa att det hände så nära mig. Dom där historierna man läser om blev helt plötsligt verklighet. Just där i det ögonblicket var det det verkligaste någonsin, det var på riktigt och det kom som ett slag i ansiktet. Vi är inte säkra någonstans, inte ens i Sverige.

Efter kanske tre timmar, när vi hade flyttat in och jag satt i fåtöljen i vardagsrummet slog det mig på riktigt. Jag kände mig helt tömd på energi. Huvudet var på väg att sprängas. Ögonlocken gick inte att hålla öppna. Jag kunde inte göra annat än att sitta där och titta på hur paniken steg i vår älskade huvudstad. Det visades klipp på hur folk sprang i panik, hur poliser och räddningstjänsten och sjukvården gjorde sitt allra yttersta för att få grepp om situationen. Ingen visste någonting, ingen visste anledningen till att detta skedde och ingen verkade hitta några svar. Jag har aldrig någonsin känt mig så tom och hjälplös och uppriktigt rädd. Rädd för vart världen är på väg. Jag tar del av mycket som sker där ute, jag hör och läser och ser, men som jag skrev så tar jag inte till mig på samma sätt. Jag tror att det är helt omöjligt att förstå om det inte händer dig. För mig var det i alla fall så. Nu när hatet hade hittat till Stockholm gick det inte att blunda längre. För fan, öppna ögonen! ville jag skrika till mig själv. Det här var på fullaste allvar och mina medmänniskor i min stad befann sig, just i det ögonblicket, mitt i kaoset. Bekanta befann sig tvärs över gatan och senare fick jag höra att en av mina bästa kompisar hade varit i närheten. Det går inte att försöka förstå sig på vad folk har varit med om där inne i city, och jag är så glad över att jag inte var inne i stan idag. Jag och en kompis hade planer på att åka in, men då hon blev inkallad på jobb sköt vi fram det och hann sedan ställa in när vi nåddes av nyheten. Men det är obehagligt, vilka extremt små marginaler det är ibland. Jag är så otroligt tacksam över att mina nära och kära är i trygghet och alla mina tankar går till offren och deras anhöriga.

Det är för mig helt omöjligt att förstå hur vissa människor kan vara fyllda av sådant hat att dom är villiga att göra en sån här grej. För mig kvittar det om det är fyra personer som dör i Stockholm eller om det är femtiosju personer som dör i Nice - en terrorattack är en terrorattack. Dom är ute efter att skrämmas, och dom lyckas. Vem skulle inte skrämmas av sånt här? Men vi får inte ge upp. Hur mycket man än vill ge upp hoppet om mänskligheten så måste vi fortsätta framåt. Det är svårt, men det är det enda vi kan göra. Idag har jag spenderat i stort sett hela dagen i stallet. Det har varit så skönt att vara omringad av människor idag och även fast vi undvek ämnet större delen av dagen har jag ändå känt av det där stödet som behövs i dagsläget. Vi har städat och fixat, skrattat och haft roligt och jag tror det blev som en tillflykt för alla - vi fick fokusera på någonting annat ett tag. För min del var det oerhört skönt att få vara bland kompisar och själv få se att allting måste fortsätta.
 
 
Jag har en konstig känsla av saknad. Ni vet, när man saknar något som har förändrats. Det är ett helt annat Stockholm vi ser idag och när jag ser dessa platser framför mig där jag har spenderat så mycket tid under åren känner jag mig så ledsen. Det är som att någon skulle ha skadat och hotat en nära vän eller familjemedlem. Stockholm ligger mig varmt om hjärtat och den upprördhet jag känner är så pass stark. Någon har skadat och inkräktat i vårt hem och det känns så fruktansvärt.
 
Nu över ett dygn sedan det hemska inträffade känner jag mig bara helt utmattad. Trots att jag inte varje vaken sekund går och tänker på vad som har hänt sitter det där i bakhuvudet. Det är fortfarande svårt för mig att greppa situationen men jag har följt sociala medier idag och suttit fastklistrad vid livesändningar, tagit del av vittneshistorier och tittat på presskonferenser. Jag har försökt hålla mig själv så uppdaterad jag bara kan, och det är en vidrig känsla av att känna sig så hjälplös. Rastlösheten tar över och det är omöjligt för mig att koppla av. Jag och mamma låg i soffan tidigare ikväll och tittade på en serie, men ändå kunde jag inte släppa den här känslan av att något är så himla fel. Jag var inte där, jag har inte upplevt det på nära håll som väldigt många andra och jag mår förmodligen mycket bättre än vad dom gör, men ändå så känns allting så fel. Det känns fel att sitta här hemma. Jag kan inte riktigt tillåta mig själv att slappna av, för något i kroppen bara skriker. Man känner sig kränkt och rädd, som att någon har berövat oss på vår frihet och klankat in på våra privatliv. Vårat land, våran stad. Mitt hem. Någon har förstört mitt Stockholm och skakat om hela staden. Det känns uppriktigt förjävligt och samtidigt som jag känner mig sorgsen känner jag mig arg och beslutsam. Den här personen har ingen rätt att försöka förstöra oss, att förstöra vår älskade huvustad som är hem åt så många. Dra åt helvete, du vidriga person.
 
Samtidigt är jag stolt. Jag är stolt svensk medborgare och jag är en stolt stockholmare. Jag finner absolut inga ord för den kraft vi har visat. Det här sker i syftet att skapa rädsla, panik och oro. Istället går hela Stockholm ihop och visar sådan kärlek att mitt hjärta nästan brister. Människor lånar ut platser i sin bil, öppnar upp sina hem och tar in andra i säkerhet när det inte finns någon annanstans att ta vägen. Det är en vacker stad vi bor i och i den här extrema oron visar vi att ingenting kan knäcka oss. Hatiska människor är ute efter att dela  på oss, att skapa ännu mera hat. Jag har sett väldigt få hatiska och elaka kommentarer och istället har mina sociala medier flödat i kärlek och omtänksamhet. Folk vill hjälpa till. Jag satt och följde hashtagen #OpenStockholm igår och jag blev nästan tårögd när jag insåg hur många människor som erbjöd sin hjälp på alla sätt och vis. Tack till alla er där ute som agerade hjältar och direkt skapade trygghet till alla som bara kände oro. Tack till er som visar resten av omvärlden vad riktig kärlek innebär. Tack till er som är fast beslutna om att inte låta det här påverka oss. Det finns inga tvivel om att varenda person här i Stockholm har påverkats av den här händelsen på ett eller annat sätt, men det är helt galet hur mycket kärlek som florerar i vår vackra huvudstad just nu. Jag är så stolt över alla mina medmänniskor. I ett sånt här läge finns det inget annat att göra än att slå våra kloka huvuden ihop och stötta varandra tills vi lyckas hitta tillbaka till vardagen. Vi måste stå enade och visa dessa människor att hur rädda vi än må vara tänker vi inte vika oss, vi tänker inte ge upp. Vi tänker strida för att behålla vår stad och det är ingen där ute som kan ta den ifrån oss. Tillsammans är vi som allra starkast, och jag har inga ord för hur glad jag är över att så många förstår det och kämpar hårt med att nå ut med det budskapet.
 
Reporter: Hur går vi vidare?
Kronprinsessan: Tillsammans
 
Stockholm tillhör oss och det finns inget hat tillräckligt starkt som någonsin kan ta det ifrån oss ♥
4
Amanda Jona [SPONTAN]

Så fint skrivet, tillsammans är vi starka!

Svar: Tack!
Rebecca Adnell

Celine

Så fint skrivet! <3

Svar: Tack Celine! <3
Rebecca Adnell

Ida Lindborg ♡

♥♥♥♥ så fint skrivet!

Svar: Taaack <33
Rebecca Adnell

Josäfin Andersson

Såååå fint inlägg!
Tillsammans är vi starka ♥

Svar: Taaack! Så är det verkligen <3
Rebecca Adnell