Stockholm i mitt hjärta

Det har minst sagt varit några väldigt förvirrande och konstiga dygn sedan händelsen i fredags. Jag har haft svårt att koncentrera mig på så mycket annat och har hela tiden sökt mig till livesändningar och lusläst alla nyhetssidor. Jag ville inte ens tänka på något annat, jag ville vara så insatt jag bara kunde bli och ta reda på vad som händer. Jag vet inte varför egentligen, det finns ingenting jag kan göra. Men jag ville bara veta, jag ville vara delaktig.
 
Idag ångrar jag väldigt mycket att jag aldrig åkte in på manifestationen på Sergels Torg igår. Men jag och mamma satt och tittade på en av livesändningarna och då kändes det nästan som att vi var där. Jag tyckte det var ett helt fantastiskt initiativ och jag är uppriktigt chockad över hur mycket människor som var där. Jag såg så mycket filmer och bilder från olika vinkar, men trots det så går det nog inte att förstå hur packat det var om man inte var där. Det var så himla vackert och jag följde sociala medier på morgonen och såg hur blommorna flyttades från staketen till trappan på Sergels Torg. Jag satt med en klump i magen under hela manifestationen och när Nano klev upp på scenen och sjöng Hold On var det väldigt nära att jag tappade greppet. Jag tycker att det är en väldigt fin låt och just då kändes den så passande. "You gotta have the patience and believe you’re gonna make it, gotta hold on. I know you’re tired of surviving but you gotta keep on trying, gotta hold on". Det är ungefär så jag har känt hela helgen - en sådan uppgivenhet och hopplöshet inför vart världen är på väg. Men det är bara att bita ihop, blicka framåt och fortsätta kämpa. Det finns inget annat att göra. Samtidigt är jag så fruktansvärt stolt över hur många som tog sig in till stan igår. Såna här terrorattacker sker för att vi ska bli rädda, för att vi ska sluta lita på varandra och inte våga oss utanför dörrarna. Hur fantastiskt är det inte då att tiotusentals människor samlas på en och samma plats och visar att det inte finns något som kan knäcka oss?
 
 
Idag åkte jag in till stan, däremot. Jag har haft såna starka känslor av att bara vilja vara där, att vilja göra någonting. Jag kan verkligen inte förklara det, men jag misstänker att jag inte är den enda stockholmare som har känt så. Man kanske vill känna sig delaktig på något sätt? Jag ville också se att det fortfarande är mitt Stockholm, att det fortfarande är mina gator. Jag har aldrig varit rädd för att vistas inne i stan och jag tänker inte börja nu. Jag ville väl på något sätt bevisa för mig själv att jag kunde göra det. Stockholms stad är mitt hem och den plats jag älskar allra mest, jag har aldrig känt mig otrygg i något sammanhang utan det har alltid varit tvärtom. Stockholm har givit mig både lycka och trygghet under åren. Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på förra sommaren när vi var tusentals som sprang runt med våra mobiler på gatorna där inne och letade Pokémon. Det är så det ska vara och ingen ska få kunna ta det ifrån oss. Det här är vårt hem och det faktum att vi sluter upp och kämpar så starkt för att visa det gör mig rörd.
 
Jag var lite nervös när jag satt på tåget in till stan. Inte för att det skulle hända något, men för att få stå där och behöva se. Jag är väldigt känslosam och kan gå från okej till inte okej på en sekund. Jag visste inte hur jag skulle reagera, men det var någonting som bara drog mig dit. Jag kunde inte sitta hemma. Jag var tvungen att åka dit. Hela helgen har jag gått runt med den där känslan att jag vill göra någonting, jag vill hjälpa till. Jag vill bidra med något. Och jag ville göra det på plats. När jag kliver ut från tunnelbanestationen ut på Sergels Torg och möter den här synen av blommorna i trappan blir jag alldeles varm i kroppen. Det var fullt med människor överallt och vilket håll jag än tittade åt kom det dröser av människor som bar på rosor och blombuketter. Först stod jag bara och stirrade i vad kändes som en evighet och försökte smälta allting. Jag har sett hundratals bilder från platserna men det var en helt annan sak att stå där själv. Allting blev så mycket verkligare. Det var ett lugn som låg över hela torget. Folk pratade med låga röster och sa inte mer än nödvändigt. Här och var hördes det glada rop och skratt från små barn som i det ögonblicket visade oss att livet måste fortsätta. Det var en konstig men vacker känsla att stå där tillsammans med alla andra.
 
 
Jag samlade kraft och vek in på Drottninggatan. Det första jag såg var ytterligare en klunga med människor, och bakom dom gömde sig en polisbil. En polisbil så begravd under blommor, flaggor och andra fina meddelanden. Bredvid bilen stod det två poliser som tog emot gåvor och kramar utan avbrott. Då började jag nästan också gråta. Det är helt otroligt vilket jobb polisen och övrig räddningstjänst har utfört hela den här helgen. Polisen får mycket skit och har alltid fått och det är inte mer än rätt att dom ska tackas, men att det är i sån här stor utsträckning är för mig det finaste som finns. Jag såg många poliser på plats runtom stan idag och det gav mig ännu mer trygghet. Jag skulle vilja ställa mig högst upp på en byggnad mitt i stan och bara skrika ut världens längsta tacktal till alla all räddningstjänst. Våra poliser har arbetat nonstop sedan i fredags och det ska dom ha all eloge för, och det är så vackert att folk visar sin uppskattning. Så ett stort tack till er som tackar polisen. Utan deras snabba agerande och fantastiska arbete vet jag inte vad som hade hänt. Så från botten av mitt hjärta också, tack. Tack för att ni alltid tar hand om oss och för att ni alltid vill oss väl. Tack för att ni alltid springer mot faran när resten springer därifrån. Tack för att ni alltid riskerar era liv för att hålla vår stad och alla invånare säkra. Det finns ingenting som någon av oss säger som kan göra upp för det ni få stå ut med, men jag hoppas att ni vet hur mycket vi uppskattar er och er insats i den här hemska händelsen. Tack.
 
Jag brukar aldrig hänga inne i stan en vardagsförmiddag, men jag kan med säkerhet säga att det inte brukar vara så mycket folk en måndag klockan tolv. Jag rörde mig längre in på Drottninggatan och på vissa platser var det trängre än på en konsert. Det var mer packat än läktaren på ett Stockholmsderby. Det var folk precis överallt och det gick knappt att ta sig framåt, och ändå har jag aldrig känt mig tryggare. Där gick jag tillsammans med tusentals andra människor och sörjde det som hänt, men samtidigt som det fanns en nedstämdhet i luften var det så mycket kärlek. En sådan stor kraft som bara en sån här sak kan ta fram.12:00 stannade hela Drottninggatan upp i en tyst minut och jag har aldrig hört Stockholm så tyst förut. Alla stod blickstilla - ingen pratade, väldigt få rörde sig. Några sekunder in bröt solen igenom dom tunga regnmolnen och lyste ner på oss. Bara det var en sådan overklig sak, men fick mig att känna mig lite hoppfull. Om solen kämpar för att bryta sig ut, då kan vi också kämpa. Butikspersonal från bland annat Clas Ohlson klev ut på gatan för att vara med, och säkerligen annan personal också. Just i det ögonblicket kändes det så bra - så oerhört bra - att vara där just då. Jag kände mig lite lugnare, lite bättre till mods. Folk från olika länder med olika bakgrunder trängdes med varandra idag för att visa att vi inte tänker tillåta det här. Vi tänker inte vika oss, vi tänker inte bli rädda. Egentligen borde alla sitta inlåsta i sina hem, livrädda för att lämna tryggheten, men vi skapar oss en egen trygghet där det är som allra farligast. Vi borde kanske inte vistas i folkmassor, och ändå dräller det in tusentals till samma plats för att visa sitt stöd. Det, om något, är ett tecken på tillit och samhörighet.
 
Jag är så stolt. Jag är så glad. Mitt i det här hemska finner jag ändå lycka och kärlek över att människor är så fina. Som min kompis sa igår; "Aldrig igen kan någon säga att Stockholm är en kall stad". Stockholm har visat upp sin allra bästa sida, vi har stått hand i hand mot hatet som försöker förstöra oss. Jag hoppas och tror att vi kommer att ta oss ur det här ännu starkare, ännu närmare varandra än tidigare. För om det är någonting jag har lärt mig den här helgen är att ingen kan ta Stockholm ifrån oss.
 
4
Iza Palm

Vackert <3

Svar: <3
Rebecca Adnell

Rabeya

Det är så trevligt och känslömässigt att läsa. Det är faktiskt sant att stockholm inte kall längre utan det hörs. Jag själv blir mycket rörd när jag har läst och sett bilder om människors samlingar och hedrande. Även poliser har blivit tystnade på grund av samlingar. Deras insatser är enörmt till samhälle trotts de inte är trygga. Vi kan bli tacksamma och glada för deras insatser att vara medvetna. Det som har hänt kan vi inte ändra men däremot kan vi ändå vara nöjda och kärleksfulla. Jag tycker att vi måste ta hand i hand för att vara tillsammans och bli mer aktiva även vi måste visa respekt till varandra för att inte hända samma sak igen.

Svar: Jag håller verkligen med! Tack för din kommentar <3
Rebecca Adnell

norrbotten emma

så vackert <3

Svar: <3
Rebecca Adnell

Malin

SÅ tragiskt men så vackert men alla blommor och människor som faktiskt bryr sig.
Jättefina bilder

Svar: Tack! Ja det är verkligen jättevackert <3
Rebecca Adnell