Välkommen in i stugan

Fjällen. Ramundberget. Strömbäcken. Ord som alltid får mig varm inombords. Ord så simpla som kan ha en sådan stor betydelse. Namn på platser där allting känns enkelt och vackert och tryggt. Som ett andra hem. Som en plats man flyr till när man behöver komma bort. Det är vad Ramundberget är för mig.
 
Min mormor och hennes man äger en stuga uppe i den lilla byn Ramundberget i Härjedalen. En stuga som har skänkt så mycket glädje till så många generationer sedan den byggdes på slutet av 60-talet, tror jag att det var. Min mormors pappa köpte en tomt där uppe och bestämde sig för att bygga en stuga, från grunden, själv. Till slut stod två stugor där så ståtliga och fina med ursikt över Skarsfjället och bara några minuters promenad ner till älven Ljusnan. Ingen elektricitet, inget rinnande vatten - absolut ingenting. Som en låda mitt ute i ingenstans utan några som helst hjälpmedel för att underlätta livet. Och kanske är det därför det är så lockande? Kanske är det del av anledningen man gladeligen väljer att åka tillbaka år efter år? Det finns ingenting, och ibland är det precis det man behöver. Det behöver inte alltid vara så komplicerat.
 
 
Stugan är placerad ute i skogen, några kilometer utanför Ramundberget. Bilvägen når fram hela vägen på somrarna, men under vinterhalvåret stängs den av. Den håller inte. Under alla år har vi skidat fram och tillbaka, varje morgon och varje eftermiddag för att ta oss in till backarna. Behövde man åka och handla mat så var det bara att snöra på sig pjäxorna och ge sig ut i spåren. Det fanns inget annat alternativ. Och det har också varit del av charmen. På senare år har min mormor och hennes man valt att hyra skoter varje påsk istället, och det har ju underlättat en hel del. Det går lite snabbare och man kan få vara lite latare. Det är allmänt smidigare också, med packning och matkassar och ditten och datten. Men jag är ändå så glad över att vi har fått uppleva det där med att bara ha skidåkning som alternativ. Det har gett lite perspektiv på livet och jag tror att det har varit nyttigt för oss alla att växa upp under sådana omständigheter. Livet är inte alltid enkelt. Vill man göra någonting får man kämpa för det. Vill man åka slalom varje dag får man bita i det sura äpplet och saxa upp för längdskidsspåren för att ta sig dit.
 
Stugan byggdes utan el och utan vatten. Nu, så här många år senare, har vi fortfarande varken el eller rinnande vatten. Vi har utedass och vi hämtar vatten i den lilla bäcken nedanför stugan. Vi hugger ved på somrarna för att kunna hålla värmen på vintrarna. För att få mat får du elda i vedspisen och stå och krångla med myggnät till fönstren när det blir för varmt på somrarna. Nu har vi installerat solceller vilket ger oss möjlighet att ladda telefonerna i ett 12-voltsuttag som i bilen och vi har två små spotlights över diskhon där det är som allra mörkast. I övrigt får vi tända stearinljus när vi ska spela kort på kvällarna och springa runt med ficklampor om man ska leta efter någonting i mörkret. Men vet ni vad? Jag älskar det. Jag vill inte ha det på något annat sätt. Att kunna ladda mobilerna är guld värt - tidigare fick vi åka ner till hotellet och låna el där, lämna in telefonerna i receptioner över dagen eller sätta oss någonstans vid ett eluttag. Men resten klarar vi oss utan. Alternativet finns. Vi skulle kunna dra in el, men ingen vill. Det är den största charmen med den stugan, att du får leva helt utan någonting. Det ska vara lite krångligare. Det är inte speciellt svårt, för alla är ju uppvuxna med det där. Min mormor var i 20-års åldern när stugan byggdes. Mamma och hennes moster är uppvuxna där. Jag, Jonas och mina kusiner är uppvuxna med att leva på det sättet. Det finns knappt någon täckning ute i stugan. Att titta på en instagram bild eller två kan gå bra om du sitter upptryckt mot ett fönster, men det finns inget snack om att streama en film. Oftast går det att skicka iväg ett sms, men att prata i telefon kan vara betydligt knepigare. Det går bättre och bättre, utvecklingen går väl framåt och allting går framåt, men det har också varit del av det roliga. Du är väl medveten om att telefonen inte fungerar och ibland är det så skönt att få komma upp dit och släppa omvärlden. Du behöver inte ens oroa dig över sociala medier, för det funkar inte. Jag tror att alla skulle kunna dra nytta av att uppleva det någon gång. Jag är väldigt kär i min telefon, men det går att leva utan den under några dagar.
 
Stugan som förut var uppdelad i två - storstugan och lillstugan. För några år sedan bestämde sig mormor och Ville att bygga ihop dom och lägga till ett rum i mitten.
 
Under alla år har i stort sett alla jag känner ifrågasatt varför vi åker upp dit och hur man kan leva på det sättet. Det är ingen större uppoffring, alla är vana vid det och det går av bara farten. Vi ororar oss inte över att behöva laga mat eller att dricka vatten från en bäck. Det är så vi gör, och det är det som är del av charmen. Jag älskar att få åka upp dit och släppa allt annat. Som jag skrev så är det ingen idé att oroa sig för saker, för du kan ändå inte göra någonting där ute i skogen. Jag älskar att vakna upp på morgnarna till doften av fjällstuga. Jag älskar att få öppna upp dörren och mötas av det tjocka lagret snö på vintrarna eller fjällbjörkarnas sprudlande färger på somrarna. Jag älskar att få springa över myrarna. Jag älskar att få ta skotern upp på fjället. Jag älskar den naturen som bara fjällvärlden kan erbjuda.
 
Den där stugan är som mitt andra hem. I stort sett varje sommar och varje påsk har jag spenderat uppe i den lilla byn och varje gång jag åker därifrån vill jag bara vända och åka tillbaka. Fjällvärlden bjuder på en slags magi som är helt omöjlig att beskriva om man inte har upplevt det själv och jag har hittills inte hittat någonting annat som får mig att känna mig så lugn och trygg som just där. Ingen plats jag trivs så bra på som just där. Mitt lilla Ramundberget <3
 
Storstugan ↑ ↓
Den lilla vedspisen ser ni nedan till vänster, den som gör att vi överlever kylan varje vinter och ger oss fantastiskt god mat som är helt omöjlig att uppnå hemma. Den lilla träsoffan vid fönstret är min absoluta favoritplats
Vi har lite av ett älg-tema i hela stugan. Gardiner, grytlappar, bordsunderlägg, osthyvlar, glas och gud vet allt ;)
Bland det finaste vi har - bild på min gammermormor och gammermorfar som såg till att vi nu har en fantastisk plats att återvända till. Jag älskar att sitta och titta på dom två bilderna, då känns det mer som att dom fortfarande är med oss ♥
En liten go'knul som är gjord av en tjej som kommer härifrån, Nina. En tjej som var lite skidlärare åt mig, Jonas och mina kusiner när vi var mindre och åkte i barnbackarna. Jag kommer så väl ihåg hur hon tog hand om oss varje dag och nu springer vi på henne lite här och var i krokarna.
Den här tavlan, duken eller vad man än vill kalla den är också en av mina favoritsaker i stugan. Den har hängt där så länge jag kan minnas och jag vet inte hur många gånger jag har legat i soffan och blickat upp mot alla renarna.
Vår lilla vatten-hörna. Här ställer vi hinkarna med vatten vi hämtar från bäcken. Och nedanför ser ni vårt lilla vattenhål, haha. Det är ju betydligt lättare att hämta vatten på somrarna, om man säger så. Nu får du först skotta fram bäcken och sedan spräcka isen.
Från mellanrummet och in till lillstugan, där jag hade mitt krypin under veckan. Nedan ser ni sängen jag alltid sover i om vi inte är uppe i storstugan. Överslafen har alltid varit "min" och jag vet inte hur många gånger jag sitter just som på bilden, med ett block i handen. Som sagt, inspirationen och kreativiteten blossar upp på ett helt annat sätt än när jag är hemma.
Fina stugan med Skars i bakgrunden
4
Annie - Fotograf i Linköping & Stockholm

Det ser otroligt mysigt ut så jag förstår verkligen varför du trivs där! Så vackert! Charmigt också att inte ha alla bekvämligheter. :)

Svar: Ja det bidrar verkligen till mysfaktorn! Alltid jobbigt att behöva åka hem, men å andra sidan blir det då ännu roligare när man kommer upp igen :)
Rebecca Adnell

Iza Palm

Låter verkligen underbart. Dagens ungdomar vet ju inte hur det är att vara utan internet/smartphones heller, man blir så besatt av det idag. Jag skulle mer än gärna vilja göra något liknande. Men vet själv att jag ibland är liiite beroende, men jobbar på att släppa mer och mer. Det går rätt okej. Men kan bli bättre. Att helt stänga av blir nog lättast när man åker iväg till en stuga likt denna. Helt fantastiskt fin och mysig stuga, förstår att man vill dit så fort man får chansen!

Svar: Ja, jag är annars också väldigt beroende av min telefon och håller den alltid i handen. Men när man åker upp hit så har man inget val, så man finner sig i det mycket lättare :)
Rebecca Adnell

Emmelie

Men åh vad mysigt det ser ut! :)

Anonym

Det brukar ju vara så, bara man kommer iväg liksom! :)