En stark längtan

När jag vaknade imorse kunde jag dra ett djupt andetag och andas ut i lugn och ro. Jag kunde ligga kvar lite till. Jag kunde söla. Jag hade ingen tid att passa. Jag är ledig i tre dagar nu och det känns nästan lite som en lyx. Dom senaste veckorna har det varit ganska mycket på jobbet, men det har inte känts jobbigt. Den här veckan har alla kommit tillbaka från semestern och vi har haft mer kunder än på länge. Jag själv har lagt i ett högre tempo och igår hade jag nästan dubbelt så många transaktioner som resten av mina kollegor. Jag ser det verkligen inte som en tävling, utan jag ser det som ett sätt att utmana mig själv och jämföra mig själv med hur det var i början. Jag är så mycket bekvämare i jobbet nu vilket har gjort att jag kan lägga i en högre växel, för det har känts riktigt roligt. Och när den där spärren väl släpper är det roligt att sträva mot mål och tävla mot sig själv. 
 
Men hur mycket jag än trivs med mitt jobb är det också skönt att få vara ledig. Jag och lillebror åkte iväg till Farsta idag, gick på banken, lunchade och shoppade. Det var välbehövligt vill jag lova, i och med att jag inte bott hemma dom senaste två veckorna. Vi är vana vid att se varandra varje dag och prata om allt och inget, och nu hade det gått lite för lång tid. Jag tyckte att det var väl på tiden för en syskondag, och när Jonas föreslog en shoppingrunda var jag inte sen att haka på. Vi gick runt och betedde oss allmänt konstigt, men vi hade väldigt roligt. Det har varit skönt att få bo själv ett tag, men samtidigt är det skönt att få komma hem och återgå till vardagen ordentligt. Nu har jag två veckor kvar på jobbet innan vi åker iväg till Kreta, och bara någon vecka senare ska jag åka till London med mina girls. September kommer att bli en bra månad. 
 
 
Den årliga längtan till fjällen börjar komma igen, även fast det inte var så länge sedan jag var där. Jag har fortfarande kvar bilder att visa från i somras, och varje gång jag bläddrar igenom dom önskar jag att jag kunde åka tillbaka. Det är den där längtan upp till naturen och friheten. Jag försöker spendera så mycket tid jag kan här hemma i Stockholmsskogarna, men det är långt ifrån samma sak. Det dämpar längtan lite, men inte tillräckligt. Det är just fjällnaturen jag längtar efter. Jag satte ju som ett litet mål i januari att jag ville åka upp dit själv, bara jag och hunden. Det har ju inte blivit av, och jag är rädd för att det inte kommer att hända. Jobb kommer emellan. Planer kommer emellan. Hela livet kommer emellan, egentligen, och det är bara så det är. Ändå har jag gått runt hela året och lovat mig själv att jag ska lyckas ta mig upp. Jag har hoppats och försökt hitta luckor, men än så länge ser det ganska kört ut. Och eftersom jag ändå trott att jag kanske kan lyckas, gör det lite extra ont nu när jag inser att jag kanske får skjuta upp den idén till nästa år. Jag är rädd för att jag inte kommer få uppleva fjällbjörkarnas starka färger förrän nästa sommar. Det är en vanlig känsla nu för tiden, som besöker mig varje gång hösten närmar sig. Enda skillnaden är att jag under dom senaste fyra åren fått åka upp en sväng i september. Jag skulle bara vilja få uppleva den där känslan en gång till i år, och att få göra det helt själv som jag så länge velat. 
 
Jag vill upp på dom högre höjderna där träden inte växer. Jag vill få känna den där totala lyckan av att vara fri. Fri från alla måsten, från alla tankar och känslor. Jag drömmer mig bort till att få springa så snabbt tills benen inte längre orkar bära mig. Jag drömmer om att få hoppa över stock och sten i den kala fjällnaturen och bara få vara. Ni vet, när man känner att man är helt ensam i hela världen, fast på ett bra sätt? Jag har alltid trivs med att vara ensam, för när jag är ensam behöver jag inte anpassa mig efter någon. Jag behöver inte skynda mig för att någon annan vill hem, och jag behöver inte hänga kvar på en plats längre än nödvändigt om jag känner för att åka vidare. En gång skulle jag bara vilja få uppleva allt det här helt ensam. Jag, hunden och kameran. Det är min stora dröm. Jag vill åka från plats till plats och jaga solnedgången. Ungefär som jag och pappa gjorde i somras. Den kvällen har jag fortfarande inte skrivit om, för att jag ville göra hela det inlägget speciellt. Det var en speciell kväll, och jag blir alldeles sprallig i hela kroppen av att bara tänka tillbaka. Vi for fram på vägarna bland dessa täta skogar. Det, om något, är frihet.
 
 
Vi har försökt i alla fall två gånger förut, att pricka in solnedgången uppe på Flatruet. På Flatruet går Sveriges högst belägna väg och det är en av mina absoluta favoritplatser. Jag kan inte åka upp till fjällen utan att ta en sväng dit. Det är en sådan plats som inte alls går att beskriva med ord, så jag tänker inte ens försöka. Man måste uppleva det själv. Ingen bild kan komma i närheten av att visa hur fantastiskt det är. Vi har aldrig riktigt lyckats, då vi antingen störts av moln eller helt enkelt varit för sent ute. I år, däremot, var vi ute i god tid. Vi åkte iväg efter middagen och insåg ganska snabbt att det var lång tid kvar innan solen skulle gå ner. Det gjorde ingenting, för det gav oss ännu mer tid att bara åka runt. Jag älskar vägen upp till toppen lika mycket som själva toppen. Det är den där starka förväntan som byggs upp ju högre du kommer, och återigen den där spralliga känslan som sprider sig i hela min kropp så fort jag är på väg mot något bra. Vi stannade till en stund först, men det var närmare två timmar kvar tills solen skulle försvinna bakom fjällen, så vi åkte ner på andra sidan. Vi stannade till på olika ställen och bara körde runt. Det var bara jag, pappa, hunden och radion. Vi småpratade lite då och då. Annars satt vi bara tysta och jag är ganska säker på att han njöt lika mycket som jag gjorde. Det är därför jag älskar att göra sådana här utflykter med min pappa - han uppskattar det lika mycket. Han trivs lika bra med att upptäcka fantastiska platser och bara få vistas ute i naturen, och jag älskar att vi har det gemensamt. Det är lite våran grej. 
 
När det väl började närma sig rörde vi oss uppåt igen. Vi stannade till lite nedanför högsta punkten och insåg till vår glada överraskning att det inte blåste lika mycket just där. Solen sjönk allt närmare horisonten och medan pappa hängde kvar vid bilen med Hera sprang jag runt lite och fotade. Just det ögonblicket minns jag lika starkt än idag. Aldrig någonsin har jag känt mig mer levande, mer fri, mer lycklig. Det var som om precis allting annat blåste iväg och det enda som betydde något var dessa fantastiska vidder jag hade runt omkring mig. Flatruet har alltid intresserat mig och en vacker dag tänker jag utforska mer. Det känns som att du ser precis allting där uppe, och jag får en sådan stark lust att bara börja gå åt något håll och se vart jag hamnar. Ut i det okända, utan någon som helst plan. 
 
När solen nästan var nere åkte vi upp till utsiktsplatsen igen där vi hade sällskap av flera andra - både personbilar och husvagnar och husbilar. Solen försvann precis bakom det ikoniska fjället Helags, och det hela var verkligen en wow-upplevelse. Så många gånger vi pratat om att fånga solnedgången där uppe, och nu hade vi äntligen lyckats. Jag kände mig frälst. Det var sådana starka känslor, en sådan häftig upplevelse, att jag inte ens kan återberätta det. Jag stod där, på Sveriges högst belägna väg, och kände mig som om jag vore på toppen av världen. En blåsig kväll i juni, tillsammans med pappa och Hera, i Sveriges underbara fjällnatur. Jag kunde inte för något i världen se hur jag skulle kunna slå den här kvällen. Solen försvann tillslut bakom fjället och lämnade dom få molnen glödande röda, samtidigt som andra sidan lystes upp av en rosa-lila atmosfär. Jag minns att jag gång på gång sa till pappa att det här var det galnaste jag varit med om. Älskade, älskade Härjedalen. Tack för att du gång på gång för mig att tappa andan. Jag är så evigt tacksam. 
 

Borta bra, men hemma är nog bäst ändå

Nu har jag varit "husvakt" och alltså bott i min mormors hus i över två veckor. Det har varit väldigt skönt och väldigt roligt att få vara för mig själv lite. Sedan är det diskuterbart hur självständig jag har varit då jag ändå åkt hem och hämtat matlådor av mamma med jämna mellanrum, men det behöver vi inte nämna högt ;) Det har varit skönt att inte behöva bry sig, att kunna komma hem och slänga mig i soffan det första jag gör. Ligga och titta på serier hela dagarna långa - dom få dagar jag faktiskt varit ledig från jobbet - och spela hög musik. Att få sjunka in i sin egna värld ett tag och inte behöva tänka så mycket. Det har varit bra, och välbehövligt. Jag behöver definitivt lite egentid ibland, det gör så himla mycket för min överarbetade lilla hjärna.
 
Igår kväll efter jobbet "flyttade jag hem igen", och oj så skönt det är! Två veckor är en lång tid och även fast jag haft det väldigt mysigt ensam i det stora huset känns det ju aldrig riktigt som hemma, vart man än bor. Jag har inte mina grejer där, jag vet inte vart allting finns - det är bara lite främmande hur man än gör. Det är skönt att få komma hem till min egna säng igen, till min egna garderob (istället för att ha kläder utspridda på andra halvan av sängen, haha...) och slippa tänka på att laga mat själv. Nu har jag visserligen haft färdig mat ganska många dagar, men det är ändå skönt att kunna komma hem efter jobbet och hitta en färsk limpa i skafferiet. Det är liksom ingenting jag har gått och köpt, även fast det är en sådan enkel sak. Och sedan har jag ju faktiskt saknat min familj väldigt mycket. Jag har ju åkt hem med jämna mellanrum, kollat på Game of Thrones med Jonas och hämtat lite grejer, men det har ändå varit konstigt att vara utan dom så länge. Pratglada jag har inte fått prata av mig på ett tag ;) Hera blev i alla fall superglad när jag kom hem och hon låg i min säng större delen av kvällen igår. Jag tror att hon i alla fall har saknat mig

 
/ • Personligt - Vardag /

Fint väder på en ledig dag?

Det var nästan så att jag blev chockad när jag vaknade upp imorse och såg att solen sken. Dom senaste veckorna - utan att överdriva - har jag aldrig haft tur med vädret, inte en enda dag. Jag har visserligen jobbat ganska mycket den senaste tiden, men så fort jag har varit ledig har solen gömt sig bakom tjocka moln. Och har jag haft riktigt otur har det till och med regnat. Men så fort jag står instängd i butiken en hel dag är det strålande sol och 25 grader ute. Det är lite ironiskt, och irriterande...
 
Men idag var vädergudarna på min sida! Det har varit väldigt skönt att vara ledig idag, och jag har inte haft något planerat heller. Jag bestämde igår att jag skulle ta dagen som den kommer, och av olika anledningar känner jag mig fortfarande inte on top. Jag behövde verkligen en ledig dag, och nästa vecka drar jag igång den sista hektiska veckan på jobbet innan saker lugnar sig lite. Då kommer jag garanterat bli rastlös istället, men det är smällar man får ta. Man kan tydligen inte få allt här i livet ;) Idag är jag definitivt inte rastlös. Jag satt ute i solen ett tag och bara myste, och sen tog jag tag i städningen. Mormor och hennes man kommer hem snart och jag kan ju inte direkt lämna huset i dåligt skick - och det har varit stökigt dom senaste dagarna, haha.. Men det gick ganska snabbt, och nu ska jag fortsätta njuta av min lediga dag och det fina vädret. Molnen kanske drar sig undan igen?