En somrig kväll i stallet

För ett par veckor sedan hade jag en mysig dag i stallet tillsammans med mina fina vänner. Sådana kvällar jag hade sett fram emot att ha hela sommaren, men ärligt talat har det inte blivit mycket av det. Jag och mina två närmsta vänner i stallet lovade varandra i våras att vi skulle ha den bästa sommaren någonsin tillsammans, men jag kan räkna på en hand hur många gånger vi varit ute samtidigt dom senaste månaderna. Saker kommer emellan och någon av oss är bortresta varje vecka. Men det är väl livets gång - alltid är det något ;) 
 
Den här dagen hade jag hängt i stallet nästan hela dagen. Solen sken starkt på himlen och ju närmare vi kom Mikas och Amandas hoppträning desto mjukare blev ljuset och desto mer taggad blev jag på att ta upp kameran och fota. Det var länge sedan jag fotade hoppning över huvud taget, och även fast det mesta nu sitter i benmärgen kände jag mig ändå lite ringrostig. Det tar alltid ett tag att komma in i det, och sedan störs jag alltid av den fula bakgrunden på våran ridvolt, haha. Men jag kom ändå hem med några okej bilder och jag vet att tjejerna kommer att uppskatta dom, och det är ju huvudsaken. Detta var första gången Mika hoppade Lalle hemma hos oss på vår ridbana, och jag vart väldigt imponerad över hur bra det gick. Hon har verkligen världens finaste häst, eller hur?
 
2

Gondolbanan

Dag tre begav vi oss ner till Funäsdalen för dagens äventyr. Vädret var fortfarande inte det roligaste och regnet fortsatte att dugga ner lite till och från. Jag var faktiskt lite besviken eftersom jag bara hade fyra dagar där uppe - skulle det regna precis hela tiden? Jag tänkte inte låta det hindra mig från att hitta på saker ändå, men det hade ju varit trevligt om jag kunde gå några meter utan regnjacka, typ... 
 
Den här dagen stod Funäsdalsberget på agendan. Jag och pappa åkte upp hit för första gången för något år sedan. Det är en sådan sak man har pratat om att man ska göra i alla år - jag har spenderat varje sommar där uppe sedan jag föddes, men ändå aldrig varit där under hela min uppväxt. Tidigare gick det vanlig sittlift upp, men för några år sedan byggde dom Gondolbanan och tillslut kunde vi inte stå emot längre, vi var ju bara tvungna att testa. På toppen ligger en gullig liten stuga med café, och hur många gånger har jag inte spanat in den från vägen längst ner och undrat hur det ser ut? Och när vi väl åkte upp för några år sedan blev vi nästan ännu argare på oss själva att det tagit så lång tid, för det är verkligen vackert. 
 
 
 
Jag minns fortfarande känslan första gången jag fick blicka ut över dom vackra vyerna uppifrån toppen av berget. Jag känner ju något speciellt för höjder och vackra vidder så långt ögat når, och jag blev precis lika glad i år. Den här spralliga känslan som susar igenom kroppen som gör att jag bara vill släppa allting och springa lika fort som vinden över fjällterrängen. Det är den där frihetskänslan som jag aldrig lyckas uppleva någon annanstans, och som verkligen är helt oslagbar. 
 
Vi började med att promenera uppåt en bit till för att nå deras utsiktsplats. Därifrån ser du precis allting åt alla håll, och det är en mäktig känsla. Man förstår hur liten man är i denna stora värld, och allt jag ser runt omkring mig i det ögonblicket utgör inte ens en tusendel av jordens yta. Det finns så mycket där ute, och den där känslan av att få upptäcka nya platser blir bara starkare och starkare för varje gång. Det är därför jag vill åka upp hit helt själv en gång - att få åka dit jag känner för och promenera dit längtan tar mig utan att ta hänsyn till att någon annan väntar på mig. Jag har som sagt spenderat mycket tid här uppe, men fortfarande är det så mycket jag aldrig har sett.
 
 
Två bilder upp ser ni överblick av hur resten av Funäsdalsberget ser ut. Stigarna sprider ut sig åt olika håll och leder ut mot det okända, och hela min kropp skriker av längtan. Jag vill bara fortsätta gå och se vart jag hamnar. Jag vill hoppa över stock och sten, jag vill ducka för trädens låga grenar och jag vill bara seJag vill veta vad som väntar på andra sidan, vilka små guldkorn jag kan hitta längs vägen. Jag får alltid den starka känslan så fort jag står och tittar ut över sådant här landskap. Det räcker inte med att bara stå stilla för mig, jag bara måste röra mig framåt. En vacker dag, har jag lovat mig själv. Någon gång ska jag utforska varenda litet hörn på den här fantastiska platsen.
 
När vi kände oss nöjda och jag fick inse att jag inte kunde leka rövare och bara springa iväg ut mot ingenting den här gången heller vände vi om och gick tillbaka. Vi smet in på det lilla caféet och hittade ett bord utmed husväggen med utsikt över hela Funäsdalen nedanför oss. Vi satt där ett bra tag och bara njöt. Regnet hade slutat falla och vinden lät oss vara när vi satt där och blickade ut över det familjära landskapet, och jag och pappa konstaterade åter en gång hur underbart det hade varit att bo på en sådan här plats. Hur många gånger har man inte drömt om att släppa allt och alla och bosätta sig i den där lilla stugan mitt ute i skogen? Jag vet inte om jag skulle klara av att lämna Stockholm, men drömma kan man göra. Kanske en dag.
 
3