Hur ett litet jobb kan förändra allt

Sju månader. Sju hela månader har gått sedan mitt liv tog en extrem vändning, till det bättre. Nästan lite som att livet fick en nystart. Jag fick börja om på ett tomt blad, skriva om hela mig själv. Bli en ny person, som kanske inte märks så mycket på utsidan, men som på insidan har blivit något helt annat. Den där osäkra personen som gick in i det nya året har vuxit och utvecklats. Har gått från meh till lycklig
 
 
Jag har alltid sett mig själv som en gansk blyg människa. Jag inser nu att det finns olika typer av blyghet - jag har aldrig varit den där personen som springer åt andra hållet så fort någon ser på mig. Jag har alltid svarat på tilltal, varit artig och trevlig och ändå ganska utåt med människor jag varit bekväm med. Men jag har alltid varit en extremt osäker person med dåligt självförtroende och konstant oro över att folk egentligen inte gillar mig, bara står ut med mig. Befinner jag mig i ett rum trycker jag alltid upp mig i ett hörn, livrädd för att hamna i centrum. Alltid fått ångest över mina val och alltid sjunkit för djupt in i mina tankar om att jag konstant sagt eller gjort något fel. Väldigt, väldigt sällan kunnat slappna av ordentligt. Under hela min uppväxt kan jag förmodligen räkna alla människor jag varit bekväm med på en hand. Ni vet så där riktigt bekväm att man inte behöver bry sig om vad man gör? En oerhört skön position att vara i, men alldeles för sällsynt. Det här är något jag konstant brottats med i hela mitt liv, och tillsammans med en överkänslig hjärna har det inte alltid varit lätt. Vissa stunder har det rent sagt varit ohanterbart. 
 
Jag har dock blivit bättre med åren. Ju äldre jag blev, desto mer förstod jag ändå. Förstod varför jag fungerade som jag gjorde, och vad jag kunde göra för att hjälpa mig själv. Och när jag väl insåg varför var det så mycket lättare att hantera det. När man har vuxit upp med självbilden av att man egentigen inte är värd så mycket är det svårt att ta sig ur den, men oj vad jag har kämpat. Den första stora vändningen kom för ett par år sedan då jag fick så mycket hjälp av en vän som konstant peppade och stöttade mig under en lång tid. Det har gått långsamt, men det har ändå gått stadigt uppåt hela tiden. Det är väldigt svårt att bryta gamla mönster, men det händer. Jag har fortfarande en lång bit kvar att gå, men jag gör framsteg varje dag. Så mycket ändå att jag tidigare i år fick för mig att göra något jag aldrig någonsin kunnat tro att jag skulle våga - söka jobb i en butik. 
 
Under 2016 tröttnade jag på livet och vardagen och kände att jag behövde en förändring. Jag slutade på mitt jobb där jag varit till och från under fyra år. Jag lämnade den där tryggheten för en ännu större trygghet - mitt hem. Jag tänkte egentligen att jag bara skulle ta ett litet sommarlov - jag hade börjat jobba direkt efter studenten och sedan dess aldrig riktigt haft en ordentlig semester. Jag behövde vila upp mig. Fundera ut vad jag ville göra. Och i början var det väldigt skönt. Jag flängde hela sommaren, träffade kompisar, åkte på små resor, och tiden sprang iväg långt in på hösten. Mitt sommarlov på obestämd tid blev allt längre, och i början på detta år hade det gått så långt att det slutade vara roligt. Jag fick extrem ångest över att jag bara gick hemma och jag visste att jag var tvungen att göra något åt saken, men det blev som ett berg av måsten och det har jag aldrig varit bra på att hantera. Det var en ganska lång process att ta mig ur det där hålet jag ramlat ner i, men en dag så tröttnade jag återigen på mig själv och insåg att det var dags för en till förändring. Jag började leta runt efter olika jobb utan att ha någon som helst aning om vad jag ville göra. Men jag kände att jag drogs till jobb där jag skulle få jobba med människor. Något jag aldrig trott att jag skulle göra, men det var någonting med det som kändes spännande. Utmanande. 
 
 
Innan jag visste ordet av det hade jag en arbetsintervju med Kjell & Company. Och sedan fortsatte det att gå ganska snabbt innan jag plötsligt blev uppringd av min nuvarande butikschef som ville träffa mig. Jag åkte in till stan, och en timme senare gick jag därifrån med ett jobb. Ett jobb i butik där jag skulle behöva prata med främmande människor varje dag - något jag alltid tyckt varit lite jobbigt. Herregud, vad hade jag gett mig in på? 
 
Jag är verkligen så himla glad över att saker blev som dom blev. Innan jag började söka jobb var det så nära att jag gick tillbaka till mitt gamla jobb på trädgårdsfirman, där jag varit i flera år. Anledningen till att jag slutade där var för att jag inte riktigt trivdes längre. Jobbet var helt okej, kollegorna var bra, men jag tyckte inte saker sköttes på rätt sätt ovanifrån. Och egentligen ville jag inte tillbaka, men jag började få panik. Jag behövde pengar och jag behövde skärpa till mig. Och det skulle definitivt vara bekvämt att gå tillbaka. Jag kunde arbetet och jag kände redan alla. Jag åkte in, pratade med några av cheferna och skrev till och med på kontrakt. Och när jag gick därifrån kändes det ändå ganska bra. Det skulle bli bra. Men någon vecka innan jag skulle börja förändrades det och saker jag blivit lovade existerade plötsligt inte. Jag kände mig så fruktansvärt lurad och nertrampad och besviken. Jag tänker inte gå in på detaljer, för det är egentligen inte relevant, men då insåg jag vad jag höll på med. Ville jag verkligen gå tillbaka till ett jobb där jag mådde dåligt redan innan jag börjat? Det här var ju hela anledningen till att jag faktiskt slutade förra året. Jag ville inte ha ett jobb där jag inte kände mig uppskattad eller välkommen. Efter många sms, mejl och arga telefonsamtal gick vi våra separata vägar istället och jag kände mig så lättad. Och det var också lite som en personlig seger för min del, för att jag hade vågat säga ifrån. Jag har alltid avskytt konflikter och alltid gått med på det mesta för att slippa krångel och tjafs, men nu hade jag satt ner foten. Fy fan vad jag var stolt över mig själv.
 
 
Och tur var väl det. Jag hamnade istället på världens bästa arbetsplats. Kjell & Company var nästa utmaning och det var jäkligt tufft i början. Den där självsäkerheten jag hade känt när jag sökte jobbet försvann ganska fort när jag insåg hur svårt det var, och hur pass lite jag kunde. Det blev liksom en ganska dålig blandning av allt och mitt självförtroende höll inte i sig så värst länge. Det var en jobbig första månad där jag varje dag funderade på att säga upp mig, för jag var helt säker på att jag aldrig skulle klara av det här. Jag hade trott alldeles för högt om mig själv när jag tänkt att jag skulle kunna jobba i en butik och svara på folks svåra frågor. Det var ju verkligen inte jag. Men samtidigt är jag jäkligt envis och fick hela tiden tänka att jag skulle ta en dag i taget. Blev det för svårt kunde jag alltid fly dagen efter. Och det var många gånger jag ville fly, tro mig. 
 
En månad in i mitt jobb på Kjell & Company hade jag ett statussamtal med min chef. Vi diskuterade hur det kändes hittills och om jag trivdes med jobbet som säljare. Jag berättade då att det var väldigt roligt, men att det egentligen stred emot allt jag är som person. Jag berättade att jag egentligen inte är en person som provar nya saker och att jag var världens blygaste och osäkraste person när jag var mindre. Hans svar var; "Men oj, det hade jag aldrig trott! Du kändes väldigt öppen och social redan första gången jag träffade dig". Och det var nog den största segern jag varit med om. Jag kanske inte längre var den här osäkra tjejen som var rädd för allt. Jag kanske var på väg att bli bättre. Det kanske fanns hopp ändå. Och redan efter två månader märkte jag skillnad på mig själv. Det blev lättare för mig att prata med människor i allmänhet. Jag fann mig själv stanna upp och starta konversationer med främlingar. Jag vågade mer. Jag ville mer. Allt kändes roligare. 
 
Jag är helt övertygad om att arbetsplatsen gjorde allt. Människorna jag hamnade med - jag kunde inte drömt om bättre kollegor. Alla var så välkomnande och hjälpsamma redan från dag ett. Jag kom från ett jobb där jag alltid fått skit för minsta lilla fel man gjorde, istället för att få beröm för allt man gjorde bra. Nu hade jag istället en stöttande chef som försökte hjälpa till istället för att trycka ner. Första gången jag fick höra ett 'bra jobbat!' blev jag nästan förvånad. Jag fick en high five när jag lyckats med något istället för att få skäll för att jag råkat göra ett misstag. Aldrig någonsin har någon satt press på mig eller höjt ögonbrynen för att jag inte kunnat en viss sak. Jag fick köra på i mitt egna tempo och lära mig att komma in i rollen, istället för att allt skulle stressas fram. Alla dom här faktorerna har varit helt avgörande för att jag faktiskt har klarat av det här över huvud taget. I en annan arbetsmiljö är jag inte alls lika säker på att det hade gått så bra som det faktiskt har gjort. Stödet från kollegor och chef har haft en sådan stor påverkan i hur jag själv fick utvecklas. För mig har det varit helt ovärderligt. 
 
 
Precis när jag passerat 6 månader på jobbet och min provanställning gått ut kändes allt som allra bäst. Jag var så innerligt lycklig på alla sätt och vis och det kändes som att ingenting kunde förstöra det. Jag började känna mig riktigt bekväm på arbetsplatsen, jag kände mig allt säkrare i arbetsuppgifterna och jag kunde börja slappna av på ett helt annat sätt. Jag vågade börja köra mitt egna race ordentligt, styra upp saker jag tidigare inte vågat och ta lite mera plats. Sånt där som kommer naturligt för dom flesta ganska snabbt, men för mig tar det lång tid innan jag blir tillräckligt säker i mig själv för att klara av sådant. Jag mådde så himla bra, äntligen. Ni kanske till och med kommer ihåg att jag skrev ett inlägg om det. "En dag där jag mår så himla bra att ingenting kan förstöra det". Den känslan höll i sig halva fredagen innan allting vände. Vår butikschef berättade att han skulle lämna vår butik för en bättre tjänst i företaget, och alla dom där lyckliga känslorna försvann. Allting rasade ner i botten och det kändes som att allt jag jobbat för hela det där halvåret hade varit förgäves. Min chef har varit en stor del i att jag ens klarat av det här jobbet, och att han plötsligt skulle försvinna gjorde att all min säkerhet rann ut i sanden och jag var tillbaka på noll. Jag skulle behöva börja om helt från början, när allt precis börjat kännas bra. Det enda jag kände resten av den dagen var ren och skär panik. 
 
Jag lät mig själv ha lite ångest i några dagar innan jag rullade ihop alla dom här känslorna och stoppade undan dom helt. Jag bestämde mig för att jag inte skulle oroa mig för någonting som ändå inte skulle hända än. Det var december. Vi spelade julmusik. Jag var lycklig och mådde bra. Jag ville inte förstöra hela den här atmosfären mitt liv hade fått. Jag är fortfarande livrädd över vad som kommer att hända härnäst, men jag tänker inte bry mig om det än. Jag får ta det när det kommer. Och det kommer säkert att bli bra tillslut, det är bara jag som inte tål förändringar. Jag må ha blivit bättre, men den där osäkerheten kommer nog alltid att sitta kvar och bryta sig igenom lite då och då. Men det är okej. Det är så jag fungerar. 
 
Jag är verkligen fascinerad själv över hur mycket tryggare jag känner mig i allt jag gör. Inte bara jobbmässigt, utan allting. Jag har nog alltid varit ganska bra på att gömma den här osäkerheten och jag tror inte riktigt många förstår hur illa det faktiskt kan bli ibland. Jag har alltid varit den där personen som lägger på en fasad och kör på ändå liksom. Det är ändå skönt, faktiskt, att veta att det kanske inte alltid syns lika mycket utåt. Det var ytterligare en sak jag fick höra från chefen, att han inte alls uppfattat hur jobbigt jag tyckte det var den första tiden. Jag gick runt och var så rädd och nervös för allt, men det syntes inte. Det måste ändå betyda att jag är ganska bra på att bita ihop. Jag avskyr att vara den här sköra, sårbara personen och vill inte att folk ska se hur osäker jag ibland kan vara. Herregud, nu låter det förmodligen värre än vad det är. Det är verkligen inte alltid jag känner så här och det har blivit mycket, mycket bättre med åren. Men det kommer alltid vara en stor del av hur jag är som person. 
 
 
 
Jag har alltid tänkt att jag överdrivit för mig själv. Det finns dom som har det så mycket värre där ute, som mår så mycket sämre. Jag har ändå kunnat leva mitt liv och för det mesta varit glad. Jag har alltid tänkt att det varit larvigt att faktiskt lägga fokus på det här och aldrig någonsin drömt om att faktiskt skriva ut det. Det är ju bara fel. Inte ska väl jag ta fokus från någon annan som har det sämre? Men sen insåg jag att det inte är det det handlar om. Det handlar inte alls om att få uppmärksamhet. Det handlar om att jag ska acceptera och få klart för mig själv att det faktiskt är okej att känna. Det är okej att erkänna att man inte allid har läget under kontroll. Det kommer alltid finnas folk som har det värre, men det betyder inte att mina känslor är obetydliga. Det här är ändå något som har påverkat mig mycket under hela min uppväxt, och även fast det inte är mycket för världen är det mycket för mig. Jag har aldrig haft en ordentlig panikångestattack. Jag har aldrig funderat på att skada mig själv. Det har aldrig varit på det planet, någonsin. Och därför kände jag under många år att jag bara var töntig. Jag mådde ju inte dåligt på riktigt. Men det är just det som är grejen. När jag väl kom till insikten att det jag kände också betydde något var det så mycket lättare att hantera och bearbeta. Alla kan må dåligt på olika sätt, men inget är mindre betydelsefullt än det andra. Alla har vi våra inre fighter och vi hanterar det på olika sätt.
 
Jag tror ärligt talat att det här jobbet var de bästa som kunde hänt mig just nu. Det var precis den här pushen jag behövde för att bryta mig ur mitt lilla skal och börja leva på riktigt. Jag kan aldrig någonsin uttrycka min tacksamhet till alla som har hjälpt mig under det här halvåret, medvetet eller omedvetet. Min chef som såg något i mig jag aldrig kunnat ana, som gett mig chansen och utrymmet att utvecklas och faktiskt växa in i rollen som säljare. Som har varit den bästa chefen jag någonsin kunde tänka mig. Till mina otroliga kollegor, både kortvariga och långvariga. Det har varit en galen ruljans på kollegor sedan jag började för sju månader sedan. Men alla har haft sin roll och alla ska ha det största tacket som har stått ut med mina frågor och ovisshet, som alltid har stöttat och hjälpt till vid minsta lilla. Jag kände mig väldigt trygg och omhändertagen redan från första veckan, och det är något unikt i min värld. Tack till dom som gör jobbet en rolig plats att gå till - något att verkligen se fram emot. Tack till alla kära vänner som också har stöttat och peppat mig när jag i mina ångestfyllda stunder tvivlat på mig själv och varit nära på att ge upp. Det har betytt allting.
 
Tänk, vilken stor förändring det kan ske på så kort tid. Tänk vad livet kan vända så tvärt, tack vare sådana små saker. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig har mått så här bra under mina tjugotvå år här på jorden. Mitt liv har fått en ordentlig mening. Ångesten har minskat. Självsäkerheten har stigit något ofantligt mycket. Jag har inte alltid mått så jättebra under alla år, men nu fasiken har jag hittat rätt. För mig är det helt galet att ett jobb kan göra så stor skillnad, men det var verkligen grundpelaren i allting. Det var startskottet på något jag hoppas håller i sig en lång tid framöver. Jag vill verkligen behålla den här känslan. Känslan av att vara riktigt jäkla lycklig ♥ 

#1 / / emmakarolinajohansson.blogg.se:

Bra skrivit, kan känna igen mig i väldigt mkt där!

Svar: Tack!
Rebecca Adnell

#2 / / Celine:

Vilken utveckling <3

Svar: <3
Rebecca Adnell