Att glädjas åt någon annan

Det är något speciellt över att dela sina vänners glädje. Fast egentligen är det inte deras glädje, utan det är min glädje också. Men det ligger något så fint över att få glädjas åt någon annan - så där genuint lycklig så det bara sprätter i kroppen på en. Jag älskar det.
 
Vi har hållit tyst ganska länge nu för att vi inte visste riktigt hur det skulle bli, men igår blev det officiellt och då tänker jag att jag också kan dela med mig av nyheten. Ni har fått följa henne så mycket här på bloggen så det känns inte mer än rätt ;)
 
 
Någon gång i mitten av november satte jag mig i bilen tillsammans med Denice och bilade till Värmland med ett hästsläp bakom bilen. Det var fem långa timmar vi spenderade på vägarna med mycket skitsnack, sång och fel vägar. Japp, vi tog fel väg inte bara en gång utan två! Så blir det när man sitter och pratar för mycket, eller sjunger så högt att halsen svider. Men vi tog oss både dit och hem utan några större skador, och med oss hade vi denna "lilla ponny" på ca 175cm med det största huvudet jag någonsin sett.
 
Och igår blev det officiellt - han har fått ett nytt hem och det är hos världens bästa Denice! I tisdags satt vi på kliniken med hjärtat i halsgropen och bara hoppades på att få goda nyheter, och det fick vi. Jag vet inte om jag är lite sentimental på grund av att hon snart lämnar mig här i Stockholm, men jag känner mig bara så allmänt glad. Jag har fått följa hennes resa med Celona och nu är jag lite lagom övertaggad på att få följa dessa två och deras utveckling. Jag kommer ju att försöka hänga i Värmland så ofta jag bara kan, så lätt blir dom inte av med mig ;)
 
Nej men på riktigt, det är få saker som gör mig så genuint glad som att se mina vänner lyckas med något. Det spelar ingen roll vad det är, men det ger mig så mycket energi. Och seriöst, hur snygg är inte den här hästen? Fullt allvarligt? Jag dör!
 
4

Vi kan ju uppskatta det här med utveckling

I samband med att jag skrev det här långa inlägget om Shampiz satt jag och kollade igenom alla mina gamla bilder från 2007 och framåt. Det är väldigt kul att kunna gå tillbaka och jag är väldigt glad att jag har sparat alla bilder. Det är några år som saknas här och var på grund av datorkrascher eller dylikt, men för det mesta har jag haft ganska tur. Och jag har varit väldigt envis och kopierat över varenda liten bild på CD-skivor (det här var innan jag visste vad en extern hårddisk ens var)
 
Samtidigt som att det är väldigt roligt att gå tillbaka kan det också vara väldigt hemskt. Alla börjar ju någonstans och ingen är proffs så fort du börjar fota. Det är mycket mer än bara själva kameran som styr - det är inställningar, vinklar, ljus positioner - ja, hela kitet. Och det är med en liten klump i magen jag tittar tillbaka på mina otroligt vackra bilder. Allra mest förskräckt blir jag när jag tittar på alla ridhusbilder från hopptävlingar - de allra första gångerna jag fotade i ett ridhus.
 
 
2008 vs 2016
 
Att fotografera i ett ridhus är svårt. Det är väldigt svårt, och jag minns så väl ångesten jag hade varje gång mina kompisar skulle in i ett ridhus. Jag var den där personen som följde med precis överallt, och vart jag än gick så hade jag kameran över axeln. Jag skulle fota precis allting och trodde förmodligen att jag var ganska duktig. Men dessa gamla ridhusbilder är faktiskt ingenting jag vill skryta över.
 
 
2009 vs 2016
 
Utomhus fick jag visserligen bilderna skarpa, men vad är det här? Helt utzoomat, jag står helt fel. Ibland kan man inte alltid välja sin egna position när det gäller hopptävlingar, men första bilden här ovan är från en framhoppning och jag vet att det fanns gott om plats. Jag hade lätt kunnat gå lite till vänster och fått en snyggare bild, framifrån. Varför stod jag kvar här? Jag får väl glädja mig åt det lilla i att jag faktiskt fångade rätt språng...... ;)
 
 
2008/2009
 
Alltså ja, vi kan ju alla konstatera att bilderna inte höll någon vidare klass på den tiden, haha. Det är inte det lättaste att fotografera i ett ridhus. Det är mörkt. Väldigt mörkt. På den tiden sprang jag runt med en liten Nikon D40 och även fast det var en lagom nybörjarkamera så hade den inte ens nästan de kvalifikationer den behövde för att kunna klara av ett ridhus.
 
Det är väldigt många som påstår att det inte spelar någon roll vilken kamera man har. Det är personen bakom som får till bilden. Jag säger istället att det är en blandning av de båda. Trots att jag har mycket större kunskap idag både inom foto och redigering hade jag aldrig klarat av att få till de bilder jag tar idag med kameran jag hade på den tiden. Likaså hade 2009-Rebecca aldrig kunnat klara av att få till lika bra bilder då även om jag hade haft samma utrustning som jag har idag. Det krävs kunskap för att få till dom där bra bilderna, och även fast kunskapen väger ganska tungt så är det också utrustningen som hjälper dig rätt på vägen. Idag har jag ett kamerahus som klarar av högre ISO utan att krackelera bilderna, och jag har ett ljusstarkt objektiv som hjälper mig på vägen.
 
Men det är roligt att se tillbaka. Hade jag aldrig stått där 2009 och traglat med mitt kamerahus hade jag förmodligen inte utvecklats så mycket idag. Idag vet jag att jag kan tackla de flesta ridhus och övriga mörka utrymmen relativt bra. Jag är inte den bästa, men jag får inte längre ångest över att behöva gå in i ett ridhus. Jag vet att det oftast går bra. Och det allra roligaste med att jämföra sina egna bilder är att du verkligen uppskattar hur långt du har kommit. Jag tycker att jag är duktig och att jag tar bra bilder, men det är så många gånger jag tvivlar på mig själv och känner att jag sitter fast. Då kan det till och med vara lite nyttigt att se över dina gamla bilder, för du kommer att märka en sådan stor skillnad. Då känns allting inte lika dåligt längre. Då ser du själv att du dagligen tar dig framåt och utvecklas och samlar på dig mer kunskap. Det är väldigt roligt. Vi avslutar med en bild från 2016!
 

Sista gången på länge

Idag har jag spenderat nästan hela dagen utomhus i detta fantastiska sommarväder som Stockholm bjuder på just nu. He. He. He...
 
Nej, det är inget sommarväder. Det har varit svinkallt och jag har frusit i flera timmar, men det gör jag så gladeligen när det gäller sådana här saker. Det var nämligen dags för en pay & jump tävling för Denice och Celona idag, och det är klart att jag följer med då. Den här gången var lite speciell, för det är deras sista tävling här i Stockholm. Snart går deras flyttlass till Värmland och en alldeles egen liten hästgård, och jag är både avundsjuk och så glad för deras skull och så ledsen över att dom ska flytta. Den här tjejen har jag känt i ca 10 år nu och hon är en av mina allra närmaste vänner. Det känns helt sjukt att hon snart kommer att befinna sig 5 timmar härifrån, istället för 20 minuter. Hela hennes familj har varit en stor tryggpunkt för mig under åren och det hugger till lite i hjärtat när jag inser att jag inte kommer att få gå runt och frysa med kameran i högsta hugg, stå och gosa med Celona eller snacka skit med hennes pappa på en tävlingsplats mer. Åtminstone inte lika ofta. Sedan kommer jag ju att åka och hälsa på så ofta jag kan, såklart. Men dom kommer att lämna ett enormt tomrum här i Stockholm. Det kommer inte att vara lika roligt här utan Denice.
 
 
Två starter blev det för Denice och Celona idag, och det gick superbra. Ett nerslag i båda starterna, men hela rundan såg så fin ut och det är så roligt att se skillnaden från tävling till tävling. Vilket jobb hon har lagt ner på den här hästen alltså, ni skulle bara veta vilken resa dom har gjort. Det kommer jag också att sakna, att verkligen kunna följa dom. Det är aldrig roligt när ens vänner försvinner, men samtidigt vet jag hur skönt dom kommer att få det och jag vet hur roligt vi kommer att ha det när jag väl hälsar på. Det kommer att bli bra, men jag kommer definitivt att sakna dom.
 
Jag får hoppas på att Mika och Chojke kommer ut på tävlingsbanorna här framöver så att jag fortfarane får åka iväg och uppleva sådana här dagar. Trots att det var superkallt idag och alla höll på att ge upp ett tag så tycker jag det är så himla mysigt. Jag älskar att få promenera runt bland hästar och umgås med människor jag tycker om. Kravlöst och roligt och underbart. Och när Denice och Celona ger sig ut på tävlingar där borta i Värmland kommer jag att försöka vara med på så många som möjligt, det kan jag lova ;)
 
2