Allting har ett slut

Det bästa med att vara en galen fotonörd är att jag sitter på tusentals bilder och jag kan när som helst koppla in en av mina hårddiskar och ta en ordentlig trip down memory lane. Vissa gånger uppskattas det extra mycket, och detta är en sådan gång.
 
Det här är ett inlägg jag har tänkt skriva länge, men som jag samtidigt skjutit upp hela tiden. Jag vet att jag kommer att behöva gräva djupt inom mig för att plocka fram gamla minnen, och det kommer att göra ont. Jag har i stort sett bara bra minnen, men det är väl det som smärtar mest. Jag vet att tårarna kommer att falla och jag vet att hjärtat kommer att värka, men jag vill ändå göra det här. Han förtjänar det här
 
Shampiz, 2007
 
Det här inlägget kommer att handla om den mest fantastiska häst jag någonsin mött. En häst som jag har känt i 13 år. En häst som har lärt mig både det ena och det andra. En häst som har berört varenda själ han har stött på. En häst med ett hjärta av guld.
 
Hans namn var Shampiz och han blev 29 år gammal. Den 30 december 2016 var det hans tur att springa vidare till dom evigt gröna ängarna, och även fast han har det så mycket bättre nu gör det så fruktansvärt ont. Det gör ont för att vi inte kunde berätta för honom varför. Det gör ont för att hans bästa vän nu går runt i hagen och undrar vart hans kompis har tagit vägen. Det gör ont för att dom inte kan förstå varför vi människor ibland måste göra saker vi inte vill göra. Det gör ont att veta att jag aldrig kommer att få krama honom igen.
 
Han var gammal. Det var hans tur. De senaste åren har det gått utför och nu slipper han vara gammal och hängig och inte kunna leva fullt ut. Det här är en häst som har levt ett helt fantastiskt liv. Han var allas lilla älskling, innerst inne. Det gick inte att inte tycka om honom. Han var äldst på alla tävlingsbanor, men han var snabbast, piggast och bäst. Det var många utomstående som visste vem Shampiz var. Det var många som tittade upp när han kom in på banan och det var ännu fler som drog efter andan när han satte av i full fart och var flera sekunder snabbare än alla andra. Det bästa han visste var att få hoppa, och i hoppningen var det bästa han visste att få springa snabbt. Omhoppningen var hans favoritdel och där fanns det ingen som kunde slå honom. Hans smidighet och snabbhet var oslagbar.
 
En av dom få bilderna jag har på oss två, från 2007
 
Även fast jag aldrig har ridit Shampiz kontinuerligt så har jag ändå fått äran att sitta på hans rygg många gånger under dessa tretton år. Den första gången minns jag fortfarande så tydligt. Min ridlärare sa då att jag var tvungen att vara väääldigt försiktig. Drog jag för hårt i tyglarna skulle han stegra och tog jag i för hårt med skänklarna skulle han kasta sig upp i luften. Nu i efterhand förstår jag att det var en överdrift för att verkligen poängtera hur känslig han var, men jag minns ändå att jag var så rädd första gången jag satt upp.
 
Ett annat starkt minne jag har är från en sommar för många år sedan. Jag skulle rida ut själv på honom och min ridlärare varnade mig för att han ibland kunde tvärstanna och att det då var många som ramlade av. "Ligg kvar på marken om det händer!" sa hon då. "Om han ser att du är okej så sticker han hem igen!". Mycket riktigt så kommer vi galopperandes runt en kurva då vi möter en häst med vagn. Shampiz tvärstannar och jag flyger fram över halsen på honom och landar lite lagom charmigt på marken. Han försökte dock inte sticka hem, den katastrofen klarade jag mig ifrån ;)
 
Shampiz var också tolkningsmästaren. Under så många vintrar tidigare år har vi tolkat i pulka efter honom. Min ridlärare satt på ryggen och vi andra fick turas om att sitta i pulkan. Det här var också en av Shampiz favoritsaker, och han älskade det extra mycket när han fick öka farten lite. Jag har suttit i pulkan bakom honom många gånger, och jag var lika lycklig varje gång.
 
2007
 
Mitt absoluta favoritminne är från sista gången jag hoppade honom. Vi hade en fjuttig liten hopptävling i stallet och Shampiz första runda gick inte superbra. Det var nog den första hopptävlingen för honom sedan han kommit tillbaka efter en lång skadeperiod, och man såg verkligen på honom hur han bara ville släppa loss. Mika som red honom på den tiden, var borta, så min ridlärare kom fram till mig och bad mig ta en runda med honom. Helt utan tävlan och efter alla andra, men bara för att han skulle få testa på lite ordentligt. "Låt honom springa lite" sa min ridlärare till mig när jag hoppade upp. Shampiz var speciell på det sättet - han kunde vara världens segaste och tråkigaste häst på ridbanan om man inte visste vad man gjorde. Men jag kände Shampiz och han kände mig, och så fort jag hoppade upp på honom blev han en helt annan häst. Hindrena låg på fjuttiga 30-40cm, men det gjorde ingenting för honom. Vi tog oss runt första rundan galant, med ett litet glädjeskutt också, och när vi fick startsignal för omhoppning tänkte jag bara en sak - "what the fuck". Det här var en hopphäst som inte hade fått hoppa ordentligt på evigheter. Jag släppte på tyglarna och bara lät honom springa. Han har varit med tillräckligt många gånger för att veta vad omhoppning betyder, och han hade inte glömt det den här gången heller. Han bjöd på dagens snabbaste och smidigaste svängar och helt enkelt dagens roligaste runda. Åh, vad jag var lycklig då, och mest så för hans skull. Jag hade aldrig suttit på en gladare häst. Shampiz was back.
 
Världens bästa vänner. Shampiz & Diakon 2008. Det var alltid dom två
 
Den 27 april förra året, dagen då han fyllde 29 år, var vi en hel drös med tjejer i stallet som fixade i ordning en enorm knäckebröds-tårta till honom med äpplen och morötter och gräs och kraft. Mika hämtade in honom från hagen medan vi andra sjöng, och sedan stod han där länge och bara njöt av både tårtan och uppmärksamheten.
 
Jag var ju ute en hel del förra sommaren och gick promenader med honom, och just nu är jag extra glad över det. Jag fick aldrig ge honom en officiell sista hejdå-kram, men jag fick en sista sommar med honom där vi bara myste och hade det bra. Vi knatade upp för våra små backar och stannade lite här och var för en mat-paus där grästuvan såg extra god ut. Det värmer gott om hjärtat när jag tänker tillbaka på dom dagarna.
 
2009
 
Så ja, trots att Shampiz aldrig har varit "min" - jag fastnade ju för Focus istället - så har jag fått äran att följa med på hans resa vid sidan om. Denice, som ofta nämns här på bloggen, både red och tävlade Shampiz för många år sedan. Det var faktiskt så vi lärde känna varandra, och jag var med på varenda hopptävling och hejade och stöttade - och fotade, såklart.
 
Sedan kom Mika in i bilden och tog över, och då började perioden som ligger mig varmast om hjärtat. Det var jag och Focus och Mika och Shampiz. Det var vi fyra mot världen och vi gjorde allting tillsammans. Vi red tillsammans, vi tränade tillsammans och vi tävlade tillsammans. Vi levde på varandra under en period, och jag har nog aldrig haft så roligt. Den tiden satte egentligen grunden för allting vi har idag.
 
Denice & Shampiz 2009
 
Blandade bilder från 2009-2010
 
När Shampiz sakta men säkert började förstå att han var gammal och åldern kom ikapp honom kunde han inte ridas längre. Vi försökte in i det sista, men efter ett tag fick vi ta ett steg tillbaka och acceptera att han inte kan förbli fräsch i all evighet. Det var hjärtskärande att se honom i början. Den där hästen som alltid varit så pigg och framåt, alltid gått först i ledet och sprungit snabbast hade helt plötsligt inte samma ork längre. Det tog ett tag innan han fann sig i sitt nya liv, men det gick det också. De senaste åren levde han enbart som promenad- och sällskapshäst, och nog tror jag att han ändå trivdes ganska bra. Han fick ändå vara med. Hans kropp hängde inte med och fungerade inte som den en gång gjort, musklerna tunnades ut och benen for lite åt alla möjliga olika håll. Men huvudet vill jag lova, det var det aldrig fel på. Där inne var han samma Shampiz som han alltid hade varit, pigg och nyfiken. Ögonen var fortfarande alerta och öronen for fram och tillbaka när man pratade med honom. Så fort man kom in i hagen var han där och buffade på dig och krävde en klapp på halsen eller lite kli bakom öronen. Han höll ut in i det sista och det fanns inte en enda dag vad jag såg som han gav upp. Aldrig någonsin. Att ge upp fanns inte i hans värld och jag är så fascinerad över hur länge han kämpade. Han tog sig in och ut från hagen varje dag och han gnäggade glatt när man kom med mat.
 
Han krigade in i det sista tills ägaren tog det jobbiga beslutet. Det var rätt beslut, att låta honom få somna in medan han fortfarande var sig själv, att låta honom få ett värdigt avslut innan han en dag inte skulle orka resa sig igen. Det var helt och hållet rätt beslut, och jag är lättad för hans skull. Lättad över att han slipper vara gammal. Lättad över att han slipper lida. Lättad över att han äntligen får vara fri igen, han får galoppera fram och hoppa över fallna träd. Men oj vad jag saknar honom. Och jag vet att jag inte är den enda. Han var inte bara ledare över flocken, han var ledare över hela stallet. Det var han som styrde och ställde och fick allting att gå ihop. Han var den klokaste hästen jag någonsin mött och han hjälpte både hästar och ryttare att hitta rätt. Han lämnade ingen människa oberörd, vare sig man satt på hans rygg eller stod på marken och tittade på. Det går inte att beskriva hur otroligt tomt det är i stallet utan honom, han har lämnat ett tomrum som aldrig kommer att kunna fyllas igen.
 
Mika & Shampiz och jag & Focus, 2010
 
Shampiz i sin rätta form - full fart framåt under en gymkhanatävling 2011
 
 
Det var ett stående skämt att det var svårt att få bra bilder på Shampiz. Det gick inte att lura honom att ta fram öronen som med andra hästar, han var smartare än så. Men just från den här tävlingen under 2011 fick jag många, och hela den här bilden bara skriker Shampiz. Hela hans personlighet lyser igenom
 
 Mika & Shampiz, 2011. Det här är fortfarande en av mina favoritbilder jag någonsin tagit. Det här ekipaget utstrålade så mycket glädje och kärlek, och jag är så glad att jag lyckades föreviga ett sådant ögonblick
 
Shampiz var en sådan häst som man någonstans, långt inne i huvudet, trodde alltid skulle finnas där. Han var en sådan häst som inte kunde bli gammal. Han skulle bara vara där, år ut och år in. Ridhäst eller sällskapshäst, det spelade ingen roll, men han bara var där. Men det här är priset man får betala för att man får spendera sina liv med dessa fantastiska varelser. Ingenting kan vara för evigt, men jag är så tacksam för den tiden vi fick med honom.
 
Älskade, älskade lilla vän. Världens finaste Shampiz. Jag vill tacka dig från botten av mitt hjärta. Jag är så lyckligt lottad att jag fick spendera tretton år med dig i mitt liv. Det har varit en ren ära att få se dig utvecklas till den häst du var, att varje dag få se dig ta hand om allt och alla, att få vara en del av din fantastiska resa. Resan om hästen som hade ett hjärta av guld.
 
Från en av våra promenader i somras, 2016, och några av de allra sista bilderna jag har på honom. Lilla skrutten, vad vi älskar dig ♥
#1 / / Ellen - tävlingsryttare:

Åh vilka underbara bilder...kram <3

Svar: Taack <3
Rebecca Adnell