Dåligt väder, branta backar och goda våfflor

Dag två bestämde vi oss för att promenera upp på Mittåkläppen! Ett fjäll vi varit uppe på många gånger under tidigare år, men nu var det länge sedan för både mig och pappa. Vi hade bestämt det här redan vi åkte upp och jag var så taggad på morgonen när vi satte oss i bilen och styrde mot Djupdalsvallen. Vi drog på oss jackor - kan hända att jag till och med hade vantar på mig, hehe... - och började promenera. Regnet hängde i luften, det var kallt och kvavt på samma gång och ryggsäcken jag släpade på hade aldrig någonsin varit tyngre. Herre, vad jobbigt det var. Det är en bra bit uppåt igenom skogen innan man ens kommer fram till foten av fjället, men när vi väl tagit oss igenom den första biten bestående av träd och buskar stannade vi båda upp och ifrågasatte om vi verkligen skulle fortsätta. Pappa är fortfarande inte i toppskick efter operationen, och jag... Haha ja, vad har jag för ursäkt? Jag slutade jobba på trädgårdsfirman förra året, och sedan dess har jag tydligen tappat all kondition. Jag har aldrig varit den som orkar springa i flera mil, men att gå brukar inte vara någon fara. Men det här kan ha varit bland det jobbigaste jag varit med om, och då hade vi inte ens påbörjat klättringen uppåt. 
 
Jag blev heeelt förskräckt, haha. Skulle jag inte ens orka gå upp för det minsta fjället? Suget försvann också när det började duggregna, och vi såg ingen glädje i att plåga oss själva med att gå konstant uppåt i dom kommande timmarna och bli dygnsura, så vi vände faktiskt. Men det var ändå lite av ett wake up call. Konditionen måste bli bättre nu, för det där var bara pinsamt. Skärpning. Så istället gick vi tillbaka ner, in i värmen hos den mysiga stugan och åt varsin våffla till lunch. Allt som allt blev det ändå en mysig utflykt, och till råga på allt tog vi med oss flera flaskor hem av det godaste vattnet från deras egna lilla naturliga källa. Helt klart värt det! 
 
Vackra Djupdalsvallen ♥
Det är en ganska häftig promenad igenom första skogspartiet ändå, och jag älskar när Mittålkläppen visar sig mellan trädtopparna. När jag var liten låtsades jag alltid att det var ett lejon. Det är något ståtligt och vackert med hela formen 
Vem vet, nästa år kanske jag orkar ta mig upp ;) 

Vår egna lilla strand

Strax intill vår stua i fjällen rinner älven Ljusnan lugnt igenom den stora björkskogen. En knappt tio minuters promenad tar oss ner till vår alldeles egna lilla plats - den lilla stenstranden jag spenderat så mycket tid på. Vi har fiskat, badat och fått lära oss att kasta macka med små stenar. Hera har sprungit runt fram och tillbaka precis vid vattenkanten och vi har många gånger spanat efter bävern som bor på andra sidan. Vi säger alltid att det är vår lilla strand, för jag tror inte det är många andra som kommer hit. Det är inte så många som har stugor borta i dalen, och jag har under mina 22 år bara träffat på andra människor där några enstaka gånger. 
 
Dessutom börjar vägen dit växa igen ordentligt - vi har alltid pratat om att vi ska gå dit med världens största häcksax och röja upp allt, men det blir ju aldrig av. Men det kanske inte är hela världen heller, vi vet ändå att den lilla vägen går in där och vi vet vad som väntar vid slutet. Det är en helt orörd plats, så lugnt och stilla och alldeles underbart. Ytterligare en Härjedalisk idyll som har en stor plats i mitt hjärta, och det är alltid hit man går när man vill dyka in i sina egna tankar, eller dämpa ångesten över att behöva åka hem. 
 

Mycket kan hända på ett år

Jag berättade ju tidigare att vattennivån uppe i fjällen i år var helt gaaalen. Jag har aldrig sett så mycket vatten där uppe i hela mitt liv - det var ju liksom översvämningar på var och varannan äng och vår lilla bäck forsade som aldrig förr. Anderssjöåfallet, som jag visade i tidigare inlägg, var också mycket häftigare nu. Ytterligare en annan plats vi märkte skillnad på var ett litet vattenfall som jag besökte för första gången förra året. Jag har åkt förbi där miljontals gånger men aldrig märkt att det var ett vattenfall - förmodligen för att det oftast ser ut som det gjorde förra året. Den här gången var det lättare att upptäcka, om man säger så ;) 
 
 
Och om man jämför med förra året, om ni kikar på bild tre och fyra i det inlägget, så ser ni hur det såg ut då. Precis där Jonas står på fjärde bilden forsade vattnet fram i år, och där jag står och tar bilden är helt begravd under vattenytan. Och det var så himla häftigt att få uppleva den kraften. Jag har alltid gillat vattenfall, och jag minns att jag tyckte det var lite tråkigt förra året, för att det inte var någon fart på vattnet. I år fick jag så jag teg, haha.