Anderssjöåfallet

Jag och pappa satte oss i bilen sent på tisdagskvällen och spenderade hela natten i bilen. Det tar runt åtta timmar att köra upp, och vi hade redan planerat hela onsdagen med saker vi ville göra. Vi hinner precis komma fram, parkera bilen och bära in väskorna innan himlen fullständigt öppnar sig och regnet forsar ner. Vi inser ganska snabbt att promenaden vi tänkt ta är bara att glömma i det här vädret, så vi la oss istället och vilade. Jag hade lyckats sova en stund i bilen, men pappa som körde hela vägen var nog ännu tröttare än jag. Så vi bestämde oss att vi avvaktar ett tag och ser hur vädret utvecklar sig.
 
Vi sov väl i kanske fyra timmar - och ändå var klockan bara runt tio när vi steg upp igen. Jag tror att vi kom fram runt halv fem på morgonen, så ett par timmars sömn skulle inte förstöra så mycket ändå ;) När jag vaknade av alarmet på telefonen möttes jag återigen av pinande regn som piskade mot fönsterrutorna runt om i stugan. Jaha, det här började ju bra... Jag var faktiskt lite orolig över vädret, för eftersom jag bara hade fyra dagar på mig hade det varit tråkigt om jag inte kunnat lämna stugan en enda gång. Men vi hade turen på vår sida och regnet lugnade sig lite, så vi satte oss i bilen igen och styrde neråt igen, förbi Funäsdalen och bort mot Norge. Nejdå, vi åkte inte hela vägen till Norge, haha. Vi svängde av innan, till en plats jag varit på ganska många gånger tidigare - Anderssjöåfallet.
 
 
Det här är en av dom häftigaste platserna jag vet. Jag har alltid gillat vattenfall, och jag minns att första gången jag åkte hit var jag helt förälskad. Min moster tog med mig, brorsan och mina kusiner hit och vi sprang upp och ner utmed vattenfallet och alla var så fascinerade. Sedan dess har jag varit fast, och har verkligen ingenting emot att återvända hit gång på gång. Kolla bara in hur himla coola vi var här nere! 2008 var året och oj oj, Johanna är den enda som poserar normalt. Vi andra töntarna trodde att vi var superballa ;) 
 
 
I år var det ytterligare lite häftigare, då vattennivån vad högre än någonsin. Vi reagerade på det redan när vi åkte på morgonen - ängarna mellan Ramundberget och Funäsdalen var helt översvämmade. Det måste ha regnat en hel del, haha. Vattenfallet fullständigt forsade ner, och där man tidigare kunnat gå ut på klippor och stenar var nu långt under ytan. Pappa stannade kvar där nere, men jag fortsatte högre upp. Utmed fallet går det en trappa hela vägen upp, och trots lite sömn och allmänt ur balans kände jag mig piggare och starkare än någonsin i det ögonblicket, så jag började klättra upp för dom där trappstegen. Det var hela det ögonblicket som gjorde något med mig. Jag var äntligen uppe i fjällen igen, vi höll vår planering någorlunda och tog oss iväg på en utflykt den dagen trots att det hade sett dåligt ut med vädret tidigare på morgonen. Jag var så fullständigt lycklig över att vara där att jag förmodligen hade orkat springa upp och ner för den där trappan tio gånger. 
 
Jag mötte två personer i början som var på väg ner, men sedan var jag helt ensam. Av någon anledning ger det mig ibland ännu mer kraft - att få vara just ensam. Jag är väl lite konstig på det sättet, men jag tar in omgivningarna så mycket bättre om jag får vara för mig själv. Jag tar tiden till att stanna upp och se mig omkring, att verkligen uppskatta allt det vackra. När jag kommit till toppen av trappan stod jag där ett tag och bara tittade ut över det forsande vattnet och andades in den klara fjälldoften. Det luktar verkligen speciellt där uppe. Doften av skog och gräs och vatten. Det går inte att förklara om man inte upplevt det själv, men det är helt underbart. 
 
 Första bilden nedan är tagen på samma plats som bilden ovan, bara då alltså 9 år senare. Och väldigt, väldigt mycket vatten senare ;) 
 
Alltså, dessa trappor! Jag skulle ljuga om jag inte sa att jag fick ordentlig mjölksyra i båda låren när jag nått toppen. Men det var det värt. Här uppe tar trappan slut och fortsätter som en stig genom skogen igen. Jag fortsatte aldrig, men någon gång skulle jag vilja se hur långt man kan komma, och vad som gömmer sig på toppen. Följa vattenfallet hela vägen upp, för jag kan tänka mig att det är ganska fint där med.
Jag tänkte redan innan att jag ville ta lite bilder framför vattenfallet, men eftersom jag verkligen inte gillar (läs; hatar) att fotografera mig själv när andra tittar på tänkte jag att det var ganska kört. Men jag var helt ensam här uppe, så jag sprang fram och tillbaka, eller snarare skuttade just för att jag var så glad, och fotade på som bara den. Åh, vilken härlig dag det var. Jag vill redan tillbaka.
Sen provade jag på något jag aldrig testat förr - nämligen att fota med lång slutartid! Jag fick hem ett par gråfilter tidigare under året, men har aldrig provat dom förrän nu. Gråfilter möjliggör längre slutartider utan att bilden blir helt kritvit, om jag ska hålla mig kort ;) Jag blev lite nyfiken på det här redan förra året och tänkte att det var värt ett försök. Det gick inte riktigt som jag tänkt, då hela bilden blev full av vattendroppar som fastnat på linsen, haha... Jag har suttit och försökt klona bort dom för att få fram en någorlunda okej bild, men tittar man noga kan man fortfarande se lite fläckar här och var. Men det var roligt, och det är definitivt något jag kommer att experimentera vidare med! 
2
Alice Lindström

Vad fint det ser ut!

Svar: Det är det verkligen!
Rebecca Adnell

Celine

Ser riktigt fint ut!

Svar: Det är verkligen superfint! :D
Rebecca Adnell