Home away from home

Ramundberget. Ett ord som får hela min kropp sprätta av glädje. Ett namn på en plats som gör mig så där lycklig som samtidigt känns som en omöjlighet. Det borde inte gå att vara så glad över en plats. Men det är jag verkligen. Så himla tacksam, till min mormors pappa som köpte en tomt uppe i härjedalens vackra björkskog och byggde en egen stuga. Så tacksam för att den finns kvar i släkten, och att jag har fått privilegiet att spendera både sommar och vinter där ända sedan jag föddes. Det går inte att sätta ord på vad den lilla byn betyder för mig, men det är magiskt. Och jag är också tacksam för att den här platsen har format mig till den jag är idag. Jag hade många kompisar i skolan när jag var mindre som alltid åkte iväg på solsemester och kom hem så där solbrända och fina. Jag kom hem med myggbett över hela kroppen. Klasskompisar som till och med åkte utomlands under påsklovet. Jag åkte upp till en stuga där vägen är avstängd på vintern och det enda sättet att ta sig fram var att åka längdfärdsskidor fram och tillbaka till parkeringen. Vatten som hämtas ur bäcken. När mörkret faller är dom enda ljuskällorna från stearin- och värmeljus. Det här med att behöva hoppa i skorna när du behöver gå på toa då utedass är den enda möjligheten. Mobiltäckning var att glömma, och 3G-nät likaså. Du är helt avskärmad från omvärlden, och även fast jag har varit avundsjuk på kompisar som har fått åka och bada i klarblått vatten är jag idag så tacksam över att jag har fått växa upp på den platsen. I dagens samhälle är det väldigt lätt att ta saker för givet, men i och med att jag har fått leva som vi gör där uppe tror jag det har bidragit till att vi alla ser på saker på ett annat sätt. Man blir lite påmind om hur bra vi har det när man inser att det är många i andra länder som lever som vi gör där uppe, och vissa ännu värre. 
 
Avundsjukan har försvunnit sedan länge, och nu vill jag åka upp dit. Jag vill stanna kvar längre och längre och det blir bara jobbigare varje gång jag måste åka därifrån. Jag vill inte ha in el i stugan, jag vill inte ha rinnande vatten. Jag vill ha kvar det precis så som det är, för att det är så det alltid har varit. Det är inte alltid en dans på rosor, men det är det som är själva poängen. Det skadar inte att få kämpa lite för att leva ibland. Det är något charmigt över att vakna upp en morgon runt påsk och inse att det är fyra grader varmt i rummet, och att det tar minst en timme innan värmen stigit eftersom det enda hjälpmedlet du har är en liten kamin. Det är mysigt att befinna sig mitt ute i ingenstans, omringad av dessa vita björkar och ett stenkast från Ljusnan. Det är mitt allra finaste paradis, mitt lilla Ramundberget ♥
 
 
Den här skruttiga lilla grusvägen betyder mer för mig än vad jag någonsin kan berätta. Ramundberget ligger verkligen vid vägs ände, och när den här lilla vägen tar slut tar den enorma skogen vid istället och sträcker sig hela vägen bort till Norge. Jag genomgår samma fas varje gång jag sätter mig i bilen och ska åka upp hit. När jag lämnar Stockholm tycker jag att jag är sprallig och förväntansfull. Den dubblas ungefär när jag kommer halvvägs, tripplas när vi kommer fram till Funäsdalen som bara ligger drygt två mil från stugan, men när asfalten övergår i denna grusväg finns det inga ord som kan förklara hur jag känner. Den där lyckan som sprudlar i kroppen när bilen går över det sista kröket och man äntligen ser stugans topp bland träden. Det slår aldrig fel. Det är en underlig känsla av att komma hem, ett plötsligt lugn som lägger sig i kropp och huvud och alla måsten bara rinner av. Det är en plats att vila upp sig på, att få andas ut efter ytterligare ett häktiskt år i huvudstaden.  Och jag önskar verkligen att jag fick chansen att komma upp hit oftare, för hur många ställen jag än besöker på detta jordklot finns det ingen plats jag mår så bra på som just här
 
Vår älskade, underbara stuga. Mittendelen byggdes till i efterhand, men dom två mörkare stugorna har stått stadigt sedan min mormors pappa byggde dom helt själv
Min lilla skrutt, som trivs lika bra här uppe som jag gör, där hon ibland får springa fritt utan koppel och trassel och bara njuta av friheten, precis som den känslan vi alltid upplever
Den här skylten vet jag att jag har visat förut, men jag blir alltid så glad av att se den. Vårt lilla Strömbäcken, vår egna lilla dal med grannar du kan räkna på en hand. Den här skylten representerar så mycket mer för mig än bara en plats. Det är vårt alldeles egna lilla drömställe 
Vår lilla bäck som hjälper oss att överleva år efter år. Någonstans högt uppe på fjället utgår den här bäcken från en sjö, som sedan rinner hela vägen ner till Ljusnan. Någon gång vill jag följa bäcken hela vägen upp, bara för att se vart man hamnar.
Och dessa underbara, fantastiska björkar. Lika vackra och starka varje år ♥
5
Celine

Så vackra bilder! Ser jättemysigt ut!

Svar: Tack Celine! :D
Rebecca Adnell

Amanda Jona [FOTOGRAF]

Alltså åh så fantastiskt fint inlägg, både i bild och text! :)

Svar: Taack! :)
Rebecca Adnell

Days by Johanna

oh så vackert.

Svar: Visst är det! Tack :)
Rebecca Adnell

Kari Gardelin

Vi passerade genom Ramundberget förra året när vi gjorde Gröna bandet och det är verkligen en pärla! Det var mycket fina fjäll i området!

Svar: Men åh, vad roligt att höra! Det finns verkligen många vackra områden runt omkring!
Rebecca Adnell

Viktoria Uhlin

Ser fantastiskt härligt ut! Naturen är underbar att vistas i!

Svar: Ja, det finns inget bättre! :)
Rebecca Adnell