Vår egna lilla strand

Strax intill vår stua i fjällen rinner älven Ljusnan lugnt igenom den stora björkskogen. En knappt tio minuters promenad tar oss ner till vår alldeles egna lilla plats - den lilla stenstranden jag spenderat så mycket tid på. Vi har fiskat, badat och fått lära oss att kasta macka med små stenar. Hera har sprungit runt fram och tillbaka precis vid vattenkanten och vi har många gånger spanat efter bävern som bor på andra sidan. Vi säger alltid att det är vår lilla strand, för jag tror inte det är många andra som kommer hit. Det är inte så många som har stugor borta i dalen, och jag har under mina 22 år bara träffat på andra människor där några enstaka gånger. 
 
Dessutom börjar vägen dit växa igen ordentligt - vi har alltid pratat om att vi ska gå dit med världens största häcksax och röja upp allt, men det blir ju aldrig av. Men det kanske inte är hela världen heller, vi vet ändå att den lilla vägen går in där och vi vet vad som väntar vid slutet. Det är en helt orörd plats, så lugnt och stilla och alldeles underbart. Ytterligare en Härjedalisk idyll som har en stor plats i mitt hjärta, och det är alltid hit man går när man vill dyka in i sina egna tankar, eller dämpa ångesten över att behöva åka hem.