Still a child at heart

När vi promenerade bort till sanddynorna på Gran Canaria var det inte vara pest och pina, gassande sol och tunga backar. Som jag skrev förut så är jag bara så extremt fascinerad av den här platsen och även fast det är tungt att behöva gå i bara sand är det också så roligt.
 
Backarna uppåt är väldigt jobbiga, men sen när det stupar rakt neråt blir det en helt annan grej. Det var som att barnasinnet dök upp hos alla fyra och framför allt pappa och Jonas bara kastade sig utför. Min kära lillebror ska ju alltid göra allting så komplicerat - men jag klagar inte för vi får oss alltid ett gott skratt på köpet - och han kastade sig ut på mage och rullade ner och gjorde allt möjligt. När vi väl nått den toppen vi hade siktat in oss på tyckte pappa att det var en bra idé att springa ner för ett av dom längre och djupare stupen. Neråt gick bra, men när han väl skulle upp igen var det inte lika roligt, haha. Men jag stod där på toppen och skrattade i alla fall. Det är sådana här tillfällen jag kommer att minnas allra bäst. Inte hur varmt det var vid poolen eller hur mycket god mat vi åt, utan dom här tillfällena där man skrattar så mycket att man inte vet vart man ska ta vägen. Ja, det var himla roligt. Till och med jag och mamma vågade oss på att hasa oss neråt - förra året minns jag att jag alltid gick runt, haha.
 
Det här är ju en av dom roligare bilderna jag kom hem med från den dagen. Vid havet så blåser det. Vi var ganska nära havet, och pappa hade under veckan tappat sin hatt både en och två och kanske till och med tre gånger. Den här gången var den roligaste, för nu fanns det ju liksom ingenting som kunde fånga upp den. Jag tror att han sprang minst tjugo minuter innan han fick tag på den igen, haha! På något sätt påminner hans stil lite om Jack Sparrow. Kan ni se vad jag menar? Dom där flaxande armarna när han springer efter något.
 
1

En dröm jag inte visste att jag hade

Bucketlist
 
Nu tänkte jag berätta lite mer ingående om när vi fick se vilda delfiner på Gran Canaria, något jag aldrig ens tänkt tanken på att få uppleva.
 
Det var dagen då vi bokade en båtutflykt. Den största lockvaran var ju att man skulle få se delfiner. Väl på båten blev vi informerade om att det inte fanns några garantier, det var inte alltid man fick se delfinerna. Jag hade verkligen inga höga förhoppningar alls, jag var säker på att det var en sån grej dom lockade med men att det kanske var två av tio som faktiskt lyckades. Hur som helst så åkte båten iväg ut mot det öppna havet och jag tänkte inte så mycket mer på det - jag var glad över att bara få sitta på en båt.
 
 
Efter att vi åkt i nästan en timme hör jag hur personalen börjar prata och ropa, och plötsligt ekar det 'DOLPHINS' i högtalaren. Kaptenen styr mot ett stim av fåglar som ligger och guppar i vattnet en bit bort. Jag var fortfarande väldigt skeptisk, men jag gjorde som alla andra och ställde mig upp. Man vet ju aldrig. Och mycket riktigt fick vi se en och en annan fena bryta igenom vattenytan, och bara där tyckte jag att det var häftigt. Jag hade fått se en delfin i det vilda, hur coolt var inte det?
 
Vi styrde bort mot stimmet och fick se dom på lite närmare håll. Vi höll på så där ett tag, delfinerna höll sig på avstånd. Ibland var det någon som stack iväg från en sida till en annan och då kunde man se dom mycket tydligare. Kaptenen vägrade ge upp och tillslut började vi få turen med oss, några av delfinerna dök upp framför båten och började leka. Jag och Jonas lyckades knycka åt oss en plats i fören och där var det rena rama himmelriket. Vilken extremt sjuk upplevelse. Jag bara stod där och stirrade på när delfin efter delfin dök upp, en efter en. Vid ett tillfälle var det säkert tio till femton delfiner framför oss på en och samma gång.
 
Ni kan kika in på min instagram om ni vill se ett videoklipp också!
 
 
Jag har alltid varit fascinerad av delfiner. Vem är inte det, egentligen? Ända sedan jag såg delfinshowen på Kolmården för första gången som barn har dessa varelser legat mig varmt om hjärtat. Jag tycker det är fascinerande hur sociala dom är, även i det vilda. Hur dom släpper sina lunchplaner och istället simmar upp till båtarna för att leka och ge oss en upplevelse vi sent kommer att glömma. Hur dom kan vara så intelligenta och fantastiska, det är för mig ett mysterium.
 
Den här upplevelsen var något utöver det vanliga. Jag har aldrig ens tänkt tanken på att man kan få se delfiner ute i det vilda - det är väl bara något som sker på film? Ändå kände jag att så fort den första delfinen hoppade upp ur vattnet framför båten att det här var något jag nu kunde stryka från min bucketlist. Jag kan verkligen inte beskriva den känslan med ord. Kaptenen styrde efter delfinerna och så fort dom försvann dröjde det inte länge innan han lyckades lokalisera dom igen och inom någon minut var dom uppe och lekte framför båten igen. Jag är för evigt tacksam till kaptenen som vägrade ge upp, som var fast beslutsam om att ge oss den här upplevelsen och åkte fram och tillbaka tills vi kände oss nöjda. När vi klev på båten berättade dom att dom faktiskt brukade se delfiner nio av tio gånger, men ändå hade jag inte förväntat mig att se en enda. Efter att ha sett tio delfiner på en och samma gång var det bara att ta av sig hatten och ge stor eloge till personalen. They proved me wrong, om man säger så. Och oj vad glad jag är för det.Vilken jädra dag!
 
5

In the eyes of an animal

Vad vore livet utan djur, egentligen? Djur är en stor del av mitt liv och har alltid varit, och jag gillar dom flesta djur med undantag för dessa vidriga spindlar, skalbaggar och andra kryp som jag kan svära gör allt för att skrämma livet ur mig. Men i övrigt älskar jag att omringa mig själv av djur, så igår gick jag och en kompis bort till en liten djurpark i närheten av henne och hälsade på små grisar, getter, hönor och kaniner. Det var så gosigt! Jag tror aldrig att jag har klappat en gris förut, och även fast det är en ganska obetydlig sak var det en sådan rolig insikt när jag idag la handen på den sträva ryggen och insåg att det nog var första gången. Inte jättemysigt, men himla söta var dom ändå.
 
Jag är ju så gott som uppvuxen på en djurpark. I lägenheten där jag växte upp hade jag två minuter ner till en djurpark med både getter, får, ankor, åsnor, kaniner och höns. Vid ett tillfälle hade vi till och med en häst, men han passade inte alls in och fick efter ett tag flytta ner till Spanien. Hur som helst, jag och i stort sett alla mina kompisar i skolan blev medlemmar i deras djurklubb och hängde där varje dag efter skolan. Vi gjorde allt från att gå ut med kaninerna, hjälpa till med insläpp av fåren och hänga i det lilla fritidsrummet och käka billys panpizza och leka lekar. På vintrarna smet vi iväg till pulkabacken och hade roligt och på somrarna blev det både lite åsneridning, kaninhoppning och gosa med dom nya lammen och killingarna som kommit det året. Personalen brukade anordna långritter med våra käpphästar - ohja, vi hade käpphästar - och tog hand om oss som om vi vore deras egna. Vi fick gå ut med deras urgulliga hundar och ibland fick man förtroendet med att hjälpa till med något lite viktigare, och oj vad jag tror att det bidrog till vår uppväxt. Jag älskade att spendera mina eftermiddagar där och jag har så många roliga och starka minnen från den tiden. Och ni kan ju tänka er vilken nostalgi det blev när vi gick in till kaninerna igår och möttes av den där doften som jag vuxit upp med <3