Still a child at heart

När vi promenerade bort till sanddynorna på Gran Canaria var det inte vara pest och pina, gassande sol och tunga backar. Som jag skrev förut så är jag bara så extremt fascinerad av den här platsen och även fast det är tungt att behöva gå i bara sand är det också så roligt.
 
Backarna uppåt är väldigt jobbiga, men sen när det stupar rakt neråt blir det en helt annan grej. Det var som att barnasinnet dök upp hos alla fyra och framför allt pappa och Jonas bara kastade sig utför. Min kära lillebror ska ju alltid göra allting så komplicerat - men jag klagar inte för vi får oss alltid ett gott skratt på köpet - och han kastade sig ut på mage och rullade ner och gjorde allt möjligt. När vi väl nått den toppen vi hade siktat in oss på tyckte pappa att det var en bra idé att springa ner för ett av dom längre och djupare stupen. Neråt gick bra, men när han väl skulle upp igen var det inte lika roligt, haha. Men jag stod där på toppen och skrattade i alla fall. Det är sådana här tillfällen jag kommer att minnas allra bäst. Inte hur varmt det var vid poolen eller hur mycket god mat vi åt, utan dom här tillfällena där man skrattar så mycket att man inte vet vart man ska ta vägen. Ja, det var himla roligt. Till och med jag och mamma vågade oss på att hasa oss neråt - förra året minns jag att jag alltid gick runt, haha.
 
Det här är ju en av dom roligare bilderna jag kom hem med från den dagen. Vid havet så blåser det. Vi var ganska nära havet, och pappa hade under veckan tappat sin hatt både en och två och kanske till och med tre gånger. Den här gången var den roligaste, för nu fanns det ju liksom ingenting som kunde fånga upp den. Jag tror att han sprang minst tjugo minuter innan han fick tag på den igen, haha! På något sätt påminner hans stil lite om Jack Sparrow. Kan ni se vad jag menar? Dom där flaxande armarna när han springer efter något.
 
1
Cornelia

Åhh vad häftigt det ser ut!

Svar: Det var det verkligen! :D
Rebecca Adnell