Strandpromenaden

Några av dagarna lyckades vi ta oss ner till strandpromenaden för att äta lunch, äta glass eller bara ta en dricka i den stekande värmen. Och en av dagarna tog vi en promenad bort till San Agustin, där vi bodde förra året. Det var lite molnigare den här dagen än dom första, men det var bara skönt. Det hade inte varit lika roligt att promenera i gassande sol och 30 grader, även fast det inte är så långt ;)
 
Jag älskar den här strandpromenaden. Jag älskar att bara gå runt och titta på alla andra människor, alla i olika åldrar från olika länder. Familjer, unga par, pensionerade par - allt möjligt. Jag har alltid gillat att bara sitta still och titta på folk, se hur dom skrattar och pratar och har det bra. Hur alla ser så avslappnade och lyckliga ut över att få promenera med sina nära och kära i solen med havets vågor som bakgrundsmusik. Jag kan tänka mig att det blir som en getaway för andra, precis så som jag känner mig. Man får lämna alla problem där hemma och bara slappna av ett tag. Det är en fin tanke. På vägen hem fick vi en familj bakom oss vars lilla son satt och skrek och gapade och skrattade i sin barnvagn. Inte på ett jobbigt sätt, utan allt jag kände var lycka för den här lilla ungen. Han mådde så bra, och hans föräldrar gick bakom vagnen och såg så lyckliga ut dom också. Och det är verkligen någonting jag mår bra av, att bara få titta på andra som mår bra.
 
 
Vi promenerade ganska långsamt, men vi hade ju inte direkt bråttom. Jag tror att jag stannade ungefär var tjugonde meter och skulle fota något, och mest fick havet ställa upp som fotomodell. Det såg ju ungefär likadant ut överallt - det blåa havet i bakgrunden, stränderna lite längre ner och en och en annan palm som smög sig in - och ändå kunde jag inte låta bli att ta en ny bild varje gång. Det är så vackert att det nästan gör ont, det där enorma havet. Det är en fascinerande känsla att få blicka ut mot horisonten och föreställa sig vad som finns där bakom, på andra sidan. Det är i dom ögonblicken jag inser hur liten jag är i denna enorma värld, och hur mycket det faktiskt finns där ute som bara väntar på mig. Det kan verkligen få allt annat att kännas så smått och obetydligt. Varför ska jag oroa mig för en liten struntsak där hemma, när det finns så mycket viktigare saker där ute? Ja, havet är speciellt för mig och varje gång jag står och tittar ut över det blåa undret börjar mina tankar snurra och jag kommer in på både det ena och det andra. För mig är det lite som terapi. Jag behöver inte prata med någon, jag behöver bara titta ut över havet och så känns allting lite, lite lättare.
 
Utmed strandpromenaden, när man kommer ner närmare havsnivån, finns det massor av olika kreationer av sand. Sandslotten fanns förra året, men draken var ny för i år tror jag. Det fanns ytterligare några skapelser längre fram, men dom visar jag i ett annat inlägg. Jag blir så fascinerad av sånt här, jag som knappt har kunnat få en hink med sand att hålla ihop. Det var ju det bästa man visste när man var liten, att försöka bygga sandslott och liknande saker. Men jag kan ju erkänna att det här sandslottet är liiiiiiite finare än vad jag någonsin lyckats med ;)
 
1
acinorev.blogg.se

Ser riktigt mysigt ut! :) Kram! ♡

Svar: Det var det verkligen!
Rebecca Adnell