Den där morgonen i September

Man skulle ju kunna tro att jag borde varit färdig med alla bilder från Kreta vid det här laget, men så är inte fallet. Saker har liksom kommit i vägen, i typ två månader. Bättre sent än aldrig, eller hur? ;) 
 
Som vanligt så gick jag upp tidigare än alla andra en av morgnarna, för att få en stund för mig själv och för att möta solen. Jag gjorde ju det på Gran Canaria tidigare i år och det var bland det finaste jag varit med om, trots att det egentligen var ganska molnigt. Men det är någonting med hela situationen, att specifikt ställa klockan bara för att få se soluppgången. Få gå ut när det fortfarande är lite kyligt och resten av människorna på hela ön ligger och sover. Det är tyst, det är öde, det är underbart. 
 
Jag var faktiskt lite skeptisk till en början. Eftersom vi bodde precis vid stranden med massor av hotell till både höger och vänster trodde jag att det skulle vara mer folk ute än vad det var. Jag hade liksom planerat i huvudet vad för typ av bilder jag ville ta, men var också inställd på att behöva strunta i allting. Jag vill inte ha folk omkring mig när jag själv ska stå och posera framför kameran, för då känner jag mig bara som ett fån. Det är förmodligen ingen annan som skulle reagera, men jag känner mig så larvig, haha. Jag vill vara i min ensamhet där jag får styra och ställa helt själv, utan att någon annan tittar på. Då kan jag göra det på riktigt och bara fokusera på uppgiften. Och jag hade tur, för jag tror jag såg en enda människa under tiden jag var ute. 
 
 
Jag gick inte speciellt långt - det är sjukt jobbigt att gå i djup sand, vet ni det? Jag höll mig i närheten av vår lilla strand, jag skuttade runt på den lilla stenpiren och lät det ljumma vattnet forsta över mina fötter. Det var så lugnt och fridfullt, och så fort solen tittade över trädkanten kändes allting så perfekt. Det är min favoritstund på dagen - precis när dom första solstrålarna letar sig fram. Dom små strålarna ger mig så mycket energi att det inte är klokt. Jag minns fortfarande första gången jag fick uppleva det jag vill kalla ett hallelujah-moment, när jag satt på Björkvik förra vintern och väntade in solen. Sedan dess har jag blivit lite av en soluppgångs-junkie. Jag kan inte påstå att jag har tid att se solen stiga så ofta, men när jag väl gör det är det helt magiskt. Det är en sådan känsla som är helt omöjlig att beskriva. Man måste uppleva det själv.
 
Alltså åh, det är så roligt att sitta och gå igeom bilderna och drömma sig tillbaka. Nu var det ett par månader sedan vi kom hem, men allting är så färskt i minnet fortfarande. Jag kommer fortfarande ihåg exakt hur det kändes att gå på den steniga stranden den där morgonen i September. Jag minns hur jag blev allt mer kär i Kreta under dom timmarna. Allting kändes så bra, just där och då. Inga bekymmer, inga konstigheter. Det var bara jag och solen.
 
1
Lovisa

Wow vad härliga bilder! :D

Svar: Taack! :D
Rebecca Adnell