När blev jag en person som faktiskt har ett liv?

"Du är typ den mest upptagna människa jag känner"
Den kommentaren fick jag från en av mina kompisar för ett tag sedan. Det är inget konstigt i sig, den senaste tiden har jag fått kämpa för att hitta lite tid att vila ut på, men det som är så himla konstigt är att det faktiskt handlar om mig. Det är jag som är så upptagen hela tiden. Och jag vet inte när det blev så.
 
I hela mitt liv har jag varit den lataste och mest bekväma personen jag någonsin känt. Jag har varit så hemmakär att jag under en period vägrade hitta på någonting annat än att gå till skolan och åka till stallet. Jag tackade nej när kompisar ville ses, jag hittade på ursäkter för att slingra mig ur saker jag redan tackat ja till och jag bodde framför min dator. Jag tyckte det var så jobbigt att behöva hitta på något, att ta det där steget att lämna lägenheten och komma iväg. Det gick bara inte. Jag försökte ofta, jag gjorde upp planer och bestämde träff med folk - men i sista sekund backade jag alltid ur. Det hände alldeles för ofta, att jag i sista sekund försökte smita undan. Det handlade egentligen om att jag inte ville, men jag orkade inte. Det blev ett tungt projekt varje gång det hände något utöver det vanliga. Jag ville aldrig göra något efter skolan, för inte kunde jag väl gå utanför dörren två gånger per dag? Och när jag väl var ledig var min ursäkt att jag måste ju faktiskt passa på att vila när jag väl är ledig. Fast jag vilade hela tiden. Det vart liksom som en ond cirkel där under några år, från när jag växte ur leka-med-kompisar-varje-dag- perioden fram tills typ nu, nyss. Jag har blivit bättre med åren, men jag har alltid haft den där spärren i huvudet. Jag vet inte, jag kanske har haft någon form av social fobi, adderat med att vara lite lat och väldigt bekväm.
 
 
Jag kommer ihåg, för ett par år sedan, då jag hade en vecka där jag hade något inplanerat varje kväll. Jag minns att jag till och med tyckte det var stort, att jag kommit iväg på allt jag hade planerat, och jag gick runt och berättade för folk vilken hektisk vecka jag haft. Asså, jag hade typ åkt till Ikea en kväll, stallet en kväll, sett brorsans handbollsmatch en kväll och träffat kompisar resterande dagar. Ingenting som stack ut, ingenting som var speciellt, men för mig var det verkligen utöver det vanliga. Shit, att jag hade orkat med hela den veckan... Jag kommer ihåg att jag ofta funderade över hur folk orkade vara så aktiva, hur alla orkade med vardagen som aldrig fick vara hemma och vila. Jag tror inte att det egetligen grundade i att jag "behövde vila", men jag använde ofta det som ursäkt till mig själv. 
 
Det var därför jag reagerade så mycket när jag fick den där kommentaren, för då insåg jag hur rätt hon hade. Jag är upptagen. Jag har något inplanerat precis hela tiden. Jag jobbar långa dagar och när jag väl är ledig händer det alltid något annat. Det är resor, konserter, andra typer av jobb, stallet, häng med kompisar. Ja, precis som vem som helst, kan jag tänka mig. Jag skulle inte reagera om någon annan berättade att deras dagar såg ut så här, men just eftersom det är jag kan jag inte hjälpa att bli glad. Jag har tagit mig ur det där mörka hålet där allting kändes jobbigt. Jag drar mig inte för att göra saker längre - jag ligger alltid i och försöker pusha på saker istället. Jag letar hål i mitt schema för att klämma in kompishäng - och ändå går det inte så bra. Det är ofta jag istället får skjuta på saker - för att jag helt enkelt inte hinner. Och javisst, jag kanske är trött, men samtidigt är jag piggare än någonsin. Jag älskar att hålla igång nu för tiden. Jag älskar att ha saker att göra. För mig som aldrig har varit en sådan person är det så roligt att jag plötsligt vill. Jag blir glad av att ha en fullspäckad vecka framför mig. Jag tycker det är lite småroligt att försöka klämma in så mycket som möjligt, att få hoppa från sak till sak. Tidigare har jag mått dåligt och stressat upp mig om det har hänt för mycket på en och samma gång. Det har blivit kortslutning i mitt huvud och ingenting har fungerat. Jag tror mycket har grundat i att jag aldrig riktigt känt mig bekväm, med någonting. Men nu, för kanske första gången, känner jag mig nöjd. Jag mår bra. Jag är lycklig. Jag trivs med mitt liv.
 
Så ja, jag blev faktiskt glad när jag insåg att jag är upptagen, just för att det är jag. Det hade jag aldrig trott för några år sedan. Det har liksom kommit lite smygande och därför har jag aldrig riktigt reflekterat över det tidigare. Jag är ingen lat människa längre. Jag är inte längre rädd för att ge mig ut och göra saker. Livet skrämmer mig inte längre, och ni anar inte vilken befrielse det är att äntligen kunna känna så. Hjärnan spökar inte lika mycket längre. Jag känner mig mycket friare, mycket lättare. Mycket lyckligare. Det finns fortfarande oäntligt många saker att jobba på när det kommer till min lilla hjärna, men jag har kommit så långt redan. Jag kan rent ärligt säga, med handen på hjärtat, att jag faktiskt har ett liv. Jag känner mig levande. 
 
 
Jag har till och med införskaffat mig en liten veckoplanerare. Mycket för att jag under några veckor i somras konstant glömde bort vad jag skulle göra och lyckades boka in tre saker med tre olika människor på en och samma dag, och jag kom på det typ dagen innan. Slutet gott allting gott, jag lyckades hinna med alla grejer och det blev en helt underbar dag. Men just själva grejen att jag faktiskt glömde gjorde att jag kände att jag behövde något för att hålla koll på livet. Ibland kan det dock kännas så där ↓ när jag försöker planera mina veckor. Det är inte alltid så lätt