Dö snälla cancer, dö

I bilen på väg hem idag satt jag och tänkte på att jag skulle uppdatera er om allt roligt som hänt den senaste tiden, och rassla på lite med alla bilder från Kreta och så vidare. Men när jag kom hem möttes jag av den tråkiga nyheten att en av pappas bästa kompisar gått bort i cancer i fredags. Och nu känns allt annat så himla litet och obetydligt. Inget av det jag var så exalterad över för någon timme sen spelar någon roll längre.
 
Och ändå känner jag att jag vill skriva av mig. Det är så jag bearbetar saker på bästa sätt. Att få låta fingrarna smattra mot tangenterna och bara få vara arg på världen en stund. För det är jag. Jag är så arg på att livet är orättvist. Arg över att det är dom bästa människorna som alltid drabbas hårdast. Jag har försökt att hitta någon logik i det hela, men varje gång får jag anse mig själv besegrad. För det kan inte finnas någon logik i att en sådan lycklig och generös man dör vid 47 år. En man som alltid vill andra väl, som alltid har sett efter både mig och min lillebror. En man som kan få ett helt rum att lysa upp med sin närvaro. För det är så jag kommer att minnas honom - han som alltid var glad. Han har alltid funnits där i bakrunden under hela min uppväxt. Även fast jag bara träffat honom vid enstaka tillfällen, typ fester, fotbollsmatcher eller liknande event, så har jag alltid tyckt om honom. En trygg och lycklig själ som verkligen inte förtjänade det här. Och det är det som gör mig så förbannad och uppgiven. Alla får vi lära oss den hårda vägen att världen är orättvis. Det är bara så det är, och det finns liksom ingen förklaring till varför. Ibland ska det bara göra ont. Ibland ska hjärtat krossas. Ibland ska människor dö i förtid, och det känns så himla onödigt. Varför? Varför finns det vidriga människor där ute som genomgår livet utan ett enda hinder, och sedan har vi dessa fantastika människor som förgyller andras liv med sin blotta närvaro, som tvingas lämna oss för tidigt? Cancer har alltid varit ganska närvarande i mitt liv dom senaste åren - jag har haft många släktingar och vänner som fallit offer för denna vidriga sjukdom, och förra året gick min farmor bort i lungcancer. Hon var den första närastående som gick bort och jag tog det väldigt hårt. I övrigt har det faktiskt gått förvånadsvärt bra, alla andra lever idag och mår bra. Och då tänker man, att eftersom så många har tagit sig igenom det här, att det kanske är över nu. Vi kanske verkligen börjar hitta rätt gällande botemedel? Vi kanske börjar hitta den rätta vägen till att ta över cancern, istället för att den ska ta över oss? Men sedan händer det här, och jag känner mig inte alls lika säker längre. Står vi fortfarande och trampar vatten? Varför kan vi inte bara hitta den där lilla ingrediensen som gör att vi kan bli av med det här för alltid? 
 
Det gör ont i hjärtat, det gör det verkligen. Jag kommer att sakna honom, men det är inte mig jag mår dåligt över. Jag mår dåligt för pappas skull, för hans familj och andra vänner. Pappa har en ganska fantastisk kompiskrets som jag verkligen avgudar, och hjärtat svider för deras skull. Jag vet hur den där paniken känns. Jag vet hur ont det gör när man inser att man aldrig kommer att få träffa en person igen. Den där känslan av att vara helt vilse, utan någon som helst aning om vart man ska ta vägen. Och det är så himla orättvist, allting. Hur mycket man än försöker att förstå, försöker hitta anledningar till varför saker sker, så går det inte. Och även fast det är saker som är utom ens egna händer gör det lik förbannat ont ändå. Det är inte rättvist. Det finns ingen mening med att vissa ska gå bort, medan andra får leva vidare. Det är bara så jävla orättvist, och så dumt. Men tack, du vackra människa, för att jag fick chansen att lära känna dig. Tack för att du alltid var så glad och så trygg. Tack för att du har varit en sådan underbar vän att alldeles för många sitter hemma med krossade hjärtan just nu. Det är ändå ett ganska bra betyg. Världen kommer att vara en mörkare plats utan dig, och jag är så ledsen över att du inte fick mer tid. Du var värd så mycket mer, men jag hoppas att du slipper ha ont nu. Och jag hoppas du vet hur älskad och saknad du är ♥
 
2
Lissen

Så sorgligt. Förstår att det gör ont i hjärtat

Svar: <3
Rebecca Adnell

Iza Palm

Det finns inga ord alls i hemska dödsbesked, oavsett ålder, eller just i cancer dessutom. Det är bara så tråkigt, och sorgligt. Jag förlorade själv min farfar i cancer, 2008. Begravningen blev 4 dagar innan jag fyllde 20. Hurra liksom. Det är förjävligt. Rent ut sagt. Styrkekramar till dig, och din pappa med vänner.

Svar: <3
Rebecca Adnell