Sheffield - Southend - London

Vi var ju i England för någon vecka sedan, jag och mina fina vänner. Vi provade på någonting nytt den här gången och åkte på fredag kvällen ner till Skavsta för att sova på flygplatsens hotell. Vanlitvis brukar vi åka hemifrån mig typ klockan två på natten, för att hinna med halv 7 flyget på morgonen. Och oj vad skönt det var, vill jag lova. Vi fick faktiskt sova helt okej den natten i och med att vi redan var på plats. Negativt var att det klättrade myror i taket när jag skulle sova, det positiva var att vi fick oss i alla fall en ordentlig frukost istället för att slänga i sig en kexchoklad och en torr macka från pressbyrån.
 
Jag skrev ju ett inlägg för inte så länge sedan, om alla våra resor till England, om hur mycket vi flänger fram och tillbaka. Den här gången var väl inte annorlunda egentligen ;) Flygresan gick smidigt - som vanligt somnade jag så fort vi lyft och vaknade inte förrän det var dags att landa igen. Vid sådana här tillfällen är jag så tacksam för att jag har lätt att somna. Att flyga till London är inte längre jobbigt - jag ser det bara som två timmars extra sömn. Med lite extra stelhet i nacken på köpet, vill säga. Vi tog busse in till London som bara den tog nästan två timmar. Därefter kastade vi i oss lite mat på Victoria innan vi skyndade bort till buss nummer två - en fyra timmars resa till Sheffield. Dom första två timmarna gick ganska bra, vi var glada och uppspelta och pratade nonstop. Resterande två (typ två och en halv, eftersom vi fastnade i köer...) var inte alls lika roliga. Men vi är vana, man vet att det bara är att bita ihop och stå ut. Och vi vet att det alltid är värt det i slutändan, även fast det känns surt just då. Anledningen till vår lilla Sheffield-visit var en musikal. Och inte vilken musikal som helst, utan Grease! Jag har aldrig varit på en riktig musikal tidigare, och jag har aldrig egentligen varit ett stort fan av Grease. Men ena medlemmen från vårt förra favoritband, som inte ens existerar längre, spelade huvudrollen, så det var självklart att vi skulle åka. Vi bokade biljetterna för länge sedan, men det slog mig inte förrän på bussen att vi faktiskt skulle få se honom igen. Det här var min absoluta favorit, (min fangirl-period får vi ta i ett annat inlägg ;)), och jag hade inte fått se honom på tre år. När vi väl satt där på teatern och han klev ut på scenen, hans ljuva stämma fyllde rummet, kan det hända att jag tappade greppet lite och fällde en tår eller två. Ingen kan förstå vad den här människan har betytt för mig under åren, och jag täker inte ens försöka förklara. Det var bara så sjukt att han plötsligt stod där igen efter sådan lång tid. Musikalen var galet bra och vi hade en väldigt kort, men underbar tid i Sheffield.
 
Haha, alltså... Den här bilden är så hemsk. Men jag skrattar varje gång jag ser den. Den är så oss
 
Morgonen efter hoppade vi på bussen som skulle ta oss tillbaka till London. Ytterligare fyra timmar, hurraaaaa. Vi sov oss igenom mesta delen av resan då alla fyra var så extremt trötta på att åka buss. Fram kom vi tillslut, efter vad som kändes som en evighet, och vi checkade in på hotellet. Vi tillät oss själva att ta det lugnt ett tag, innan vi som vanligt fick stressa oss i ordning för att hinna med stopp nummer två på denna resa. Vi sjabblade till det helt, missbedömde tiden och avstånd och plats för avgången. Det hela slutade med att vi fick kasta i oss middag och sedan springa som bara den för att hinna med tåget. Southend on Sea, som låg ungefär en timme från London. Okej. Vad gjorde vi här då?
 
Jodå, det var dags för ytterligare en show. Den här gången en dansshow med 50-tals tema! Verkligen inte vår grej egentligen, men det råkade liksom bara bli så att det matchade så himla bra. En annan medlem ur samma band jag nämnde tidigare hade en av huvudrollerna i den här showen. Vi bokade det här mycket senare - faktum var att vi först inte ens visste om att han skulle vara med. Sedan insåg vi att det bara låg en timma bort från London och att det var dagen efter Sheffield - och då kunde vi inte låta bli. Kunde det bli bättre liksom? Och himla glad är jag över att vi sprang och hann med tåget vi gjorde, för i och med det lyckades vi springa på min lilla favvomänniska innan showen. Lilla Tom, som vi sett kvällen innan i Sheffield. Han hade typ liksom lovat mig en kram, och när vi lyckades missa honom i Sheffield blev jag lite småsur. Men jag fick min kram tillslut och allt var frid och fröjd. Showen lämnade mig glatt överraskad - femtiotalsmusik är verkligen inte min grej och jag har aldrig varit intresserad av dans, men oj så bra dom var! Det var så häftigt att se, alla var så himla duktiga och jag tror vi alla fyra blev lite chockade över att Jay faktiskt kunde dansa. Hela det bandet spenderade fem år med att envist påpeka att dom inte kunde dansa. Sedan går han och vinner englands version av let's dance och sedan får han en av huvudrollerna i en dansshow. Det var annorlunda, men häftigt. Efteråt fick vi chansen att krama lite på honom innan vi bokstavligen rusade för att hinna med sista tåget tillbaka till London.
 
 
Det tog lång tid innan jag kunde somna den kvällen, men jag var så uppe i varv och så lycklig att vi både fått se och krama båda två. Som sagt, mitt gamla fangirl-hjärta vaknade till lite. Det var så mysigt. Hela måndagen spenderade vi bara i London - en ovanligt lång tur inne på Primark efter att Emma fick sin telefon stulen. När vi väl betalat kånkade vi iväg med våra stora papperspåsar till närmaste polisstation, vilket också var en upplevelse i sig. Jag har aldrig gått till en polisstation i Sverige i syfte att anmäla något, så varför inte göra det första gången i ett annat land? Det var lite drygt, det tog tid och allra jobbigast var ju att mobilen faktiskt var borta. Men vi försökte hålla humöret uppe ändå och om ett tag kommer vi garanterat bara att skratta åt det här. Vi lyckas alltid med något ;) 
 
Efter nästan två timmar fick vi äntligen gå och äta mat. Tisdagsförmiddagen bestod av ytterligare lite shopping innan flyget tog oss hem till kalla Sverige igen. En resa med både upp- och nedgångar, men som i slutändan ändå bara kan summeras som underbar. Som alla våra resor. Det finns absolut ingenting bättre än att få komma ut och resa med dessa tre tjejer. Jag är aldrig lyckligare än när jag får uppleva dessa galna saker tillsammans med dom, och varje dag jag får spendera tillsammans med dom tackar jag dom högre makterna för att vi lyckades hitta varandra. Helt orimligt egentligen. En kommer från Stockholm, en från Uppsala, en från Linköping och en från Kalmar. Och ändå har ingenting känts mer rätt. En udda blandning av fyra idioter. Och jag älskar det. Tusen tack för att ni finns <3
 
Röda dubbeldäckare på Oxford Street || Harry Potter-avdelning på Primark. KÄRLEK
#1 / / Elf:

<3 <3

#2 / / Spell:

<3