London baby, here I come!

Nu åker jag iväg till London och kommer hem på tisdag, så vi hörs då! Ha en fantastisk helg ♥
 
 
2

The big blue ocean

- Inlägget är ett samarbete med Poster Store - 
 
 
En av dom bästa sakerna jag vet är att få studera vackra landskapsbilder. Att det är min favoritgenre inom fotografeing är nog ingen större hemlighet. Jag minns första gången jag var på en riktig fotoutställning - det var under gymnasietiden, på Fotomässan om jag kommer ihåg rätt. Där fanns en liten sektion med fantastiska bilder tagna i vinterlandskap och jag blev som frälst. Jag har alltid älskat natur, men det var där och då jag verkligen visste att det var min största dröm. Att få åka världen runt och få knäppa kort på vår fantastiska planet och alla dess hemlighter. 
 
Jag har alltid haft en stark koppling till naturen, och det är där jag trivs som allra bäst. Jag har spenderat varje sommar i hela mitt 22-åriga liv uppe i Härjedalens fjällskogar. Jag har skuttat över bäckar och duckat för dom vita björkarnas lågt hängande grenar. Jag har vandrat upp och ner för diverse fjäll. Och på senare år har jag även börjat uppskatta naturen här hemma. Fjällen kommer alltid vara mitt number one, men jag har insett att det ena inte måste utesluta det andra. Jag kan, i mitt stilla försök att dämpa längtan norrut, uppskatta friluftslivet här nere i huvudstaden också. En av mina favoritplatser är - som ni alla säkert redan vet - Björkvik. Det finns få platser jag känner mig så avslappnad på som just där. Ni vet, när man verkligen kan andas ut och släppa allting annat - om än så bara för några minuter. För mig är det så viktigt att hitta dom här små stunderna för mig själv där jag kan slappna av och samtidigt hämta ny energi. Det tog väldigt lång tid för mig att inse det, både att jag faktiskt behöver stanna upp och andas ibland, och att den bästa platsen för mig att göra det var ute i naturen, helst vid vattnet. 
 
Finns det något mer spännande än att få hämta ut ett paket på posten, och sedan slita upp förpackningen och se vad som gömmer sig inuti? :D 
 
Det är också något som har kommit upp på senare år. Det har väl egentligen alltid funnits där, men som så många andra saker har jag inte insett det förrän nu, för bara ett par år sedan. Havet. Det är så enkelt. Det är havet som ger mig kraft. Vart jag än är och vart jag än åker dras jag alltid till havet. Och anledningen till det här inlägget drar oss tillbaka till början, det här med att få studera landskapsbilder. Jag har nämligen fått två posters hemskickade av Poster Store, som är just på havet. Jag blev helt kär från första ögonblicket och kunde i det ögonblicket inte förstå varför jag inte haft bilder på havet tidigare, eftersom det ligger mig så varmt om hjärtat. Hur har jag missat den idén? Nu pryder dom min vägg så fint och varje gång min blick landar där sprudlar det av glädje i kroppen. Det är något visst med att få betrakta fysiska fotografier.
 
I dagens samälle är allting digitalt, och det finns väldigt många fördelar med det. Den största nackdelen enligt mig är att man inte alls behandlar fotografier på samma sätt. Finns det något mysigare än att samlas i soffan och bläddra igenom fotoalbum med dina nära och kära? I stort sett alla har en kamera i fickan idag och det fotograferas mer än någonsin, och ändå är det så mycket som förblir digitalt. Misstförstå mig inte - jag älskar möjligheten med digitala bilder och att få visa upp mina bilder här på bloggen är helt oväderligt för mig, men jag kan ändå inte skaka känslan av att faktiskt hålla en bild i mina händer. Hur mycket jag än kan uppskatta att bläddra igenom landskapsbilder i webbläsaren finns det inget som går upp emot att få stå framför ett fotografi och verkligen betrakta den på riktigt. Det är två helt olika upplevelser. Jag röstar för att folk ska fortsätta skriva ut sina bilder, eller köpa hem andras. Dessutom tycker jag det piffar upp rummet så himla mycket genom att ha lite fotografier här och var.
 
 
Så från och med nu kan jag vakna med havet och somna med havet. En liten färgklick i mitt annars ganska svartvita rum. Den där klara, blåa färgen som alltid får mig på bättre humör. Jag kan till och med låtsas som att jag hör ljudet av vågorna som svallar in över strandkanten. Det är lustigt hur en sådan liten sak kan göra så mycket. Jag halvt skuttade hem från affären med paketet under armen och kunde inte vänta tills jag fick rulla upp bilderna och se dom på riktigt. För som sagt, det såg vackert ut på min lilla datorskärm - men hur fint skulle det inte vara att hålla dom i handen? Nu är dom sitter där på väggen känner jag mig mer än nöjd. Mitt älskade hav <3  
 
Känner ni också för att pryda era väggar med vackra bilder? Jag har fått äran att ge ut en rabattkod som just nu ger er 15% på alla deras posters om ni anger koden rebeccaadnell. I deras sortimnt finns även ramar i olika storlekar och färger som säkert gör sig fantastskt fint tillsammans med bilderna. Så, in och ta er en titt! Mer fotografier till våra väggar!

Älskade, underbara England

Jag satt nyss och tänkte igenom den senaste månaden, och kommande månaden. Det är mycket spännande som har hänt, och än är det inte slut! På lördag åker jag och mina vänner till England igen. Jag har länge tänk skriva ett inlägg om just England, och kanske framför allt London. Det är ett land jag har besökt orimligt många gånger, så ofta att det nästan blivit vardagligt. Till och med mina arbetskollegor - som jag bara känt i fyra månader - har redan förstått att jag ofta är ute och flänger. Tyvärr har det inte blivit lika mycket det senaste året, i alla fall om man jämför med hur ofta jag var där för några år sedan. Det är några ganska knäppa och roliga historier egentligen, och jag kände att jag ville dela med mig av det. 
 
Alla mina resor och allt mitt flängande hit och dit har egentligen bara en enda stor anledning - musik. Människor runt omkring mig ser mig som en person som alltid, konstant, går på konserter. Flera stycken per år i Sverige och sedan blir det alltid minst en konsertresa utomlands, oftast fler. Och oftast då till England. Det här livet, eller som jag brukar kalla det - konsertlivet - började väl egentligen år 2012 då jag för första gången skulle åka utomlands, och för första gången gå på en riktig konsert. Jag och mamma flög till Dublin över en helg för att se Westlife - ohja, jag var så töntigt förälskad i dom. Don't judge ;) Den konserten var liksom startskottet för allting, och mycket med hjälp av en person jag idag inte pratar med. Jag lärde känna en tjej innan konserten och som gick tillsammans med oss, och därefter blev vi vänner. Vi har ingen kontakt idag, men det är egentligen inte relevant för berättelsen. Men tack vare att jag lärde känna henne då, blev vi tillsammans förälskade i förbandet, och som sedan kom att bli mitt absoluta favoritband - The Wanted. Alla som känner mig kommer vid det här laget att nicka för sig själva och kanske himla lite med ögonen över hur töntig jag har varit. Men tack vare att jag föll för det bandet hittade jag också dom personerna som idag är mina allra bästa vänner. Deras historia drar jag däremot i ett annat inlägg, för det är också ganska roligt. 
 
Hur som helst, tillbaka till huvudpunkten. Första gången jag besökte England och London måste ha varit tidigt 2013, då jag åkte ner och hälsade på den här dåvarande kompisen som bodde där. Då var det bara en snabb turistdag i London, men i och med att jag lärde känna Isabelle, Erica och Emma under 2013 drogs jag med allt längre in i den här fangirl-världen. Vi alla blev kompisar tack vare att vi var några av dom väldigt få svenska fansen av det här favoritbandet. I juli 2014 gjorde vi vår första Londonresa tillsammans, men det visade sig att det definitivt inte var den sista.
 
 
Nu har jag suttit här och pladdrat hur länge som helst och jag har nämnt England två gånger. Men tro mig, bakgrunden till det hela är ganska viktig, så ni får stå ut med lite tråkig information i början. Den första resan till London vi gjorde är fortfarande en av dom galnaste vi har gjort. Anledningen till att vi åkte dit var för att gå på ett gig - chockerande, eller hur? Vi flög dit sent på kvällen, spenderade hela natten på flygplatsens hårda stengolv och försökte sova i alla fall någon timme. Jag lyckades helt okej - alla fyra hade preppat med filtar som vi lade upp så fint. Vi satt och spelade kort långt in på natten, innan vi tog bussen in till London tidigt morgonen efter. Hela den dagen spenderade vi sittandes i en kö. Solen sken starkt hela tiden och vi gömde oss under paraplyer, haha. Vi gick på konserten, åkte tillbaka in till city och drev runt där halva natten innan bussen gick tillbaka till flygplatsen. Vid ett tillfälle hade vi satt oss ner på marken vid den stora busstationen, och jag lyckades till och med somna. Jag hade inte tänkt det egentligen, men jag la mig ner på marken och drog upp filten för att hålla värmen, och innan jag visste ordet av det sov jag. Tja, det var fram tills en polis kom fram och sa att jag absolut inte fick sova där. Men sitta kvar vakna, det fick vi i alla fall göra.
 
Sedan dess har det blivit lite av en standard för oss, att vi gör sådana här helt galna resor bara för att gå på konserter. Hösten 2014 spenderade vi nästan två veckor med att åka runt överallt i hela Storbritannien bara för att följa efter ett och samma band. Det låter ganska obehaligt och jag vet vilken bild alla får upp i huvudet, men det var verkligen inte så. Det var bara en rolig grej och vi såg det som ett bra tillfälle att få se lite mer av landet. Dessutom var detta också ett av våra favoritband. Hela den resan såg ut så här; Glasgow - London - Sheffield - London - Southampton - Brighton - Cardiff. Vi åkte både tåg, buss och flygplan under dom här två veckorna för att ta oss så snabbt som möjligt mellan alla platserna. Det är nog fortfarande det sjukaste vi har gjort, men det är samtidigt ett sådant fantastiskt minne att se tillbaka på och jag är så glad att vi gjorde det. 
 
Ju fler konserter vi varit på, desto fler band har vi upptäckt, vilket i sin tur har genererat ännu fler resor. Flera gånger har vi gått upp 03.00 på morgnarna för att hinna med morgonflyget, vi har spenderat timmar på buss och tåg för att ta oss till olika städer och vi har bott på så många vidriga ställen. Vår filosofi var på den tiden att vi gör allt så billigt som möjligt, för det ger oss chansen att kunna åka fler gånger istället. Här var det inte kvalité framför kvantitet ;) Vi har gått på flera konserter med samma band flera dagar i rad. En gång spenderade vi tre timmar på golvet på en buss för att AC:n inte fungerade och det var olidligt varmt. En gång tvingades vi bo på ett hostel där det stank avlopp i hela byggnaden. En annan gång trotsade vi en bedrövlig snöstorm bara för att gå på ett litet gig. Vi har åkt så mycket buss och tåg att det inte kan vara rimligt. En flera gånger har vi lagt ner så, så mycket tid och pengar på helt obetydliga band som på riktigt har färre fans än vad Beyonces smutsiga strumpa har, men som för oss har betytt så mycket. Vi har aldrig följt efter dom här största banden - vi har alltid lyckats hitta alla små, brittiska banden som skulle klassas som nobodys i allmänna folkets ögon. Men det är det som har gjort det lite extra fantastiskt, tror jag, att det ofta har varit så litet och familjärt. Att ingen annan förstått varför vi åkt fram och tillbaka till London för dessa band, men att det för oss har varit helt självklart. Det är många gånger vi ställt oss själva frågan - varför gör vi det här? Men det har alltid varit värt det i slutändan, och aldrig har vi ångrat en enda resa. Jag skulle verkligen kunna skriva en hel bok om alla idiotiska saker vi har gjort.
 
En somrig kväll i Hyde Park förra året <3
Och självklart alla nästan tama ekorrar!
 Första gången vi åkte till London tillsammans. 2014 ♥
Ett måste när man ändå är i London - Harry Potter Studios!
 
På ett sätt är London fortfarande en stor och främmande stad, men på ett annat sätt är det nästan som ett andra hem. Det har blivit en plats jag besökt så många gånger att de inte längre känns konstigt att sätta sig på planet till London. Folk runt omkring mig kan fråga vart jag ska åka, och mitt svar blir "Äh, vi ska bara till London igen". Jag har aldrig tagit det för givet och jag tycker inte att det har blivit för vardagligt att åka dit. Jag ser det verkligen inte som en självklarhet. Jag uppskattar och glädjs varje gång jag får promenera utmed Oxford Street, eller strosa igenom Hyde Park. Att åka den bullriga och skakiga tunnelbanan eller stressa på Victoria Station för att hinna med diverse bussar som ska ta oss över hela landet. Det är lika fantastiskt varje gång, men faktum är att det har blivit så vanligt för oss. Det är så pass enkelt och relativt billigt att åka dit - jag menar, jag kan hitta en billigare Londonresa än vad det skulle kosta att ta tåget ner till Isabelle i Kalmar. Förstår ni då vad jag menar? Eftersom vi envisas med att flyga billigt och bo billigt kan vi göra om det så pass många gånger. Jag har förmodligen besökt fler städer i Storbritannien än vad jag har här hemma i Sverige. London, Brighton, Bristol, Sheffield, Southampton, Birmingham, Cardiff, Glasgow - jag glömmer säkert någon, haha... 
 
Det är en härlig känsla att kliva av bussen i centrala London och omringas av den brittiska accenten. Det är underbart att få trängas på gatorna tillsammas med mina tre bästa vänner. Mellan alla konserter hinner vi alltid med ett, kanske två (och ibland typ tio?) besök på Primark, haha. Vi irrar runt på Nandos för att äta lunch och hoppar mellan tunnelbanestationer. Det är lite ironiskt faktiskt, för med tanke på hur många gånger jag ändå besökt London borde jag ha betydligt bättre koll än vad jag har. Isabelle var lite av vårt London-proffs när vi började åka dit, och sedan har jag liksom bara fallit in i förföljarrollen. Jag brukar ofta vara den som vill ha stenkoll, men i London följer jag bara efter mina kompisar och går dit dom pekar. Jag bävar mig för den gången jag åker dit utan dom och kommer behöva leta upp resevägar själv... ;) 
 
På lördag morgon åker vi dit igen. Sist vi var där var i juni, då vi för första gången på två år lyckades få ihop en resa alla fyra. Det är inte lätt att försöka matcha in fyra väldigt olika scheman, men nu åker vi alla fyra igen. Det är då jag är som allra lyckligast - när jag får hoppa på planet till London med mina tre tjejer. Först ska vi upp till Sheffield för att gå på musikal, och på söndag bär det ner till London igen för att enbart checka in på hotellet innan vi åker vidare till ett annat ställe för att se... Tja, jag vet inte vad det är. En av våra favoiter är med i en dansshow och vi var bara tvungna att åka, nu när vi ändå var på plats. Sedan har vi måndagen och halva tisdagen på oss att turista och shoppa lite. Ytterligare en ironisk grej är att jag aldrig riktigt fått vara turist i London. Man hör om kompisars resor som innehöll ett besök vid Big Ben, en tur upp i London Eye, Trafalgar Square, Buckingham Palace, Tower Bridge och så vidare. Ni vet, dom här riktiga turistplatserna. Jag har passerat vissa av dom här ställena, men aldrig rikigt fått vara en ordentlig turist. Jag vet inte hur många gånger vi sagt; "Nästa gång ska vi turista lite!". Det blir liksom aldrig av, haha. Vi hittar på andra saker istället. Nåja, det går ingen nöd på mig. Jag är bara så glad och tacksam över att jag har haft möjligeten att åka dit så pass många gånger, och jag hoppas att det blir många fler ♥
 
Även fast jag aldrig varit vid Big Ben har jag åkt förbi många gånger och tittat på det ståtliga tornet. Och en och annan lunch på Pizza Hut har vi även hunnit med under åren
Musik, musik, musik. Här ovan har vi Young Kato, ett band vi åkt och sett mååånga gånger
Och For The Girl! Det minsta bandet vi någonsin fastnat för, men oj vilken potential dom har. Det var för detta band vi satt tre timmar på bussgolvet. Oj, vilka idioter vi är... 
Sist, men absolut inte minst - PRIMARK! Spelar ingen roll hur kort tid vi spenderar i England, på något sätt lyckas vi alltid klämma in ett besök på Pimark. Det hör liksom bara till ;) 
1