En lugn plats i skogen

Fredagen innan jag åkte till London hade jag min första lediga dag på väldigt länge. Det har varit full rulle på mitt schema dom senaste månaderna och så fort jag varit ledig från jobbet har jag istället hittat på något annat. Men den här dagen klev jag upp tidigt på morgonen för att skjutsa pappa till jobbet, så att jag kunde ha tillgång till bilen under dagen. Jag hade sovit typ tre timmar den natten, så först åkte jag hem och sov några lite till. Sen tvingade jag mig upp, tog med Hera och kameran och åkte iväg till min lilla skog. En skog jag ganska nyligen återupptäckt. Jag spenderade ganska mycket tid i den här skogen när jag var mindre - vi brukade gå dit med skolan ganska ofta i lågstadiet. Nu i somras dök jag upp där av en slump - jag började i en annan ände och hade ingen aning om att jag skulle komma ut just där, men sedan dess har jag utforskat mer och mer. Och jag blir bara mer förälskad för varje gång.
 
Det är verkligen någonting magiskt med att vistas i skogen. Jag kan verkligen inte hitta en lugnare plats, där jag bara kan få andas ut och släppa allting annat för några minuter. Det finns inget som pressar än, ingen stress, inga funderingar. Skogen bara står där så vacker och fridfull och ställer inga frågor. Kräver inga svar. Det är okej att bara vara. Den där spännande mystiken som plötsligt befinner sig på vissa platser, som om det ligger så många hemligheter bakom varje träd. Som om skogen omfångat alla känslor och omvandlat det till något vackert. För mig är det lite av en slags terapi att få komma ut i skogen, och det är fint att tänka att det är så många fler än jag som känner likadant. Vad skulle vi göra utan vår fantastiska skog? 
 
Jag invigde även min nya kameraryggsäck. Dom två senaste jag haft gick sönder på exakt samma sätt, så nu provade jag på en annan och förhoppningsvis lite bättre. Den är kompaktare än min förra men jag får typ plats med mer. Så jag klagar inte ;) 
 
Jag fick även lite kvalitetstid med Hera. Jag har inte hunnit umgås med henne ordentligt på hur länge som helst. Jag kan inte ens minnas senaste gången vi var ute bara vi två, bara för att vi ville ut. Ingen tvång att gå ut kvällsrundan eller försöka klämma in en stressig lunchpromenad mellan två olika projekt. Hon var precis lika taggad som jag var, och när vi slog läger vid en plats tog jag av kopplet och hon fick skutta runt lite som hon ville. Jag vågar aldrig ha henne lös i längre perioder, men när jag vet att vi är långt bort ifrån alla andra brukar jag knäppa loss henne. Jag blir så innerligt lycklig av att se henne så glad. Det värmer i hjärtat att veta att hon är nio år, men fortfarande så pigg och frisk. Jag tackar gudarna för varje stund jag får med henne. Hon har funnits i mitt liv i många år nu, och det är så lätt att ta henne för givet ibland. Därför uppskattar jag dom här skogsturerna med henne så mycket.
 
Det sorliga med den här skogspromenaden var att jag verkligen insåg att sommaren var över. Grönskan är inte lika stark längre. Leran tränger sig upp från marken på grund av den blöta perioden vi har från typ september till januari, då vi förhoppningsvis får lite snö. Jag uppskattar alla årstider, men det var ändå lite sorgligt på något vis. Det var tråkigt att tänka att det skulle dröja flera månader innan skogen torkar upp igen. Men det är livets gång. Sommaren tar alltid slut, men den kommer också alltid tillbaka. Och jag är verkligen helt okej med att hösten är här. Det är en ny början på en ny tid, och nu jäklar kör vi.
 
Troligtvis första mötet med en ko! Hon var himla fundersam i början, haha. Sötis ♥
 "Alltså, hallå. Jag vet hur hästar ser ut, men vad fasiken är det där?"
Jag gick förbi den här hagen tidigare i somras och upptäckte att det gick kor i den. Gången efter var dom borta och jag har inte sett dom sedan dess. Tills nu, då dom plötsligt stod där igen. Jag blev så glad