/ · Stallet / • Personligt - Hera /

En regnig höstdag, typ?

Ingenting ger mig så mycket ångest just nu som att bloggen står här och förfaller. Jag vill så gärna lägga ner mer tid. Fota mer. Skriva mer. Jag har haft många bloggpauser under mina bloggår, men dom har alla varit frivilliga. Det har berott på att jag inte haft någon inspiration. Ingen lust till att skriva. Det är därför det gör lite extra ont nu, för att jag egentligen vill. Jag hoppas så innerligt att det kommer att bli bättre nu framåt våren och sommaren. Att jag hittar tiden och orken igen. Att jag får något roligt att dokumentera. I dagsläget gör jag inte så mycket annat än att jobbar, och det finns liksom inte tillräckligt många ord för att göra det intressant. Och det är så himla tråkigt. Jag vill känna inspirationen flöda igenom kroppen. Jag vill känna den här sköna känslan när fingrarna flyger fram över tangenterna och orden aldrig tar slut. Det var länge sedan jag kände så nu.
 
Vi har ju nu gått in i april, men idag skulle det lika gärna ha kunnat vara en dag i november. Grå himmel och kraftiga regnskurar. Ändå känns det ganska skönt att det regnar och inte snöar. Isen smälter sakta men säkert från gatorna och snöhögarna krymper för varje dag. Jag älskar vintern, men jag är så redo för våren. Jag är redo att få känna mig lite levande igen. Vintern är alltid krävande på ett helt annat sätt och även fast hela vinterhalvåret kan vara underbart så är allting alltid lite tyngre. 
 
 
Jag och Hera trotsade i alla fall regnet och åkte till stallet. Jag insåg tidigare att jag inte riktigt skrivit någon ordentlig uppdatering om hur det har gått för henne sedan operationen. Det gick väldigt mycket upp och ner - redan dagen efter fick jag ju åka in till veterinären igen då stygnen hade gått upp. Det har jag för mig att jag skrev. Nya stygn sattes och så gick det några dagar till innan det blev lite smått infekterat, äckligt och stygnen gick upp igen. Tillbaka till veterinären. Rengjorde. Nya stygn. Oj, vilken påfrestande period. Hon var tvungen att gå runt med tratt hela tiden, hon fick inte hoppa upp i soffan eller sängen för att hon skulle vila benet så mycket som möjligt. Hon fick bara ta extremt korta promenader. Och ändå var hon så himla duktig. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen - vi har världens bästa hund. Hon må ha sina dåliga sidor, men när det kommer till att anpassa sig efter olika situationer finns det ingen bättre. Hon bara köper läget. Hon accepterade sin nya vardag bättre än vad jag hade trott. Stygnen försvann för ett par veckor sedan, men tratten fick stanna kvar ett tag ändå för att hon inte skulle klia upp såret. Förra veckan var hon iväg till fjällen med mamma och pappa och då blev hon officiellt frisk - utan tratt och inga restriktioner. Hon hade varit helt galen i snön hela veckan, haha ♥ 
 
Så nu måste hon bara komma igång ordentligt igen. Hon har tappat precis alla muskler och hon har gått ner alldeles för mycket i vikt. 'På gränsen till undernärd' hade veterinären sagt när hon var inne och tog bort stygnen. Det är i mina öron helt sjukt, då hon till och med var lite överviktig för några år sedan. Så nu ska vi - så fort vädret tillåter - ge oss ut lite i skogen igen när tillfället ges och bara få komma igång och aktivera benen. Och så får det väl bli lite extra mat också ;) Hon var i alla fall vääääldigt nöjd med att få följa med till stallet och springa runt lite. Och så duktig hon var, min lilla gnällspik. 
 
Såå mycket kärlek till denna krabat också ♥