/ • Personligt - På djupet /

Ett år av sorg

Idag var det ett år sedan terrorattentatet skedde på Drottninggatan. Ett år sedan vårt land vändes upp och ner och aldrig blev sig likt igen. Det känns så avlägset men ändå så bekant. Jag tänker väldigt ofta på det, eftersom jag så ofta befinner mig på Drottninggatan nu för tiden. Och det är för mig fortfarande så svårt att greppa. Jag följde alla livesändningar utan avbrott förra året. Jag såg bilder jag önskar att jag aldrig sett. Jag var så insatt, och ändå kunde jag inte greppa det ordentligt. Att det hemska man hört om i så många andra länder faktiskt hade drabbat mitt egna land. Min egna stad, dessutom. Det har gått ett helt år, men jag tycker det är fint att vi idag stannar upp och minns. Det här är en sådan sak som aldrig borde glömmas. Vi måste alltid komma ihåg den här känslan av svek och uppgivenhet alla kände vid den tidpunkten, för att det aldrig ska få ske igen. 
 
Jag började ju jobba på Hötorget bara en månad efter att lastbilen förstört så många liv. Varje dag gick jag en bit på Drottninggatan för att ta mig upp till min arbetsplats, och varje dag kände jag att jag omedvetet gick intryckt till husväggen. Det var inte så att jag var rädd för att det skulle hända igen, men ändå tog det ett bra tag innan jag vågade lämna tryggheten vid dom närliggande dörrarna. Igår gick jag mitt på den gatan och skrattade med en kompis, men det finns ändå där i bakhuvudet. Det kommer det nog alltid att göra. 
 
bilder från förra året
 
Lite då och då ramlar jag över mina egna bilder från när jag var inne ett par dagar efter. Jag minns fortfarande hur det kändes att stå där och blicka ut över trappan vid Sergels torg. Jag minns att tystnaden hängde i luften och det var inte många som pratade mer än nödvändigt, men det behövdes liksom inte. Vi stod där, hundratals människor, och bara tittade. Tittade på varandra, tittade på blommorna, tittade upp i himlen. Jag minns att jag fastnade mitt på Drottninggatan under en tyst minut och det är än idag bland det mäktigaste jag upplevt. Att få stå där, trängre än någon konsert jag varit på, och bara se hur hela Stockholm stannar upp. Slutar prata. Det var häftigt. 
 
Det är svårt att inte bli berörd av sånt här. Jag hade velat gå förbi Drottninggatan idag, men jag tar nog en sväng imorgon innan jobbet. Precis som jag kände förra året så känns det som att man vill vara delaktig. Det går inte riktigt att förklara den känslan, men jag tror inte jag är ensam i att känna så. Man vill vara med och uppleva den här starka kärleken igen. För det är det finaste jag någonsin sett. Den här värmen och kärleken som hela huvudstaden utstrålade för ett år sedan är helt obeskrivlig. Jag blev helt gråtfärdig när jag gick förbi en polisbil begravd under blommor och två poliser som konstant fick kramar av alla som gick förbi. Det är så tragiskt att sådant här ska få hända, men det är så vackert att se hur en hel stad sluter samman och säger nejVi tänker inte låta det här splittra oss. Älskade Stockholm, du bjuder på så mycket kärlek och gemenskap ♥