Like the wind we'd be wild and free

Jag kunde aldrig ha trott att jag skulle reagera så starkt som jag gjorde när nyheten om Avicii nådde fram till mig förra veckan. Jag satt på tåget hem från jobbet i fredags kväll när jag går igenom mina notiser på mobilen. Jag läser att  någon har dött, men till en början reflekterar jag inte mycket över det. Jag kände inte igen hans riktiga namn. Jag vet ju vad han heter egentligen, men blicken bara passerar. Men sen flyger namnet Avicii förbi och jag läser mer ordentligt, och sen känner jag mig helt tom. Som om luften pressades ut från mina lungor. Som om hjärnan plötsligt slutade fungera. 
 
Jag hade aldrig trott att jag skulle reagerat så hårt, för jag har aldrig haft någon riktig relation till Avicii. Jag har hört hans låtar på radio, jag har sjungit med och jag har konstaterat vilken fantastisk skapare han är. Jag har skapat minnen till hans musik. Men som sagt, jag kände knappt igen hans riktiga namn. Jag var aldrig ett av dom där stora fansen som otåligt väntade på ny musik. Jag har aldrig lyssnat igenom hela hans album. Han har bara varit en person som alltid funnits där i bakgrunden. Men det kanske är just det som är grejen. Han bara fanns där, och i mina ögon skulle han alltid finnas där. Han var mitt uppe i den bästa tiden av hans karriär, sett till framgång och popularitet. Alla älskade honom. Alla pratade om honom. Han var överallt, och i och med att han var så ung visste jag att vi skulle ha honom och hans skapande i många år framöver. Men att något kan få ett sådant abrupt slut är det som träffar mig hårdast. Det gör ont i hela mig, vetskapen om att pressen att leverera bara växer sig större. Det är något vi alla får känna på, i måttlig mängd, men för vissa människor går det för långt. Det tar stopp. Sådana här saker väcker så starka känslor inom mig och trots att jag inte hade en personlig relation till honom känner jag mig ändå helt förstörd. Hela min kropp skriker att det här är fel. 
 
 
Jag tittade faktiskt på hans dokumentär igår kväll, och under hela den tiden kunde jag bara tänka på en sak - och det var hur mänsklig han kändes. Han är en helt vanlig person, precis som du och jag. Han har känslor, tankar, åsikter. Han har begränsningar, och det är så sorgligt att han kände sig tvingad till att pusha sig själv för mycket. Han var ingen maskin. Bara en helt vanlig person. Jag upplevde honom som ärlig och genuin och det finns inget jag värderar högre i en person. Och det jävligaste är att det oftast är dom människorna som får ta mest skit. Människor som alltid bryr sig om andra, som är mån om att alla andra ska ha det bra. Han säger själv i sin dokumentär, "Man måste göra det man sagt att man ska göra". Det är en fin grundtanke - att man ska hålla sig till det man lovar och fullfölja sina åtaganden, men alltså, om en person knaprar tiotals tabletter varje dag och konstant berättar att han blir stressad av sitt liv - är det verkligen rätt då? Ska någon behöva genomlida någonting stressigt enbart för att andra ska bli nöjda? 
 
Det är en viktig tankeställare, och det är verkligen någonting jag har funderat väldigt mycket på dom senaste dagarna. Det här med att vi alltid känner oss pressade till att leverera, till att alltid vara på topp. Hela världen förväntar sig att människor som Tim alltid ska prestera. Det ska gå fort, det ska gå smärtfritt, det ska bara rulla på. Dom ska inte ha några åsikter eller egna viljor. Dom ska skapa musik, turnera och tjäna pengar. Det finns liksom inget annat alternativ. Världen tillåter inget annat, och det är så jävla fel. Det är fel att människor ska känna sig tvingade till något, bara för att göra andra nöjda. Är det rätt att Tim, och alla andra i samma situation, ska behöva gå runt med ångest för att inte såra andra? Är det rätt att han anses vara självisk när han äntligen bestämmer sig för att ta hand om sig själv? Det var en mening ur hela dokumentären som fastnade. En enda mening som jag reagerade extra hårt på, och det var när hans gamla manager sitter och säger "Han förstår inte värdet av pengar. Han förstår inte hur hans beslut påverkar andra jättenegativt". Det är något till och med jag tar åt mig av, för om det finns något i mitt liv jag alltid står fast vid så är det att människor aldrig någonsin ska behöva göra något man inte trivs med. Man ska aldrig behöva känna sig tvingad till att välja en väg man inte är bekväm med, enbart för att andra tycker det, eller för att undvika att såra människor i sin närhet. Det är en värdelös jämförelse, men jag gick ut grundskolan med 280 poäng och majoriteten av människorna i mitt liv tyckte jag var dum i huvudet som valde att plugga estetik på gymnasiet. "Du som har så bra betyg, du kan ju bli naturvetare eller vad som helst!". Absolut, det kanske jag hade kunnat, men jag ville inte. Jag vägrade sätta mig i en skolbänk och genomlida något i tre år bara för att jag hade dom förutsättningarna. Bara för att andra tyckte det. Och det är just det jag menar - varför känner vi oss tvingade att pusha andra till deras bristningsgräns? Varför kan vi inte acceptera att vissa personer inte är ämnade för en viss livsstil? Tim var uppenbarligen inte född till att stå på scen. Han tyckte inte om det. Och ingen borde ha tvingat honom till det. 
 
Aviciis låtar har gått varmt hela helgen. Det är en låt jag alltid kommer tillbaka till, och det är hans låt Without You. Från första stunden har jag alltid gillat den lite extra. Men istället för att känna den där glädjen och styrkan jag förut upplevde till hans musik känner jag mig just nu bara ledsen. Ledsen över att det behövde bli så här. Ledsen över att han hamnade i den här sitsen. I mina ögon är han ett musikaliskt geni, och vi borde ha fått äran att följa honom i många år framöver, vilken väg han än hade valt. Jag kan ärligt säga att jag aldrig riktigt förstått mig på DJs, men Avicii fick mig att öppna upp ögonen. Han fick mig att förstå att det han gjorde var helt jävla unikt. Och samtidigt som jag mest känner mig ledsen över att vi har förlorat en fantastisk, ung man så blir jag samtidigt lite glad över att se hur hela världen hyllar honom. Musik har alltid varit en stor del av mitt liv och jag älskar hur så många människor kan samlas och hitta gemenskap i musiken. Avicii skapade något helt magiskt, och aldrig någonsin kommer vi att glömma den blonda lilla grabben som hade så mycket mer att ge. Som avslut skulle jag bara vilja be om ursäkt, till Tim och alla andra som genomgår samma sak. Jag vill be om ursäkt för att mänskligheten inte hjälper er. För att mänskligheten inte stöttar. Jag vill säga förlåt för att vi som människor inte är bättre än så. Det känns så jävla vidrigt att vi, mänskligheten, sätter en sådan press på en enstaka människa att han inte vill längre. Det är så fel på så många plan. Det är bara så fel. 
 
Tack för att du förgyllde våra liv med din musik, Tim. Jag är ledsen att vi inte kunde återgälda dig ♥