Flatruet

 
Nu är vi helt själva, jag och vovven! Vi blev välkomnade igår av mormor och Ville med fantastiskt god middag och lite skitsnack innan vi alla gick och la oss ganska tidigt. Imorse satt jag mest och tittade på och försökte att inte vara ivägen medan dom packade ihop det sista, och vid halv elva for dom hemåt mot Stockholm och lämnade oss här. Jag hade inte mycket tid att reflektera över det faktum att jag var ensam, för jag packade ihop några saker och styrde bilen mot Flatruet! Jag har några saker jag verkligen vill göra den här veckan, och det var ingen idé att dra ut på det. Den här veckan är ju till för att jag ska åka runt och fota och upptäcka allt jag så länge velat göra. Även fast jag har en förstående familj känner jag mig ändå ganska begränsad när vi är här tillsammans, gällande fotograferingen. Jag vill ju stanna typ överallt, vilket inte går när man är så många.
 
Så dom här dagarna ska jag göra precis just det. Fota. Åka dit jag vill. Gå dit jag alltid velat gå. Stilla min nyfikenhet, så att säga. Det är några platser jag alltid velat besöka eller några vandringar jag alltid velat gå, bara för att få se vad som väntar där uppe. Vad som finns på andra sidan. Vad för känsla jag får uppleva. Och idag började jag med Flatruet. Det är en plats vi besöker nästan varje år - vissa av er kanske kommer ihåg solnedgången på Flatruet förra året? Men under alla år har vi bara stannat till på toppen innan vi åkt vidare igen. Jag har alltid velat ta min kamera och bara gå iväg. Det är på Flatruet som Sveriges högst belägna väg slingrar sig över, så utsikten är fantastisk. Men jag får en sådan stark längtan att gå bort till kullarna på vänster sida och se vad som väntar där uppe. Utsikten måste ju vara ännu häftigare? Så det var det vi gjorde idag, jag och hunden. Och vilken underbar dag det blev! Ni får ursäkta bildbomen, men det lär nog bli så dom här dagarna, haha 😉
 
 
Jag älskar vägen upp till Flatruet nästan lika mycket som Flatruet själv. Jag älskar den där spänningen som byggs upp ju högre du kommer. Jag älskar att vägen är så rak, du kan verkligen stå här nere och bara se framför dig hur allting bara öppnar upp sig efter sista kröket.
 
 
Jag fick ingen bra start, haha. Det började dugga redan när jag lämnade stugan, men tänkte att eftersom jag ska åka en bit kanske det var bättre där uppe. Det var det inte... Redan i Mittådalen började det regna ganska kraftigt och det fortsatte hela vägen upp. Jag satt i bilen och väntade i kanske tio minuter innan det som tur var avtog, och det såg lite blåare ut på himlen.
 
 
Diiiiit upp skulle vi! Om ni tittar noga så ser nu hur stigen slingrar sig framåt hela vägen upp på kullen. Det var mitt mål, och det var dit jag hade velat ta mig i flera år.
 
 
Den här donnan alltså, som hon trivs här uppe. När vi kom fram till stugan igår och jag släppte ut henne fick hon världens lyckorus. Dels för att mormor och Ville var där och välkomnade henne, men hon började springa runt som en galning och i det ögonblicket förstod jag hur mycket hon älskar det här. Jag har alltid vetat att hon trivts, men så här lycklig är det sällan jag ser henne.
 
 
Här tog vi första pausen. Det var en relativt enkel vandrig, som tur var. En lagom mjukstart. Det är väldigt plant innan sista stigningen, och det passade oss ganska bra. Det var bra stig hela vägen, som däremot gick igenom några rejäla vattenpölar och sankområden i början. Heras långkoppel fick släpa bakom henne efter det - jag var inte så sugen på att hålla i det efter att det dragits igenom både vatten och lera, haha. Hon skötte sig däremot suprebra och jag är jättenöjd med henne. Hon har ju varit lite knepig i hela sitt liv, men nu var det inga problem att springa lös. Kopplet fick sitta kvar för säkerhetsskull, och med tanke på att det springer ganska mycket renar där uppe. Jag tror inte hon skulle få för sig att springa efter dom längre - hon är ju faktiskt 10 år gammal - men man vet aldrig. Hon har blivit mycket bättre, men jag kan inte lita på henne till hundra procent. Inte än. Men om man jämför med hur hon var när hon var liten är det ett under att hon faktiskt går att ha lös. Hemma på tomten springer hon lös, för där vet jag att hon känner sig hemma. Och det är helt underbart - jag har alltid önskat att jag kan ha henne lös. Hon lyssnade superbra och höll sig i närheten hela tiden. Jag tror att hon kanske blivit lite gammal och klok - hon ser inte poängen med att springa iväg längre och hon kanske äntligen förstår att om hon springer iväg så blir hon ensam, vilket är något hon avskyr att vara på främmane platser.
 
Efter vår lilla vattenpaus gick vi vidare och fick fortsätta gå plant ett tag innan det började luta uppåt. Hera pinnade på bra, men min kondition är ju verkligen inte i toppskick. Men det är lite det den här veckan är till för. Att komma igång ordentligt, och det här är en bra start. Det är betydligt mycket roligare att röra på sig i det här landskapet liksom ;) Vi tog oss hela vägen upp till toppen och det gick faktiskt jättebra, trots att det brände lite i låren och värkte i axlarna. Jag har oftast inget emot att gå, men mitt problem är när jag måste bära på något. Min rygg har alltid varit sne och konstig och jag har haft ont till och från så länge jag kan minnas, så oftast är det ingen bra kombination. Men här uppe, och framför allt idag, är nyfikenheten mycket starkare. Alla negativa tankar trycks undan och det finns ingen tvekan alls om att ta mig upp. Det är en självklarhet. Den där viljan att se vad som finns där uppe och vad som gömmer sig på andra sidan är en sådan himla bra drivkraft.
 
 
Och vad fanns på andra sidan då? Jo, det här. Högst uppt till höger befinner sig Helags bakom molnen. Lite synd faktiskt, det hade varit häftigt att ha få sett det här uppifrån. Men det är garanterat inte sista gången jag går hit, så det kommer fler tillfällen. Det var en riktigt häftig känsla att komma upp över sista höjden och få se allt det här öppna upp sig framför mig. Det var helt klart värt vandringen, och det var exakt det här jag ville åt. Jag ville komma upp lite på höjden för att se fjällnaturen väckla ut sig framför mina ögon. Helt, helt otroligt ♥
 
 
Jag tog ett varv runt toppen och försökte ta in allt, sedan slog vi oss ner bakom den här stenen - som var i ordninggjord som en sittplats med platta stenar som sittunderlag - och åt lite lunch. Eller ja, vi delade på en macka haha. Jag hade inte tänkt på att ta med något till Hera, men sen insåg jag att hon hade ju gått lika mycket som jag och förtjänade också lite ny energi. Vi satt här ett tag, men tyvärr blåste det så in i bängen så det var inte såååå avslappnande som jag hade önskat.
 
 
Långt där nere började vi. Ni ser vägen som går tvärs över bilden och den stora husbilen i mitten. Där nere, någonstans, står min lilla följeslagare till bil. Jag kände mig ändå ganska nöjd med dagens promenad när jag stod här uppe och såg hur vi hade gått.
 
 
Jag är så, så förälskad i det här landskapet. Den stora anledningen till att jag älskar att vara ovanför trädgränsen är för att det inte finns någonting i vägen. Det finns inga träd som blockerar utsikten. Det är bara oändligt mycket oändlighet. Jag älskar hur dom böljande kullarna sträcker sig mot horisonten. Jag älskar att vara högt upp av den enkla anledningen att jag ser så mycket mer. Att stå här uppe så känns det som att världen aldrig tar slut. Och jag älskar även hur rött mitt hår är, ifall någon undrade.
 
 
Förgrund, mellanpartiet och bakgrunden - allt är bara kullar efter kullar. Så mycket kärlek till den här platsen ♥
 
 
Min finaste, älskade vän. Jag kan inte med ord förklara min kärlek för den här varelsen, och hur genuint lycklig jag är för att vi är här tillsammans, bara hon och jag. Hon är trots allt tio år gammal och kommer inte leva i all evighet, och jag är så, så tacksam och glad att vi kom iväg på den här resan. Det är äkta kvalitétstid.
 
 
Det sista flatruet gjorde var att visa upp en regnbåge för mig när vi var på väg tillbaka till bilen. Regnet höll sig undan för det mesta - det duggade lite under några minuter på vägen upp, och likaså på vägen ner, men annars var det uppehåll. Sååå tacksam för det, haha.
 
#1 / / Skogspuls:

Men oj vad fina bilder! Och otroligt fin hund!

Svar: Tack snälla!
Rebecca Adnell

#2 / / Anette:

Så otroligt vackra bilder 👌

Svar: Tack Anette!
Rebecca Adnell

#3 / / My Nordqvist:

Åh så himla vackert!!!!!

Svar: Men visst är det!!!
Rebecca Adnell

#4 / / Marias Memoarer:

åh vilka vackra vidder! Jag skulle älska att vandra där.

Svar: Det är helt otroligt vackert verkligen!
Rebecca Adnell

#5 / / enna:

Wow vilka fina bilder!!

Svar: Tuusen tack!! :D
Rebecca Adnell