/ · Fjällen / • Foto - Natur /

Högt upp i det blå

√ Bucketlist
 
Den främsta anledningen till att vi var uppe i fjällen allihopa samtidigt i år var att mamma fick en häftig 50-års present i höstas - nämligen en helikopterresa upp till Skarsfjället. Det var min moster som drog igång hela projektet och allt fler hakade på, och tillslut var vi ett helt gäng som skulle dela på två vändor. Att åka helikopter är något jag velat göra i så många år och det var en riktigt häftig upplevelse. Jag kommer att göra separata inlägg för när vi var på toppen - det blir alldeles för många bilder i ett och samma inlägg annars! ;)
 
 
Det var alltså jag, Jonas, mamma, pappa, Hera, mormor, hennes man Ville, moster och hennes kille som stod på parkeringen i Ramundberget onsdagen den 25e juli och väntade på vår helikopter. Allting hade varit väldigt oklart fram till dagen innan och vi hade nästan varit inställda på att inte få någon helikopter, med tanke på bränderna som härjade bara några timmar bort. Veckan innan flygningen skulle ske fick vi besked att alla helikoptrar då var utlånade för att hjälpa till med släckningsarbetet och ingen visste ju hur länge det skulle pågå. Det var lite nervöst, och även fast vi alla hade haft full förståelse för om det inte hade blivit av hade man ju ändå blivit lite besviken. Det här var något vi planerat i typ ett halvår. Men helikoptern kom, och jag och min familj åkte första vändan. Vi dividerade fram och tillbaka väldigt länge gällande vilket gäng som skulle åka först, och jag ska berätta varför det var så roligt att det blev just vi i ett senare inlägg. Det var lite nervositet i luften när vi stod där och väntade - ingen av oss visste ju riktigt vad vi kunde förvänta oss. Jag är inte flygrädd - snarare älskar jag att sitta i ett flygplan och se ner på alla moln och små gatuljus, men jag visste att det skulle vara annorlunda att sitta i en helikopter. Det är mycket mindre, trängre och det känns mer på riktigt. Nu hade jag aldrig satt min fot i en helikopter innan den här dagen, men bara det att man sitter i en sådan liten hytt som ska ta sig upp i luften kändes lite sjukt. Ändå var jag mest exalterad, faktiskt. Jag skulle äntligen få åka helikopter.
 
Piloten kom ut och presenterade sig som Rickard och allting kändes genast lite bättre - han verkade hur trevlig som helst. Vi hoppade in i det trånga utrymmet med hunden vid våra fötter och lillebror som fick börja med att sitta fram. Jag var för feg, haha. Och helt plötsligt var vi uppe i luften. Det är svårt att förklara den känslan - just vid lyftet. Det är en fantastisk upplevelse i sig att bara få göra någonting man länge velat prova. Jag bockade av den punkten i huvudet medan vi steg allt högre, och innan jag visste ordet av det hade vi börjat styra mot Skars. Väl uppe i luften var det inte alls lika som jag tänkt mig - det var lite som att åka sittlift. Det kändes väldigt stabilt och tryggt. Och vyerna där ovanfrån var helt makalösa. Jag är förälskad i fjällnaturen, men jag har aldrig någonsin sett det från det här perspektivet förut. Dessa helt orörda landskap sträckte sig så långt ögat nådde. Så mycket orörd mark. Fritt. Enkelt. Det gör mig glad att veta att det finns platser där ute som inte behöver genomgå en makeover med hundra ton betong, höga hus och bullrande motorvägar. Det är bara natur åt vilket håll du än ser åt.
 
Den här lilla divan! ♥ Hur duktig är hon inte? Hon anpassar sig till varje situation och låg så snällt på golvet både dit och tillbaka - inga problem alls! Blir lite stolt 
 
Lååångt dit bort skulle vi! Dom fina två fjälltopparna vi alltid tittar ut över från fönstret i stugan. Platsen som tar flera timmar att promenera till, men med helikoptern var vi där på under tio minuter.
 
 
Själva stunden vi spenderade på toppen skriver jag om i ett separat inlägg, men när det var dags att lyfta och flyga ner igen fick jag sitta längst fram. Och det var ännu häftigare då. Istället för ett säte framför mig som jag hade i baksätet hade jag nu bara ett stort fönster som sträckte sig från toppen till fötterna, och jag såg allt. Vi började ganska kraftigt med att flyga rakt ut över ett litet stup, och utan att tänka på det spjärnade jag emot med fötterna. Haha, som om det skulle hindra oss från att krascha? Men när jag såg marken långt där nere närma sig var det en skräckblandad förtjusning. Obehagligt, men när hjärnan förstod att vi inte skulle dö var det väldigt mäktigt. Han lekte lite med oss också, vår kära pilot. Jonas frågade under turen om det gick att loopa med den här helikoptern. "Jovisst, det går" konstaterade Rickard med ett flin. Vi andra sa fint att då får ni gärna släppa av oss först, men efter bara någon minut när kullen under oss tog slut tiltade han helikoptern kraftigt åt sidan, bara för att snabbt ändra och tilta åt andra hållet. Ni ser på en bild nedan, haha. Jag ångrar lite att jag inte filmade hela turen, för det hade varit roligt att se igen. Första tanken var att nu dör vi - lite som jag kände när jag åkte berg- och dalbanan på Gröna Lund första gången när jag var liten. Skillnaden var att jag då bara var livrädd, men nu gick den känslan snabbt över till något annat. Upprymd och exalterad beskriver det dåligt, men jag vet inte riktigt vad jag annars kan skriva. När vi åter stod på marken igen tyckte alla att det var höjdpunkten på hela dagen - det är den där adrenalinkicken och jag förstår att så många jagar den, för det är en häftig känsla. Jag är så glad och tacksam över att det här blev av och att jag nu kan bocka av det från min lilla bucketlist. Det var typ så häftigt som jag hade väntat mig och jag kan absolut tänka mig att göra det igen. En helikoptertur över Grand Canyon kanske vore något? ;) 
 
 
Den högra toppen skulle vi landa på. Den toppen som dels täcks av ett moln? Jajamensan! I nästa fjällen-inlägg ska ni få höra om den väldigt intressanta första kvarten på Skarsfjälet. Vi kan ha blivit lite blöta...
 
 
Den här vyn... Kan ni förstå hur vackert vårt land är? Och hur mycket det finns där ute som ännu inte blivit upptäckt? Blir så sugen på att ta med mig kameran och bara promenera iväg, se vart jag hamnar. 
 
 
Vi närmar oss toppen - bara det att vi inte kan landa på toppen. Det kan ha dragit in ett litet oväder, så han fick släppa oss längre ner. Som sagt, mer om det i nästa inlägg ;)
 
 
Den här bilden är tagen helt rakt innifrån helikoptern sett - det var när piloten fick för sig att tilta lite till både höger och vänster. Jag satte hjärtat i halsgropen till en början innan adrenaliten kickade in. Huuuur roligt är det inte att åka helikopter ändå?? :D 
#1 / / Åsa Ahlenius:

Så mysigt! Att flyga så där,långt in i fjällvärlden är någonting jag också skulle vilja uppleva 😊 Vilken härlig tur ni fick 💕

Svar: Det var verkligen en häftig upplevelse! ♥
Rebecca Adnell