/ · Fjällen / • Foto - Natur / • Resor - Övrigt /

Toppen av Skars, del 1

Sååå, hörni! I förra inlägget skrev jag ju hur vi åkte helikopter upp till Skarsfjället, något jag nu kunde stryka från min bucketlist. En riktigt häftig känsla och jag är så glad att det blev av, trots bränderna som härjade runt om i landet och helikoptrarna var upptagna på annat håll. Men vi tog oss upp, som ni kanske läste i förra inlägget, och nu tänkte jag berätta om den första biten. Jag delar nämligen upp topp-upplevelsen i två, i och med att det var två helt olika upplevelser. Haha alltså, ja.... Vi börjar här nere med bilden som även var med i förra inlägget, för att inleda det ordentligt ↓
 
 
Det hade varit STRÅLANDE sol hela veckan, och fortsatte att vara efter det här, men när vi närmade oss Skars så ser vi att den högra toppen är täckt av moln. Den är liksom spetsig annars, och vi skrattade lite nervöst i helikoptern och konstaterade att det inte ser jättebra ut. Det var ju där vi skulle landa. Vi närmar oss och det blir bara mörkare och mörkare. Till slut säger piloten; "Toppen är bara att glömma" och svänger av lite tidigare. Han landar på en kulle nedanför toppen istället där vi får hoppa av medan han åker iväg och hämtar gäng nummer två. Grejen är att när vi blir avsläppta är det mörkt och blåsigt, men det duggregnar bara och vi tänker att det här kan fungera ändå. Jag var lite besviken eftersom jag ville hela vägen upp, såklart, men det här kan väl också funka. Vi är ändå på Skars. Rickard försvinner iväg med helikoptern och tio sekunder senare öppnar sig himlen och det värsta hageloväder jag någonsin varit med om drar in. Samtidigt står gäng nummer två kvar på parkeringen i Ramundberget och ser det här ↓
 
 
På vänstra bilden ser ni ett väldigt, väldigt mörkt Skars, och på högra bilden är det borta. Bilderna är tagna med några minuters mellanrum av min moster. I den gröna cirkeln står vi alltså - jag, mamma, pappa, Jonas och Hera...
 
Det går inte att med ord förklara hur hemskt det var. Det blåste säkert 20m/s och det regnade inte - det haglade. Och i och med den starka blåsten gjorde det på riktigt ont att få dom där isbitarna på sig. Ingen av oss var klädda för det här vädret - mamma var den enda som hade någon typ av vindjacka, men den var dygnsur på en minut. Resten av oss hade bara tjocktröjor - min vindjacka låg i ryggsäcken som gäng nummer två skulle ha med sig, haha. Välplanerade var vi inte, men vi hade å andra sidan inte räknat med det här vädret. Det hade varit toppenväder en hel vecka innan, men just dom här tjugo minutrarna bröt helvetet ut.
 
Vi visste inte riktigt vart vi skulle ta vägen när vi stod där uppe. Det blåste och haglade så kraftigt att det till och med var jobbigt att försöka titta upp. Mamma satte sig ner direkt medan jag, pappa och Jonas försökte gå runt lite. Jag var fast  beslutsam om att i alla fall få se lite grann, ifall det här skulle vara allt vi fick. Ju kraftigare ovädret blev, desto säkrare var jag på att vi skulle vara fast här ett tag. Helikoptern skulle inte kunna landa i den här blåsten, så vi skulle säkert behöva gå ner en bit för att hamna lite mer i lä. Eller så behövde vi gå hela vägen hem, i nu redan dygnsura kläder. Tankarna börjar ju snurra när man står där uppe och av någon anledning förväntar man sig alltid det allra värsta. 
 
 
Här hade vi precis landat, och då var det inte så farligt. Tycker mammas ansiktsuttryck är väldigt roligt nu när vi vet hur det blev bara några minuter efter den här bilden togs. Det här var ingenting, men redan nu rynkade vi pannorna och ifrågasatte vårt val.
 
 
Jag tog inte många bilder alls under den värsta stormen, då jag hade fullt upp med att försöka skydda kameran från att bli dränkt. Okej att huset är vattentätt, men det här var lite värre än lite vanligt duggregn. Men tycker dom här två ovan visar ganska bra ändå, hur kameraremmen flyger och hur både pappa och Jonas försöker huka sig undan ovädret, haha. 
 
 
Dom här två är dom bästa jag har som visar värsta stormen. På högra bilden ser ni hur regnet verkligen silar ner, och till vänster har vi en uppgiven pappa och en uppgiven Hera. Ni ser ju bara på pappas byxor 😂
 
 
Ni ser ju några ljusa fläckar på Jonas kofta som lyckats hålla sig torra. Annars ser han väl väldigt glad ut? 😉
 
 
Det värsta avtog efter en kvart, och efter ytterligare fem minuter hade det slutat regna. Det började bli lite ljusare runt omkring och vi vågade röra oss runt lite mer. Ja, alltså, nu i efterhand kan vi inget annat än att skratta åt eländet. Jag skrattade visserligen där uppe också - det är lite så jag funkar. När jag sätts i en helt absurd situation och allas humör bara rasar försöker jag hålla modet uppe istället, för jag vet att ingenting blir bättre av att jag också ger upp. Jonas skrattar ju faktiskt också på den här bilden ovan. Mamma och pappa tyckte nog det var värst, - mamma satte sig ju ner och gav upp helt ett tag. Hera stod och tittade på oss, som för att fråga - "Vad i helvete håller vi på med? Varför gör vi det här?". Hon förstod ingenting, och hon hatar regn mer än vad vi andra fyra gör tillsammans. Vid det här laget var vi helt genomdränkta allihopa och även fast regnet slutade så höll vinden i sig. Ni vet ju själva hur det är att vara blöt när det blåser - det är sviiiinkallt! Och att stå där uppe på en kulle utan något som helst vindskydd eller möjlighet att byta kläder hjälpte inte situationen. 
 
Men nu tycker jag ändå att det är lite roligt. Vi fick komma upp på toppen med dom andra efter ett tag, vädret bättrade sig och vi fick en underbar stund tillsammans - så det slutade bra. Och som vi konstaterade när vi stod där högst uppe sen, att hade det här inte hänt hade upplevelsen inte blivit densamma. Nu uppskattade vi toppen ännu mer efter att ha genomlidit den här första biten först. Det blev inte mycket prat när vi stod här - alla försökte hålla värmen så gott det gick, men när vi väl tittade upp på varandra skrattade vi mest. För jag vet inte vad jag annars ska göra i en sådan här situation. Det är liksom bara att skratta sig igenom det värsta och hoppas på bättre tider, och det blev ju faktiskt mycket bättre sen. Efteråt fick jag veta att dom andra tre också börjat tänka på hur vi skulle ta oss därifrån. Jag var inte den enda som trodde att vi skulle behöva ta oss hem på egen hand. Mamma, som ändå varit uppe på Skars tidigare, hade i sitt huvud börjat planera vilke väg vi skulle gå ner. Som vi sa till varandra efteråt - tänk om helikoptern inte kunnat komma tillbaka? Vi visste ju att han inte skulle lämna oss där uppe, men vi kanske hade behövt vänta i ett par timmar innan stormen drog vidare och han kunde landa igen. Han berättade för oss senare, att om man fastnar i ett oväder finns det ingenting att göra. Det är bara att vänta ut det värsta.
 
När regnet slutat kunde vi i alla fall röra oss runt litegrann. Det fanns inte jättemycket yta att gå på utan att behöva gå antingen uppåt eller neråt, men när regnet försvann lättade molnen och vi såg i alla fall lite mer. Mamma hade blivit värst nerkyld och satt stilla på sin lilla dyna och längtade bort till värmen i Cypern, men jag, pappa och Jonas tog oss en liten vända. Och trots den här ganska hemska upplevelsen var jag ändå lite glad att jag stod här. Jag befann mig mitt i fjällvärlden - min absoluta favoritplats - och livet var ändå ganska bra. Det var vackra vyer så långt ögat kunde nå. Jag sneglade upp mot toppen och konstaterade återigen att det var tråkigt att vi inte tog oss upp dit, men efter ett tag återvände helikoptern och vi såg hur den landade på toppen ovanför oss. Några minuter senare stod vår pilot återigen där han släppt av oss, vi fick hoppa in i värmen och flyga upp till toppen där allting blev så mycket bättre. Det berättar jag om i ett senare inlägg dock, nu är det här tillräckligt långt! ;) 
 
 
Tycker den här bilden säger väldigt mycket om hur vi hade det där uppe den första kvarten. Det var ingen vidare utsikt i början, om vi säger så 😂
 
 
Här ser vi också alla blöta byxor och en väldigt uppgiven hund som inte alls förstod varför vi lämnat tryggheten och värmen i stugan
 
 
Här hade regnet avtagit och vi kunde röra oss runt lite. Hera hade fått tillbaka livsglädjen och skruttade nu runt lika glatt som vanligt. Jonas ser också ut att vara vid lite bättre mod ;) 
 
 
Ja alltså, vilken upplevelse! Helt klart någonting jag aldrig kommer att glömma bort, och jag kommer heller aldrig glömma den pinande smärtan när hagelbitarna träffade kroppen i typ 20 sekundmeters-vind. Men jag kommer även inte glömma känslan när ovädret drog bort och jag faktiskt kunde titta upp och njuta av vyerna. Jag har ändå suttit och tittat ut på det här fjället varje sommar och vinter ända sedan jag föddes och önskat att jag varit där. Och vi fick ju komma upp på toppen, vilket ni snart kan få läsa om! 
 
#1 / / Sandra:

Vilken härlig upplevelse trots vädret ♥

Har du haft en bra start på veckan?
Kram

Svar: Helt klart! ♥Det har jag absolut, själv? Kram!
Rebecca Adnell

#2 / / Angelica Wåhlin:

Vilken häftig upplevelse!

Svar: Det var det verkligen!
Rebecca Adnell

#3 / / Emma Engström:

Haha åh vad roligt, och ja vilken upplevelse! :D

Svar: Helt klart! :D
Rebecca Adnell