/ · Fjällen / • Foto - Natur / • Resor - Övrigt /

Toppen av Skars, del 2

Ni har ju redan fått läsa om vår helikopterresa, och den första delen av vår utflykt på Skarsfjällets topp. Vi fastnade ju i världens hemskaste hagelstorm dom första tjugo minutrarna och jag trodde på riktigt att vi skulle bli fast på det där fjället och den enda utvägen skulle vara att promenera hem. Ni kan läsa mer om det här
 
Men, vi fick ju faktiskt komma upp hela vägen! Vi stod nedanför toppen ett tag och såg hur helikoptern kom tillbaka med andra gänget och landade på toppen. Han kom ner till oss och vi fick äntligen hoppa in i värmen i några minuter. Ingen sa någonting till en början - vinden och bullret från helikoptern gjorde det svårt att göra sig hörd, men ingen hade väl så mycket att säga heller. Det såg ut som att Rickard försökte hålla flinet inne, och när vi väl satt inne i helikoptern allihopa med hörlurarna på öronen frågade mamma om vi skulle åka tillbaka nu. Hon var ju den som påverkades värst av vår kära storm och hon ville inget annat än att åka hem och byta kläder haha, men nej, nu skulle vi upp på toppen! När vi väl landade högst upp på Skarsfjället, 1594 m.ö.h, stod gäng nummer två där och skrattade åt oss. Eftersom att dom åkte den andra vändan slapp dom hamna i det här vädret och när dom landade på toppen hade det duggregnat lite, men avtagit direkt. Jag och min familj klev ju ur där med dränkta kläder och en mamma och pappa som skakade så mycket att dom knappt kunde gå rakt. Av med det värsta och på med torra tjocktröjor och jackor - som tur var hade dom andra med sig mer kläder. Jag fick gå runt i mina blöta kläder, men jag fick i alla fall på mig en vindjacka och en mössa som gjorde det lite bättre. Och bara att få komma undan regnet och den värsta blåsten gjorde att allting kändes så mycket bättre. Det gjorde ingenting att kläderna var blöta - allting var ändå så mycket bättre nu. 
 
Nu kunde vi ju börja njuta ordentligt. Vi berättade för gäng nummer två hur vi hade haft det där nere och även fast dom såg våra blöta kläder tror jag ingen riktigt kan förstå exakt hur det var. Det är ju nästan omöjligt att åteberätta en sådan här sak utan att det låter som att man överdriver eller hittar på, haha. Vi hade i alla fall med oss både bubbel och lite matsäck, och när vi gått runt lite satte vi oss vid stenröset och högg in. Alla var nog lite hungriga och uppgivna vid det här laget, men man märkte hur humöret steg så fort vi fick lite mat och dricka i magen. Och härifrån har jag bara positiva saker att säga. Det var en helt sjuk känsla att stå där uppe och blicka ut över vyerna. Allting ser så litet ut. Jag har ju bara upplevt det här en gång tidigare, och det var när vi gick upp på Helags 2009, som är ytterligare lite högre än Skars. Det är den här känslan av att vara på toppen av världen som är så jäkla häftig.
 
 
Det här är typ min favoritbild någonsin på mamma, haha. Här hade hon fått ta av sig den blöta koftan och blivit insvept i en filt - och var nu på mycket bättre humör. Men hon ser lite rolig ut ;) 
 
 
Det behövs inte så mycket individuell beskrivning, jag tycker att bilderna får tala för sig själva. Vi hade en helt underbar stund där uppe på toppen. Vi hade ingen aning om hur länge vi skulle få tillsammans, eftersom vi åkte två vändor. Vi hade räknat med att kanske, förhoppningsvis, få en halvtimme tillsammans innan första gänget behövde åka ner. Men vår pilot var helt underbar och jag tror han trivdes lika mycket som vi gjorde. Han hade varit iväg och hjälpt till med bränderna till sent kvällen innan, så jag tror att han njöt av att få vara lite ledig. Jag vet inte exakt hur länge vi var där uppe, men det var säkert en timme i alla fall. Vi satt och åt och drack och skrattade åt vårt elände, men alla var på gott humör. Man säger ju att dom här jobbiga sakerna man upplever kan man börja skratta åt efter ett tag, och det kunde vi göra redan nu. Och som sagt, det bidrog till att hela upplevelsen blev ännu häftigare. Hade vi inte stått där nere i hagel och silande regn i tjugo minuter hade vi inte varit lika tacksamma för att få komma upp hit där regnet höll sig borta och vinden avtog. Landskapet var ännu häftigare härifrån och när solen tittade fram var det nästan skönt. Jag älskar att få stå högt upp och se hur molnen bildar häftiga mönster på marken. Man får se allting från ett helt annat perspektiv och man förstår då hur vädret kan växla så snabbt - och hur det kan vara skugga på en plats men soligt bara femtio meter bort. Det är ganska häftigt. 
 
Jag är så tacksam och lycklig över den här upplevelsen. Jag är så glad att jag fick dela det med min släkt. Vi är ju här uppe varje sommar och så gott som varje vinter, ibland själva och ibland tillsammans. Vi är ju väldigt tajta, den här delen av släkten, och jag känner mig så lyckligt lottad som får ha det så här bra. Jag har vuxit upp med dom här människora runt omkring mig och när jag får uppleva sådana här stunder med dom är det som att hjärtat svämmar över. Kärleken får inte plats. Det är så mycket kärlek till dom här människorna och till den här platsen. Vi satt och pratade om det i bilen upp, att det finns så många som inte har kontakt med sin släkt. Jag har haft kompisar som träffar sin mormor två gånger om året - och själv har jag min bara fem minuter bort. Jag träffar henne ofta. Jag har vuxit upp med mina kusiner i närheten. Vi träffas på julafton, födelsedagar, kräftskivor, midsommar, valborg - vi hittar alltid ursäkter att ses. Och att få dela den här upplevelsen med många av dom gör att det blir ännu häftigare. Ännu roligare. Ännu bättre.  Vi stod stilla ganska länge och bara njöt av sällskapet och av utsikten, men efter ett tag började några av oss gå runt lite för att få bättre utsikt åt flera håll. Det finns ju oändligt mycket att titta på när man står så högt upp, och jag tröttnar aldrig. Jag tröttnar aldrig på den här fantastiska fjällnaturen ♥ 
 
 
En mycket gladare lillebror!
 
 
Helags! Där uppe på den toppen var vi för 9 år sedan. Helt sjukt vad tiden går fort. Men då var jag uppe där med typ samma gäng, plus några till. 
 
 
♥♥♥♥♥♥
 
 
Man såg till och med långt in i Norge. Ramundberget ligger ju inte alls långt ifrån gränsen, och att stå där uppe och till och med se in i ett annat land är helt obeskrivligt. 
 
 
Pappa och Hera, båda torrare och gladare ♥
 
 
Ville visar piloten Rickard vart vår lilla stuga ligger 😄
 
#1 / / Emilia Sjödin :

Wow så fina bilder!!

Svar: Men tack söta du!! ♥
Rebecca Adnell

#2 / / Happy:

woww!!!

Svar: Eller huur!
Rebecca Adnell

#3 / / Wanderlust by Jona:

Alltså WOW! Vilken helt magisk utsikt! Känner rent sponant att jag skulle kunna gå igenom hundra regnoväder bara för att få stå där på toppen, haha ;)

Svar: Det var helt klart värt det, och jag hade gjort om det alla dagar i veckan!
Rebecca Adnell