Lediga dagar när dom är som bäst

Alltså åh, vilken dag jag har haft! Solen skiner. Himlen är klarblå. Fåglarna kvittrar. Allting är sådär perfekt.
 
Dagen började tidigt imorse då jag följde med Mika ut till hennes nya stall. Hon flyttade för en dryg vecka sedan och det är så så konstigt att inte ha henne och Lalle i samma stall som mig längre. Vi har hängt ihop sida vid sida i typ tio år nu, det har alltid varit hon och jag. Det känns verkligen jättemärkligt, men samtidigt är jag så glad för deras skull. Dom har inte flyttat vart som helst heller, utan älskade Runsten där vi spenderat så mycket tid. Så många gånger jag har stått där och frusit händerna av mig som hästskötare under en Pay & Jump, eller också njutit av solen för den delen. Oftast har det faktiskt varit sommar när jag varit där. Jag är så glad för deras skull för den är flytten innebär sådana stora möjligheter och man känner sig liksom redan lite hemma där. Jag får bara se till att åka ut så ofta jag kan. Vi hängde där ett par timmar idag och det var så mysigt. En perfekt start på dagen.
 
Sen fick jag faktiskt lite blodad tand av det fina vädret och kände inte alls för att sitta inne resten av dagen. Jag drog med Hera ut i skogen, kånkandes på min tunga kameraväska. Ryggen värkte efter bara fem minuter - inte för att den egentligen är jättetung, men för att min rygg är så trasig - men det gjorde inte så mycket. Vi promenerade på stigarna jag utforskade förra sommaren och jag hade en lika glad men betydligt mer lyhörd hund, haha. Hon var väldigt pigg och framåt men inte alls lika blockerad. Nu lyssnade hon, som hon faktiskt brukar göra, och det blir så mycket mysigare. Jag tror att vi båda behövde det där. Att bara få komma ut i solen och bli av med lite energi. På vägen tillbaka till bilen var hon mycket lugnare, nästan lite trött. Jag hade också spring i benen och hade helst av allt velat släppa allting och bara skutta över alla stockar och stenar, men det går inte så bra med en tung väska på ryggen ;) 
 
 
Jag älskar den här skogen så mycket. När jag gick på lågstadiet brukade vi alltid gå hit till en och samma plats och leka. Vi hade en samlingsstock som alla brukade sitta på innan vi fick fria tyglar och började leka rövare. Sedan tog det faktiskt flera år innan jag besökte samma plats igen, och då var det bara någon gång ibland. Men förra sommaren utgick jag från den här lilla dungen och utforskade ännu mer, längre in. Varje dag hittade jag fler fantastiska platser och det var så himla roligt. Jag blev innerligt ledsen när hösten, leran och mörkret kom och jag inte hade samma möjlighet att ta mig ut. Det är inte lika roligt när man snubblar över alla rötter i brist på dagsljud, med lera upp till knäna. Nu går det mycket bättre när marken är frusen och det var roligt att se hur allting såg ut täckt i snö. Inga löv på träden. Det blev lite svårare att se mina små kännetecken som berättar för mig vart jag är, men jag gick i alla fall inte vilse ;) 
 
Solen letade sig in bland grenarna ibland och skänkte lite värme. Vid ett tillfälle klättrade vi upp för en ganska brant backe för att nå högre höjder - jag är ju en sådan person som alltid vill vara högst upp och ha utsikt över allt annat. Det var lite knepigt att försöka sätta fötterna rätt med en ryggsäck och en ivrig hund, men det gick. Ibland är hon ganska klok, min vovve, för det är som att hon ibland förstår att det inte är läge att tjafsa. Att hon måste lyssna nu och vänta in mig så att vi slipper ramla ner för ett stup. Vi stod där uppe ett tag och njöt av solen innan vi gick vidare. Jag hittade faktiskt en bättre väg ner :) Sen kom jag fram till en av kohagarna jag hittade förra året - och som jag faktiskt gick in i utan att inse att det var kor där i, förrän jag stod öga mot öga med en och försiktigt vände därifrån. Nu var det inga kor och kusten var klar, så vi strosade ner mot sjön. Jag fick gå ut en bit på isen för att komma runt staketet och bad till dom högre makterna att jag inte skulle gå igenom och dränka mina skor. Vi klarade oss, återigen. Sen hittade vi en liten brygga som gick ut en bit på isen, och där satte jag mig på bänken och bara njöt. Solen värmde. Någon enstaka fågel kvittrade. Hera spanade ut över sjön och snön knastrade under fötterna när jag vågade lämna den fasta marken under mig. En perfekt stund, bara hon och jag. Ett väldigt bra avslut på min helg som faktiskt slutar nu i och med att jag jobbar lördag och söndag. Det känns faktiskt fullt okej. Allting känns mer okej efter en sådan här dag. Lite sol och träd är allt jag behöver. Det är det där med att få en liten paus i vardage och en möjlighet att andas. Efter en timme i skogen uppskattar jag allting så mycket mer och får ett annat perspektiv på hela livet. Det är som att jag upplever ett hallelujah-moment varje gång, men det är det som är så fint med naturen. Det är den där vackra magin som inte går att beskriva med ord.