Trädens terapi

Idag gjorde jag något jag inte gjort på väldigt, väldigt länge. Det var faktiskt alldeles för länge sedan. Jag tog med Hera och kameran ut i skogen. Jag kan inte minnas senast jag var ute, bara vi två, helt kravlöst. Under en sådan lång tid nu har jag verkligen längtat ut till skogen och friheten, men mitt fullspäckade schema har inte lämnat någon lucka till det. Nu när jag har haft en såda slapp vecka hade jag planer på att ge mig ut redan förra veckan, men det var som vanligt annat som kom ivägen. Idag gick jag upp supertidigt för att skjutsa pappa till jobbet så att jag skulle kunna ha bilen under dagen. Jag började med att åka iväg på en liten shoppingrunda och sedan tvingade jag mig själv ut. Jag var trött och hungrig och grinig men jag visste att det var exakt det jag behövde - att få komma ut och andas.
 
Vi åkte iväg till vår lilla favoritskog, där jag spenderade så mycket tid förra sommaren. Jag fick ju verkligen upp ögonen för att vistas ute bland träden förra året och jag har så mycket kärlek för den här familjära platsen. Det var lite som att jag upptäckte en plats jag kunde fly till när jag behövde vara ensam, tänka eller bara fylla på med ny energi. Vid ett tillfälle var jag ute flera gånger i veckan och sprang på dom små skogsstigarna - och jag längtar så tills marken torkar upp och jag kan återuppta det. Jag har aldrig tyckt om att springa, men när jag gjorde det inne på dom små skogsstigarna och hoppade över diken och trädrötter var allting så mycket roligare. Jag saknar det.
 
 
Men det är ganska mysigt att vara ute i skogen på vintern också. Snön singlade ner på marken under natten och lämnade ett vitt täcke och snötäckta grenar överallt. Precis när jag satte mig i bilen sprack himlen upp och solen tittade fram. Solen. Jag kan inte minnas sist jag såg solen heller. Vilken perfekt dag det blev. Vilken perfekt tajming. Perfekt allting. Vi började med att promenera upp till vår lilla kulle där vi varit många gånger tidigare. Hera var fullständigt galen - jag tror att lite väl mycket överskottsenergi lurar i henne - och lyssnade inte över huvud taget. Jag brukar alltid släppa henne när vi väl hittat en plats att slå läger på, så att hon kan få strosa runt lite själv. Idag sprang hon iväg, drog i kopplet och var allmänt hetsig så fort vi skulle gå någonstans. Det var länge sedan jag såg henne så, och självklart blir jag bara irriterad och arg på henne och allting blir pannkaka. Så efter ett tag gick jag och dumpade kameragrejorna i bilen och gick med bara henne. Vi tävlade lite i vem som var snabbast - gissa vem som vann? - och hon fick skutta runt lite och bli av med energi. Efter ett tag lugnade hon faktiskt ner sig och återgick till sitt vanliga jag ;)
 
När jag kände mig nöjd körde vi istället ner till vår lilla åker som också blivit lite av en favoritplats. Jag upptäckte den för ett par år sedan efter att ha kört förbi en och samma väg i 10 år och alltid varit nyfiken på vart den ledde. Här tittade solen fram ordentligt och efter ett tag stod jag bara där i snön och njöt. Det var nästan så att den värmde, och Hera såg minst lika nöjd ut när hon hittade en snöfri fläck i skogskanten där hon gjorde sig hemmastadd. Precis som jag hade trott kändes det som att allt föll på plats när jag stod där. Hera fick en chans till att springa lös och nu gick det mycket bättre. Hon röjde fram och tillbaka några varv som hon alltid gör, innan hon snällt följde efter mig när jag gick runt. Det var precis det här jag behövde. Det var som en tyngd släppte när jag faktiskt insåg hur bra jag mår av att gå ut i skogen, för nu vet jag vad som behövs när jag känner att inspirationen börjar släppa. Några timmar ute bland träden och jag känner mig så mycket piggare efteråt. Det är den där fridfulla tystnaden som sprider ett sådant lugn. Det är helt obeskrivligt.
 
/ • Personligt - Rebecca fixar /

Dekorplast i mitt hjärta

Som om jag inte hade tillräckligt med ledighet förra veckan är jag faktiskt ledig både idag och imorgon.  Det har varit några slappa dagar den senaste veckan, men jag har faktiskt behövt det. Jag börjar komma på benen igen efter att typ allting rasade efter jul, och under dom här dagarna har jag fått möjligheten att bara släppa allting och andas ut. Jag jobbade i fredags efter min lilla lediga vecka och det var riktigt roligt igen. Kaoset har lagt sig och den där gnistan börjar vakna till liv igen. Det känns skönt att faktiskt nästan längta tillbaka till jobbet efter att man har varit borta ett tag, istället för att få ångest och vilja stanna kvar hemma. Det känns som ett gott tecken på att man trivs, och jag är så redo att dra igång ordentligt igen. Alla behöver en paus ibland, men nu börjar jag känna mig rastlös och vill ha något att göra igen. Jag hade saknat mina kollegor mer än vad jag trott, och det känns också så fantastiskt att vara omringad av sådana bra människor. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid det.
 
 
Vad har hänt sedan sist då, egentligen? Jag har fortsatt fixa lite i mitt rum - som jag skrev sist är det ju faktiskt några saker till jag vill göra innan jag känner mig helt nöjd. Jag har klätt om min ena hylla i samma dekorplast som skrivbordet och det blev så jäkla bra. Jag är så kär i det mönstret att jag troligtvis kommer att klä in alla mina framtida möbler i det ;) Och idag gav vi oss på ett större projekt, jag och mamma. Som många av er säkert vet har jag varit så fruktansvärt trött på min träfärgade dörr som på varje bild ger ifrån sig ett starkt, orange-rött sken. Det passar inte in i resten av rummet. Det passar inte in i min stil. Den sticker ut så mycket och jag har under så många år nu önskat en vit dörr. Vi undersökte saken för ett tag sedan faktiskt, hur vi skulle gå tillväga för att byta ut dörrarna. Det var himla krångligt då huset vi bor i är så gammalt att måtten inte riktigt stämmer överens med dagens dörrar, och det slutade med att vi släppte hela den idén. Sen började vi undersöka firmor som kan renovera dörrarna åt oss, men det lät också krångligt. Sedan kom jag på att vi kan ju bara göra samma sak som jag gjort med typ allt annat i hela lägenheten? Dekorplast! Hur fel kan det gå? Det var åtminstone värt ett försök, så jag klickade hem ett vitt, träfärgat mönster och tänkte att vi testar. Och idag ställde jag och mamma oss i hallen och körde. Det var mycket krångligare än allt annat jag gjort hittils i och med att en dörr är lite större än en hylla, men det gick. Det blev fan bra. Det var pilligt och det blev inte hundra procent, men det gör liksom ingenting. Jag har en vit dörr. Världens enklaste knep för att fräscha upp lägenheten. Jag har totalt fallit offer för dekorplast, men jag älskar hur enkelt och billigt det är. Det kanske inte håller i hundra år framöver, men hittills har jag inte märkt av något problem. Det känns gediget och det ser äkta ut. Jag ska visa upp en ordentligare bild senare på hur det faktiskt blev, men det får vänta till hela mitt före/efter inlägg ;) 

 
/ · Fjällen /

När hjärtat skriker lite extra

Nu börjar mitt liv komma till den punkten igen där jag bara längtar efter att få komma ut. Iväg. Bort. Till den där platsen jag egentligen alltid längtar efter, alltid önskar att jag befann mig på. Till den där platsen där om det var möjligt att packa ihop hela sitt liv och flytta till en annan stad skulle jag inte tveka en sekund. Nu när alla andra börjar planera inför påsken och jag bara hoppas så innerligt att jag kan följa med upp. Jag skulle göra vad som helst. Jag behöver åka dit. Jag behöver andas den där friska luften. Jag vill befinna mig på den plats där allting är bättre. Ramundberget.
 
 
Några gånger per år blir jag attackerad av den där starka längtan. Väldigt ofta efter en lång och tråkig vinter där Stockholm inte bjudit på något annat än slask och lera. Under alla vintermånader har jag surt tittat på bilderna som flödat på sociala medier om det där konstanta vinterlandet där träden är täcka av frost varje morgon och snödjupet går upp till magen. Det är ju egentligen där jag vill vara. Inte fast här, kvävd och hindrad av det stressade tempot i Stockholm. Ibland kan jag verkligen undra över vad jag faktiskt gör här. Varför befinner jag mig i en asfalterad, kall stad när jag skulle kunna ha naturen utanför dörren och hundra meter till närmsta granne? Samtidigt vet jag att jag är alldeles för hemmakär och aldrig skulle kunna lämna Stockholm. Det blir den där inre kampen där huvudstadstjejen alltid vinner i längden. Tyvärr.
 
Vad jag skulle önska är att jag hade möjligheten att åka upp oftare. Två gånger per år räcker inte, och ibland blir det inte ens det. Jag har faktiskt bett om ledigt för att kunna åka upp några dagar i påsk, men jag vet inte ens om det är möjligt. Håll tummarna för mig, okej? ;) Jag har precis tittat igenom bilderna från förra vintern där uppe och det hugger till i hjärtat. Jag skull behöva några dagar upp i mitt älskade paradis för att ladda om, för att orka med resten. Det är ganska ofta jag börjar längta efter sommar i fjällen, men nu skulle jag behöva en ordentlig vinter. Åka skoter, sjunka ner i snön, skotta fram bäcken och bara andas den där kalla luften. Det hade suttit fint. Att få känna den där doften av stugan, och få sitta i min favoritsoffa och läsa en bok. Blicka ut över den orörda snön och skymta Skars bakom trädtopparna. Det är livskvalité, vill jag lova. Titta bara in i vår lilla stuga, är det inte så charmigt? ♥