17 timmar från Göteborg till Stockholm

Jag hade verkligen en underbar vecka i Göteborg med mina kompisar och jag kommer till det senare, men först måste jag bara berätta om den värsta resan jag gjort i hela mitt liv. Kanske en av dom värsta dagarna i hela mitt liv. Dagen vi spenderade sjutton timmar på ett bortglömt tåg mellan Göteborg och Stockholm, en resa som egentligen skulle tagit lite drygt tre timmar. Det här ett av dom längre inläggen jag någonsin skrivit, men tycker det är så jäkla viktigt att folk får veta hur bedrövliga SJ varit ytterligare en gång. 
 
Vårt tåg lämnade Göteborg 11.29 på fredagen och ärligt talat var vi alla lite trötta och sega redan då. Det hade varit långa fem dagar med högt tempo och många aktiviteter och nu ville vi bara komma hem så snabbt som möjligt för att ladda om batterierna och orka med en till konsert på lördagen. Allt började bra, men efter ett par timmar ropas det ut i högtalarna att det brinner lite längre fram på banvallen och det i dagslägen inte finns någon prognos. Har vi tur får vi i alla fall rulla in till perrongen så vi slipper sitta fast mitt ute i skogen. Mycket riktigt, ungefär 12.45 glider vi in på Skövde station där vi blir stillastående utan vidare information. I början var det nästan lite komiskt då tågresan till Göteborg också blivit försenad och vi hade skojat dagen innan hemresa att vi troligtvis skulle bli sena då med. Hade jag vetat vilket helvetesdygn vi hade framför oss redan då hade jag tagit min väska och promenerat tillbaka till Stockholm. Det hade gått snabbare.
 
Timmarna springer iväg och vi får fortfarande ingen information, mer än att det fortfarande brinner och brandmännen är på plats. Vi får själva söka fram information och det ser mörkare ut för varje timme då vi läser att branden spridit sig och är inte alls under kontroll. Tågpersonalen försöker nå fram till sina chefer och trafikledning utan resultat och dom ropar desperat ut i högtalaren att dom har absolut ingen aning om vad som händer eller vad planen är. Det verkar som att vi ibland vet mer än dom och att aftonbladet av alla till och med är mer upplysta än deras så kallad trafikledning. En timme blir till två - tre - fyra - fem och det tar aldrig slut. Personer i vår vagn börjar bli uppriktigt stressade och dom som har tider att passa försöker desperat att hitta andra lösningar. Vi hade ju ingenting planerat på fredagen så vi satt snällt kvar och väntade, vilket jag nu i efterhand ångrar. 14.30 får vi höra av tågpersonalen att det finns någon spåransvarig på plats vid branden som måste inspektera rälsen innan vi kan åka vidare, men branden är inte under kontroll än och den här ansvariga personen kan inte göra någonting alls innan branden är släckt. 16.00 hade vi fortfarande absolut ingen information eller plan över hur det skulle bli - det enda vi läste om var att branden hade spridit sig ännu mer. Runt 17.00 får vi veta att planen är att omdirigera alla tåg då ingen kommer att kunna ta sig fram förbi elden. Vi skulle då invänta ett nytt tågnummer och personalen berättar i högtalaren att det säkert kan ta ett tag med tanke på att det är många tåg som ska få en ny reseväg. Men hoppet stiger lite ändå, vi hade i alla fall en plan och det kändes som att vi kanske kunde börja andas ut lite. Någorlunda snart skulle vi få åka vidare.
 
 
Haha, trodde vi ja. Klockan blev 18.00, 19.00, 20.00. Ingenting hände. Vi blev bjudna på en tetra med 2.5dl ljummet vatten och en liten powerbar. Vi hade bara tur att vi stod vid en perrong och kunde kliva av. Vi hade Pressbyrån precis utanför oss och hade i alla fall möjligheten att gå in och handla. För våra egna pengar då såklart, för SJ verkade inte vilja bidra med något. Men det fanns faktiskt dom som hade det värre - ett tåg fastnade mitt i elden och om ni vill läsa en väldigt humoristisk men sorglig twittertråd så klicka er in här - stackars Filip fastnade mitt i branden men vände sig till twitter och gav oss andra ett gott skratt. Så ja, vi hade det bättre än vissa, men det var ändå inte mycket till tröst. Efter typ 7 timmar stillastående i Skövde ropar personalen ut för femtioelfte gången att dom inte har någon mer information, och vår tågförare erkänner att hon inte heller förstår vad det är som tar så lång tid. Jag vill ändå passa på att ge massa beröm till henne och jag klandrar inte henne eller övrig tågpersonal på något sätt. Dom gjorde ett fantastiskt jobb och var lika mycket offer som vi var.
 
Hör och häpna, men vi fick faktiskt lämna Skövde. 21.10 rullar vi därifrån - och då har vi alltså stått stilla i 8,5 timmar utan mat och endast lite vatten. Jag blev så gott som utskälld i bistron när vi hämtade vatten och jag skulle ta två tetror - en till mig och en till min kompis som satt kvar och vaktade alla våra väskor och värdesaker - och en ur personalen slog till mig på armen och pekade argt på en lapp där det stod att vi endast fick ta en per person. Absolut, jag kan läsa, men jag tar en åt min kompis, fick jag förklara ett antal gånger. Han sa inte till snällt, utan han slog till mig på armen. Stabilt. Vi åker alltså nu tillbaka från samma håll vi kom från och det enda vi fick höra var att vi skulle tillbaka till Falköping, men det var ingen som visste vad som skulle hända därefter. 21.30 rullar vi in på perrongen i Falköping och där blir vi ståendes igen. Det går kanske en halvtimme utan information innan vi får höra att vi väntar in ett annat tåg som nyligen lämnat Göteborg. Vi kanske skulle haka ihop våra tåg, eller så skulle vi vara tvungna att byta. Det var ingen som visste. Strax innan 22.30 får vi höra att tåget vi väntar på sitter fast på andra sidan om ett planerat banarbete och kommer att behöva stå där och vänta tills arbetet är klart, vilket inte var förrän 23.30. Vid det här laget var tågföraren lika uppgiven som oss och innan hon berättade det här sa hon att vi garanterat skulle tro att hon skämtade. För det var det det kändes som - världens största skämt. Kunde dom inte avvaktat lite med det där banarbetet och låtit tåget passera? Nej, tydligen inte. Vid 22.45 ropar våra änglar ut att det nu finns pizza att hämta i bistron. Jag läste senare att tågpersonalen tagit tag i det själva, skramlat ihop pengar från kassan och gått och beställt så många pizzor dom kunde få fram. Det blev ungefär en slice var - barnen fick lite mer om dom ville - och det var ju inte ens nästan tillräckligt efter då 11 timmar på ett tåg, men ingen kritik mot personalen. Det är SJ:s ledning jag är besviken på, och ändå skriver SJ på sin hemsida: "Om förseningen beräknas bli längre än 60 minuter har du rätt att få assistans i form av förtäring i relation till förseningens längd och logi vid behov, under förutsättning att detta är praktiskt genomförbart".
 
Praktiskt genomförbart var det helt klart, vi stod stilla vid perrongerna i sammanlagt 11,5 timmar och ändå var det upp till tågpersonalen att fixa mat åt oss. Fantastisk handling från deras sida, men bedrövligt från SJ själva som vid det här laget inte hade fixat någonting bättre. Hur som helst, strax efter att vi i alla fall fått lite mat i magen ropar dom ut att när tåget kommer ska det kopplas på vårat och vi behöver inte byta och trängas med andra. Båda tågen ska fortsätta tillsammans upp till Stockholm. Det var en oerhört stor lättnad för oss alla, och framför allt för mamman bredvid oss som precis fått sin yngsta dotter att somna. Vi började prata med dom som satt i närheten av oss och mamman med dom två småtjejerna gjorde att vi över huvud taget överlevde. Den yngsta tjejen hade så mycket energi och mer tålamod än vad vi vuxna hade tillsammans och jag har aldrig varit så imponerad i hela mitt liv. Hon underhöll oss andra och det var helt underbart att se, och det gjorde att jag kände mig lite bättre till mods också. Om dom här lilla tjejerna kunde hålla humöret uppe utan att gnälla kunde jag också det. Och när vi då fick höra att vi i alla fall kunde få sitta kvar och att tåget nu var på väg kändes det mycket bättre. Klockan slog 23.29 och vi hade då suttit på det här tåget i tolv timmar. Det var så absurt att jag inte ens visste vart jag skulle ta vägen. Jag tror att jag skrattade mer än vad jag gnällde under dom tolv timmarna, för det var världens största skämt. Det är helt orimligt att vi ska behöva sitta på ett tåg i ett halvt dygn utan att veta vad vår plan var. 
 
 
Klockan passerade midnatt och vi fick höra att tåget var här. Vi skulle alldeles strax kopplas ihop och sedan skulle det här tåget fortsätta ner till Göteborg. Exakt, vi blev också förvånade. Vadå Göteborg? Vi ska till Stockholm. Hon måste ha sagt fel. Hon har också suttit på det här tåget i över tolv timmar nu, hon lär också vara trött. Vi hade fått veta att vi inte skulle behöva byta tåg och att vi skulle få fortsätta mot Stockholm, bara en annan väg än ursprungligen planerat. Vi är lite nojiga, men samtidigt kändes det lugnt då det var helt omöjligt att det här tåget skulle vända tillbaka till Göteborg när dom visste att alla ville vidare till Stockholm. Vi känner den där lilla knuffen när det andra tåget hakades på vårat, och sedan ropar vår tågförare ut att dom som vill avbryta resan och åka tillbaka till Göteborg är välkomna att sitta kvar, men vi som vill åka vidare mot Stockholm får gå över till tåget som nu rullat in på andra sidan. MEN SERIÖST!!!  Vi fick alltså packa ihop våra saker, mamman bredvid oss fick väcka sin lilla dotter som precis lyckats somna och hela vårt tåg fick släpa över våra saker till ett redan överfullt tåg. Jag, mina två vänner, mamman och hennes två döttrar hamnar i den lilla hallen innanför dörren innan det tar tvärstopp. Det sitter och ligger folk i gångarna åt båda hållen och vi blir ståendes där ett tag innan vi får tag på personal. Jag frågar hur lång tid resan beräknas ta, och hon säger att vi nog kan räkna med 6 timmar. När vi frågar om dom förväntar sig att vi ska stå upp i 6 timmar med två små barn som redan halvsover får vi inget svar och hon går vidare. 
 
Det numera dubbla och väldigt tomma tåget mot Göteborg hade lämnat plattformen innan vi fick den här informationen och nu fanns det inget annat alternativ än att stå på det där tåget. Falköping hade ett hotell att erbjuda och det var med största sannorlikhet fullt enligt SJ-personalen och inga andra tåg syntes till. Vi fick alltså tränga ihop oss på det lilla golvet i den trånga hallen där vi la oss ner i ren uppgivelse. Det var då nästan 13 timmar sedan vi hade lämnat Göteborg och vi hade inte kommit längre än tolv mil till Falköping. Och där låg vi på det hårda och ostabila golvet på ett fullsatt tåg hela natten. Tjejerna kröp ihop och somnade. Min kompis som har problem med knän växlade mellan att sitta och stå då ingenting ens var någorlunda bekvämt. Jag låg där och växlade mellan att stirra upp i taket och skanna telefonen efter fler helveteshistorier. Resan upp till Stockholm tog "bara" fyra timmar och vi rullade in på Stockholm Södra vid 04.30 på morgonen. 17 timmar efter avgångstiden i Göteborg. S J U T T O N jävla timmar. Sjutton timmar utan mat och ordentligt med vatten. Sjutton timmar av ren och skär utmattning. Sjutton timmar vi hade kunnat gjort väldigt mycket annat på än att sitta på ett SJ-tåg med endast vår egna tågpersonal som brydde sig om oss. Ingen hjälp från SJ själva. Ingen information. Ingen ursäkt.
 
Jag har verkligen FULL förståelse över att SJ inte kan påverka att det brinner. Det är inte deras fel att det råder extrem torka där ute och varenda liten vindpust gör att bränderna växer sig allt större. Jag skyller inte på SJ för att vi fastnade - jag skyller på SJ för att vi blev ståendes så länge. Jag förstår också att dom säkert blir nerringda och spammade med frågor från arga resenärer som inte gör något annat än att skrika på dom. Jag förstår att även dom är människor, men jag kan inte köpa att dom gjorde så gott dom kunde. Vart är krisplanen? Det här är inte första branden ens i år och det är inte första gången flera tåg blir stillaståendes. Det måste finnas en bättre lösning. Det kan inte vara meningen att vi ska behöva sitta stilla i Skövde i 8,5 timmar utan någon som helst information. Det kan inte vara rimligt att förvänta sig att resenärer som redan varit ute på resande fot i över tolv timmar ska behöva STÅ upp eller LIGGA på golven för att ett tomt tåg ska åka tillbaka till Göteborg. Absolut ingenting med den här resan har varit rimligt. Vi hade sådan extrem otur att vi inte hann förbi branden innan den bröt ut och jag beskyller verkligen ingen för det mer än att det var otur. Det finns ingen i världen som kan styra över sådant, men SJ måste bli bättre på att lösa problem. Två små tjejer som inte ville annat än att träffa sin pappa i Stockholm ska inte behöva spendera sjutton timmar på ett tåg. Nu skriver jag om dom här tjejerna för att det var dom vi fick kontakt med, men det var massvis med andra barn, äldre, funktionshindrade och övrigt skadade människor på det här tåget som fick lida enbart för att SJ inte kunde komma med lösningar. Dom skriver stolt på sin hemsida; "Om du reser eller ska resa med ett tåg som går en längre sträcka (150 km eller längre) och blir försenad så hjälper vi dig att så snart som möjligt nå din slutdestination. Vi hjälper dig också att planera möjliga resealternativ, t ex boka om din biljett till annat tåg", men det var ingenting dom tillämpade under den här resan. Vi fick inga förslag på alternativa resvägar, ingen information om ersättningsbussar och inget erbjudande om att istället få ta in på hotell och fortsätta resan dagen efter. Och i och med att dom säger att dom enbart ersätter andra typer av transporter på resor som är kortare än 15 mil var det inte många som vågade hyra bil eller boka annat transportmedel på egen hand. Vi satt typ 35 mil ifrån vår slutdestination. Jag hade ingen lust att lägga ett enda öre till på den här resan och kundservice gav inga svar på om vi skulle få ersättning för någonting. 
 
Återigen vill jag understryka hur fantastisk vår tågpersonal var - med undantag för tåg nummer två mellan Falköping och Stockholm där dom var rent sagt ganska otrevliga. En tågvärd går förbi oss när vi ligger på golvet allihopa - inklusive två sovande barn - och hon ler åt oss och konstaterar att vi ser ut att ha det riktigt mysigt. Samma person har mage att be oss lämna tåget så fort som möjligt när vi anläder till Stockholm, som om vi frivilligt hade suttit där i sjutton timmar. Men personalen på vårt första tåg gjorde allt för att hålla humöret uppe och svara på alla frågor, och jag läste om annan personal som också skötte det hela briljant. En stor eloge till er och jag är fullt medveten om att ni var tvungna att jobba övertid - så tack, verkligen. Det är inte er vi klandrar och det hoppas jag att ni vet. Och till SJ:s såkallade tågledning och alla som ansvarade för planeringen har jag egentligen ingenting mer att säga än att ni för all framtid avskräckt mig från att någonsin igen sätta mig på ett tåg som ni har någonting med att göra. Jag läste om människor som blev lovade ersättningsbussar som aldrig dök upp. Människor som blev avsläppta mitt ute i skogen med information om att andra färdmedel snart skulle plocka upp dom, men som fick bli ståendes i timmar utan information. Kundservice i form av chatt som stängde ner på grund av det rådande trafikkaoset och långa telefonköer som ändå inte gav några vettiga svar. Jag förstår inte hur ett av Sveriges största resebolag ens kan få bete sig på det här sättet, och ännu mer tycka att det är okej att behandla sina resenärer på det här sättet. Tusentals resenärer som var och en är en egen person, och ändå blir vi forslade runt som ett gäng djur utan någon som helst hänsyn till våra känslor. Jag vet inte hur ni någonsin ska kunna ställa det här till rätta. 
 
#1 / / Sarah:

Gott me pizza :)

#2 / / Ida - foto & häst:

Nej men gud så jobbigt!! 17 timmar?!?? Hur är det ens möjligt haha herregud, förstår att du blir irriterad på SJ men samtidigt kan de ej hjälpa att de brinner som du skriver ja, men att man ska behöva vänta så länge ska man verkligen inte behöva göra!!

Svar: Nej precis, verkligen helt sjukt!
Rebecca Adnell

#3 / / Annie - Fotograf i Linköping & Stockholm:

Vilken resa, vad jobbigt! Men extra skönt att komma fram efter en sådan resa :P

Svar: Hemskt, men helt klart skönt att äntligen få kliva innanför dörren!
Rebecca Adnell