Bästa två timmarna på hela året

Efter att vi sett Ed på Ullevi i Göteborg i tisdags hade jag inte tillgång till en dator och kunde skriva av mig ordentligt. Det fick bli ett snabbt inlägg via paddan och en trångt tangentbord, vilket inte inbjöd till en lång text där jag kastar ut mina känslor hej vilt. Men nu, nu sitter jag stadigt vid skrivbordet och har ytterligare en konsert i bagaget att gråta över. För faktum är att vi fick se Ed även i lördags, den här gången på Friends Arena i Stockholm. Jag har besökt den arenan många gånger på fotbollsmatcher, men aldrig på en konsert. Det var en helt annan känsla att stå där inne och titta högt upp på etage tre. Det var människor överallt. Jag upplevde Ullevi som häftigare och större, men Friends imponerade ändå och bjöd på mer magi än jag hade trott. Fast vad hade jag väntat mig egentligen? Det är Ed Sheeran vi pratar om. 
 
Som jag skrev efter Ullevi så har jag inte ofta svårt att skriva vad jag känner. Jag har aldrig haft lätt för att prata inför folk och att uttrycka mina känslor i ord har aldrig fungerat, men så fort jag får ett tangentbord eller penna och papper framför mig kan jag sitta och skriva i evigheter. Orden flödar och det är sällan problem med formuleringen, men ibland stöter även jag på problem. Ibland upplever jag någonsin som är så häftigt att jag inte vet hur jag ska förklara det.
 
 
Nu kommer jag typ att upprepa mig från instagram fast i en längre version, så ni som har läst det inlägget får helt enkelt bara stå ut. Efter det helvetesdygnet vi hade där tågresan från Göteborg till Stockholm tog hela sjutton timmar var jag helt slut i både kropp och huvudet. Ryggen värkte, huvudet dunkade och självkänslan efter att ha legat på ett golv i fyra timmar var inte på topp. Vi var inte på topp, helt enkelt. Isabelle följde med mig hem och vi sov länge in på lördagen för att göra upp för den förlorade sömnen på tåget. Det var segt att göra sig i ordning. Det var inte bara att jag var trött, utan jag kände mig uppriktigt förstörd. Som om någon hade trampat och hoppat på mig i flera  timmar. Ändå fanns det ingen tvekan om att jag skulle gå. Ingenting skulle kunna stoppa mig från att se Ed, men jag ska vara ärlig och säga att det var lite jobbigt att sätta sig på ett tåg igen och lämna tryggheten hemma. 
 
Men allt jag kände den dagen, all den där hopplösheten och tröttheten försvann så fort han klev upp på scenen och dom första tonerna av Castle on the hill fyllde arenan. Jag glömde bort allt annat. Jag levde mig in i nuet och kanske var det det där helvetesdygnet som fick mig att uppskatta den här kvällen ännu mer. Trots att ingenting hade gått vår väg dom senaste 36 timmarna kändes det plötsligt ändå värt det. Jag hade nog övervägt att göra om det, bara för att få se honom. Jag har absolut ingen aning om när Ed blev så stor för mig, men jag satt där i lördags och insåg att han hade gått från en i mängden till just då den absolut bästa människan jag kunde tänka mig. Av förklarliga skäl hade jag inte lika mycket energi till att stå upp och dansa och ha roligt, men det gav mig en chans att luta mig tillbaka och ta in allting. Jag kan tänka mig att Ed är en sådan person vars konsert alla kan uppskatta, även om man inte gillar musiken. Att se honom stå där med sin gitarr, så liten inför fullsatta arenor på över 40 000 människor, är en upplevelse i sig. Han levererar ren magi när hans klara röst fyller rummet och jag blir så berörd när han lägger stämmor på sig själv och bara är så självklart genialisk. Jag har haft många favoriter bland artister och band under dom senaste åren, men Ed är en av väldigt få jag uppriktigt avgudar. Han är så genuin och äkta och under två timmar lyckas han förmedla så mycket med så lite. Jag skrev på instagram att det inte är någon annan jag skulle kunna tänka mig göra om en 17 timmars tågresa för, och det är verkligen det finaste betyg han kan få. Att få se honom två gånger på en vecka är mer än vad jag någonsin hade kunnat hoppas på. Vi köpte biljetter för länge sedan och jag brukar alltid vara taggad och längta efter en konsert, men ingenting går upp emot hur mycket jag har längtat efter det här. Så trots förseningar på vägen till Göteborg och en helvetesresa hem från Göteborg har det varit värt varenda sekund. Jag är så fruktansvärt uppslukad av den här rödhåriga britten just nu att jag inte vet hur jag någonsin ska kunna komma över det här. Allt jag vill är att få uppleva en Ed Sheeran konsert varje kväll i resten av mitt liv. Tack, Ed, för att du är du och för att du skänker så mycket glädje och kärlek på dina konserter. Finns ingen bättre än du ♥ 
 
#1 / / Camilla Persson:

Den där konserten hade man gärna gått på 😌

Svar: Ja, det var magiskt! :D
Rebecca Adnell