/ • Personligt - På djupet /

Det tog stopp, bara

Nu kom jag till den här återvändsgränden igen, där min hjärna slutar tycka att allt är roligt. Där jag bara går på automatik, utan att känna, utan att leva. Det är en farlig gränd att hamna i och jag har trillat dit så många gånger. Egentligen känner jag alldeles för mycket, och det är det som tar stopp. Mina känslor ligger konstant på ytan, alltid redo att brista ifall något blir för mycket. Jag har alltid varit väldigt känslig av mig och det är många gånger det har påverkat mitt liv väldigt negativt. Jag kan gå runt på bristningsgränsen ett tag, men sedan så händer det en sak som gör att allt tippar över. Jag funkar inte längre. Det tar bara stopp. Det är den där jävla betongväggen igen, alltså. Jag springer rätt in, huvudet först, och bara kraschar. Jag hamnar i den gropen där jag är helt säker på att jag inte är tillräcklig. Jag är inte nog. Jag räcker inte till. Jag duger inte som jag är. Jag intalar mig själv att det är något fel på mig, för annars skulle jag inte finna mig själv i den här positionen igen. Jag är uppenbarligen inte tillräckligt stark. Och så fortsätter hjärnan att arbeta tills något drar upp mig igen. 
 
Det var inte länge sedan jag var i den här sitsen sist. Men det släppte. Det hade börjat kännas bra igen. Jag hade börjat hitta genuin glädje i människor runt omkring mig. Jag började trivas med mig själv och med mitt liv. Jag började se ett väldigt starkt ljus i slutet av tunneln. Jag hade börjat hoppas och börjat försöka få ordning på allt. Att bli bättre. Att  bättre. Och när jag faller ner igen kommer skuldkänslorna fram. Vad håller jag på med? Varför tycker jag synd om mig själv? Varför mår jag dåligt? Det finns dom som har det så mycket värre. Skärp dig. Men den processen blir kortare för varje gång, för jag har kommit till insikt att jag faktiskt får vara ledsen. Jag får må dåligt och jag får känna. Det är bara mänskligt. Jag har samma rätt att krascha som vem som helst. Det må vara småsaker för världen, men för mig är det stort. För mig är det betydelsefullt. För mig är det något som får mig att må dåligt, och jag måste låta det ta plats. Det största problemet har alltid varit att jag stänger in allting. Jag tillåter inte mig själv att vara sårbar, utan allting samlas på hög och ligger och gnager hela tiden istället. Det blir inte bättre. Jag går runt och mår halvdant istället för att ta tag i det och steg för steg jobba bort det. Det är inte lätt, men man lär sig med tiden. Jag har lärt mig att mina känslor också betyder något, och jag måste lyssna på mig själv.
 
 
Några dagar förra veckan gick jag runt med en sådan ilska att jag nästan blev rädd. Jag kände igen mig själv i hur jag mådde för länge sedan. Jag var alltid arg. Alltid. Jag kunde få extrema raseriutbrott när jag var ensam och nu i efterhand inser jag att en femtonåring inte kan må bra av så mycket ilska. Men jag var alltid irriterad. Alltid lite smått bitter, och jag förstår nu att det var på grund av att jag inte mådde bra. Jag lät allting klumpas ihop som varje dag låg och irriterade mig. Jag kan nästan skämmas över hur jag kände. Just den där konstanta ilskan och irritationen. Jag har inte känt så på flera år, vilket för mig har varit en väldigt stor lättnad. Det tog tills jag blev typ vuxen att förstå varför, men så fort jag gjorde det blev det så mycket lättare att jobba bort. Men förra veckan var den där ilskan tillbaka och jag satt och skrek rakt ut i min ensamhet för att jag var så frustrerad. Och jag visste att jag måste göra någonting åt det. Jag kunde inte falla tillbaka i det där träsket jag var i när jag var yngre. Den tanken skrämde mig mer än någonting annat just då. Jag var tvungen att göra något.
 
Jag åkte ut till det enda stället jag verkligen kan slappna av. Den enda platsen jag kan låta mig själv vara sårbar på. Björkvik, såklart. Jag promenerade bort över klipporna till min nya favorithörna och där satt jag i flera timmar och bara stirrade ut över havet. Jag la mig ner och lyssnade på fåglarna och vågorna. Jag satte mig upp igen. Stirrade på mitt anteckningsblock. La mig ner igen. Repeterade den processen ganska många gånger tills den där paniken började släppa. Jag visste att jag var tvungen att ändra mitt tankesätt för att det här skulle kunna fortsätta. Innan den värsta dippen hade jag under ett tag känt den här frustrationen över att inte komma någon vart. Jag vaknade upp en morgon och undrade vad jag höll på med och varför jag inte kände den där livsgnistan. Nu låter det förmodligen värre än vad det var, men jag vaknade den där morgonen och insåg att jag satt fast. Jag vaknar, jag går igenom vardagen och jag gör om samma sak sju dagar i veckan. Det händer inte så mycket mer än så. Och jag har alltid sagt att jag vägrar vara den personen som lever bara för att man ska. Jag vill ha den där gnistan, jag vill ha passionen, jag vill ha något som driver mig framåt. Det spelar ingen roll om det är en dröm, en person, en plats, en idé - bara jag har något att sträva efter. Jag vill inte vakna upp om tjugo år och inse att jag lever livet på automatik. Jag får panik av bara själva tanken.
 
 
Så jag satte mig upp igen. Jag plockade fram skrivhäftet och jag skrev ner allt jag kunde komma på som gjorde mig glad och får mig att må bra. Jag valde att fokusera enbart på dom punkterna ett tag, och kommer att göra ett bra tag framöver. Vad gör mig lycklig? Att vara ute i naturen? Bra, tvinga ut dig själv två dagar i veckan. Promenera, spring, sitt på en sten. Vad som helst, bara du tar dig ut. Hera? Bra, unna dig själv mer kvalitetstid med henne. Musik? Utforska och upptäck nya artister. Läsa böcker? Släpp mobilen och luta dig tillbaka med en bok istället. Jag la upp en plan på vad jag var tvungen att göra för att må bra igen. För att kunna släppa den här känslan av hopplöshet. Och det har alltid varit det som räddar mig i slutändan - att jag vet att jag har fel, när jag hamnar i dom här svackorna. Jag vet att jag är tillräcklig. Jag vet att jag är värd det jag vill ha. Det är inget fel på mig. Innerst inne så vet jag om det, men det är så väldigt lätt att klandra sig själv när saker inte går ens väg. Jag kommer alltid att vara en väldigt känslig person. Jag kommer alltid ha lätt att krascha, att bli frustrerad, att ge vika åt saker som tynger ner mig. Men jag vet att jag tillslut alltid hittar fotfästet igen. Det gäller bara att ha lite tåladmod. 
 
Jag har skrivit det här inlägget under några dagar, och häromdagen hade jag skrivit ett stycke om att det redan kändes mycket bättre. Dagen efter var en riktigt dålig dag, så jag raderade allting. För ännu är det inte bättre. Jag har bra dagar och jag har dåliga dagar, precis som alla andra. Och under dom dåliga dagarna är allting ännu lite sämre än vad det vanligtvis är. Ilskan ligger där under ytan och jag har varit väldigt irriterad dom senaste dagarna. Det har nästan gått ut över jobbet och mina kollegor och en del av mig skäms, men en annan del säger att jag måste också få vara irriterad. Jag måste också få visa mina känslor. Jag är den som oftast kan bita ihop och tåga på, men ibland vill jag inte det. Ibland vill jag bara få vara irriterad ett tag. Irriterad på människor i min närhet som jag trodde bättre om. Irriterad på folk jag trodde stod mig nära, och besvikelsen när jag inser att så var inte fallet. Och irritationen kommer garanterat att sitta kvar ett tag till, men det känns i alla fall bättre än när jag satt där ute på Björkvik och led igenom paniken. Det är långt ifrån bra, men det är bättre, och jag har inte riktigt lyckats med min prioriteringslista den här veckan. Det var för mycket som kom ivägen. Men jag ska försöka igen. Försöka bli bättre, försöka hitta den genuina glädjen. Jag är inte olycklig. Jag är inte helt förstörd. Jag har väldigt mycket i mitt liv att vara tacksam för, och det är jag, men jag måste ändra något för att hitta den där gnistan. Den är så jäkla viktig. 
 
#1 / / Ebba:

Du är så JÄVLA stark som skriver om hur du känner. Känner igen mig mycket i vad du skriver och det tröstar att veta att man inte är själv, att man inte är galen. Så tack för att du delar med dig och fortsätt kämpa, du klarar det!

Svar: Men åh, TACK söta för din kommentar! Verkligen. Och kämpa du med! Vi fixar det här, tillslut! ♥
Rebecca Adnell

#2 / / Iza Palm:

Det är OK att må dåligt, ha sämre dagar. Det är OKEJ att känna. Framförallt det viktigaste här, att låta och tillåta sig själv att känna. Jag har varit känslig sen jag i princip föddes, men på senare år (ålderns höst...höhö), så har jag lärt mig att hantera allting bättre. Men jag måste tillåta känslorna hela vägen ut. Och det är bra att göra så. Superbra tillochmed.
Heja dig. <3

Svar: Tack snälla Iza! Heja dig också! Kram <3
Rebecca Adnell