/ • Foto - Djur / • Personligt - På djupet /

Slutet på ett kapitel

Man kan se livet som uppdelat i olika delar. Det pratas ofta om kapitel, och där ett kapitel tar slut börjar ett annat. Det kan vara en positiv förändring, men det kan också vara någonting sorgligt. Jag är ju den personen som inte hanterar förändringar särskilt bra. Jag har väldigt svårt för det, för jag vet aldrig hur jag ska hantera det. Därför slutar det oftast i att jag bara känner mig ledsen.
 
Anledningen att jag tar upp det här är för att ett av alla mina kapitel har fått ett slut - åtminstone för nu. En av mina närmsta vänner, som också är en av dom ni fått ta del av mest här på bloggen i och med hennes fantastiska häst, flyttade häromdagen från Stockholm. Mika, som jag har känt i säkert tio år. Mika, som alltid har varit vid min sida i häst livet - förutom när hon fick för sig att plugga ett år i England ;) - och personen jag så gott som suttit ihop med under vissa perioder. Vi lärde ju känna varandra för en herrans massa år sedan, då hon började rida i samma stall som mig. Det tog inte lång tid innan vi blev vänner, och snart var det vi två mot världen. Vi två var stallägarens högra hand under väldigt många år. Min väldigt korta, men roliga tävlingsperiod fick jag uppleva tillsammans med henne. Det är svårt att återberätta allt vi har varit med om - snudd på omöjligt, för det finns så mycket. Många roliga historier och många underbara minnen. Vi red alltså i samma stall i flera, flera år innan hon bestämde sig för att skaffa en egen häst. Honom har ni ju också fått se - världens vackraste Lalle. När det kommer till hästsammanhang blev jag aldrig den person som ville träna, tävla och utvecklas inom det området, men jag älskade att följa mina vänners resor. Som jag fick följa hennes resa med Chojke har jag nu fått följa hennes resa med Lalle, och det har varit alldeles fantastiskt. Så mycket kärlek till dom här två.
 
 
Anledningen till det avslutade kapitlet är att jag förra måndagen hjälpte henne att flytta ner till Norrköping. Hon ska påbörja en helt galet rolig resa tillsammans med hästen och jag är så jäkla glad för deras skull. Men samtidigt är jag självisk, för jag hatar att dom lämnar mig. Det är svårt att förstå, men det har liksom varit vi två mot världen många gånger. Under en period hängde vi så mycket i stallet tillsammans att jag på riktigt kände mig ledsen då hon skulle vara bortrest i två veckor och jag var tvungen att vara där utan henne, haha. Hela mitt långa hästliv har alltid involverat henne på ett eller annat sätt, och därför känns det så konstigt att inte längre ha henne nära. Det var ju helt underbart när hon flyttade till Runsten tidigare i år, för där kände jag mig hemma sedan innan och det var alltid lika roligt att komma ut och hälsa på. Tyvärr blev det inte så många gånger som jag hade önskat. Men det positiva är att hon nu bara är cirka två timmar bort, istället för tiotals. Jag överlevde ett helt år utan henne när hon var i England, och jag överlever det här också. Det är bara himla ledsamt just i denna stund. Jag är liksom van att ha henne en halvtimme härifrån, att kunna åka ut och hälsa på när som helst. Men samtidigt är jag så taggad för deras skull, för trots att dom lämnar Stockholm så kommer dom knappast att lämna mitt liv.
 
För två lördagar sedan hade vi ett litet mysigt avslut - jag, Mika och Jenny. Trots att det här inlägget kom att handla om Mika så utökades vår duo till en trio när Jenny kom in i gänget och i flera år har det istället varit vi tre mot världen, så det kändes inte mer än rätt att vi fick en sista kväll tillsammans. Det hade varit en sådan där strålande solskensdag och jag hade stått instängd på jobbet i flera timmar. Att få komma ut och träffa två av mina absolut närmsta vänner medan kvällssolen fortfarande värmde var precis det jag behövde. En helt underbar kväll och vi hade det så roligt. Sedan är ju jag som jag är och kunde inte låta bli att även känna det sorgliga i det hela, att det nu dröjer innan vi tre får en sån här kväll igen. Men jag försökte att inte tänka på det, att bara vara där i nuet och uppskatta det vi hade just då. Och det blev verkligen världens bästa kväll, och världens bästa avslut. Jag vill nästan gråta lite när jag tänker på att allting nu har förändrats, men det går inte en sekund där jag inte är tacksam för dessa människor - och hästar, såklart - jag har i mitt liv. 
 
 
Det kändes inte mer än rätt att jag följde med och vinkade av dom när det var dags att flytta. Jag och Mika fick en sista rolig dag, och eftersom jag följt med i alla med- och motgångar hittills kändes det bra att få vara med på det här också. Det är ett stort steg för både henne och Lalle och jag tror inte det finns någon annan där ute som hejar på dom två lika mycket som jag gör och det finns absolut ingenting jag inte skulle göra för att hjälpa dom nå sina mål. Och jag vet att dom kommer att lyckas. Jag bara vet det. Detta ekipage är det bästa jag vet, och jag är så tacksam över att få ha dom i mitt liv. Lilla Lallis har ju fått en väldigt speciell plats i mitt hjärta också, faktiskt. Älskade häst, och älskade människa. Vad jag tycker om er ♥ 
 
Har massor av bilder att visa från denna kväll, så håll utkik!
 
#1 / / emma:

fint inlägg

Svar: Tack!
Rebecca Adnell