Det blir vad man gör det till

 
Jag har bara känt att någonting har varit off dom senaste veckorna. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men jag känner bara att allt inte är hundra procent. Jag tror att novembermörkret har dragit ner mig lite mer än vanligt och jag tror dessutom att en förkylning ligger och lurar där någonstans. Jag har varit ovanligt trött - framför allt den här veckan då jag har lagt mig innan 10 varje dag, sovit åtta - nio timmar varje natt och ändå varit helt förstörd under dagarna. Jag brukar inte vara så här trött. Jag brukar inte vara så här låg. Jag mår liksom bra och jag är lycklig och jag har absolut ingenting att klaga på egentligen, men ändå är det något som ligger och stör. Vid den här tiden förra året var jag typ världens lyckligaste människa och jag känner inte alls samma känsla i år. Det har varit en höst med mycket förändringar - framför allt på jobbet, och jag tror det påverkar mig mer än vad jag inser. Det har varit väldigt många kollegor som har slutat, bytt butik eller bara försvunnit ut ur mitt liv hela det här året och jag är inte bra på att lära känna nya människor. Jag fungerar inte bra med förändringar och i år har det varit mer än vanligt - och det här med att hela tiden behöva öppna upp sig för en ny människa har jag väldigt svårt för. Ännu svårare blir det när jag inte vet hur länge dom stannar. Hittills har i stort sett alla kollegor jag haft slutat och många tryggheter har försvunnit. Det är många nya kollegor i min butik i dagsläget och även fast vi jobbat tillsammans ett tag nu så tar det så mycket längre tid för mig att bli riktigt bekväm med någon. Det går liksom inte på ett par veckor. Det är fortfarande roligt att gå till jobbet och jag trivs fortfarande på min arbetsplats, men det är för mycket nytt. Jag är uppvuxen med grabbar, men ibland är det faktiskt liite jobbigt att vara ensam tjej på en arbetsplats. Jag känner mig inte helt avslappnad med människor jag inte känner så bra och det leder till att jag inte alltid känner mig delaktig. Det tar tid. 
 
Det är tråkigt att humöret ska påverkas så mycket av vad som händer på jobbet - men å andra sidan så träffar jag mina kollegor mycket mer än vad jag träffar både familj och vänner. Det är liksom där jag lägger all min tid och då är det svårt att inte låta sig själv påverkas. Jag har under den här veckan suttit och läst igenom alla mina gamla inlägg från november - december förra året, och det är nog det som drar ner mig ännu mer. December 2017 var utan tvekan den bästa och roligaste månaden jag någonsin har upplevt. Vi hade ett fantastiskt gäng där jag trivdes med allt och alla. Jag saknar mina gamla kollegor enormt mycket, även fast jag trivs med mina nuvarande. Jag saknar min gamla butikschef så mycket att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen - även fast min nuvarande chef är fantastisk. Jag tror att det grundar i att jag minns hur jag mådde förra året och vet att jag inte kan nå samma känsla i år. Jag jobbade väldigt mycket förra december också, men då var jag mer taggad på allt. Jag var bekväm med kollegorna. Butikschefen hade precis meddelat att han skulle lämna butiken efter nyår och jag tror att det gjorde att jag uppskattade allt så mycket mer. Jag försökte verkligen ta tillvara på hela december och jag fick det att bli världens bästa månad. Jag har inte samma feeling i år, och det gör mig lite ledsen.
 
 
Men samtidigt som jag känner mig lite låg vet jag också att saker blir vad man gör dom till, och jag vill verkligen vända det här. Jag har alltid varit en sådan person som tänker för mycket och överanalyserar allting, men det har också lett till att jag blivit bra på att fundera ut vad jag måste göra för att förändra läget. Första steget är alltid att skriva av mig, för allt känns så mycket bättre så fort jag fått ut allting - oavsett om folk läser eller inte. Det blir lite som att börja om - jag kastar ut allting som tynger ner mig och efter det kan jag hitta andra vägar. För faktum är att december är snart här, och även om det inte kan bli lika bra som förra året kan det fortfarande bli fantastiskt. Jag älskar allt som har med julen att göra och mina julkänslor börjar sakta krypa fram. Om en vecka ska vi börja slänga upp julgardiner och adventsljusstakar och nästa helg - under första december - kommer jag att befinna mig i självaste London. Jag har varit i London många gånger, men aldrig under december. Jag längtar sååå mycket!
 
Jag tänker lägga extra mycket fokus på dom här små guldkornen i vardagen. Visst, det kommer att bli mycket jobb i december och i dagsläget känns det lite tungt, men jag ser så fram emot allt ändå. Först har vi ju London, sen är det den årliga julshoppingen med Erica, julpyntandet, julklappsinslagning, klä julgranen, julfika, julgos, julmusik - allt! Bara som igår när pappa blev så sugen på mjuk pepparkaka att han sprang iväg till affären efter middagen. Sen hade vi en mysig fikastund - det är sådana småsaker i vardagen jag uppskattar så mycket, och det är sådana stunder jag vill ha mer av. Jag vill leta efter guldkornen som får mig att må riktigt bra, för då kommer allting att bli lättare. 
 
 
#1 / / Josephine:

Kanske en blandning av både arbetet/förändring, mörkret, kanske även D vitaminbrist (vanligt på hösten och vintern). Hoppas de blir bättre! Annars kan man alltid gå till sin vårdcentral, kolla upp värden och/eller prata med någon - de är alltid bra!😊

Svar: Ja det är nog en blandning av allt! Intaget av D-vitamin är ju väldigt lågt under hela vinterhalvåret för mig, så där måste jag bli bättre. Tack för tipsen! <3
Rebecca Adnell

#2 / / Lena:

Är i precis samma situation. Visst mina senaste 6 månader har varit tuffa men samtidigt känns det segt att vara så trött hela tiden. Att inte ha energi att göra det man vill, att man blir trött även på att göra roliga saker. Har förstått att väldigt många känt så i år. Haha vad är det med 2018 egentligen.
Hoppas att du mår bättre snart!

Svar: Eller hur! Vad man än gör så blir man dundertrött på en gång. Riktigt tråkigt och ja det verkar vara något med det här året... Vi håller tummarna att 2019 blir bättre ;)Hoppas du mår bättre snart också! Kram!
Rebecca Adnell

#3 / / Ann Rumbleinthearctic:

Låter precis som mig. Jag överanalyserar alltid en massa. Det blir ju lätt så att man går i svackor, och då tänker man oftast på situationer då man varit så himla lycklig och glad. Men tror det även är viktigt att tänka på situationer då allt inte var så lyckligt och roligt. Då kan man relatera mer med situationen man för tillfället är i. Vi människor har ju en förmåga att bara minnas det absoluta bästa, och ibland det absolut sämsta, men det där mittemellan glömmer man ofta, det där lagom då man faktiskt är glad.

Svar: Så himla sant! Man måste helt enkelt sluta jämföra livets olika perioder och bara acceptera läget och göra det bästa utav situationen man är i. Men det är ju svårt det också, man vill ju alltid tillbaka till när man var som allra lyckligast.
Rebecca Adnell