/ • Foto - Natur / • Resor - Skottland 2019 /

Glenfinnan Viaduct

 
Det här var vår första ordentliga utflykt i Skottland. Vi hade dagen innan landat i Edinburgh och kört bil i några timmar för att ta oss till Fort William och efter en natt med ordentlig sömn var vi redo att börja vårt lilla äventyr! Vi visste redan vart vi ville börja, och det var här - vid Glenfinnan Viaduct. En dröm för mig som fotograf och landskapsnörd och Harry Potter-nörd.
 
Viadukten ligger inte alls långt ifrån Fort William och vi hade väldigt tur med parkering - mitt i sommaren och alla turister, liksom vi, ville ju gå upp dit och få se tåget. Bara några minuter efter att vi hade parkerat så var det fullt på alla tre parkeringar, så vitt vi kunde se. Sedan var det en liten promenad på knappa tio minuter för att ta oss fram till bron - och jag blev helt mållös. Jag vet inte hur många bilder jag har sett på den här viadukten från alla olika vinklar, men ingenting går upp emot att stå där själv och titta upp på dom maffiga pelarna. Vi visste på ett ungefär när tåget skulle åka förbi, så vi började sakta gå uppåt mot utsiktsplatsen. Jag skojar inte när jag säger att det redan satt över femtio personer där som alla väntade på samma sak som vi gjorde, men det kändes ändå lite speciellt över att få uppleva det här. Det var både mobiltelefoner och professionella kameror som väntade på att få ta exakt samma bild. Men jag hade inte velat vara någon annanstans. Ibland vill man fånga den där speciella bilden som redan har tagits tusentals gånger innan. Ibland vill man bara vara del av det. Och jag kan omöjligt beskriva känslan när vi hörde att tåget var på ingång. Hela stämningen runt omkring oss förändrades direkt och det var många glädjerop när det dom röda vagnarna dök upp bland träden. Det var både rysningar och tårar inblandat för min del - det var otroligt häftigt. Och det var inte bara Harry Potter-känslor, även fast det var en stor del av det. Det var hela grejen att jag faktiskt var här, i Skottland, efter flera månader av planering och längtan. Vi kunde inte ha fått en bättre start på resan.
 
 
Första anblicken på viadukten och jag var mållös redan då. Alltså wow!
 
 
Grönt grönt grönt grönt <3
 
 
Här är en del av alla som satt uppe och väntade på tåget. När det väl passerat skulle alla flockas ner igen, haha 
 
 
Efter att tåget hade passerat och vi hade fått en chans att återhämta oss bestämde vi att fortsätta utforska lite. Vi ville komma högre upp och bestämde oss för att börja gå bortåt mot en kulle - problemet var bara att vi inte visste vilken sida om staketet vi skulle gå på. Vi dividerade med varandra ett tag innan vi tog ett beslut och vi var ganska säkra på att vi skulle hamna rätt. Något vi fick lära oss ganska snabbt var att terrängen inte alltid var lika enkel som den såg ut. Vi trodde att vi skulle promenera på lite gräs utmed staketet, men faktum var att det var mycket svårare än så, haha. Det var höga grästovor och små bäckar överallt vi fick hoppa över. Grodor till höger och vänster som vi fick undvika. Och när vi hade gått i tjugo minuter så inser vi att vi ÄR på fel sida av staketet. Såklart ;) Där vi trodde att staketet svängde av åt höger vände det istället åt andra hållet och fortsatte långt upp på berget och om vi ville komma till kullen var vi tvungna att ta oss över. Vi orkade inte vända så istället fortsatte vi i hopp om att det skulle komma en grind eller lucka där vi kunde ta oss över - och inom kort såg vi en! Men när vi väl kom fram till den här sablans grinden gick den inte att öppna. Så vi slängde över väskorna och klättrade, för vi tänkte inte gå hela vägen tillbaka bara för att börja om från början - det var ett som var säkert ;)
 
Vi tog oss upp på vår lilla kulle och där tog vi en vatten- och twixpaus för att få lite ny energi. Utsikten därifrån var häftig, men vi ville se ännu mer. Och på andra sidan såg vi att det gick en liten traktorväg en bit upp på berget och envisa som vi är så satte vi det som nästa mål. Först behövde vi ta oss ner till grusvägen och husen och där lyckades Jenny trampa ner med hela foten i en lerpöl - men vi tänkte fortfarande inte vända. Vi tog oss upp för den lilla traktorstigen och därefter var det ren terräng igen. Och om vi hade tänkt till så hade vi kanske insett att det inte skulle vara så lätt att gå där uppe heller, men det såg ju så plant och fint ut. Som en enorm kulle med en fin gräsmatta liksom. Men här uppe var det ännu svårare och grästuvorna var enorma, vilket innebar att det var luriga hål överallt i marken där vi lätt kunde vricka fötterna om tog ett felsteg. Vi skrattade hela vägen och vi var fast beslutsamma om att vi skulle ta oss upp. Det var verkligen inte lätt och det tog mycket längre tid än vi hade trott - det fanns absolut inga upptrampade stigar och vi insåg snabbt att det förmodligen inte var tänkt att man skulle vandra där, haha. Vi hade i alla fall väldigt roligt trots att vi båda ramlade och blev blöta om fötterna.
 
 
Här är den kära grinden vi fick klättra över!
 
 
Här hade vi precis kommit upp till slutet av traktorvägen och efter det här började balansgången på grästuvorna. Jag vet inte om ni kan se stängslet i bilden? Till vänster ser ni i alla fall bron och stigen ovanför där vi stod och fotade tåget, och sen vandrade vi utmed trädgränsen där nere och upp på den gröna lilla kullen till höger
 
 
Viadukten från en annan vinkel - förstår ni hur vackert det är? Jag förstår inte, och jag var ändå där!
 
 
Vart man än gick så var det gröna berg i alla riktningar. Jag befann mig i paradiset ♥
 
Så där ja, uppe! Med min nyfikenhet så är mitt hjärta egentligen aldrig framme, jag vill bara fortsätta och fortsätta tills det tar stopp, men vi kunde inte lägga hur mycket tid som helst här heller eftersom vi hade mycket planerat på så få dagar. Vi kom i alla fall upp på kullen vi hade spanat ut när vi stod där nere och vilken enorm seger det var! Vi lyckades! Jag tror att den här vandringen satte sina spår för resten av veckan - eftersom vi hade klarat det här så var vi väldigt envisa under alla andra vandringar vi gjorde trots att det ibland såg för svårt eller jobbigt ut. Hade vi vandrat i ett par timmar på grästuvor så kunde vi minsann klara allt annat! Vi hängde här uppe ett tag - fotade lite och framför allt njöt av utsikten. Vi hade ju bilat igenom lite häftiga vyer på vägen hit, men det här var första gången vi verkligen fick uppleva det där skottska landskapet. Det var berg och kullar överallt och allting var så grönt. Jag trodde ibland att jag hade dött och kommit till himmeln - det var så vackert.
 
Vi stod där uppe ett tag och funderade på hur vi skulle ta oss ner. Vi hade ju bilen parkerat en bit bakom viadukten och fortfarande fanns det inga stigar så långt ögat kunde nå. Vi hade också ett till staket att förhålla oss till - vi ville inte behöva klättra ännu mer. Vi insåg ganska snabbt att vi omöjligt kunde veta hur det såg ut där nere, så vi började bara gå. Och nu blev tuvorna ännu större och mellanrummen djupare. Det ser verkligen enkelt ut på bilderna och det såg lika enkelt ut när vi var där, men det var en ordentlig utmaning att ta sig ner. Men vi hade satt oss själva i den situationen och vi kunde inte göra något annat än att skratta - vilken bra start ändå. Trots att det var knepigt hade vi så roligt och jag älskade varje sekund av det. Vi båda konstaterade att vi inte kände någon annan som faktiskt hade gått med på att göra den här vandringen och det var nog därför det gick så bra - vi ville samma sak. Vi hade båda den där äventyrslysten inuti oss, vi var båda lika nyfikna och lika envisa. Och jag är så glad för det. Tack Jenny, för att du gjorde den här resan med mig. Och den här vandringen var bara början.
 
Vi lyckades ta oss ner efter många skutt och en liten klättring över en bäck för att kunna ta oss fram, men sen stod vi på stadig mark igen och jag hade aldrig varit så glad över att känna grus under mina fötter ;) 
 
 
Två glada tjejer som äntligen tagit sig upp!
 
 
Så här såg det ut på vägen ner - den som gick först fick ta smällen om man råkade trampa fel, för personen bakom såg ju allt och kunde välja en annan väg när det krisade. Men som sagt, vi hade roligt i alla fall ;)
 
 
ÄNTLIGEN NERE!