/ • Foto - Natur / • Resor - Skottland 2019 /

Glencoe & Lost Valley

I vanlig ordning är jag fullkomligt värdelös på att uppdatera kontinuerligt! Jag skyller lite på att jag flängt fram och tillbaka mellan olika boenden i två veckor och att livet har varit lite stressigt till och från. Inget nytt i sig, men det är därför uppdateringen har fått lida. 
 
Nu tänkte jag däremot fortsätta lite med Skottlandinläggen! Jag har ju endast visat en utflykt hittills, av mååånga! Glencoe var en plats jag visste att jag ville besöka långt innan vi bokade resan till Skottland. Jag vet inte hur många bilder jag sett på dessa mäktiga berg, men ingenting hade kunnat förbereda mig på vad vi skulle få se. Vi klämde in den här turen senare på eftermiddagen, efter att vi hade varit vid Glenfinnan Viaduct. Vi var ju där längre än planerat och efter det åt vi lunch och handlade, så klockan hann bli närmare 18 innan vi styrde bilen hitåt. Det går inte riktigt att förklara känslan när vi rullade in i den här dalen och bergen stod enorma på båda sidorna om vägen.
 
 
Eftersom det var kväll hade det skarpa dagsljuset förvandlats till ett mjukt kvällsljus och allting blev tusen gånger vackrare när solen ibland tittade fram. Vi hade ingen riktig plan när vi kom hit - vi hade sett en bild flera månader innan på en plats som skulle ligga här i Glencoe, som hette Hidden Valley. Jag hade googlat lite smått, men ingen av oss hade någon aning om vad som väntade eller hur tuff vandringen dit skulle bli. Vi visste ju inte ens hur den här platsen såg ut egentligen. Och efter några timmar på benen tidigare under dagen var vi ju redan lite möra och trötta, men vi tänkte att vi börjar gå och så får vi se hur långt vi kommer.
 
För det första visste vi inte ens exakt vart vi skulle gå. Det var stort och många små grusvägar och stigar som gick tvärs över varandra. Vi stod och tittade ett tag och jämförde med bilder på mobilen innan vi hittade rätt och dagens andra vandring kunde börja. Det var en spännande start redan från början, då vi direkt möttes av en brant trappa vi var tvungna att ta oss ner för att gå över en bro, och sen började klättringen. Och när jag säger klättring så menar jag klättring, haha. Ni ser på första bilden här nedanför hur vi var tvungna att ta oss upp för ett gäng stenblock. Det satt till och med ett rep bredvid och utan det hade vi garanterat halkat på dom blöta stenarna. Redan där blev vi båda lite skeptiska och undrade hur vi skulle ta oss ner sen, men det fick bli ett senare problem. Först skulle vi ju bara upp! ;) 
 
Det var en tuffare vandring än vad vi kunde ha gissat. Vi trodde att det hade varit knepigt att gå runt vid Glenfinnan, men det här var annorlunda. Ibland fanns det tydliga stigar att följa, men på vissa ställen så var det närmare bergsklättring. Ibland stupade det ner åt sidorna och på vissa ställen fick vi ta av oss ryggsäckarna och hjälpas åt. Vi gick utmed vattnet som rann ner från toppen av berget och efter lite drygt halva vägen upp så mötte vi upp vattnet vid en liten rastplats, och där samlade vi lite energi. I efterhand insåg vi att vi borde ha gått över på andra sidan, men vi fortsatte uppåt en bit till och klättrade ännu mer bland stora stenar innan vi hittade en annan väg över. Som sagt, det var inte lätt. Men vi var envisa. Och jag var lite extra envis, då Jenny började tvivla på om vi skulle hitta upp. Och med all rätt, klockan var ganska mycket vid det här laget och vi skulle snart tappa ljuset. Men vi var ju här. Vi ville inte ge upp. Vem vet när, eller ens om, vi kommer hit igen? Det svåra är ju att man aldrig vet hur långt man har kvar. Hela tiden tänkte vi att om vi ger upp nu så får vi säkert veta i efterhand att vi hade kommit fram om vi bara fortsatt i tjugo minuter till. Så vi kämpade vidare. Den sista biten var lite lättare med tydliga stigar och trappsteg, men det var brant hela vägen upp och lårmusklerna brände rejält mot slutet. 
 
 
Här var det lite nervöst att ta sig fram, då det stupade säkert hundra meter ner på vänster sida. Det var små steg i taget och extra planering vart man satte ner fötterna. Ett felsteg här hade nog kunnat sluta ganska illa. Jag är inte jättehöjdrädd, men jag har ändå respekt för höjder och branter och jag tänker inte springa runt som en galning när det ser ut så där. Men jag kände ändå hur adrenalinet pumpade i kroppen och det var en häftig känsla
 
 
Vi fokuserade mycket framåt, men ibland vände vi oss om och tittade ner mot bilvägen där vi hade startat. Helt galet vackra vyer!
 
 
Här hade vi kommit upp en bit och började gå utmed vattnet igen, istället för ovanför. Det var kristallklart och många charmiga små vattenfall och pooler 
 
 
Så här kunde det se ut! Den vänstra bilden visar hur det såg ut i mitten, där det var enorma stenar och klippor man fick krypa emellan, eller ibland klättra över. Bilden till höger var efter att vi tagit oss över vattnet och bara hade den sista branten kvar, och som ni ser så låg stenarna som trappsteg. Trots att det var brant var det ändå välkommet med lite stabilare underlag
 
Långt där nere hade vi börjat!
 
Vi började se hur träden glesnade högre upp och så pekade vi ut en plats högre upp och sa båda två att om vi inte var framme där uppe så var vi tvungna att vända. Så vi påbörjade den sista stigningen och helt plötsligt försvinner alla träd och buskar och landskapet öppnar upp sig i en helt galet vacker liten dal, eller klyfta, eller ravin - jag vet inte ens vad jag ska kalla det. Men det var helt otroligt. Alla muskler i hela kroppen skrek efter syre och jag trodde att mina lungor skulle kollapsa, men där och då var det värt det. Vi stod där och stirrade i flera minuter innan vi kunde röra oss igen. Det fanns så mycket att titta på. Det var så himla vackert. Eftersom att det var sent på kvällen - klockan var 20:00 när vi äntligen kom fram - så var det inte alls mycket folk. Återigen kunde jag inte förstå att vi faktiskt var här. Efter all planering, efter alla inspirationsbilder jag tittat på, så stod jag nu här och såg det med mina egna ögon. Det är en känsla inte ens jag kan förklara. Det var helt otroligt.
 
Tyvärr hann vi inte utforska dalen ännu mer. Vi stod lite högre upp och tittade ner, och allra helst hade vi velat fortsätta ner och längre in för att upptäcka ännu mer, men klockan var för mycket. Det var några otäckt mörka moln som började dra sig inåt mot oss också och vi ville inte fastna där uppe i mörker och spöregn när vi visste att vi var tvungna att ta oss ner för alla dessa klippor och stenar igen. Så vi hängde där ett tag, fotade lite och bara njöt av utsikten. Och vi lovade oss själva att vi någon gång skulle komma tillbaka hit och då ha mer tid på oss. Det var två tält längre ner och trots att jag aldrig riktigt har tältat ute i det vilda förut ville jag gå ner och fråga om vi fick komma in, haha. Tänk er att vakna upp till den här vyn en tidig morgon. Det kan inte bli så mycke bättre. Så ja, någon gång ska vi åka tillbaka, och då utforska hela Hidden Valley. Det sved lite att behöva gå ner innan vi kände oss färdiga, men vi visste att det var det rätta. Vi kunde inte stanna.
 
Så vi började den långa färden ner igen. När man är på väg upp så är man så fokuserad på att ta sig fram. Det var ju några ställen på vägen upp som vi konstaterade skulle bli knepiga på vägen ner, och det var ingen överdrift. Vissa ställen var fortfarande hala av regnet tidigare under dagen och nu var vi väldigt trötta både i kropp och huvud, så vi tog det väldigt långsamt. Men vi höll humöret uppe. Det var svårt att inte göra det, för jag var så extremt lycklig. Jag var i Skottland, med en av mina bästa vänner som dessutom var lika galen i det här landskapet som jag var. Som ville vandra och utforska lika mycket som jag ville. Det var nog inte mycket som faktiskt hade kunnat förstöra mitt humör under den här resan. Och när vi väl hade tagit oss ner hela vägen, förbi alla stora hinder, över vattnet, ner för klipporna och förbi stupen så stod vi tillslut vid bilen igen. Allting gjorde ont, men vi var så nöjda båda två. Vi hade klarat det. Fasiken vad duktiga vi var, Jenny! Vi visste om det just då, men det är ännu sjukare att tänka tillbaka på det nu i efterhand. Att vi fixade allt vi gav oss in på. Jag är väldigt stolt över oss!
 
 
Ser ni vilken häftig plats? Och ser ni tältet nere i hörnet? Så häftigt! Här hade vi ju velat gå längre ner och fortsätta längre inåt, men det får bli nästa gång helt enkelt ;)
 
 
Bergsklättrningen neråt! Jag har ju alltid varit lite av en klätterapa och absolut att det var knepigt att ta sig fram ibland, men jag älskade det. Jag tyckte till och med att det var roligare när det såg ut så här än när det var en enklare stig. Jag har ju alltid velat prova på riktigt bergsklättring, och här fick jag lite mersmak. Det var tuff terräng att vandra i, men SÅ roligt!
 
 
Det här var sista hindret, eller det första som jag berättade om, Vissa av klipporna var blöta och hala och jag tackar personen som satte upp vajern bredvid. Det hade varit svårt att ta sig upp utan! Men det var lite roligt det också. Det var många utmaningar under den här vandringen, men samtidigt gillar jag ju sånt ;)
 
 
När vi äntligen kommit ner till bilen igen så var solen på väg bort och färgade hela dalen i det magiska kvällsljuset. Jag vill definitivt tillbaka till Glencoe igen, för det finns så mycket mer att se ♥
 
#1 / / Ida:

Vilket landskap! Underbara bilder!

Svar: Tack så mycket Ida! Jag det är ett helt galet landskap!
Rebecca Adnell

#2 / / Josäfin Andersson :

WOW vilka underbara bilder!!

Svar: Taack snälla du! <3
Rebecca Adnell

#3 / / Annie - Fotograf i Stockholm:

Åh, dit vill jag åka!! :D Så vackert! :D

Svar: Det kan jag varmt rekommendera! :D
Rebecca Adnell