Jag är tonåring igen

Att musik alltid har haft en stor betydelse i mitt liv är ingen hemlighet. Så länge jag kan minnas har musik varit en väg ut, en tillflykt när jag inte annars vet vart jag ska ta vägen. En trygghet i all oro. Det har också gett mig oerhört mycket glädje, många vänner och hundratals olika minnen. Alla mina resor till England med mina kompisar, alla konserter här hemma i vårt avlånga land - jag har ingen aning om hur många konserter jag är uppe i nu, men det är många. Och fler ska det bli. Jag älskar att stå på en konsert och låta alla problem blåsa bort i några timmar. Det är bland det bästa jag vet, att bara tappa bort sig själv ett tag. Och det behövs ibland. Det är nyttigt att bara få leva i nuet och ha roligt. 
 
Ikväll flyger jag, Erica och Isabelle till London. Och imorgon bitti flyger vi från London till Dublin. Dublin. Mitt älskade Irland. Nu ska jag tillbaka igen. Det var tre år sedan sist, då jag först var några dagar i Nordirland och sen avslutade med en dag i Dublin. Det är en stad som ligger mig otroligt varmt om hjärtat och trots att jag inte varit där ens nästan lika mycket som jag varit i London så känns Dublin ändå tryggt och bekant. Det är behagligt att åka dit. Det är hemtrevligt. Mycket av det leder tillbaka till 2012, när jag besökte Dublin för första gången. Irland var det första landet utanför Skandinavien som jag besökte. Det var första gången jag satt på ett flygplan. Det var första gången jag åkte någonstans där jag inte kunde prata svenska för att göra mig förstådd. Det var startskottet på 'resten av mitt liv', som jag brukar beskriva det. Den resan var början på precis allt.
 
Dessa två bilder är från 2012, allra första gången jag satte min fot på Irland och i Dublin. Också första gången jag upptäckte souvenirbutiken Carroll's, men garanterat inte sista gången jag var där inne, hehe... 
 
Jag var 17 år och skulle resa utomlands för första gången. Alla mina vänner hade vid tidigare tillfällen varit typ överallt, trodde jag då, på utlandssemestrar och gud vet allt. Jag skulle få åka till Irland och det var mitt drömland, och hade varit i flera år. Jag hade länge avgudat dom gröna böljande kullarna och förälskat mig i den irlänska dialekten av engelskan. Och nu skulle min dröm gå i uppfyllelse. Anledningen till resan var en konsert, något jag också drömt om ganska länge. Biljetterna sålde slut på typ fyra minuter och vid biljettsläppet hade jag suttit fastklistrad framför tre datorer och det var ingen som trodde att jag skulle lyckas får biljetter över huvud taget, men sen lyckades jag till och med få platser längst fram i golden circle. Jag levde i en dröm. Jag hade pitchat idén till mamma om att vi borde åka, mest som ett skämt först, men innan jag visste ordet av det hade hon gått med på allt och vi hade bokat både flyg och boende. Och konserten vi skulle gå på? Westlife.
 
Som jag skrev så har musik alltid betytt mycket för mig, och har hjälpt mig otroligt mycket under alla år. Hur musiken betyder må ha förändrats under åren och trots att jag aldrig var en skrikande fangirl när jag var tonåring så var jag en typ av fangirl. Jag satt långt in på nätterna och tittade på videoklipp med mina favoritband och artister och jag levde på twitter dagarna i ända. Jag och mina kompisar har köat till konserter. Vi har stått längst fram. Vi har försökt, och ibland lyckats, träffa våra favoriter. Vi har skrattat och gråtit tillsammans. Och Westlife var början för mig. Det var det första stora bandet jag föll för och det var där och då jag började förstå innebörden av musik och vad det kan betyda. Min uppväxt har, liksom säkert många andras, inte varit helt fantastisk, och när jag mådde som allra dåligast så flydde jag med hjälp av musiken. Bandmedlemmarna blev mina vänner när jag annars satt ensam och tyckte synd om mig själv och det hjälpte mig ur många svackor. Lyckades sätta ett leende på mina läppar som annars ofta var ledsna. Det är svårt att förklara hur mycket en idol kan betyda för någon som aldrig haft någon, även fast jag har försökt många gånger. Jag har skrivit ofantligt många texter om idolkärlek och hur det kan påverka en människa, och hur det framför allt har påverkat mig. Jag kan inte påstå att jag är kvar där än idag - idolkärleken har ändrats för mig och jag faller inte lika hårt längre. Jag har väl vuxit upp, antar jag. Men även fast jag aldrig i dagsläget skulle falla lika hårt som jag gjorde när jag var tonåring så finns dom gamla känslorna fortfarande kvar, långt där inne. Det är en slags kärlek som aldrig riktigt dör. Det är begravet och till viss del även bortglömt, men det går att plocka fram.
 
 
Jag har en liten låda i min garderob jag kallar för memory box, där jag har sparat saker som betytt extra mycket för mig under åren, eller minnen som jag alltid vill spara. Bland annat så ligger den här halsduken där. Den har aldrig någonsin fått se dagsljus, men jag är för sentimental för att slänga den
 
 
Det finns ju en anledning till att jag i stort sett varje dag i 7 år har haft en treklöver runt halsen. Jag köpte det första halsbandet under första resan 2012, och originalet har ju tyvärr gått sönder sedan länge, men jag har alltid köpt ett nytt. Irland är mitt favoritland och den lilla symbolen påmminner mig varje dag om allt som hände tack vare den lilla resan♥
 
Westlife var alltså min första riktiga konsert jag valt alldeles själv. Något som lockade mig mer än någonting annat just då, när jag var sjutton år och livet i övrigt var ganska tufft. Det var den första musikresan jag gjorde, och om någon hade berättat för mig vad som väntade på andra sidan hade jag aldrig trott på det. Tack vare att jag gick på den här konserten upptäckte jag ett annat band, och det är tack vare det bandet som jag träffade mina bästa vänner - Erica, Isabelle och Emma. Tänk om jag inte hade gått. Tänk om mamma hade sagt nej. Jag vill inte veta vart jag hade befunnit mig då, men jag hade aldrig gjort alla resor och alla knäppa saker vi gjort under åren, jag och mina tjejer. Det är lite läskigt att tänka på, men jag är samtidigt så oerhört tacksam över vart livet tog mig. Jag blev räddad när jag behövde det som mest, och allt går att spåra tillbaka till det här dumma irländska bandet som tog mig med storm. 
 
Konserten jag var på var ju deras allra sista, och det var den enda gången jag fick se dom. Jag var hjärtekrossad i evigheter efter det, såklart - tonåring och dramatisk som man var. Många tonåringar i min ålder la sin tid på alkohol och fester. Jag la all min tid på musik och band och artister. Anledningen till att jag skriver det här inlägget är att jag reser tillbaka till Irland imorgon bitti. Och anledningen? En Westlife konsert. Alla mina känslor från när jag var 17 år väcktes till liv när jag hörde att dom skulle återförenas. Jag har knappt ägnat det här bandet en tanke på flera, flera år, mer än när en låt har dykt upp på mina blandade spellistor på Spotify. Jag har gått vidare sedan länge, något man tydligen måste göra när man blir vuxen... ;) Men idag sitter jag här med en av deras gamla DVD:er i bakgrunden på TV:n och känner mig nästan lite gråtfärdig. För trots att min idolkärlek har svalnat under åren så finns alla minnen kvar. Dom här fyra irlänska killarna som hade hela mitt hjärta för sju år sedan, som var min stora trygghet, ska alltså stå framför mig igen om några dagar. Det är en konstig känsla. Det känns som att allt det där skedde i ett helt annat liv. Det var det, nästan. Det var så länge sedan och det är så mycket som har hänt sedan dess och jag har förändrats väldigt mycket sedan den dagen i juni 2012. Men ändå sitter jag här med kärleken som svämmar över, för trots att det var länge sedan så har jag inte glömt. Kärleken finns kvar där. Den må vara annorlunda nu och idag känner jag mer tacksamhet till det här bandet som hjälpte mig igenom några tuffa tider, och tacksamhet till allt som hände efter det. Kärleken vaknar till liv igen och det är äkta kärlek. Nu ska jag få se det här bandet igen med mina kompisar som jag träffade tack vare att jag stod på deras förra konsert. Det känns också ganska galet. Och trots att ingen av dom har varit något fan av Westlife under åren är jag så tacksam över att dom ville följa med. 
 
Nu längtar jag oerhört mycket till fredag. Jag längtar efter att få stå där och vara 17 år igen. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, för mitt i allt med mitt ostabila psyke så kan det här vara årets höjdpunkt. Jag lär skriva ett mer utförligt inlägg efter konserten, för jag kan inte hjälpa det. Ibland får fotobloggen bli en personlig musikblogg och nu behöver jag ge rum åt mitt 17-åriga fangirlhjärta. Det känns som att jag ska tillbaka i tiden och jag är så genuint lycklig, både över Westlife och faktumet att jag ska få åka till Irland igen. På lördagen ska vi ju faktiskt åka buss ut till västkusten och besöka Cliffs of Moher, där jag var med en gammal kompis senare under 2012. Det lär också väcka gamla minnen och jag känner på mig redan nu att jag lär gråta ett ex antal gånger under resan. Men det är okej. Jag måste låta det ta plats. Och för det mesta kommer det att vara lyckotårar. Vad jag är tacksam för livet just nu.
 
Första bilden är också från 2012, men en senare resa. Jag blev ju lite knäpp och åkte tillbaka till Irland två gånger till under 2012, då en gammal kompis jag lärde känna tack vare Westlife bodde och arbetade där. Ena resan bilade vi upp till Cliffs of Moher, dit vi ska tillbaka nu. Jag är väldigt tacksam för det, för bilderna från den resan är iiiiiinte bra, haha.
 
Andra bilden är från 2013, när jag och Erica åkte till Irland. Vi sprang in på vartenda Carroll's vi gick förbi, och det var även på den här resan vi träffade Isabelle. Så Irland har en speciell plats i våra hjärtan, utan tvekan. Vill någon läsa mer om min extrema kärlek till det här landet så skrev jag ett helt inlägg om det för ett par år sedan, kika HÄR!
#1 / / Lena:

Vad roligt att läsa detta för Westlife betydde minst lika mycket för mig när jag växte upp. Om dem inte dykt upp i mitt liv hade jag nog inte funnits idag, så jag är väldigt tacksam för det! Vad roligt att du ska på konserten, jag hoppas verkligen att du njuter lite åt mig med. Såg den på 02 Arena i London och det var verkligen en känslosam kväll på alla sätt och vis!

Svar: Men åh vad roligt att läsa! Och kul att du såg dom! Konserten var helt fantastisk och jag lovar att jag njöt åt dig också. Bästa kvällen på länge!
Rebecca Adnell

#2 / / Julia Svensson:

Åh så fina bilder!!

Svar: Tack snälla! :D
Rebecca Adnell