Älskade, underbara England

Jag satt nyss och tänkte igenom den senaste månaden, och kommande månaden. Det är mycket spännande som har hänt, och än är det inte slut! På lördag åker jag och mina vänner till England igen. Jag har länge tänk skriva ett inlägg om just England, och kanske framför allt London. Det är ett land jag har besökt orimligt många gånger, så ofta att det nästan blivit vardagligt. Till och med mina arbetskollegor - som jag bara känt i fyra månader - har redan förstått att jag ofta är ute och flänger. Tyvärr har det inte blivit lika mycket det senaste året, i alla fall om man jämför med hur ofta jag var där för några år sedan. Det är några ganska knäppa och roliga historier egentligen, och jag kände att jag ville dela med mig av det. 
 
Alla mina resor och allt mitt flängande hit och dit har egentligen bara en enda stor anledning - musik. Människor runt omkring mig ser mig som en person som alltid, konstant, går på konserter. Flera stycken per år i Sverige och sedan blir det alltid minst en konsertresa utomlands, oftast fler. Och oftast då till England. Det här livet, eller som jag brukar kalla det - konsertlivet - började väl egentligen år 2012 då jag för första gången skulle åka utomlands, och för första gången gå på en riktig konsert. Jag och mamma flög till Dublin över en helg för att se Westlife - ohja, jag var så töntigt förälskad i dom. Don't judge ;) Den konserten var liksom startskottet för allting, och mycket med hjälp av en person jag idag inte pratar med. Jag lärde känna en tjej innan konserten och som gick tillsammans med oss, och därefter blev vi vänner. Vi har ingen kontakt idag, men det är egentligen inte relevant för berättelsen. Men tack vare att jag lärde känna henne då, blev vi tillsammans förälskade i förbandet, och som sedan kom att bli mitt absoluta favoritband - The Wanted. Alla som känner mig kommer vid det här laget att nicka för sig själva och kanske himla lite med ögonen över hur töntig jag har varit. Men tack vare att jag föll för det bandet hittade jag också dom personerna som idag är mina allra bästa vänner. Deras historia drar jag däremot i ett annat inlägg, för det är också ganska roligt. 
 
Hur som helst, tillbaka till huvudpunkten. Första gången jag besökte England och London måste ha varit tidigt 2013, då jag åkte ner och hälsade på den här dåvarande kompisen som bodde där. Då var det bara en snabb turistdag i London, men i och med att jag lärde känna Isabelle, Erica och Emma under 2013 drogs jag med allt längre in i den här fangirl-världen. Vi alla blev kompisar tack vare att vi var några av dom väldigt få svenska fansen av det här favoritbandet. I juli 2014 gjorde vi vår första Londonresa tillsammans, men det visade sig att det definitivt inte var den sista.
 
 
Nu har jag suttit här och pladdrat hur länge som helst och jag har nämnt England två gånger. Men tro mig, bakgrunden till det hela är ganska viktig, så ni får stå ut med lite tråkig information i början. Den första resan till London vi gjorde är fortfarande en av dom galnaste vi har gjort. Anledningen till att vi åkte dit var för att gå på ett gig - chockerande, eller hur? Vi flög dit sent på kvällen, spenderade hela natten på flygplatsens hårda stengolv och försökte sova i alla fall någon timme. Jag lyckades helt okej - alla fyra hade preppat med filtar som vi lade upp så fint. Vi satt och spelade kort långt in på natten, innan vi tog bussen in till London tidigt morgonen efter. Hela den dagen spenderade vi sittandes i en kö. Solen sken starkt hela tiden och vi gömde oss under paraplyer, haha. Vi gick på konserten, åkte tillbaka in till city och drev runt där halva natten innan bussen gick tillbaka till flygplatsen. Vid ett tillfälle hade vi satt oss ner på marken vid den stora busstationen, och jag lyckades till och med somna. Jag hade inte tänkt det egentligen, men jag la mig ner på marken och drog upp filten för att hålla värmen, och innan jag visste ordet av det sov jag. Tja, det var fram tills en polis kom fram och sa att jag absolut inte fick sova där. Men sitta kvar vakna, det fick vi i alla fall göra.
 
Sedan dess har det blivit lite av en standard för oss, att vi gör sådana här helt galna resor bara för att gå på konserter. Hösten 2014 spenderade vi nästan två veckor med att åka runt överallt i hela Storbritannien bara för att följa efter ett och samma band. Det låter ganska obehaligt och jag vet vilken bild alla får upp i huvudet, men det var verkligen inte så. Det var bara en rolig grej och vi såg det som ett bra tillfälle att få se lite mer av landet. Dessutom var detta också ett av våra favoritband. Hela den resan såg ut så här; Glasgow - London - Sheffield - London - Southampton - Brighton - Cardiff. Vi åkte både tåg, buss och flygplan under dom här två veckorna för att ta oss så snabbt som möjligt mellan alla platserna. Det är nog fortfarande det sjukaste vi har gjort, men det är samtidigt ett sådant fantastiskt minne att se tillbaka på och jag är så glad att vi gjorde det. 
 
Ju fler konserter vi varit på, desto fler band har vi upptäckt, vilket i sin tur har genererat ännu fler resor. Flera gånger har vi gått upp 03.00 på morgnarna för att hinna med morgonflyget, vi har spenderat timmar på buss och tåg för att ta oss till olika städer och vi har bott på så många vidriga ställen. Vår filosofi var på den tiden att vi gör allt så billigt som möjligt, för det ger oss chansen att kunna åka fler gånger istället. Här var det inte kvalité framför kvantitet ;) Vi har gått på flera konserter med samma band flera dagar i rad. En gång spenderade vi tre timmar på golvet på en buss för att AC:n inte fungerade och det var olidligt varmt. En gång tvingades vi bo på ett hostel där det stank avlopp i hela byggnaden. En annan gång trotsade vi en bedrövlig snöstorm bara för att gå på ett litet gig. Vi har åkt så mycket buss och tåg att det inte kan vara rimligt. En flera gånger har vi lagt ner så, så mycket tid och pengar på helt obetydliga band som på riktigt har färre fans än vad Beyonces smutsiga strumpa har, men som för oss har betytt så mycket. Vi har aldrig följt efter dom här största banden - vi har alltid lyckats hitta alla små, brittiska banden som skulle klassas som nobodys i allmänna folkets ögon. Men det är det som har gjort det lite extra fantastiskt, tror jag, att det ofta har varit så litet och familjärt. Att ingen annan förstått varför vi åkt fram och tillbaka till London för dessa band, men att det för oss har varit helt självklart. Det är många gånger vi ställt oss själva frågan - varför gör vi det här? Men det har alltid varit värt det i slutändan, och aldrig har vi ångrat en enda resa. Jag skulle verkligen kunna skriva en hel bok om alla idiotiska saker vi har gjort.
 
En somrig kväll i Hyde Park förra året <3
Och självklart alla nästan tama ekorrar!
 Första gången vi åkte till London tillsammans. 2014 ♥
Ett måste när man ändå är i London - Harry Potter Studios!
 
På ett sätt är London fortfarande en stor och främmande stad, men på ett annat sätt är det nästan som ett andra hem. Det har blivit en plats jag besökt så många gånger att de inte längre känns konstigt att sätta sig på planet till London. Folk runt omkring mig kan fråga vart jag ska åka, och mitt svar blir "Äh, vi ska bara till London igen". Jag har aldrig tagit det för givet och jag tycker inte att det har blivit för vardagligt att åka dit. Jag ser det verkligen inte som en självklarhet. Jag uppskattar och glädjs varje gång jag får promenera utmed Oxford Street, eller strosa igenom Hyde Park. Att åka den bullriga och skakiga tunnelbanan eller stressa på Victoria Station för att hinna med diverse bussar som ska ta oss över hela landet. Det är lika fantastiskt varje gång, men faktum är att det har blivit så vanligt för oss. Det är så pass enkelt och relativt billigt att åka dit - jag menar, jag kan hitta en billigare Londonresa än vad det skulle kosta att ta tåget ner till Isabelle i Kalmar. Förstår ni då vad jag menar? Eftersom vi envisas med att flyga billigt och bo billigt kan vi göra om det så pass många gånger. Jag har förmodligen besökt fler städer i Storbritannien än vad jag har här hemma i Sverige. London, Brighton, Bristol, Sheffield, Southampton, Birmingham, Cardiff, Glasgow - jag glömmer säkert någon, haha... 
 
Det är en härlig känsla att kliva av bussen i centrala London och omringas av den brittiska accenten. Det är underbart att få trängas på gatorna tillsammas med mina tre bästa vänner. Mellan alla konserter hinner vi alltid med ett, kanske två (och ibland typ tio?) besök på Primark, haha. Vi irrar runt på Nandos för att äta lunch och hoppar mellan tunnelbanestationer. Det är lite ironiskt faktiskt, för med tanke på hur många gånger jag ändå besökt London borde jag ha betydligt bättre koll än vad jag har. Isabelle var lite av vårt London-proffs när vi började åka dit, och sedan har jag liksom bara fallit in i förföljarrollen. Jag brukar ofta vara den som vill ha stenkoll, men i London följer jag bara efter mina kompisar och går dit dom pekar. Jag bävar mig för den gången jag åker dit utan dom och kommer behöva leta upp resevägar själv... ;) 
 
På lördag morgon åker vi dit igen. Sist vi var där var i juni, då vi för första gången på två år lyckades få ihop en resa alla fyra. Det är inte lätt att försöka matcha in fyra väldigt olika scheman, men nu åker vi alla fyra igen. Det är då jag är som allra lyckligast - när jag får hoppa på planet till London med mina tre tjejer. Först ska vi upp till Sheffield för att gå på musikal, och på söndag bär det ner till London igen för att enbart checka in på hotellet innan vi åker vidare till ett annat ställe för att se... Tja, jag vet inte vad det är. En av våra favoiter är med i en dansshow och vi var bara tvungna att åka, nu när vi ändå var på plats. Sedan har vi måndagen och halva tisdagen på oss att turista och shoppa lite. Ytterligare en ironisk grej är att jag aldrig riktigt fått vara turist i London. Man hör om kompisars resor som innehöll ett besök vid Big Ben, en tur upp i London Eye, Trafalgar Square, Buckingham Palace, Tower Bridge och så vidare. Ni vet, dom här riktiga turistplatserna. Jag har passerat vissa av dom här ställena, men aldrig rikigt fått vara en ordentlig turist. Jag vet inte hur många gånger vi sagt; "Nästa gång ska vi turista lite!". Det blir liksom aldrig av, haha. Vi hittar på andra saker istället. Nåja, det går ingen nöd på mig. Jag är bara så glad och tacksam över att jag har haft möjligeten att åka dit så pass många gånger, och jag hoppas att det blir många fler ♥
 
Även fast jag aldrig varit vid Big Ben har jag åkt förbi många gånger och tittat på det ståtliga tornet. Och en och annan lunch på Pizza Hut har vi även hunnit med under åren
Musik, musik, musik. Här ovan har vi Young Kato, ett band vi åkt och sett mååånga gånger
Och For The Girl! Det minsta bandet vi någonsin fastnat för, men oj vilken potential dom har. Det var för detta band vi satt tre timmar på bussgolvet. Oj, vilka idioter vi är... 
Sist, men absolut inte minst - PRIMARK! Spelar ingen roll hur kort tid vi spenderar i England, på något sätt lyckas vi alltid klämma in ett besök på Pimark. Det hör liksom bara till ;) 
1

London, we meet again

Förra helgen flög jag och mina kompisar över till London. Bara för en natt, men oj vad värt det var. Och så roligt vi hade. Det var faktiskt första gången alla fyra var samlade i London igen sedan 2015, då Erica tyvärr har haft fullt upp med plugget och inte haft möjlighet till att följa med dom senaste gångerna. Och absolut ingenting kan beskriva min fullständiga lycka över att alla fyra kunde följa med den här gången. Det var liksom pricken över i:et bara det. Ingenting får mig att må lika bra som när vi alla är samlade. Det är på riktigt det bästa jag vet.
 
Dagen började väldigt tidigt på lördagsmorgonen då alarmet ringde vid 02.30. Jag och Erica fick skjuts in till centralen av pappa där bussen ner till Skavsta gick ifrån, och väl nere på flygplatsen mötte vi upp Emma och Isabelle. Flyget lyfte runt halv sju vilket gjorde att vi var framme på Stansted ganska tidigt. Väl inne i London sökte vi upp ett Primark typ det första vi gjorde. Jag tror att vi alla hade hype:at Primark och det slutade med att vi gick runt där inne i över två timmar. Det är helt klart ett rekord. Okej att vi brukar kunna hänga där inne ett tag, men det här var nästan lite överdrivet länge ;) Sedan letade vi oss vidare till ett Pizza Hut och käkade lunch innan vi tog oss till hotellet. Där hängde vi ett tag tills det var dags för dagens höjdpunkt, och själva anledningen till vår London-vistelse. KonsertSurpriiiise, va? :D
 
 
Bandet heter Young Kato och vi har följt dom här sedan vi såg dom som förband hösten 2014. Vi såg dom inget mindre än 6 gånger på samma turné, faktiskt, hehe... Och efter det var vi ju helt fast. Dom tog oss med storm och jag har nu sett dom totalt 13 gånger, tror jag att vi kom fram till. Jag och Isabelle var och såg dom i oktober förra året, om någon minns det. Det är verkligen ett utav mina absoluta favoritband, och därför var den här resan ganska hjärtskärande. Tidigare i år fick vi veta att dom skulle splittras och därför hålla en sista avskedskonsert. Jag släppte precis allting och bestämde mig i samma minut - det fanns ingenting som skulle kunna hindra mig från att åka på det här. Aldrig någonsin. 
 
Man kan ju tycka att jag är van vid att ta farväl av favoritband - det  har väl hänt för många gånger nu egentligen. Men det blir aldrig lättare. Varje band har haft en sådan speciell plats i mitt hjärta, och det här var mycket värre än vad jag hade trott. Jag hade inte räknat med att bli så här ledsen, men ju närmare konserten vi kom desto sämre mådde jag. Och när vi väl stod där och vinkade av dom för sista gången så brast hjärtat i ytterligare tusen bitar. Jag har gått på väldigt många konserter under dom senaste åren, men aldrig någonsin har jag fått uppleva samma power och känsla och ren glädje som jag gör varke gång jag ser Young Kato. Det var det som fick mig att fastna från början - stämningen dom lyckades skapa från scenen. Även fast det aldrig varit jättemycket folk inne i lokalen var det ändå ren och skär magi. Dom hade verkligen något speciellt, och jag är uppriktigt ledsen över att dom väljer att lägga av. Men samtidigt har det varit en ära att få följa deras resa så här långt och jag kommer garanterat att bevaka varenda en, och innerst inne hoppas att jag får se dom någon gång igen, i framtiden.
 
Vi gick fram till sångaren i bandet, Tommy, efter konserten. Han sken upp lika mycket som tidigare gånger när han fick syn på oss. Aldrig har jag mött en mer ödmjuk och gullig person. Hans tacksamhet över att vi väljer att flyga från Sverige är vad som gör det värt det. Att åka över till England har aldrig varit någon stor sak för oss, vi har gjort det så pass många gånger nu, men han blir så glad varje gång. Så tacksam. Det var fantastiskt att få prata med honom en sista gång och säga hejdå ordentligt, och vi bjöd även på lite klassiskt svenskt godis. Det är lite av en standard, för vi måste ju visa upp vad vi har att erbjuda här i norden ;) Efter det hängde vi med bort på efterfest där jag, Emma och Isabelle stod i ett hörn i några timmar och skrattade åt alla andra innan vi återvände till hotellet för en efterlängtad sömn. Då hade vi alla varit uppe i ganska precis ett dygn och var lite lagom trötta, men jisses så roligt vi hade det. Vi har gjort många konstiga och galna resor för våra band, men det är alltid värt det. Jag har inte ångrat en enda sak, för allting har alltid lett till någonting helt fantastiskt. Nu fick vi ytterligare en resa att minnas och ett underbart avslut. Young Katos sista gig kan ha varit det bästa giget jag någonsin varit på. Vanligtvis är stämningen helt galen, men det här var något ännu mer speciellt. Det går verkligen inte att förklara hur lyrisk jag kände mig när jag stod där inne och skrek halsen av mig till alla låtar. Allting kändes så perfekt. Jag kan verkligen inte beskriva med ord hur mycket jag kommer att sakna det här bandet, och hur oerhört tacksam jag är för allt dom har gett oss under åren. Tack Young Kato, för allt. 
 

20 timmar i London

Hej fina ni! Först; tack för era fina ord på förra inlägget. Ni anar inte vad det betyder för mig att ni tar er tid att gå in och kommentera <3
 
Det har hänt väldigt mycket det senaste dygnet! Donald Trump tog seger och är nu USA:s nya president, vilket är så upprörande att jag inte ens vill ta upp det här, för då kommer jag aldrig att kunna sluta. Låt oss bara säga att jag är så himla rädd över vart världen är på väg. Snön har brutit sig loss och fullkomligt attackerat hela Stockholm, det har varit kaos i trafiken och allting har stått stilla. Men vad gör det? Det är ju så fint! Ja, det har alltså hänt mycket, men jag har missat i stort sett allting.
 
Igår kom Emma och Isabelle hit vid tre på morgonen och vi hann sova i någon timme innan vi begav oss mot Arlanda. Snökaoset hade redan börjat och det gick inte mycket snabbare än 60km i timmen på motorvägen, men vi hade ändå tur att vi hann före den värsta trafiken. Det snöade så mycket att sikten var ungefär 30 meter, sen var det en vit vägg. Vi klarade oss bra ändå och tog oss fram. Därefter checkade vi in och gick på planet, men där tog det stopp. Vi blev ståendes på marken i en och en halv timme av olika anledningar. Irriterande, men vi hade inte bråttom och det gav oss en extra timme att sova, om man ska se det positivt ;) Vi kom fram till London till slut, checkade in på rummet och låg i sängen i ett par timmar och bara flummade.
 
Så här såg det ut för någon timme sedan. Ser inte ut att vilja lugna ner sig på ett tag! ;) Men jag är så lycklig, jag älskar snö <3
 
Anledningen till vår lilla London-resa, som var  vår kortaste någonsin på ca 20 timmar, var en konsert. Vad annars? ;) Det var våra favoriter i For The Girl som skulle spela lite tillsammans med några andra band. Vi var där hela kvällen och lyssnade på de andra också, och trots att vi knappt sovit någonting hade vi ändå roligt. Det är alltid kul att lyssna på livemusik. FTG spelade sist och då taggade vi till lite, och de var lika glada som förra gången för att vi åkt dit för deras skull. Det är verkligen dom trevligaste och gulligaste killarna jag någonsin träffat. Jag är så himla lycklig och tacksam över att vi kan göra det här så ofta. Jag vet inte hur många gånger jag varit i England de senaste 2-3 åren och varje gång jag kliver av planet mår jag så bra. Det är det perfekta sättet att få ett avbrott i vardagen och att få hitta på alla dessa galna saker och skapa så många minnen tillsammans med mina bästa vänner är helt obeskrivligt, och det är alltid värt det.
 
"Why are you doing this? We're not worth it!" sa killarna gång på gång igår, och det är just därför vi gör det. Vi pratar alltså om världens minsta band, med knappa tretusen följare på twitter. Vi är förmodligen helt dumma i huvudet som lägger ner så mycket tid och pengar på ett sådant band, men vet ni vad? Det är alltid dom gigen som blir allra bäst. Dom förväntar sig ingenting. Dom är så himla glada och tacksamma över att vi ens åker dit. Det är värt det alla dagar i veckan och vi kommer att fortsätta göra det så länge vi kan. Dessa fem killar har klampat in i våra liv och är där för att stanna, och jag hoppas verkligen att dom slår igenom en vacker dag för dom förtjänar allt och lite till. Så om någon där ute vill ha lite ny musik att lyssna på, kolla upp For The Girl. Det tar inte många minuter!
 
1