London, we meet again

Förra helgen flög jag och mina kompisar över till London. Bara för en natt, men oj vad värt det var. Och så roligt vi hade. Det var faktiskt första gången alla fyra var samlade i London igen sedan 2015, då Erica tyvärr har haft fullt upp med plugget och inte haft möjlighet till att följa med dom senaste gångerna. Och absolut ingenting kan beskriva min fullständiga lycka över att alla fyra kunde följa med den här gången. Det var liksom pricken över i:et bara det. Ingenting får mig att må lika bra som när vi alla är samlade. Det är på riktigt det bästa jag vet.
 
Dagen började väldigt tidigt på lördagsmorgonen då alarmet ringde vid 02.30. Jag och Erica fick skjuts in till centralen av pappa där bussen ner till Skavsta gick ifrån, och väl nere på flygplatsen mötte vi upp Emma och Isabelle. Flyget lyfte runt halv sju vilket gjorde att vi var framme på Stansted ganska tidigt. Väl inne i London sökte vi upp ett Primark typ det första vi gjorde. Jag tror att vi alla hade hype:at Primark och det slutade med att vi gick runt där inne i över två timmar. Det är helt klart ett rekord. Okej att vi brukar kunna hänga där inne ett tag, men det här var nästan lite överdrivet länge ;) Sedan letade vi oss vidare till ett Pizza Hut och käkade lunch innan vi tog oss till hotellet. Där hängde vi ett tag tills det var dags för dagens höjdpunkt, och själva anledningen till vår London-vistelse. KonsertSurpriiiise, va? :D
 
 
Bandet heter Young Kato och vi har följt dom här sedan vi såg dom som förband hösten 2014. Vi såg dom inget mindre än 6 gånger på samma turné, faktiskt, hehe... Och efter det var vi ju helt fast. Dom tog oss med storm och jag har nu sett dom totalt 13 gånger, tror jag att vi kom fram till. Jag och Isabelle var och såg dom i oktober förra året, om någon minns det. Det är verkligen ett utav mina absoluta favoritband, och därför var den här resan ganska hjärtskärande. Tidigare i år fick vi veta att dom skulle splittras och därför hålla en sista avskedskonsert. Jag släppte precis allting och bestämde mig i samma minut - det fanns ingenting som skulle kunna hindra mig från att åka på det här. Aldrig någonsin. 
 
Man kan ju tycka att jag är van vid att ta farväl av favoritband - det  har väl hänt för många gånger nu egentligen. Men det blir aldrig lättare. Varje band har haft en sådan speciell plats i mitt hjärta, och det här var mycket värre än vad jag hade trott. Jag hade inte räknat med att bli så här ledsen, men ju närmare konserten vi kom desto sämre mådde jag. Och när vi väl stod där och vinkade av dom för sista gången så brast hjärtat i ytterligare tusen bitar. Jag har gått på väldigt många konserter under dom senaste åren, men aldrig någonsin har jag fått uppleva samma power och känsla och ren glädje som jag gör varke gång jag ser Young Kato. Det var det som fick mig att fastna från början - stämningen dom lyckades skapa från scenen. Även fast det aldrig varit jättemycket folk inne i lokalen var det ändå ren och skär magi. Dom hade verkligen något speciellt, och jag är uppriktigt ledsen över att dom väljer att lägga av. Men samtidigt har det varit en ära att få följa deras resa så här långt och jag kommer garanterat att bevaka varenda en, och innerst inne hoppas att jag får se dom någon gång igen, i framtiden.
 
Vi gick fram till sångaren i bandet, Tommy, efter konserten. Han sken upp lika mycket som tidigare gånger när han fick syn på oss. Aldrig har jag mött en mer ödmjuk och gullig person. Hans tacksamhet över att vi väljer att flyga från Sverige är vad som gör det värt det. Att åka över till England har aldrig varit någon stor sak för oss, vi har gjort det så pass många gånger nu, men han blir så glad varje gång. Så tacksam. Det var fantastiskt att få prata med honom en sista gång och säga hejdå ordentligt, och vi bjöd även på lite klassiskt svenskt godis. Det är lite av en standard, för vi måste ju visa upp vad vi har att erbjuda här i norden ;) Efter det hängde vi med bort på efterfest där jag, Emma och Isabelle stod i ett hörn i några timmar och skrattade åt alla andra innan vi återvände till hotellet för en efterlängtad sömn. Då hade vi alla varit uppe i ganska precis ett dygn och var lite lagom trötta, men jisses så roligt vi hade det. Vi har gjort många konstiga och galna resor för våra band, men det är alltid värt det. Jag har inte ångrat en enda sak, för allting har alltid lett till någonting helt fantastiskt. Nu fick vi ytterligare en resa att minnas och ett underbart avslut. Young Katos sista gig kan ha varit det bästa giget jag någonsin varit på. Vanligtvis är stämningen helt galen, men det här var något ännu mer speciellt. Det går verkligen inte att förklara hur lyrisk jag kände mig när jag stod där inne och skrek halsen av mig till alla låtar. Allting kändes så perfekt. Jag kan verkligen inte beskriva med ord hur mycket jag kommer att sakna det här bandet, och hur oerhört tacksam jag är för allt dom har gett oss under åren. Tack Young Kato, för allt. 
 

20 timmar i London

Hej fina ni! Först; tack för era fina ord på förra inlägget. Ni anar inte vad det betyder för mig att ni tar er tid att gå in och kommentera <3
 
Det har hänt väldigt mycket det senaste dygnet! Donald Trump tog seger och är nu USA:s nya president, vilket är så upprörande att jag inte ens vill ta upp det här, för då kommer jag aldrig att kunna sluta. Låt oss bara säga att jag är så himla rädd över vart världen är på väg. Snön har brutit sig loss och fullkomligt attackerat hela Stockholm, det har varit kaos i trafiken och allting har stått stilla. Men vad gör det? Det är ju så fint! Ja, det har alltså hänt mycket, men jag har missat i stort sett allting.
 
Igår kom Emma och Isabelle hit vid tre på morgonen och vi hann sova i någon timme innan vi begav oss mot Arlanda. Snökaoset hade redan börjat och det gick inte mycket snabbare än 60km i timmen på motorvägen, men vi hade ändå tur att vi hann före den värsta trafiken. Det snöade så mycket att sikten var ungefär 30 meter, sen var det en vit vägg. Vi klarade oss bra ändå och tog oss fram. Därefter checkade vi in och gick på planet, men där tog det stopp. Vi blev ståendes på marken i en och en halv timme av olika anledningar. Irriterande, men vi hade inte bråttom och det gav oss en extra timme att sova, om man ska se det positivt ;) Vi kom fram till London till slut, checkade in på rummet och låg i sängen i ett par timmar och bara flummade.
 
Så här såg det ut för någon timme sedan. Ser inte ut att vilja lugna ner sig på ett tag! ;) Men jag är så lycklig, jag älskar snö <3
 
Anledningen till vår lilla London-resa, som var  vår kortaste någonsin på ca 20 timmar, var en konsert. Vad annars? ;) Det var våra favoriter i For The Girl som skulle spela lite tillsammans med några andra band. Vi var där hela kvällen och lyssnade på de andra också, och trots att vi knappt sovit någonting hade vi ändå roligt. Det är alltid kul att lyssna på livemusik. FTG spelade sist och då taggade vi till lite, och de var lika glada som förra gången för att vi åkt dit för deras skull. Det är verkligen dom trevligaste och gulligaste killarna jag någonsin träffat. Jag är så himla lycklig och tacksam över att vi kan göra det här så ofta. Jag vet inte hur många gånger jag varit i England de senaste 2-3 åren och varje gång jag kliver av planet mår jag så bra. Det är det perfekta sättet att få ett avbrott i vardagen och att få hitta på alla dessa galna saker och skapa så många minnen tillsammans med mina bästa vänner är helt obeskrivligt, och det är alltid värt det.
 
"Why are you doing this? We're not worth it!" sa killarna gång på gång igår, och det är just därför vi gör det. Vi pratar alltså om världens minsta band, med knappa tretusen följare på twitter. Vi är förmodligen helt dumma i huvudet som lägger ner så mycket tid och pengar på ett sådant band, men vet ni vad? Det är alltid dom gigen som blir allra bäst. Dom förväntar sig ingenting. Dom är så himla glada och tacksamma över att vi ens åker dit. Det är värt det alla dagar i veckan och vi kommer att fortsätta göra det så länge vi kan. Dessa fem killar har klampat in i våra liv och är där för att stanna, och jag hoppas verkligen att dom slår igenom en vacker dag för dom förtjänar allt och lite till. Så om någon där ute vill ha lite ny musik att lyssna på, kolla upp For The Girl. Det tar inte många minuter!
 
1

En somrig kväll i Hyde Park

När regnet öser ner får man helt enkelt försöka hålla humöret uppe på andra sätt. Jag vaknade till ett smatter mot rutan imorse och sist jag tittade ut droppade det fortfarande i vattenpölarna. En hel dag med regn, vilket inte är ovanligt för hösten egentligen. Men trist är det! Något jag brukar göra när jag har slut på inspiration är att öppna upp alla mina mappar med bilder och gå igenom dom, kanske redigera om en gammal goding som behöver lite extra kärlek eller bara för att få chansen att leka och öva ännu mer. Man kan väl aldrig få för mycket tid i Photoshop? :D
 
Jag ramlade över några bilder från London från i augusti, som jag fortfarande inte visat! Hade med mig så många bilder hem från den resan och sedan hände det så mycket annat efter det, så jag fick aldrig någon riktig ordning på dom. Det är i alla fall ifrån Hyde Park i London, ett av mina favoritställen i hela staden. Det är ju ingen hemlighet att jag gillar parker, jag vill alltid gå till närmsta park så fort jag åker någonstans. Hyde Park var jag i första gången för tre år sedan, och så fort vi har lite tid över åker jag gärna dit. Framför allt en varm sommarkväll när solen lyser dig alldeles för starkt rakt i ögonen,men det är en mysig känsla.
 
 
Hela parken liksom sprudlar av liv och energi. Oftast får du se dig för så att du inte råkar gå in i någon, för det är folk överallt. Det är väl den största parken i London - åtminstone en av dom - och det märks. På somrarna är uteserveringarna fullpackade, trampbåtarna fyller hela sjön och alla slags människor går utmed vattnet samtidigt som barnen stannar till vid kanten och matar fåglarna. Och de som inte håller till vid vattnet hittar du antingen cyklandes igenom parken eller utspridda på filtar på de stora gräsmattorna.
 
Något mer Hyde Park är känt för är väl alla dessa i stort sett tama ekorrar. Man har ju hört historier om hur de kan springa fram och äta direkt ur din hand, och det är verkligen så. Medan jag och Isabelle promenerade runt hittade vi några av dessa rackare, och bara föra att testa teorin sträckte jag ut handen. Inte mindre än fem sekunder senare var han framme och nosade. Nu hade jag ju ingen mat i handen, utan lurades lite bara, men jag kände mig inte allt för hemsk för han fick lite mat av grabben bredvid mig direkt efter ;)
 
Nej, det är verkligen någonting magiskt med att strosa runt i Hyde Park en sommarkväll. Det är den där glädjen som sprider sig mellan alla människor, det är den där känslan av gemenskap trots att du inte känner någon. Den där känslan av tillhörighet när du kan gå runt helt själv och ändå inte känna dig ensam, just för att du är omringad av så mycket liv och rörelser. Det är en av mina favoritplatser på hela jorden.
 
5