/ · Fjällen / • Foto - Natur / • Resor - Övrigt /

Nu är det inte lång tid kvar

Nu kommer den här årliga längtan igen. Varje gång våren passerar och sommaren är på ingång börjar jag längta så mycket efter fjällen. Ni vet, när man längtar efter något så mycket att hjärtat värker lite? Så blir det varje år. Men till skillnad från tidigare somrar kommer jag att få åka upp redan i juli. September har ju blivit min månad dom senaste åren i och med att jag har jobbat så mycket och att den månaden helt enkelt passat bättre. Förra sommaren var jag och pappa visserligen uppe i juli också, men innan dess var det länge sedan. Det känns så himla roligt, just det här att inte behöva vänta. Nu är det ändå inte så många veckor kvar. Vi går in på sluttampen och nedräkningen kan börja. På riktigt. 
 
Och liksom varje år när längtan blir lite för stark så brukar jag alltid sitta och bläddra igenom gamla bilder. I år grävde jag lite djupare, nämligen från 2009. Det var en speciell sommar, mycket för att hela släkten var med upp. Det var min familj, mormor och hennes man, moster med kusiner, mosters fd kille med sina barn och så vår extrafamilj med "extrakusiner" som vi alltid hängt ihop med. Vi vandrade upp på Helags - ett av fjällen i närheten - och jag har fortfarande så starka minnen från den resan. Fram till idag är det nog fortfarande en av dom roligaste sakerna jag har fått uppleva. 
 
Här nedan får ni alltså se lite bilder från 2009! ↓
 
 
Vi hade delat upp vandringen i tre dagar. Första dagen bestod av att ta oss upp på kalfjället och bort till foten av Helags där vi skulle sova första natten. Jag har ju inte många jättespecifika minnen från den här resan med tanke på att det var nio år sedan, men jag minns hur taggad jag var. Vi var alltså 14 personer som var med, varav 13 av oss promenerade här. Pappa och Hera började direkt från stugan och gick mycket längre än oss andra, haha ;) Mormor och Ville följde bara med oss en liten bit innan dom vände. Dom orkade inte gå hela vägen, men det var bestämt sedan tidigare. 
 
 
Längst ner till höger ser ni topparna av fjällstationen. Det hade varit en lång vandring, men så roligt. Det gick lite upp och ner om jag minns rätt, men det är väl inte så konstigt. Det gör det alltid ;) Men en häftig vandring bara de här, att få blicka ut över dessa vyer är på riktigt helt oslagbart. Men vi var ganska små - jag var ju bara 14 - och det var med ren glädje vi sjönk ihop på gräsmattan utanför stugorna. Vi hade klarat av första delen, och nu skulle ju det roliga börja! 
 
 
Jag minns att vi lagade en väldigt enkel middag i det gemensamma köket. Vi satt och blickade ut över fjällen och naturen bjöd på en fantastisk solnedgång. Solnedgångar är alltid vackra, men att få uppleva det ca 1000 meter över havet gör bara hela upplevelsen ännu häfigare. Jag minns som sagt inte alla detaljer, men jag minns att jag var så berörd av allt det vackra. 
 
 
Nu så! Vi vaknade upp morgonen efter, åt lite frukost och ställde oss redo för att påbörja den riktiga vandringen uppåt. Hera, då ett år gammal bara, låg i täten hela vägen upp. Hon var väl den som hade mest ork av oss alla, haha. Älskade att se henne skutta runt, och det är likadant idag. Jag blir så glad av att se henne lika lycklig som jag är när vi är här uppe. Det är kul att veta att hon trivs lika bra som vi gör. 
 
 
Redan här började vi vinna lite höjd, och ändå var det ingenting emot vad som väntade. Vi hade inte kommit långt alls, men redan här blir jag helt tagen av dessa vyer. När vi promenerade här var jag ju tyvärr ganska liten och hade inte lärt mig att uppskatta fjällnaturen lika mycket som jag gör idag. Jag älskade det redan då, men jag har en helt annan syn på det idag nu när jag är lite äldre. Men jag blir helt sprallig i benen av att bara titta på bilderna, och undrar verkligen hur jag hade reagerat om vi hade gjort den här vandringen idag. 
 
 
Dit upp skulle vi alltså. Högst, högst upp. Det var en lång vandring och vi tappade några kämpare på vägen som valde att vända och gå tillbaka. För mig fanns inte det på värlskartan - jag skulle upp till vilket pris som helst ;)
 
 
Nu började vi närma oss! Den sista biten bestod av enbart sten, sten och mera sten. Både stora och små, och det var lite tufft att ta sig fram. Hera fick stanna kvar här nere ungefär då vi insåg att det inte skulle gå, så vi gick upp i omgångar istället. Och den här bilden på Jonas, då 12 år gammal, är nog en av mina favoriter från hela resan. Den är egentligen inte tekniskt fantastisk på något sätt, men jag älskar perspektivet. Lilla Jonas som står i hörnet och så ser man bara hur toppen tornar upp sig i bakgrunden. Seriöst, hur häftigt?
 
 
Och här stod vi nu, 1797 m.ö.h. Det var en sådan seger att stå här uppe. Vi hade klarat det, och det var helt otroligt. Vi var nog här uppe relativt länge ändå och bara försökte smälta allting. Det är en sak att gå där nere och se vyerna omkring sig, men att stå här uppe, då typ 100 meter högre upp och titta ner på allt. Sjöar som ser ut som larviga små vattenpölar. Stigarna vi hade gått på ett dygn tidigare syntes inte ens. Näe alltså, det går inte att förklara hur häftigt det är. Och det går inte att greppa hur högt upp det faktiskt är. Snacka om att man känner sig som kung av hela världen.
 
 
Renarna sprang överallt. Vi såg många på vägen upp, men när vi var på väg ner sprang det förbi ett gäng ganska nära oss. Kameran gick varm, det minns jag så tydligt, och då lyckades jag fånga några närbilder på den här lilla charmören. Alltså huuur söt? :D 
 
 
Och här satt vi nu, samma kväll. Det var väldigt absurt att stå där nere och titta upp mot toppen, och förstå att vi hade varit där uppe samma dag. Bara några timmar tidigare. Det var också ganska svårt att greppa, men oj vad vi var stolta över oss själva. En helt fantastisk resa till min favoritplats med mina favoritmänniskor. Det här gänget har jag alltså vuxit upp med. Varje sommar hängde vi tillsammans och det var helt underbart att alla verkligen ville följa med. Det kunde verkligen inte ha blivit mer perfekt ♥ 
 
/ · Fjällen / • Foto - Natur /

Längtar efter mitt paradis

 
Det finns verkligen ingen annan plats jag längtar efter lika mycket som denna. Hjärtat värker lite varje dag. För varje gatusten jag passerar på väg till jobbet önskar jag att det istället var enrisbuskar eller små träbroar. För varje gång jag armbågar mig fram i innerstaden önskar jag att jag stod här uppe på fjället och såg ut över dessa vyer. För varje bil som åker förbi drömmer jag att det är en fågel som svävar ovanför huvudet. Jag älskar mitt Stockholm, men ingenting kommer någonsin att slå det här. Om jag får som jag vill kommer jag att åka upp hit två gånger i sommar, och kanske äntligen får jag den där resan helt själv. Kan det snälla bli sommar snart? 
/ · Fjällen /

När hjärtat skriker lite extra

Nu börjar mitt liv komma till den punkten igen där jag bara längtar efter att få komma ut. Iväg. Bort. Till den där platsen jag egentligen alltid längtar efter, alltid önskar att jag befann mig på. Till den där platsen där om det var möjligt att packa ihop hela sitt liv och flytta till en annan stad skulle jag inte tveka en sekund. Nu när alla andra börjar planera inför påsken och jag bara hoppas så innerligt att jag kan följa med upp. Jag skulle göra vad som helst. Jag behöver åka dit. Jag behöver andas den där friska luften. Jag vill befinna mig på den plats där allting är bättre. Ramundberget.
 
 
Några gånger per år blir jag attackerad av den där starka längtan. Väldigt ofta efter en lång och tråkig vinter där Stockholm inte bjudit på något annat än slask och lera. Under alla vintermånader har jag surt tittat på bilderna som flödat på sociala medier om det där konstanta vinterlandet där träden är täcka av frost varje morgon och snödjupet går upp till magen. Det är ju egentligen där jag vill vara. Inte fast här, kvävd och hindrad av det stressade tempot i Stockholm. Ibland kan jag verkligen undra över vad jag faktiskt gör här. Varför befinner jag mig i en asfalterad, kall stad när jag skulle kunna ha naturen utanför dörren och hundra meter till närmsta granne? Samtidigt vet jag att jag är alldeles för hemmakär och aldrig skulle kunna lämna Stockholm. Det blir den där inre kampen där huvudstadstjejen alltid vinner i längden. Tyvärr.
 
Vad jag skulle önska är att jag hade möjligheten att åka upp oftare. Två gånger per år räcker inte, och ibland blir det inte ens det. Jag har faktiskt bett om ledigt för att kunna åka upp några dagar i påsk, men jag vet inte ens om det är möjligt. Håll tummarna för mig, okej? ;) Jag har precis tittat igenom bilderna från förra vintern där uppe och det hugger till i hjärtat. Jag skull behöva några dagar upp i mitt älskade paradis för att ladda om, för att orka med resten. Det är ganska ofta jag börjar längta efter sommar i fjällen, men nu skulle jag behöva en ordentlig vinter. Åka skoter, sjunka ner i snön, skotta fram bäcken och bara andas den där kalla luften. Det hade suttit fint. Att få känna den där doften av stugan, och få sitta i min favoritsoffa och läsa en bok. Blicka ut över den orörda snön och skymta Skars bakom trädtopparna. Det är livskvalité, vill jag lova. Titta bara in i vår lilla stuga, är det inte så charmigt? ♥