Gondolbanan

Dag tre begav vi oss ner till Funäsdalen för dagens äventyr. Vädret var fortfarande inte det roligaste och regnet fortsatte att dugga ner lite till och från. Jag var faktiskt lite besviken eftersom jag bara hade fyra dagar där uppe - skulle det regna precis hela tiden? Jag tänkte inte låta det hindra mig från att hitta på saker ändå, men det hade ju varit trevligt om jag kunde gå några meter utan regnjacka, typ... 
 
Den här dagen stod Funäsdalsberget på agendan. Jag och pappa åkte upp hit för första gången för något år sedan. Det är en sådan sak man har pratat om att man ska göra i alla år - jag har spenderat varje sommar där uppe sedan jag föddes, men ändå aldrig varit där under hela min uppväxt. Tidigare gick det vanlig sittlift upp, men för några år sedan byggde dom Gondolbanan och tillslut kunde vi inte stå emot längre, vi var ju bara tvungna att testa. På toppen ligger en gullig liten stuga med café, och hur många gånger har jag inte spanat in den från vägen längst ner och undrat hur det ser ut? Och när vi väl åkte upp för några år sedan blev vi nästan ännu argare på oss själva att det tagit så lång tid, för det är verkligen vackert. 
 
 
 
Jag minns fortfarande känslan första gången jag fick blicka ut över dom vackra vyerna uppifrån toppen av berget. Jag känner ju något speciellt för höjder och vackra vidder så långt ögat når, och jag blev precis lika glad i år. Den här spralliga känslan som susar igenom kroppen som gör att jag bara vill släppa allting och springa lika fort som vinden över fjällterrängen. Det är den där frihetskänslan som jag aldrig lyckas uppleva någon annanstans, och som verkligen är helt oslagbar. 
 
Vi började med att promenera uppåt en bit till för att nå deras utsiktsplats. Därifrån ser du precis allting åt alla håll, och det är en mäktig känsla. Man förstår hur liten man är i denna stora värld, och allt jag ser runt omkring mig i det ögonblicket utgör inte ens en tusendel av jordens yta. Det finns så mycket där ute, och den där känslan av att få upptäcka nya platser blir bara starkare och starkare för varje gång. Det är därför jag vill åka upp hit helt själv en gång - att få åka dit jag känner för och promenera dit längtan tar mig utan att ta hänsyn till att någon annan väntar på mig. Jag har som sagt spenderat mycket tid här uppe, men fortfarande är det så mycket jag aldrig har sett.
 
 
Två bilder upp ser ni överblick av hur resten av Funäsdalsberget ser ut. Stigarna sprider ut sig åt olika håll och leder ut mot det okända, och hela min kropp skriker av längtan. Jag vill bara fortsätta gå och se vart jag hamnar. Jag vill hoppa över stock och sten, jag vill ducka för trädens låga grenar och jag vill bara seJag vill veta vad som väntar på andra sidan, vilka små guldkorn jag kan hitta längs vägen. Jag får alltid den starka känslan så fort jag står och tittar ut över sådant här landskap. Det räcker inte med att bara stå stilla för mig, jag bara måste röra mig framåt. En vacker dag, har jag lovat mig själv. Någon gång ska jag utforska varenda litet hörn på den här fantastiska platsen.
 
När vi kände oss nöjda och jag fick inse att jag inte kunde leka rövare och bara springa iväg ut mot ingenting den här gången heller vände vi om och gick tillbaka. Vi smet in på det lilla caféet och hittade ett bord utmed husväggen med utsikt över hela Funäsdalen nedanför oss. Vi satt där ett bra tag och bara njöt. Regnet hade slutat falla och vinden lät oss vara när vi satt där och blickade ut över det familjära landskapet, och jag och pappa konstaterade åter en gång hur underbart det hade varit att bo på en sådan här plats. Hur många gånger har man inte drömt om att släppa allt och alla och bosätta sig i den där lilla stugan mitt ute i skogen? Jag vet inte om jag skulle klara av att lämna Stockholm, men drömma kan man göra. Kanske en dag.
 
3

Dåligt väder, branta backar och goda våfflor

Dag två bestämde vi oss för att promenera upp på Mittåkläppen! Ett fjäll vi varit uppe på många gånger under tidigare år, men nu var det länge sedan för både mig och pappa. Vi hade bestämt det här redan vi åkte upp och jag var så taggad på morgonen när vi satte oss i bilen och styrde mot Djupdalsvallen. Vi drog på oss jackor - kan hända att jag till och med hade vantar på mig, hehe... - och började promenera. Regnet hängde i luften, det var kallt och kvavt på samma gång och ryggsäcken jag släpade på hade aldrig någonsin varit tyngre. Herre, vad jobbigt det var. Det är en bra bit uppåt igenom skogen innan man ens kommer fram till foten av fjället, men när vi väl tagit oss igenom den första biten bestående av träd och buskar stannade vi båda upp och ifrågasatte om vi verkligen skulle fortsätta. Pappa är fortfarande inte i toppskick efter operationen, och jag... Haha ja, vad har jag för ursäkt? Jag slutade jobba på trädgårdsfirman förra året, och sedan dess har jag tydligen tappat all kondition. Jag har aldrig varit den som orkar springa i flera mil, men att gå brukar inte vara någon fara. Men det här kan ha varit bland det jobbigaste jag varit med om, och då hade vi inte ens påbörjat klättringen uppåt. 
 
Jag blev heeelt förskräckt, haha. Skulle jag inte ens orka gå upp för det minsta fjället? Suget försvann också när det började duggregna, och vi såg ingen glädje i att plåga oss själva med att gå konstant uppåt i dom kommande timmarna och bli dygnsura, så vi vände faktiskt. Men det var ändå lite av ett wake up call. Konditionen måste bli bättre nu, för det där var bara pinsamt. Skärpning. Så istället gick vi tillbaka ner, in i värmen hos den mysiga stugan och åt varsin våffla till lunch. Allt som allt blev det ändå en mysig utflykt, och till råga på allt tog vi med oss flera flaskor hem av det godaste vattnet från deras egna lilla naturliga källa. Helt klart värt det! 
 
Vackra Djupdalsvallen ♥
Det är en ganska häftig promenad igenom första skogspartiet ändå, och jag älskar när Mittålkläppen visar sig mellan trädtopparna. När jag var liten låtsades jag alltid att det var ett lejon. Det är något ståtligt och vackert med hela formen 
Vem vet, nästa år kanske jag orkar ta mig upp ;) 

Vår egna lilla strand

Strax intill vår stua i fjällen rinner älven Ljusnan lugnt igenom den stora björkskogen. En knappt tio minuters promenad tar oss ner till vår alldeles egna lilla plats - den lilla stenstranden jag spenderat så mycket tid på. Vi har fiskat, badat och fått lära oss att kasta macka med små stenar. Hera har sprungit runt fram och tillbaka precis vid vattenkanten och vi har många gånger spanat efter bävern som bor på andra sidan. Vi säger alltid att det är vår lilla strand, för jag tror inte det är många andra som kommer hit. Det är inte så många som har stugor borta i dalen, och jag har under mina 22 år bara träffat på andra människor där några enstaka gånger. 
 
Dessutom börjar vägen dit växa igen ordentligt - vi har alltid pratat om att vi ska gå dit med världens största häcksax och röja upp allt, men det blir ju aldrig av. Men det kanske inte är hela världen heller, vi vet ändå att den lilla vägen går in där och vi vet vad som väntar vid slutet. Det är en helt orörd plats, så lugnt och stilla och alldeles underbart. Ytterligare en Härjedalisk idyll som har en stor plats i mitt hjärta, och det är alltid hit man går när man vill dyka in i sina egna tankar, eller dämpa ångesten över att behöva åka hem.