/ · Fjällen / • Foto - Natur /

Längtar efter mitt paradis

 
Det finns verkligen ingen annan plats jag längtar efter lika mycket som denna. Hjärtat värker lite varje dag. För varje gatusten jag passerar på väg till jobbet önskar jag att det istället var enrisbuskar eller små träbroar. För varje gång jag armbågar mig fram i innerstaden önskar jag att jag stod här uppe på fjället och såg ut över dessa vyer. För varje bil som åker förbi drömmer jag att det är en fågel som svävar ovanför huvudet. Jag älskar mitt Stockholm, men ingenting kommer någonsin att slå det här. Om jag får som jag vill kommer jag att åka upp hit två gånger i sommar, och kanske äntligen får jag den där resan helt själv. Kan det snälla bli sommar snart? 
/ · Fjällen /

När hjärtat skriker lite extra

Nu börjar mitt liv komma till den punkten igen där jag bara längtar efter att få komma ut. Iväg. Bort. Till den där platsen jag egentligen alltid längtar efter, alltid önskar att jag befann mig på. Till den där platsen där om det var möjligt att packa ihop hela sitt liv och flytta till en annan stad skulle jag inte tveka en sekund. Nu när alla andra börjar planera inför påsken och jag bara hoppas så innerligt att jag kan följa med upp. Jag skulle göra vad som helst. Jag behöver åka dit. Jag behöver andas den där friska luften. Jag vill befinna mig på den plats där allting är bättre. Ramundberget.
 
 
Några gånger per år blir jag attackerad av den där starka längtan. Väldigt ofta efter en lång och tråkig vinter där Stockholm inte bjudit på något annat än slask och lera. Under alla vintermånader har jag surt tittat på bilderna som flödat på sociala medier om det där konstanta vinterlandet där träden är täcka av frost varje morgon och snödjupet går upp till magen. Det är ju egentligen där jag vill vara. Inte fast här, kvävd och hindrad av det stressade tempot i Stockholm. Ibland kan jag verkligen undra över vad jag faktiskt gör här. Varför befinner jag mig i en asfalterad, kall stad när jag skulle kunna ha naturen utanför dörren och hundra meter till närmsta granne? Samtidigt vet jag att jag är alldeles för hemmakär och aldrig skulle kunna lämna Stockholm. Det blir den där inre kampen där huvudstadstjejen alltid vinner i längden. Tyvärr.
 
Vad jag skulle önska är att jag hade möjligheten att åka upp oftare. Två gånger per år räcker inte, och ibland blir det inte ens det. Jag har faktiskt bett om ledigt för att kunna åka upp några dagar i påsk, men jag vet inte ens om det är möjligt. Håll tummarna för mig, okej? ;) Jag har precis tittat igenom bilderna från förra vintern där uppe och det hugger till i hjärtat. Jag skull behöva några dagar upp i mitt älskade paradis för att ladda om, för att orka med resten. Det är ganska ofta jag börjar längta efter sommar i fjällen, men nu skulle jag behöva en ordentlig vinter. Åka skoter, sjunka ner i snön, skotta fram bäcken och bara andas den där kalla luften. Det hade suttit fint. Att få känna den där doften av stugan, och få sitta i min favoritsoffa och läsa en bok. Blicka ut över den orörda snön och skymta Skars bakom trädtopparna. Det är livskvalité, vill jag lova. Titta bara in i vår lilla stuga, är det inte så charmigt? ♥ 
 
/ · Fjällen / • Foto - Natur / • Resor - Övrigt /

Ösjöstugan

Att jag ligger efter med mina fjällenbilder är ingen överdrift. När jag kom hem tänkte jag verkligen att jag skulle försöka få upp allt så snabbt som möjligt, mest för att slippa det här med att lägga upp foton typ tre månader efter att dom tagits, haha... Så blev det inte riktigt. Som vanligt så kommer livet emellan, men det är inte hela världen. Jag drar bara ut på det roliga lite, med tanke på att jag knappt fotat någonting sedan dess. 
 
Ösjöstugan. Det är en våffelstuga placerad mitt uppe på fjället, 900 meter över havet, långt ifrån bilvägar och andra tecken på civilisation. Det är en av mina favoritplatser uppe i Ramundberget, och en plats vi återvänder till nästan varje år. Det är en våffelstuga, ja, men faktum är att dom bara har öppet under vintersäsongen. På sommaren är allt igenbommat, och ändå är det så många som går dit. Från mitt första år, fram tills nu, har vi gått fram och tillbaka över just det fjället nästa varje år. Vi tar med oss lite matsäck eller fika, sätter oss på bänkarna utanför och bara njuter. Det tog faktiskt många, många år innan jag fick se insidan av Ösjöstugan. Nu har jag varit där uppe några vintrar, men för mig kommer det alltid vara med av en sommarutflykt. Vi tar sittliften upp och sedan börjar promenaden. Det är en relativt enkel vandring med få upp- och nerförsbackar, vilket jag och pappa uppskattade efter vårt tafatta försök att ta oss upp på Mittåkläppen ;) 
 
Den första fantastiska vyn man får se så fort man kliver av sittliften. Alltså, förstår ni att jag är kär?
Blir mycket samma motiv i det här inlägget - pappas ryggtavla och voffi som skuttar runt. Hihi
 
Hera åkte sittlift med oss upp, och någon gång önskar jag att någon kunde fota det, för det ser så gulligt ut. Hon ligger mellan mig och pappa och köper situationen utan minsta gnäll - hon spanar bara nöjt ut över fjället. Vi tog det ganska lugnt och gick i vårt egna tempo, och den här dagen hade regnet äntligen dragit sig bort. Vi hade ju väldigt otur med vädret hela veckan jag var uppe, och att få avsluta med en fin dag gjorde väldigt mycket. Det var till och med så att solen tittade fram då och då. 
 
Jag älskar att vara uppe i Ramundberget, jag älskar att sitta i vår stuga och jag älskar att promenera ner till Ljusnan. Men min absoluta favoritplats är uppe på fjället. Det är något med dessa enorma vyer som får mig att må bra. Det enda du ser så långt ögat når är den sagolika fjällnaturen och det finns ingenting annat som stör. Inga byggnader. Inga motorvägar. Inga brummande fordon. Det är så tyst och fridfullt och fantastiskt. Varje gång jag kommer upp på högre höjder får jag känslan av att bara släppa allt och springa iväg. Ni vet, så där snabbt man sprang när man var liten? Så sabbt att man trodde att benen skulle ramla av. Den starka frihetskänslan får jag där uppe. Känslan av att vara helt oövervinnerlig. Ja, det går nästan inte att beskriva. Man måste få uppleva det själv. 
 
Den här gången hade vi varken med oss matsäck eller fika. När vi kom fram satte vi oss ett tag vid bänkarna och hämtade andan, och bara njöt över att vara där. Sedan sprang vi bort till den naturliga vattenkällan som ligger precis bakom stugorna. Helt kristallklart, iskallt vatten - direkt från naturen. Det är så gott. Och jag tror att vetskapen att det är en helt naturlig källa bidrar rätt mycket också till hela upplevelsen. Tänk att naturen är så fantastisk. När vi kände oss nöjda började vi promenera tillbaka. Det går alltid lite segare på tillbakavägen, då vill man egentligen bara hem. Men jag passade på att njuta av min sista dag uppe i fjällriket. Åh, vilken härlig dag. Vilken härlig plats. Vilket härligt liv ♥
 
Det här var tydligen min favoritsak när jag var mindre - dessa små "broar". Jag har ett svagt minne av det själv, men jag har också fått det berättat för mig, många gånger. Jag blev alltid så glad så fort jag fick se en sådan här träplanka utmed vandringslederna. Kanske för att det är så starkt förknippat med fjällen?
Här i förgrunden ser ni vattenkällan jag berättade om. Stoppa ner vatteflaskan där och du får smaka på det absolut godaste vattnet i världshistorien. Längre bort ser ni Ösjön med Skars i bakgrunden - där har vi hängt många gånger, precis vid vattnet. Några har till och med badat vid några tillfällen ;) Det finns även massa bilder på mig och Jonas från när vi var mindre, på en kulle intill sjön. Jag ska se om jag kan hitta dom någon gång
Älskar, älskar, älskar att se Hera så lycklig som hon är när hon får springa runt här uppe ♥
När vi ändå är inne på favoritvyer - det här är ytterligare en. Typ hela Ramundberget i en enda bild, haha. Det är ingen stor plats, men oj så stort det är för mig. På hemvägen från Ösjöstugan brukar vi alltid gå ner - oftast för att sittliften slutat gå. Nu för tiden vill jag gå ner, för det hör till. Och man blir lika glad varje gång man får syn på lilla byn nedanför, och man vet att det inte är så långt kvar