Träden står i brand

Mitt huvud hade ju inte ställt om sig till höst när vi landade hemma i Sverige i lördags. Regnet smattrade ner på flygplatsen och mörka moln följde oss hela vägen hem. Det kändes inte jätteroligt efter att ha spenderat en vecka i 30 grader och strålande sol. Men så häromdagen, när jag promenerade till tåget, insåg jag i min stilla överraskning att trädens löv hade börjat byta färg. Det mesta är fortfarande grönt, men så dyker det upp ett träd här och var som bryter grönskan med sina brandgula färger. Jag blir lika paff varje år. Lika chockad över hur vacker naturen kan vara. Och när jag såg det första röda lövet kändes det inte lika jobbigt med höst längre. Framför allt inte när jag bläddrar igenom förra årets bilder. Erkänn, är inte hösten bara magisk? Jag är så taggad på att ge mig ut och fota när omgivningen snart ser ut så här!
 
 
2

En somrig kväll i stallet

För ett par veckor sedan hade jag en mysig dag i stallet tillsammans med mina fina vänner. Sådana kvällar jag hade sett fram emot att ha hela sommaren, men ärligt talat har det inte blivit mycket av det. Jag och mina två närmsta vänner i stallet lovade varandra i våras att vi skulle ha den bästa sommaren någonsin tillsammans, men jag kan räkna på en hand hur många gånger vi varit ute samtidigt dom senaste månaderna. Saker kommer emellan och någon av oss är bortresta varje vecka. Men det är väl livets gång - alltid är det något ;) 
 
Den här dagen hade jag hängt i stallet nästan hela dagen. Solen sken starkt på himlen och ju närmare vi kom Mikas och Amandas hoppträning desto mjukare blev ljuset och desto mer taggad blev jag på att ta upp kameran och fota. Det var länge sedan jag fotade hoppning över huvud taget, och även fast det mesta nu sitter i benmärgen kände jag mig ändå lite ringrostig. Det tar alltid ett tag att komma in i det, och sedan störs jag alltid av den fula bakgrunden på våran ridvolt, haha. Men jag kom ändå hem med några okej bilder och jag vet att tjejerna kommer att uppskatta dom, och det är ju huvudsaken. Detta var första gången Mika hoppade Lalle hemma hos oss på vår ridbana, och jag vart väldigt imponerad över hur bra det gick. Hon har verkligen världens finaste häst, eller hur?
 
3

Vår egna lilla strand

Strax intill vår stua i fjällen rinner älven Ljusnan lugnt igenom den stora björkskogen. En knappt tio minuters promenad tar oss ner till vår alldeles egna lilla plats - den lilla stenstranden jag spenderat så mycket tid på. Vi har fiskat, badat och fått lära oss att kasta macka med små stenar. Hera har sprungit runt fram och tillbaka precis vid vattenkanten och vi har många gånger spanat efter bävern som bor på andra sidan. Vi säger alltid att det är vår lilla strand, för jag tror inte det är många andra som kommer hit. Det är inte så många som har stugor borta i dalen, och jag har under mina 22 år bara träffat på andra människor där några enstaka gånger. 
 
Dessutom börjar vägen dit växa igen ordentligt - vi har alltid pratat om att vi ska gå dit med världens största häcksax och röja upp allt, men det blir ju aldrig av. Men det kanske inte är hela världen heller, vi vet ändå att den lilla vägen går in där och vi vet vad som väntar vid slutet. Det är en helt orörd plats, så lugnt och stilla och alldeles underbart. Ytterligare en Härjedalisk idyll som har en stor plats i mitt hjärta, och det är alltid hit man går när man vill dyka in i sina egna tankar, eller dämpa ångesten över att behöva åka hem.