Promenad till skogens slut

Jag hade tänkt försöka blogga varje dag, faktiskt, men det är lätt hänt att oförutsägbara saker händer när man befinner sig i en stuga utan el och vatten. Datorns batteri håller ju inte i all evighet och igår visade det sig att billaddaren till datorn gått sönder. Helt stendöd. Och då blev jag irriterad och orkade inte lösa problemet, haha. Det är ju tur att en av mina bästa kompisar också har stuga här uppe - det är en sådan rolig historia att det får bli ett separat inlägg någon gång - som faktiskt har el, så idag fick jag lov att lämna datorn där ett tag för att få lite ström. Så nu är vi redo igen! Och nu tänkte jag berätta om vilken sjuk idé till utflykt jag hade igår.
 
 
Från fönstret i stugan så ser vi upp mot skogen. Det är en dalgång vi har stugan i och bergen ramar in det väldigt fint. Det finns en kal fläck högst upp på ena sidan, en liten fläck som alltid har varit intressant. Jag är ju väldigt nyfiken av mig och det finns inget bättre än att få utforska nya platser, precis som jag skrev i föregående inlägg om Flatruet. Och jag funkar lite så att när jag väl har fått en idé så måste jag genomföra det. Har jag väl sett ut en plats som fångat mitt intresse måste jag ta mig dit. Det var när vi var uppe tidigare i somras som jag bestämde mig för att jag verkligen ville dit. Det spelade ingen roll hur, egentligen, jag var bara tvungen. Vilket jag nu i efterhand bara skrattar åt och jag kan inget annat än att skaka på huvudet åt den idén. Hur fan tänkte jag egentligen? Varför skulle jag ta mig upp dit? Men vet ni vad, jag klarade det. Vi tog oss hela vägen upp, jag och Hera, och jag är så jääääääkla stolt! Bilden ovan är tagen från vår tomt och högst upp ser ni den där kala fläcken jag pratade om. Som sagt, allting ovanför trädgränsen är intressant. Och vad finns på andra sidan? Det är den där nyfikenheten som inte kan stillas på något annat sätt än att ta mig dit.
 
Vi började vid halv tio, efter en stadig frukost och letande efter ett par gummistövlar. För att ta mig upp dig skulle jag behöva gå över Ljusnan, och den närmsta bro finns två kilometer neråt i byn. Det skulle vara en extrem omväg och jag visste att man kunde ta sig över på något sätt, men jag visste också att vanliga vandringskängor inte skulle klara av att doppas i vatten. Jag lånade ett par gummistövlar som stod i stugan utan att veta om dom var hela eller inte, men jag tänkte att det fick kvitta. Jag packade till och med ner ett par extra strumpor, haha. Jag klev ner i vattnet med båda fötterna och till min lättnad klarade jag mig från att spendera dom kommande timmarna med blöta skor. Hera var lite tveksam till att gå över först - hon tycker ju bara om att gå där hon bottnar, och det förstod hon ju såklart inte att hon gjorde först. Men vi tog oss över med viss nervositet och vandringen kunde börja. Och det som på riktigt är så jäkla korkat och en sådan konstig idé var att jag inte hade någon stig att följa. Jag tror inte ens det finns en stig som går upp dit jag ville ta mig, så jag bara vandrade rakt in i skogen. Jag hade kikat ut en ungefärlig väg när jag stod nere vid stugan och såg att det fanns möjlighet att sicksacka mig upp mellan träden. Skogen såg inte ut att vara så tät när jag väl kommit upp en bit. Det var lite snårigt till en början men det blev mycket bättre efter ett tag. Så ja, nu var det bara att fortsätta uppåt...
 
 
Över Ljusnan skulle vi! Ville hade tipsat mig om vart man bäst kom över, och tack vare stenarna kunde jag korsa älven utan att få in vatten i stövlarna. Tack gode, säger jag bara! Det hade inte varit roligt att fortsätta den där vandringen med blöta strumpor.
 
 
Tveksamma Hera som tillslut inte hade något annat val än att hoppa i efter. Det enda hon ogillar ännu mer än att bada är att bli lämnad ensam ;)
 
 
Många pauser fick det bli på vägen upp, annars hade jag aldrig överlevt. Lårmusklerna brände och andningen gick fort, och därför kunde jag inte gå mer än kanske tjugo meter den sista branta vägen innan jag var tvungen att hämta andan. Det här trädet fick agera vilopaus både på vägen upp och på vägen ner
 
 
Här var vi nääära! Träden började bli allt färre och jag kunde se mitt mål. Här var det också riktigt brant, något som inte gick att fånga på bild hur mycket jag än försökte, haha.
 
Som jag också skrev i förra inlägget så har jag ju inte världens bästa kondition eller styrka längre. Jag hade hyfsad fysik när jag jobbade med trädgård och var ute och gick hela dagarna, men så fort jag slutade där försvann allting. Jag tror dock att grundkonditionen är ganska stark fortfarande, men jag blir ändå trött ganska snabbt. Och tänk er nu att allting lutade stadigt uppåt hela tiden och jag visste att det skulle bli brantare ju högre upp jag kom. Det hade jag också sett ut där nerifrån vid stugan, haha ;) Det roliga var att när jag hade stått där nere och planerat min rutt hade jag tyckt att det inte såg så farligt ut. Det kan väl inte ta så lång tid, och det kan inte vara så jobbigt. Det är bara som en uppförsbacke. Haha jo, visst, lilla Rebecca. Jag kände mig lite överbevisad när jag kommit ungefär halvvägs och redan där höll på att dö. När vi börjat vandringen nere vid Ljusnan trodde jag ärligt talat inte att vi skulle ta oss upp, att det skulle bli för jobbigt. Men den där viljan kommer fram igen och den är så jäkla stark. Envisheten väger tyngre än allting i sådana situationer och jag visste att jag skulle göra allt för att ta mig upp. den sista biten var så fruktansvärt brant att jag vid vissa tillfällen var tvungen att ta tag i träd och buskar för att häva mig upp. Jag hade lite draghjälp från Hera som av någon anledning var starkare än mig i den stunden - något hon aldrig brukar vara, haha.
 
Efter att jag behövt pausa var 50:e meter ett tag såg det plötsligt glesare ut och jag kunde se trädgränsen. Jag hade då gått rakt uppåt i en väldigt brant skog ett tag - ibland hittade jag små stigar som jag tror renarna trampat upp. Men oftast var det bara att trampa på och jag hade en väldig tur att det var gles skog och inte snårigt som det är nere i dalen. Men efter att jag såg vart träden tog slut fick jag ny energi och genom att sicksacka oss upp ännu mer för att slippa klättra med både händer och fötter befann jag mig där uppe. Där uppe, på den där kala fläcken som jag så ofta tittat på från stugfönstret. Och det var den största segern jag någonsin upplet. Jag ville skrika rätt ut av ren och skär lycka och jag ville klanka ner på mig själv för att jag tvivlat. För att jag hade klarat det. Hera hade klarat det. Jag hade varit så himla tveksam i början, men fan asså, vi stod där uppe nu. Enligt mobilen var det inte mer än 1,3 kilometer, men se framför er en brant uppförsbacke. Det var inte lätt, vill jag lova, men det var så himla värt det. Den platta fjällvärlden öppnade upp sig framför mina ögon igen och trots att det var lite molnigt var jag lyckligare än någonsin. Vi åt lite lunch igen, jag och vovven, och bara njöt. Framför oss bredde Skars ut sig så stort och ståtligt och det var den godaste mackan jag någonsin ätit. Den bästa lunchvy jag någonsin haft. Och trots att jag nu sitter här nere i stugan igen och tittar upp mot toppen och inte kan förstå hur jag tog mig upp dit, vet jag bara att jag kommer att gå dit igen. För det var en helt otrolig känsla och det fanns inte en annan själ så långt ögat kunde nå. Självklart, för vem är så dum som bara går rätt upp i skogen utan någon ordentlig plan? Men jag är stolt. Så jävla stolt.
 
 
Den här vyn alltså. Helt jäkla otroligt fantastiskt! Jag är så himla tacksam över att jag får uppleva det här. Finner på riktigt inga ord
 
 
Det blåste lika mycket här uppe som det gjorde på Flatruet dagen innan, om inte ännu mer. Vi försökte hitta lite lä bakom den här stenen när vi åt, men jag kunde inte sitta stilla så länge innan jag började frysa.
 
 
Att vara uppe på fjället är underbart, men det är också otroligt svårt att avgöra hur vädret ska vara. Hela veckan har det kommit lokala regnskurar här och var och den här dagen var ingen skillnad. Eftersom att man är så högt upp får man en överblick om hur det ser ut och jag kunde verkligen se regnmolnen när dom närmade sig. Jag såg hur det regnade längre bort i dalen, hur ena minuten var Skars gömt bakom moln för att nästa minut komma fram och visa sig i solsken. En regnskur missade oss precis och jag fick bara några små droppar på mig och kunde glatt fortsätta springa runt och fota.
 
 
Mitt älskade Ramundberget från ett annat perspektiv. Så mycket kärlek till denna plats ♥
 
 
Inga ord behövs. Det här älskar jag mer än något annat. Oändligt med fjällnatur, så långt ögat når.
 
 
Och den här älskar jag med. Denna varelse, som gör dessa galna saker med mig. Jag är så himla glad över att jag tog med henne och att hon fortfarande är pigg och orkar. Det är fantastiskt att kunna ge henne dom här upplevelserna medan hon fortfarande orkar. Och hon är så vacker att det gör ont i hjärtat.
 
 
Min finaste vän ♥
 
 
På vägen ner lyckades jag hamna bland ett hav av stenar som försvårade det ännu mer. En tung ryggsäck, hala gummistövlar och en hund som plötsligt hade väldigt bråttom ner. Men hon är så snäll ändå och vi har liksom utvecklat en plan om hur vi tar oss ner när det är brant. Hon får gå några meter innan hon får sätta sig ner och vänta in mig. Det värsta jag kan tänka mig i en sådan där situation är om hon bara skulle dra mig neråt - jag tror ingen av oss hade överlevt i så fall, haha.
 
 
Och nu tänker jag berömma den här varelsen igen. Jag hade fullt upp med att försöka överleva den första branten ner och jag hittade inte riktigt exakt samma plats vi tagit oss upp på. Men helt plötsligt blir Hera så himla bestämd och tar täten utan att tveka, och då förstår jag att hon har fått upp vårt spår och hittar samma väg tillbaka. Och samma väg ville jag ta, för jag ville ju ta mig till samma plats vid Ljusnan för att kunna komma över. Vi hade ju tagit oss ner och i värsta fall hade vi fått följa Ljusnan ett tag, men alltså, hur fantastisk är hon inte? Efter ett tag började jag känna igen mig och jag såg saker jag sett på vägen upp. Vi passerade samma fallna träd, samma små stugor som dykt upp från ingenstans och samma lilla bäck där jag kunde fylla på vattenflaskan. Hon visste exakt vart vi skulle, och även när jag tvekade och trodde att vi skulle åt ett annat håll så visade det sig att hon hade rätt. Hon gick exakt samma väg, tog samma sväng runt samma buske och bara briljerade. Jag har aldrig älskat henne så mycket som jag gjorde i den stunden och jag var så tacksam för hennes luktsinne. Vi har alltid hånat hennes luktsinne under alla år, men idag bevisade hon att det sinnet fungerar alldeles utmärkt. Min fantastiska hund, vad bra hon är ♥
 
/ • Foto - Djur / • Personligt - Hera /

My little star

Hur fin är hon inte, min lilla vovve? ♥
 
Nu tar jag en liten minisemester och åker till England ett par dagar, så därför blir det lite tomt här ett tag 
 
/ • Foto - Djur /

Jenny & Senshi

Igår kväll åkte jag ut hela vägen till min kompis hästs sommarbete - oj vilken komplicerad mening! - för en ordentlig photoshoot! Eller ja, det var planen i alla fall ;) Dagen innan hade väderapparna lovat oss strålande sol och vad är finare än en fotografering i solnedgången? Så blev det inte, utan molnen låg som ett grått täcke på himlen under hela kvällen och Senshi var inte alls på humör för att stå stilla. Jag behöver sisådär tre sekunders stillastående i varje pose, men den här knäppisen gav oss max en sekund. Om ens det ;) Det var dock väldigt mycket flugor och hon hade massa spring i benen så jag förstår henne, men hela kvällen blev ändå lite misslyckad. Förutom en otålig häst och tusentals flygfän började det skymma tidigare än jag trodde. Har uppenbarligen inte hängt med - i fjällen är det ljust nästan hela nätterna fortfarande  Några bilder fick jag till i alla fall, även fast det blev färre än vanligt. Vi hade en supermysig kväll ändå, jag och Jenny. Här får ni se några favoriter - och typ dom enda som blev godkända ;)