/ · Fjällen / • Foto - Natur / • Resor - Övrigt /

Nu är det inte lång tid kvar

Nu kommer den här årliga längtan igen. Varje gång våren passerar och sommaren är på ingång börjar jag längta så mycket efter fjällen. Ni vet, när man längtar efter något så mycket att hjärtat värker lite? Så blir det varje år. Men till skillnad från tidigare somrar kommer jag att få åka upp redan i juli. September har ju blivit min månad dom senaste åren i och med att jag har jobbat så mycket och att den månaden helt enkelt passat bättre. Förra sommaren var jag och pappa visserligen uppe i juli också, men innan dess var det länge sedan. Det känns så himla roligt, just det här att inte behöva vänta. Nu är det ändå inte så många veckor kvar. Vi går in på sluttampen och nedräkningen kan börja. På riktigt. 
 
Och liksom varje år när längtan blir lite för stark så brukar jag alltid sitta och bläddra igenom gamla bilder. I år grävde jag lite djupare, nämligen från 2009. Det var en speciell sommar, mycket för att hela släkten var med upp. Det var min familj, mormor och hennes man, moster med kusiner, mosters fd kille med sina barn och så vår extrafamilj med "extrakusiner" som vi alltid hängt ihop med. Vi vandrade upp på Helags - ett av fjällen i närheten - och jag har fortfarande så starka minnen från den resan. Fram till idag är det nog fortfarande en av dom roligaste sakerna jag har fått uppleva. 
 
Här nedan får ni alltså se lite bilder från 2009! ↓
 
 
Vi hade delat upp vandringen i tre dagar. Första dagen bestod av att ta oss upp på kalfjället och bort till foten av Helags där vi skulle sova första natten. Jag har ju inte många jättespecifika minnen från den här resan med tanke på att det var nio år sedan, men jag minns hur taggad jag var. Vi var alltså 14 personer som var med, varav 13 av oss promenerade här. Pappa och Hera började direkt från stugan och gick mycket längre än oss andra, haha ;) Mormor och Ville följde bara med oss en liten bit innan dom vände. Dom orkade inte gå hela vägen, men det var bestämt sedan tidigare. 
 
 
Längst ner till höger ser ni topparna av fjällstationen. Det hade varit en lång vandring, men så roligt. Det gick lite upp och ner om jag minns rätt, men det är väl inte så konstigt. Det gör det alltid ;) Men en häftig vandring bara de här, att få blicka ut över dessa vyer är på riktigt helt oslagbart. Men vi var ganska små - jag var ju bara 14 - och det var med ren glädje vi sjönk ihop på gräsmattan utanför stugorna. Vi hade klarat av första delen, och nu skulle ju det roliga börja! 
 
 
Jag minns att vi lagade en väldigt enkel middag i det gemensamma köket. Vi satt och blickade ut över fjällen och naturen bjöd på en fantastisk solnedgång. Solnedgångar är alltid vackra, men att få uppleva det ca 1000 meter över havet gör bara hela upplevelsen ännu häfigare. Jag minns som sagt inte alla detaljer, men jag minns att jag var så berörd av allt det vackra. 
 
 
Nu så! Vi vaknade upp morgonen efter, åt lite frukost och ställde oss redo för att påbörja den riktiga vandringen uppåt. Hera, då ett år gammal bara, låg i täten hela vägen upp. Hon var väl den som hade mest ork av oss alla, haha. Älskade att se henne skutta runt, och det är likadant idag. Jag blir så glad av att se henne lika lycklig som jag är när vi är här uppe. Det är kul att veta att hon trivs lika bra som vi gör. 
 
 
Redan här började vi vinna lite höjd, och ändå var det ingenting emot vad som väntade. Vi hade inte kommit långt alls, men redan här blir jag helt tagen av dessa vyer. När vi promenerade här var jag ju tyvärr ganska liten och hade inte lärt mig att uppskatta fjällnaturen lika mycket som jag gör idag. Jag älskade det redan då, men jag har en helt annan syn på det idag nu när jag är lite äldre. Men jag blir helt sprallig i benen av att bara titta på bilderna, och undrar verkligen hur jag hade reagerat om vi hade gjort den här vandringen idag. 
 
 
Dit upp skulle vi alltså. Högst, högst upp. Det var en lång vandring och vi tappade några kämpare på vägen som valde att vända och gå tillbaka. För mig fanns inte det på värlskartan - jag skulle upp till vilket pris som helst ;)
 
 
Nu började vi närma oss! Den sista biten bestod av enbart sten, sten och mera sten. Både stora och små, och det var lite tufft att ta sig fram. Hera fick stanna kvar här nere ungefär då vi insåg att det inte skulle gå, så vi gick upp i omgångar istället. Och den här bilden på Jonas, då 12 år gammal, är nog en av mina favoriter från hela resan. Den är egentligen inte tekniskt fantastisk på något sätt, men jag älskar perspektivet. Lilla Jonas som står i hörnet och så ser man bara hur toppen tornar upp sig i bakgrunden. Seriöst, hur häftigt?
 
 
Och här stod vi nu, 1797 m.ö.h. Det var en sådan seger att stå här uppe. Vi hade klarat det, och det var helt otroligt. Vi var nog här uppe relativt länge ändå och bara försökte smälta allting. Det är en sak att gå där nere och se vyerna omkring sig, men att stå här uppe, då typ 100 meter högre upp och titta ner på allt. Sjöar som ser ut som larviga små vattenpölar. Stigarna vi hade gått på ett dygn tidigare syntes inte ens. Näe alltså, det går inte att förklara hur häftigt det är. Och det går inte att greppa hur högt upp det faktiskt är. Snacka om att man känner sig som kung av hela världen.
 
 
Renarna sprang överallt. Vi såg många på vägen upp, men när vi var på väg ner sprang det förbi ett gäng ganska nära oss. Kameran gick varm, det minns jag så tydligt, och då lyckades jag fånga några närbilder på den här lilla charmören. Alltså huuur söt? :D 
 
 
Och här satt vi nu, samma kväll. Det var väldigt absurt att stå där nere och titta upp mot toppen, och förstå att vi hade varit där uppe samma dag. Bara några timmar tidigare. Det var också ganska svårt att greppa, men oj vad vi var stolta över oss själva. En helt fantastisk resa till min favoritplats med mina favoritmänniskor. Det här gänget har jag alltså vuxit upp med. Varje sommar hängde vi tillsammans och det var helt underbart att alla verkligen ville följa med. Det kunde verkligen inte ha blivit mer perfekt ♥ 
 

Grattis, Sverige

Idag är det Sveriges dag, och en typisk tidpunkt för mig att komma på hur stolt jag faktiskt är över att vara svensk. Många må ha mycket åsikter om vårt land och dess invånare, men ärligt talat finns det ingen plats jag hellre skulle vilja bo på. Jag har varit ute och flängt mycket under dom senaste fem åren och hur mycket jag än älskar att upptäcka ett nytt land älskar jag lika mycket att få landa på svensk mark igen. Det kanske inte känns så just i den stunden, då jag kanske precis lämnat strålande sol och värme på Kreta eller en fantastisk konsert i England, men när det kommer till kritan är det alltid lika skönt att få komma hem. Det är väldigt lätt att ta saker för givet, saker som alltid bara finns där, men på senare år har jag lärt mig att faktiskt uppskatta vårt avlånga land. Det må finnas saker som kan förbättras, men förstå hur bra vi egentligen har det om man jämför med många andra länder. Jag har lärt mig att uppskatta Sveriges natur, istället för att enbart längta bort till storslagna vyer på andra sidan jortklotet. En av mina största drömmar och önskemål just nu är ju faktiskt att bila runt i just Sverige, både i norr och i söder. Det finns en himla många vackra platser att hitta, bara man är villig att leta lite. 
 
Nu tänke jag egentligen inte gå in så mycket på varför jag är så stolt över att vara svensk, även fast listan kan bli lång. Vi är trots allt ett väldigt öppet och accepterande land, och som människor tycker jag att att vi faktiskt har ganska många fina stunder där vi glänser rejält. Så fort jag besöker ett annat land visar jag gärna upp att jag kommer från Sverige. Det är många andra som uppskattar vårt land, och med all rätt, för vi är faktiskt ganska bra. Många uppskattar våra öppna armar och trots att många kan se oss som kalla och opersonliga krävs det inte alltför mycket för att motbevisa dom. 
 
Jag är ju en natur- och landskapsjunkie ända in i benmärgen och aldrig slutar jag förvånas över dom vackra vyerna vi faktiskt har att erbjuda. Det spelar ingen roll om jag flyger fram i bilen utmed fälten på Öland, om jag promenerar i solnedgången på Stockholms innergator eller står högst upp på fjället i norr med känslan av att vara oövervinnelig - det är lika gripande varje gång. Och därför tänkte jag bjuda på några av mina favoritbilder från just Sverige, för att idag ska vi fira hur bra vi är. Idag ska vi alla fira, född här eller inflyttad, och tillåta oss själva att känna oss lite stolta. Det har vi all rätt till att göra, för Sverige är i alla fall min favoritplats på detta jordklot, och det kommer aldrig att förändras. Det här kommer alltid att vara mitt hem ♥
 
 
/ • Foto - Djur / • Foto - Natur /

En somrig kvällspromenad

Jag glömde ju faktiskt nämna att vi också varit och hälsat på smågetterna! Jag hittade det här naturreservatet när jag tog en liten omväg till stallet för ett par månader sedan. Vid det tillfället var det blaskigt och isigt precis överallt, så det blev aldrig av att jag stannade till och utforskade mer. Det är ju faktiskt en av mina absoluta favoritsaker med Huddinge, och varför jag verkligen inte skulle vilja flytta härifrån - att det finns så mycket natur bara ett stenkast bort. Jag har nog inte ens besökt en tredjedel av alla naturreservat här omkring. Men det känns ganska kul att det fortfarane finns så mycket mer att utforska.
 
Vi klev in i hagen och möttes av alla dessa småttingar. Det var bara en som faktiskt var lite social och vågade sig fram, men hur som helst var det mysigt att bara gå runt där. Vi fortsatte längre in ner till vattnet innan vi blev så uppätna av myggor att vi vände. Vi åkte vidare och stannade till vid ett annat ställe inte långt bort, och istället för getter möttes vi av tre galopperande hästar så fort vi klivit in. Och jag som trodde att hagen var tom ;) Solen höll oss varma hela tiden och det var en sådan där kväll där man bara vägrar gå in, för att det är så skönt att vara ute. Jag var lycklig att jag lyckats pricka in två lediga dagar där solen faktiskt sken.