Den där morgonen i September

Man skulle ju kunna tro att jag borde varit färdig med alla bilder från Kreta vid det här laget, men så är inte fallet. Saker har liksom kommit i vägen, i typ två månader. Bättre sent än aldrig, eller hur? ;) 
 
Som vanligt så gick jag upp tidigare än alla andra en av morgnarna, för att få en stund för mig själv och för att möta solen. Jag gjorde ju det på Gran Canaria tidigare i år och det var bland det finaste jag varit med om, trots att det egentligen var ganska molnigt. Men det är någonting med hela situationen, att specifikt ställa klockan bara för att få se soluppgången. Få gå ut när det fortfarande är lite kyligt och resten av människorna på hela ön ligger och sover. Det är tyst, det är öde, det är underbart. 
 
Jag var faktiskt lite skeptisk till en början. Eftersom vi bodde precis vid stranden med massor av hotell till både höger och vänster trodde jag att det skulle vara mer folk ute än vad det var. Jag hade liksom planerat i huvudet vad för typ av bilder jag ville ta, men var också inställd på att behöva strunta i allting. Jag vill inte ha folk omkring mig när jag själv ska stå och posera framför kameran, för då känner jag mig bara som ett fån. Det är förmodligen ingen annan som skulle reagera, men jag känner mig så larvig, haha. Jag vill vara i min ensamhet där jag får styra och ställa helt själv, utan att någon annan tittar på. Då kan jag göra det på riktigt och bara fokusera på uppgiften. Och jag hade tur, för jag tror jag såg en enda människa under tiden jag var ute. 
 
 
Jag gick inte speciellt långt - det är sjukt jobbigt att gå i djup sand, vet ni det? Jag höll mig i närheten av vår lilla strand, jag skuttade runt på den lilla stenpiren och lät det ljumma vattnet forsta över mina fötter. Det var så lugnt och fridfullt, och så fort solen tittade över trädkanten kändes allting så perfekt. Det är min favoritstund på dagen - precis när dom första solstrålarna letar sig fram. Dom små strålarna ger mig så mycket energi att det inte är klokt. Jag minns fortfarande första gången jag fick uppleva det jag vill kalla ett hallelujah-moment, när jag satt på Björkvik förra vintern och väntade in solen. Sedan dess har jag blivit lite av en soluppgångs-junkie. Jag kan inte påstå att jag har tid att se solen stiga så ofta, men när jag väl gör det är det helt magiskt. Det är en sådan känsla som är helt omöjlig att beskriva. Man måste uppleva det själv.
 
Alltså åh, det är så roligt att sitta och gå igeom bilderna och drömma sig tillbaka. Nu var det ett par månader sedan vi kom hem, men allting är så färskt i minnet fortfarande. Jag kommer fortfarande ihåg exakt hur det kändes att gå på den steniga stranden den där morgonen i September. Jag minns hur jag blev allt mer kär i Kreta under dom timmarna. Allting kändes så bra, just där och då. Inga bekymmer, inga konstigheter. Det var bara jag och solen.
 
1

Den där höstdagen i september

Höstlöven har börjat falla ner från träden och nu dröjer det ett helt år innan omgivningen exploderar i gula färger igen. Det är alltid lite tråkigt när hösten är över, och i år har jag varit extra upptagen och inte fått njuta lika mycket som tidigare år. Men jag fick faktiskt en mysig höstdag för ett par veckor sedan. Jag hade fixat och donat i rummet hela helgen och på söndagen tog jag med mig Hera och kameran och åkte iväg till ett av mina favoritställen. Solen sken lite till och från, skogen lyste upp i sina brandgula färger och både Hera och jag flög runt över åkrarna. Hon fick springa lös ett tag och hon blir alltid lika lycklig - vilket gör mig lycklig. Det finns inget bättre än att titta upp från kameran och se hennes busiga ögon kolla efter mig. Min fina <3 
 

Open Water

Hej hörni! Mer Kreta-bilder! Wohoo!
 
Som jag skrev i tidigare inlägg om Kreta så var vår lilla tågutflykt ganska spontan. Det var den här båtturen också, även fast vi pratat om det ganska mycket. Det enda jag visste innan vi kom hit var att jag ville åka båt. Efter vår galet underbara båttur på Gran Canaria i mars ville jag göra det igen. Det är ingen utflykt att det absolut bästa jag vet är att åka båt, och därför ville jag hitta något liknande som sist. Jag plockade på mig broschyrer om båtutflykter också och hittade några som såg riktigt intressanta ut, men dåliga som vi var så skjöt vi upp det hela tiden. Vi hade väl i stort sett bestämt oss att vi skulle åka båt på torsdagen, men onsdagen försvann och vi hann aldrig boka något. Jag och Sofie hade spanat ut en tur vi tyckte verkade helt underbar, men det skulle vi ha bokat dagen innan. Torsdagsmorgonen kom och jag var helt säker på att det inte skulle bli av. Men när jag går ut på balkongen får jag höra att Sofie är inne och pratar med receptionen, så jag springer ner och hoppar in i diskussionen. Efter lite dividering fram och tillbaka bokar den snälla receptionisten in oss på en liten kortare tur - vi skulle vara ute i två timmar och även få snorkla. Jag hade gärna åkt iväg på en längre tur, men det fanns ingen möjlighet till det eftersom vi var så sent ute. Och egentligen var inte det hela världen - jag skulle få åka båt och det räcker gott och väl!
 
Vi samlade ihop gänget och någon dryg timme senare var vi på väg. Vi promenerade kanske femton minuter från hotellet innan vi svängde ner mot havet och avgångsplatsen. Vi anmälde oss och satt sedan och pratade med en av tjejerna som jobbade där innan vi fick kliva på båten. Jag och Filip fick häftigaste platserna längst fram, men insåg efter en ganska lång stund att det satt en guide bak i båten och berättade om öns historia. Vi hörde nästan ingenting från där vi satt, så vi missade i stort sett allting han sa. Båten åkte ut till ön Thodorou som låg strax utanför Agia Marina. Vi hade suttit och spanat in den hela veckan från våra solstolar på stranden och drömt oss bort. Tyvärr fick vi höra att man inte får gå i land på ön, utan det sker bara en enda gång per år. Varför vet jag inte - som sagt, jag missade det mesta av vad guiden sa ;) 
 
 
Jag hann dock springa bak när jag insåg att han satt där och visade upp olika saker - blad annat en bläckfisk, haha. Han skickade runt lite olika saker till oss som satt omkring honom och berättade historia och information. Jag har ärligt talat ingen aning om vad allt var, men helt enkelt saker som finns nere i havet. Typ snäckor, svamp och massa annat... ;) Vi åkte ett helt varv runt den lilla ön innan vi la till vid en liten vik. Guiden gick igenom snorkel och cyklop innan han släppte iväg oss. Jag har inte snorklat sedan jag var liten och klängde på pappas axel hemma i det svenska havet, så det var en riktigt häftig upplevelse. Jag drog på mig ett par simfötter och plaskade runt hur länge som helst. Tyvärr var det inte jättemycket att se, men några färgglada fiskar dök upp med jämna mellanrum. Jag tyckte bara det var så häftigt, hela upplevelsen. Och det här med klart vatten. Jag vet att jag skrivit det tidigare, men alltså wow. Det är så häftigt! Det är bara sådant man ser på film - det där klargröna vattnet i Medelhavet. Det gick faktiskt att se. Jag såg allting. Ord kan inte beskiva hur häftigt det var.
 
Vi låg i längst av alla - förvånande? När jag var liten var jag alltid den som låg kvar längst och den som vägrade gå upp. Jag säger ju det, jag måste vara något slags vattendjur längst inne. Jag trivs bäst i vatten. Guiden ropade upp oss tillslut och vi åkte några hundra meter bara innan vi stannade igen. Nu fick vi hoppa i en gång till och kika på ett planvrak som låg på botten. Det var ganska häftigt det med. 
 
Väl uppe på båten igen var det tyvärr dags att åka tillbaka. Jag hade inte haft något emot att stanna kvar en timme till, eller typ en månad till, haha. Men samtidigt räckte det och jag var så nöjd. Jag hade fått min lilla båttur. Nu fanns det verkligen ingenting att klaga på. Solens strålar värmde och jag var så där barnsligt lycklig. Ibland krävs det verkligen inte mycket för att man ska må bra. 
 
6