/ • Foto - Natur /

And the ocean was our sky

 
/ · Självporträtt / • Foto - Natur /

Dimman ligger tät över horisonten

Hela förmiddagen spenderade jag utomhus. Ute, på en av mina absoluta favoritplatser i hela världen. En av dom få platserna här i Stockholm där jag verkligen kan slappna av till hundra procent och bara släppa allting. Björkvik.
 
 
Morgonen började redan vid 06:00 när jag klev upp för att skjutsa pappa till jobbet. Jag hade en helt ledig dag framför mig och eftersom pappa måste ha bilen till jobbet blir det så att jag får skjutsa honom på morgonen ifall jag vill ha tillgång till bilen under dagen. Och i det här fallet var det bara bra att jag kom upp tidigt. Istället för att åka hem efteråt åkte jag direkt ut mot Värmdö och mitt älskade Björkvik. Jag hade ingen aning om vad det skulle bli för väder. Solen hade redan gått upp och jag visste redan innan att jag inte skulle få en sådan där magisk soluppgång som jag fick den där vinterdagen 2016. Men det gjorde ingenting. Jag kände bara att jag behövde komma ut. Komma bort ett tag. Kunna andas ordentligt.
 
Dimman låg tät över Värmdöleden och ju längre ut mot havet jag kom, desto mer mystik låg i luften. Jag älskar att sitta i bilen på en landsväg och bara se mig omkring. Värmdöleden är ju ganska fin i sig med alla dess broar och utsikter över havet. Och ni vet dom här scenerna i en film där solen försöker tränga sig igenom den vita hinnan och trädens toppar knappt syns? Idag var det precis så. Det var så vackert att jag ville stanna överallt. Jag visste att ju längre tiden gick, desto större var risken att dimman skulle lätta. Men hur vackert det än är på den där vägen finns det inga bra ställen att stanna på, och samtidigt ville jag bara ta mig fram. Dimman låg faktiskt kvar ganska länge när jag väl kom till Björkvik också, men det var just i det ögonblicket när jag passerade en av broarna och allting runt omkring plötsligt kändes magiskt. Det är svårt att beskriva, och framför allt till den som inte förstår sig på den känslan av att uppleva något fantastiskt i naturen, men det var en häftig känsla. Och det var länge sedan jag fick uppleva något sådant som får en att tappa ord. Jag brukar vanligtvis ha ganska enkelt för mig att uttrycka mig i text, men ibland går det bara inte.
 
 
Trots att det där magiska ögonblicket hade passerat kände jag att jag fick ett varmt välkomnande av Björkvik ändå. Ingenting kommer troligtvis att slå den morgonen jag fick se solen resa sig ur havet, men varje gång jag besöker den här platsen känner jag mig lyckligt lottad. Att jag har en sådan tur att få växa upp på en plats med tillgång till sådana vackra vyer. Björkvik kommer alltid att vara speciellt för mig, och extra speciellt sedan min farmor gick bort. Den här platsen har alltid varit så starkt förknippad med henne att jag nu känner mig extra nära henne när jag är här. Saknar jag henne extra mycket ibland hjälper det oftast att åka ut hit. 
 
Solen hade inte stigit så högt på himlen när jag väl klev ur bilen. Dimman låg kvar. Vattenytan var helt stilla, vilket jag aldrig upplevt här förut. Det brukar alltid vara vågor som krossas mot dom hårda klipporna, men inte idag. Det kändes som att jag var ensam i hela världen, och det var precis det jag behövde. En stund här ute slår vilken sovmorgon som helst. Några timmar ute vid havet ger mig mer energi än en hel veckas vilande. Det är helt sjukt egentligen, men jag känner mig alltid så mycket starkare när jag åker härifrån. Det måste vara något med att jag kan slappna av på ett helt annat sätt. Jag stannade upp många gånger och bara satte mig ner och stirrade ut över havet. Jag brukar göra det när jag mår dåligt - att bara hejda sig och få tänka lite. Nu är livet faktiskt ganska bra, men det har varit en intensiv period med många känslor som flugit upp och ner och rubbar  vardagen. Och det var väldigt länge sedan jag faktiskt fick en stund för mig själv så här - något jag nästan behöver för att bli lite piggare. Lite mer alert. Lite mer vaken. Jag utforskade området - något jag börjat göra lite mer för varje gång. Jag skannar av ett nytt område vid varje besök. Den här gången fortsatte jag åt andra hållet än vad jag vanligtvis brukar gå - bara för att upptäcka ytterligare en ny favoritplats. Jag klättrade ner till en klippavsats där jag kunde gömma mig från vinden och det slutade med att jag satt där hur länge som helst och bara kände solen i ansiktet. Den värmde, och det var nog första gången jag verkligen kände hur vårkänslorna började väckas till liv. Jag älskar att vara här ute på hösten, våren och vintern - när ingen annan är här. Två människor ute på hundpromenad stötte jag på idag, annars var jag helt ensam. Och oj, vad jag behövde det här.
 
 
Här satt jag i säkert tjugo minuter och bara lyssnade på fåglarnas kvitter och vågorna som sakta men säkert börjat vakna till liv efter den lugna morgonen. Först hade jag satt mig en bit högre upp, egentligen bara för att ta en liten paus, men så fort jag klättrade ner hit var det som att tiden stannade. Solen, den värmde. Det kändes nästan för bra för att vara sant. Här vet jag att jag kommer att sitta många, många gånger till. Mitt egna, avskilda lilla hörn. Jag brukar alltid skoja om att jag är en sådan person som alltid står upptryckt i ett hörn, vilket egentligen grundar i att jag hatar att stå i centrum. Jag vill inte ha uppmärksamhet. Om jag står i en grupp och alla helt plötsligt börjar titta på mig så blir jag nervös, även om det var jag som började prata. Jag ska hålla mig i bakgrunden, lite smått gömd och bara observera. Det är där jag trivs bäst. 
 
 
Jag var så himla lycklig idag. Det finns ingen bättre känsla än att känna den nakna marken under fötterna. Efter en lång, isig och snöig vinter var det så skönt få känna den hårda klippan mot fotsulorna. Jag blir ju nästan alltid lite överexalterad när jag är här, och nu är dom känslorna ännu starkare än vanligtvis. Jag har så mycket spring i benen. Jag har så mycket energi som bara lagts på hög under vintern. Nu när våren är på väg vill jag bara ge mig ut och springa och hoppa över alla stockar och stenar jag kan hitta. Jag promenerade ganska långt idag och bara skuttade mellan klipporna. Jag hade helt fel skor på mig utan något som helst grepp, så egentligen hade jag velat skutta ännu mer. Men det är en sådan simpel sak jag blir så lycklig av - att bara få klättra runt ute bland dessa stora berg. Jag tar alltid den svåra vägen upp, och den krångliga vägen ner, bara för att jag ska få känna mig lite levande. Få känna den där utmaningen. Att ta tag i en gren och häva mig upp, istället för att gå runt. Att hasa ner den branta vägen istället för att gå femton meter extra och underlätta för mig själv. Det är inte lika roligt. Jag är helt säker på att jag måste varit någon typ av klätterapa i ett tidigare liv ;) 
/ · Fjällen / • Foto - Natur /

Längtar efter mitt paradis

 
Det finns verkligen ingen annan plats jag längtar efter lika mycket som denna. Hjärtat värker lite varje dag. För varje gatusten jag passerar på väg till jobbet önskar jag att det istället var enrisbuskar eller små träbroar. För varje gång jag armbågar mig fram i innerstaden önskar jag att jag stod här uppe på fjället och såg ut över dessa vyer. För varje bil som åker förbi drömmer jag att det är en fågel som svävar ovanför huvudet. Jag älskar mitt Stockholm, men ingenting kommer någonsin att slå det här. Om jag får som jag vill kommer jag att åka upp hit två gånger i sommar, och kanske äntligen får jag den där resan helt själv. Kan det snälla bli sommar snart?