Rebecca Adnell | Fotograf

 

Jag tänkte spinna vidare lite på det här med Heras resa - vissa av er kanske kommer ihåg att jag har publicerat liknande inlägg tidigare. Har ni missat det kan ni hitta alla här!

 

2009 var ett spännande år med henne. Ärligt talat så visste väl ingen av oss vad vi egentligen gjorde, det kanske jag har skrivit förut. Pappa hade haft hund när han var liten, men vi andra tre stod ju där som frågetecken hela tiden och Hera blev väldigt speciell. Vi hade väl ingen riktig pli på henne i början. Hon har alltid varit duktig och lyssnat när hennes fokus är helt på oss, men så fort någonting annat kommer ivägen så blir det lite hattigt. Men men, vi njöt av varje minut med henne och hur det än gick så var det så roligt. Jag var så glad som äntligen hade en hund i mitt liv, även fast hon var en liten knäppis ;)

 

Vi började 2009 med att hälsa på hos uppfödaren igen. Jag minns den här dagen så tydligt, även fast det var ganska precis 8 år sedan. Som ni ser på bilderna så var det en regnig och lerig dag och hundarna blev dygnsura på nolltid. Jag minns även att Hector - Heras brorsa som uppfödaren behöll - skulle hoppa upp på henne hela tide, haha. Han fick stängas in efter ett tag, men Hera och Tess hade en mysig stund!

 

- gamla bilder -

 

Vissa av er kanske kommer ihåg att jag i våras började lägga upp inlägg om Hera och hennes resa, från första dagen vi bestämde att vi skulle skaffa en hund. Jag hade ärligt talat helt glömt bort det, men jag har ju så många bilder på lager som jag fortfarande vill visa! Jag bestämde mig för att göra det här delvis för att det är roligt att dela med mig av berättelsen om den lilla vovven ni får se här så ofta, men mestadels för mig själv och för att jag ska kunna gå tillbaka och minnas. Vill ni läsa alla tidigare inlägg kan ni hitta dom HÄR!

 

Okej, förra inlägget handlade om att hennes öron började inta sin rätta position, vilket skedde runt slutet på sommaren. Dessa bilder är från november samma år, alltså 2008, förmodligen ett av hennes första snöfall. Här var hon bara 6 månader gammal, men jisses vad hon växte snabbt! Jag saknar verkligen hennes mörka färg - ju äldre hon blev desto ljusare blev pälsen. Hon är lika vacker oavsett såklart, men det var riktigt fint.

 

 

För att vara en stor och skräckinjagande schäfer har hon haft ett hjärta av guld. Som jag nämnt tidigare så har hon haft lite olika problem med andra hundar, men människor älskar hon. Otroligt social, otroligt snäll och hängiven. Som bilderna visar har hon alltid haft så mycket energi, och bland det bästa hon visste (innan hon blev sjuk och lat, hehe) är att leka i snön. Det här var hennes första år med snö, och sedan dess var det kört. Nästan varje år när den första snön lägger sig på marken brukade vi springa ut med henne, och lyckan i hennes ögon går inte att beskriva. Hon älskar att tumla fram i snön och hoppa efter snöbollar, för att senare dyka in i en snödriva och begrava nosen under ytan. Hon är likadan på hösten - lövhögar är roliga att springa runt i! 

 

Sen kan vi även konstatera hur himla liten Jonas är här! Vad kan han ha varit, 11 år? Sötnöt ;)

 

 

Den här perioden var så himla rolig. Allt var fortfarande så nytt och spännande, och egentligen visste jag fortfarande inte vad jag höll på med gällande hundar. Vi gick valpkurs med henne vilket var superroligt, men betyget vart väl inte helt hundra då hon hade miljoner andra saker i huvudet och vi andra var för spralliga för att få ut något av det egentligen. Folk har alltid sagt till mig att en hund är så mycket mer jobb än vad man någonsin kan ana, och jag har alltid ryckt på axlarna och svarat med att hur svårt kan det vara? Svårt, tro mig. Jag var liten och hade ingen aning om hur hundar egentligen funkade, och likaså resten av familjen förutom pappa som haft hund som liten. 

 

Men ändå var jag lyckligare än någonsin. Jag hade en hund. En liten sprallig, olydig sak som sprang runt överallt, men satan vad kär jag var i henne, och det är jag än idag. Hon må ha sina brister, men trots det blev hon världens snällaste vovve ♥

 

Vart man än gick fick hon mer uppmärksamhet än vad hon någonsin hade kunnat drömma om. Alla kom fram och skulle klappa och mysa och busa med henne, och redan då var hon världens mest sociala hund. Hon älskade allt och alla. På grund av några tråkiga händelser i tidig ålder har hon alltid haft lite svårt för andra hundar, men hon hade två kompiar. En annan schäfervalp - Depp - som var ungefär i samma ålder som henne. Dom två busade på gräsmattan här utanför hela tiden. Sen i lite äldre ålder blev hon ännu mer reserverad mot andra hundar, men det fanns en hund som verkligen klamrade sig fast hos henne - Nalle. Nalle var en enorm, svart, långhårig schäfer - det är oftast stora mörka hundar hon ogillar mest - och det tog inte många träffar innan dom blev bästisar. Vi kunde sitta på balkongen och se Nalle gåendes ute på gatan. Ibland såg Hera honom själv och ibland räckte det med att vi ställde oss upp och utbrast "Nalle!" och då flög hon in och skulle prompt ut och busa. Tyvärr var Nalle gammal redan då och han togs bort för flera år sedan, men jag är ändå glad att Hera hade honom ett tag. Det var så mysigt att se dom tillsammans