/ · Heras Resa / • Personligt - Vardag /

Put your hands up för Sverige!

Jag är ju faktiskt uppvuxen med fotboll, och jag kan antingen lägga ner hela min själ i en match eller så kunde jag inte bry mig mindre. Det är när det verkligen gäller som jag går all in och typ inte bryr mig om någonting annat - och idag är en sådan dag. Kvartsfinal mot England, vilket gör det ännu mer spännande. England är ju lite som ett andra hem för mig, och jag vill så gärna vinna. Mycket för att kunna håna bandet vi ska åka och se i augusti, som idag började hetsa lite över denna tuffa fight, haha. Det vore så jäkla skönt med en vinst av så många olika anledningar.
 
Jag fick smita hem från jobbet lite tidigare idag och hann precis hem till matchstart. Det är bara jag och hunden här, vilket både är skönt och tråkigt. Skönt för att det inte är ofta lägenheten ekar tomt, men tråkigt för att det faktiskt hade varit lite roligt med sällskap till matchen. Men men, det går egentligen ingen nöd på mig! Jag sitter här med chips och dip och är så himla taggad att jag inte vet vart jag ska ta vägen, haha. Håll alla tummar och tår ni har för Sverige nu och så tar vi hem det här!
 
/ · Heras Resa / • Personligt - Hera /

Heras resa - ett år gammal!

- gamla bilder -
 
Jag tänkte spinna vidare lite på det här med Heras resa - vissa av er kanske kommer ihåg att jag har publicerat liknande inlägg tidigare. Har ni missat det kan ni hitta alla här!
 
2009 var ett spännande år med henne. Ärligt talat så visste väl ingen av oss vad vi egentligen gjorde, det kanske jag har skrivit förut. Pappa hade haft hund när han var liten, men vi andra tre stod ju där som frågetecken hela tiden och Hera blev väldigt speciell. Vi hade väl ingen riktig pli på henne i början. Hon har alltid varit duktig och lyssnat när hennes fokus är helt på oss, men så fort någonting annat kommer ivägen så blir det lite hattigt. Men men, vi njöt av varje minut med henne och hur det än gick så var det så roligt. Jag var så glad som äntligen hade en hund i mitt liv, även fast hon var en liten knäppis ;)
 
 
Vi började 2009 med att hälsa på hos uppfödaren igen. Jag minns den här dagen så tydligt, även fast det var ganska precis 8 år sedan. Som ni ser på bilderna så var det en regnig och lerig dag och hundarna blev dygnsura på nolltid. Jag minns även att Hector - Heras brorsa som uppfödaren behöll - skulle hoppa upp på henne hela tide, haha. Han fick stängas in efter ett tag, men Hera och Tess hade en mysig stund!
 
 
En solig vårdag i slutet på april. Hon blev bara större och större och jag förälskade mig i dom där varma, spralliga ögonen hon så duktigt lärde sig att använda för att få som hon ville. På den här bilden var vi ute på Sillvik och krattade löv, och hon fick springa runt och busa samtidigt.
 
 
Den 2 maj fyllde hon ett år! Det ska självklart firas ordentligt - den här gången med märgben. Gud vad hon älskade det. Nu har hon inte fått det på flera flera år, men när hon var mindre fick hon det ibland. Och på ens födelsedag ska man få lyxa till det lite ;)
 
 
I slutet av maj blev det en sväng över till Denice! Hera fick hoppa studsmatta och busa runt på gräsmattan och sedan åkte vi iväg till en sjö i närheten då Denice även tog med sig sin hund, Dixie. Hera har alltid varit lite knepig gällande andra hundar, men Dixie var en av några hundar hon gick ihop med. Dixie älskade att bada och dök gärna ner med huvudet under ytan, samtidigt som Hera var en badkruka från dag ett och såg till att hålla sig i kanten där hon bottnade, pluttisen!
 
 
Juni, en av många dagar spenderade i hundrastgården. Jag och min kompis Evelina brukade gå dit ganska ofta och låta Hera springa av sig lite. Eftersom hon inte gick att lita på vågade jag aldrig släppa henne lös när vi var ute, men när vi gick hit så visste jag i alla fall att hon inte kunde springa iväg mer än några meter ;)
 
 
I augusti hittade vi på något riktigt roligt! Hela tjocka släkten fjällvandrade upp till Helags. Pappa och Hera promenerade ända från vår stuga - vi andra tog bilen lite närmare - och hon ledde ledet uppåt. Tre dagar av konstant promenerande och hon var så pigg och glad och älskade livet. Hon fick galoppera fram på stigarna och plaska i alla bäckar - och till hennes stora förvåning även fånga snöbollar mitt i sommaren.
 
 
Hösten bjöd på vackra färger och maaaassor av löv att jaga! Här är vi återigen ute på Sillvik en helt vanlig dag och springer efter massa pinnar. Det är så mysigt att se tillbaka på dessa bilder. Hon är så liiiten!
 
 
Den här bilden är från december, och trots att det är en mobilbild av dålig kvalité älskar jag den. Vi gjorde så här flera gånger under hennes första år - rullade enorma snöbollar som hon fick hoppa upp på. Men hur som helst så tänkte jag berätta om en händelse som skedde den 21 november...
 
Jag var ute hos Denice i ett stall hon stod med sin första häst - jag skulle väl fota henne antar jag. Pappa hade skjutsat ut mig och medan han väntade tog han en promenad med Hera i skogen runt omkring. Vi hade inte ens kommit ut från stallet med hästen, det hade kanske gått 20 minuter sedan pappa gick iväg, innan pappa ringer upp mig och säger att Hera har försvunnit... Det visar sig då att dom tränat lite på en äng innan Hera antingen sett eller fått spår på en älg - tror jag det var - och sticker rakt in i skogen. Hejdå hunden! Denice hoppar upp på Nicke och sticker iväg in i skogen, jag och hennes mamma står kvar och väntar och pappa går iväg åt ett annat håll. Jag vet inte riktigt hur lång tid som faktiskt går, men det kändes som ungefär femtio dygn. Vi står och ropar och ropar, och till sluuuuuuuut så visar det sig att den dumma hunden har hamnat uppe hos grannen ovanför stallet. Jag hör att dom ropar; "Hunden är här!" och jag sätter av i full fart och möter en väldigt glad liten hund som inte alls förstod att vi hade gått och oroat oss väldigt länge... ;)
 
Slutet gott, allting gott! Hunden kom hem igen och ligger här och snarkar bredvid mig nu 8 år senare. Men det var en väldigt spännande dag det där...
/ · Heras Resa / • Personligt - Hera /

Heras resa: Världens lyckligaste hund

- gamla bilder -
 
Vissa av er kanske kommer ihåg att jag i våras började lägga upp inlägg om Hera och hennes resa, från första dagen vi bestämde att vi skulle skaffa en hund. Jag hade ärligt talat helt glömt bort det, men jag har ju så många bilder på lager som jag fortfarande vill visa! Jag bestämde mig för att göra det här delvis för att det är roligt att dela med mig av berättelsen om den lilla vovven ni får se här så ofta, men mestadels för mig själv och för att jag ska kunna gå tillbaka och minnas. Vill ni läsa alla tidigare inlägg kan ni hitta dom HÄR!
 
Okej, förra inlägget handlade om att hennes öron började inta sin rätta position, vilket skedde runt slutet på sommaren. Dessa bilder är från november samma år, alltså 2008, förmodligen ett av hennes första snöfall. Här var hon bara 6 månader gammal, men jisses vad hon växte snabbt! Jag saknar verkligen hennes mörka färg - ju äldre hon blev desto ljusare blev pälsen. Hon är lika vacker oavsett såklart, men det var riktigt fint.
 
Vi kan ju passa på att uppskatta det faktumet att man utvecklas - dessa bilder är tagna mitt på ljusa dagen och av någon anledning hade jag ISO 800... Oklart varför, men trots att bilderna är galet brusiga är jag så glad över att jag har dom. Det är så fint att kunna titta tillbaka och minnas. Och dom här visar verkligen hur Hera alltid har varit, dom har fångat hennes spralliga sida. Hon har alltid varit en sån hund som utstrålar en sådan lycka, och det smittar av sig.
 
För att vara en stor och skräckinjagande schäfer har hon haft ett hjärta av guld. Som jag nämnt tidigare så har hon haft lite olika problem med andra hundar, men människor älskar hon. Otroligt social, otroligt snäll och hängiven. Som bilderna visar har hon alltid haft så mycket energi, och bland det bästa hon visste (innan hon blev sjuk och lat, hehe) är att leka i snön. Det här var hennes första år med snö, och sedan dess var det kört. Nästan varje år när den första snön lägger sig på marken brukade vi springa ut med henne, och lyckan i hennes ögon går inte att beskriva. Hon älskar att tumla fram i snön och hoppa efter snöbollar, för att senare dyka in i en snödriva och begrava nosen under ytan. Hon är likadan på hösten - lövhögar är roliga att springa runt i! 
 
Sen kan vi även konstatera hur himla liten Jonas är här! Vad kan han ha varit, 11 år? Sötnöt ;)