/ · Stallet / • Personligt - Hera /

En regnig höstdag, typ?

Ingenting ger mig så mycket ångest just nu som att bloggen står här och förfaller. Jag vill så gärna lägga ner mer tid. Fota mer. Skriva mer. Jag har haft många bloggpauser under mina bloggår, men dom har alla varit frivilliga. Det har berott på att jag inte haft någon inspiration. Ingen lust till att skriva. Det är därför det gör lite extra ont nu, för att jag egentligen vill. Jag hoppas så innerligt att det kommer att bli bättre nu framåt våren och sommaren. Att jag hittar tiden och orken igen. Att jag får något roligt att dokumentera. I dagsläget gör jag inte så mycket annat än att jobbar, och det finns liksom inte tillräckligt många ord för att göra det intressant. Och det är så himla tråkigt. Jag vill känna inspirationen flöda igenom kroppen. Jag vill känna den här sköna känslan när fingrarna flyger fram över tangenterna och orden aldrig tar slut. Det var länge sedan jag kände så nu.
 
Vi har ju nu gått in i april, men idag skulle det lika gärna ha kunnat vara en dag i november. Grå himmel och kraftiga regnskurar. Ändå känns det ganska skönt att det regnar och inte snöar. Isen smälter sakta men säkert från gatorna och snöhögarna krymper för varje dag. Jag älskar vintern, men jag är så redo för våren. Jag är redo att få känna mig lite levande igen. Vintern är alltid krävande på ett helt annat sätt och även fast hela vinterhalvåret kan vara underbart så är allting alltid lite tyngre. 
 
 
Jag och Hera trotsade i alla fall regnet och åkte till stallet. Jag insåg tidigare att jag inte riktigt skrivit någon ordentlig uppdatering om hur det har gått för henne sedan operationen. Det gick väldigt mycket upp och ner - redan dagen efter fick jag ju åka in till veterinären igen då stygnen hade gått upp. Det har jag för mig att jag skrev. Nya stygn sattes och så gick det några dagar till innan det blev lite smått infekterat, äckligt och stygnen gick upp igen. Tillbaka till veterinären. Rengjorde. Nya stygn. Oj, vilken påfrestande period. Hon var tvungen att gå runt med tratt hela tiden, hon fick inte hoppa upp i soffan eller sängen för att hon skulle vila benet så mycket som möjligt. Hon fick bara ta extremt korta promenader. Och ändå var hon så himla duktig. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen - vi har världens bästa hund. Hon må ha sina dåliga sidor, men när det kommer till att anpassa sig efter olika situationer finns det ingen bättre. Hon bara köper läget. Hon accepterade sin nya vardag bättre än vad jag hade trott. Stygnen försvann för ett par veckor sedan, men tratten fick stanna kvar ett tag ändå för att hon inte skulle klia upp såret. Förra veckan var hon iväg till fjällen med mamma och pappa och då blev hon officiellt frisk - utan tratt och inga restriktioner. Hon hade varit helt galen i snön hela veckan, haha ♥ 
 
Så nu måste hon bara komma igång ordentligt igen. Hon har tappat precis alla muskler och hon har gått ner alldeles för mycket i vikt. 'På gränsen till undernärd' hade veterinären sagt när hon var inne och tog bort stygnen. Det är i mina öron helt sjukt, då hon till och med var lite överviktig för några år sedan. Så nu ska vi - så fort vädret tillåter - ge oss ut lite i skogen igen när tillfället ges och bara få komma igång och aktivera benen. Och så får det väl bli lite extra mat också ;) Hon var i alla fall vääääldigt nöjd med att få följa med till stallet och springa runt lite. Och så duktig hon var, min lilla gnällspik. 
 
Såå mycket kärlek till denna krabat också ♥ 
/ • Personligt - Hera /

Primadonnan

 
Jag blir så tagen när jag tittar på bilderna ovan, för att hon är så himla fin. Jag blir så glad när jag tittar på bilderna nedan, för det är verkligen Hera i ett nötskal. Hopp och bus och spring. Lycklig. 
 
Operationen igår gick väldigt bra och hon fick åka hem redan samma dag. Nu ligger hon så fint på hallgolvet med strikta order om att röra sig så lite som möjligt dom kommande veckorna. Hon är lite bitter över tratten hon måste ha på sig, men jag tror att hon vänjer sig. För er som missade det så opererades hon för en knöl hon hade på ena höften. Ni kan faktiskt se den på bilden ovan om man tittar noga. Det såg riktigt illa ut, och nu har hon ett femton centimeters operationssår över hela höften. Stygnen ska sitta på i ett par veckor och nu är det bara att hålla tummarna för att det läker ihop ordentligt utan större komplikationer. Vi får bara avvakta lite tills vi kan springa runt och larva oss som på bilderna nedan :) 
 
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
 
Edit: Strax efter att jag publicerat det här inlägget fick vi åka in igen då några av stygnen lyckats gå upp. Så där lagom typiskt, haha... Nu är hon kvar på kliniken för att fixa till det och så hoppas jag att dom hör av sig om ett tag så att hon kan få komma hem igen ♥
 
/ • Foto - Djur / • Personligt - Hera /

Forever Young

 
Alltså, kan ni förstå att hon blir tio år i år? Det kan inte jag. Tio år gammal... Stora hundar brukar inte leva lika länge som små, sägs det, men om man tittar på henne nu skulle man kunna tro att hon tänkte leva i tio år till. Jag kan inte förstå att hon fortfarande är så pigg och lycklig, och jag känner mig så oerhört tacksam. Hon har inte haft några som helst problem under sitt liv, förrän några år sedan då hon åkte på en sjukdom som kallas för cushing. Under en period förändras hon och blev slö och tråkig, men sedan fick hon medicin för det och just nu är hon piggare än någonsin. Ibland vill jag tro att hon fortfarande är tre år gammal, med tanke på hur galen hon var för några veckor sedan då vi var ute i skogen. Jag blir så himla glad av att se henne så glad. Hon älskar livet. Hon trivs med allt. Hon må ha sina dåliga sidor, men jäklar vad den här hunden är anpassningsbar. Hon köper läget i vilken situation hon än hamnar i. Hon är så lojal och kärleksfull och att mötas av hennes viftande svans varje dag är alltid höjdpunkten på alla dagar. 
 
Imorgon ska hon faktiskt in på operation för att ta bort en knöl som hon har på höften. Det är en tumör, men veterinärerna säger att den är snäll. Den måste bort hur som helst så att den inte fortsätter växa, men det har inte varit något som påverkat henne. Det är inte mycket som sätter sig på den här hunden, vill jag lova. Det är väldigt lätt för mig att glömma bort hur värdefull hon är och bara ta henne för givet. Bara förvänta sig att hon alltid ska finnas där. Jag är faktiskt inte ett dugg orolig inför operationen, även fast den är grunden till det här inlägget. Tankarna börjar alltid gå oavsett om hunden ska in på operation eller om den fått ett getingstick på tassen, haha. Men jag tror det är ganska bra, för vad det än är så får man möjligheten att stanna upp och tänka lite. Inse att man kanske inte bör ta allt gör givet. Nu tror jag faktiskt att den här lilla donnan kommer att leva många lyckliga år till. Vi kommer att få många fler galna skogspromenader tillsammans, många cykelturer i sommar och mycket mer gos som slutar i att hon tar upp hela min säng och jag får sova på kanten. Livet med husdjur, det är alltid spännande ;)