Gondolbanan

Dag tre begav vi oss ner till Funäsdalen för dagens äventyr. Vädret var fortfarande inte det roligaste och regnet fortsatte att dugga ner lite till och från. Jag var faktiskt lite besviken eftersom jag bara hade fyra dagar där uppe - skulle det regna precis hela tiden? Jag tänkte inte låta det hindra mig från att hitta på saker ändå, men det hade ju varit trevligt om jag kunde gå några meter utan regnjacka, typ... 
 
Den här dagen stod Funäsdalsberget på agendan. Jag och pappa åkte upp hit för första gången för något år sedan. Det är en sådan sak man har pratat om att man ska göra i alla år - jag har spenderat varje sommar där uppe sedan jag föddes, men ändå aldrig varit där under hela min uppväxt. Tidigare gick det vanlig sittlift upp, men för några år sedan byggde dom Gondolbanan och tillslut kunde vi inte stå emot längre, vi var ju bara tvungna att testa. På toppen ligger en gullig liten stuga med café, och hur många gånger har jag inte spanat in den från vägen längst ner och undrat hur det ser ut? Och när vi väl åkte upp för några år sedan blev vi nästan ännu argare på oss själva att det tagit så lång tid, för det är verkligen vackert. 
 
 
 
Jag minns fortfarande känslan första gången jag fick blicka ut över dom vackra vyerna uppifrån toppen av berget. Jag känner ju något speciellt för höjder och vackra vidder så långt ögat når, och jag blev precis lika glad i år. Den här spralliga känslan som susar igenom kroppen som gör att jag bara vill släppa allting och springa lika fort som vinden över fjällterrängen. Det är den där frihetskänslan som jag aldrig lyckas uppleva någon annanstans, och som verkligen är helt oslagbar. 
 
Vi började med att promenera uppåt en bit till för att nå deras utsiktsplats. Därifrån ser du precis allting åt alla håll, och det är en mäktig känsla. Man förstår hur liten man är i denna stora värld, och allt jag ser runt omkring mig i det ögonblicket utgör inte ens en tusendel av jordens yta. Det finns så mycket där ute, och den där känslan av att få upptäcka nya platser blir bara starkare och starkare för varje gång. Det är därför jag vill åka upp hit helt själv en gång - att få åka dit jag känner för och promenera dit längtan tar mig utan att ta hänsyn till att någon annan väntar på mig. Jag har som sagt spenderat mycket tid här uppe, men fortfarande är det så mycket jag aldrig har sett.
 
 
Två bilder upp ser ni överblick av hur resten av Funäsdalsberget ser ut. Stigarna sprider ut sig åt olika håll och leder ut mot det okända, och hela min kropp skriker av längtan. Jag vill bara fortsätta gå och se vart jag hamnar. Jag vill hoppa över stock och sten, jag vill ducka för trädens låga grenar och jag vill bara seJag vill veta vad som väntar på andra sidan, vilka små guldkorn jag kan hitta längs vägen. Jag får alltid den starka känslan så fort jag står och tittar ut över sådant här landskap. Det räcker inte med att bara stå stilla för mig, jag bara måste röra mig framåt. En vacker dag, har jag lovat mig själv. Någon gång ska jag utforska varenda litet hörn på den här fantastiska platsen.
 
När vi kände oss nöjda och jag fick inse att jag inte kunde leka rövare och bara springa iväg ut mot ingenting den här gången heller vände vi om och gick tillbaka. Vi smet in på det lilla caféet och hittade ett bord utmed husväggen med utsikt över hela Funäsdalen nedanför oss. Vi satt där ett bra tag och bara njöt. Regnet hade slutat falla och vinden lät oss vara när vi satt där och blickade ut över det familjära landskapet, och jag och pappa konstaterade åter en gång hur underbart det hade varit att bo på en sådan här plats. Hur många gånger har man inte drömt om att släppa allt och alla och bosätta sig i den där lilla stugan mitt ute i skogen? Jag vet inte om jag skulle klara av att lämna Stockholm, men drömma kan man göra. Kanske en dag.
 
3

Vår egna lilla strand

Strax intill vår stua i fjällen rinner älven Ljusnan lugnt igenom den stora björkskogen. En knappt tio minuters promenad tar oss ner till vår alldeles egna lilla plats - den lilla stenstranden jag spenderat så mycket tid på. Vi har fiskat, badat och fått lära oss att kasta macka med små stenar. Hera har sprungit runt fram och tillbaka precis vid vattenkanten och vi har många gånger spanat efter bävern som bor på andra sidan. Vi säger alltid att det är vår lilla strand, för jag tror inte det är många andra som kommer hit. Det är inte så många som har stugor borta i dalen, och jag har under mina 22 år bara träffat på andra människor där några enstaka gånger. 
 
Dessutom börjar vägen dit växa igen ordentligt - vi har alltid pratat om att vi ska gå dit med världens största häcksax och röja upp allt, men det blir ju aldrig av. Men det kanske inte är hela världen heller, vi vet ändå att den lilla vägen går in där och vi vet vad som väntar vid slutet. Det är en helt orörd plats, så lugnt och stilla och alldeles underbart. Ytterligare en Härjedalisk idyll som har en stor plats i mitt hjärta, och det är alltid hit man går när man vill dyka in i sina egna tankar, eller dämpa ångesten över att behöva åka hem. 
 

Svensk sommar - det är nu det börjar

Svensk sommar. Vad tänker man när man hör orden svensk sommar? För mig är det den här berg- och dalbanan mellan kallt och varmt. Soligt och regnigt. Vindstilla och blåsigt. Förra veckan, och bara nu i helgen, var vädret så där alldeles strålande och underbart som fick en att förstå varför man älskar detta avlånga land. Idag däremot pryds himlen av ett tjockt, grått molntäcke och trädtopparna svajar utanför mitt fönster. Den inbjudande sommaridyllen vi fick njuta av för några dagar sedan är som bortblåst. Men det är väl så det ska vara, eller? Svensk sommar, som sagt... ;)
 
Idag är jag helt ledig utan några som helst måsten (förutom att jag egentligen bör städa mitt rum, men vi får se hur långt jag kommer med det...) och jag hade väl tänkt spendera större delen av dagen framför datorn och ta tag i några bilder som ska få sig en vända i photoshop. Jag ligger lite efter, känns det som. Jag har ändå lite att visa från förra veckan. Helgen spenderades ju som sagt i min mosters lägenhet och det var verkligen så energigivande som jag hade hoppats på. Jag behöver den där ensamheten ibland, att bara få gå runt och lyssna på för hög musik och bara bry mig om mig själv.
 
Nu när vi sörjer att värmen har försvunnit kan jag istället bjuda på några bilder från förra veckan när jag tog med Hera ut i skogen den där riktigt varma dagen! Kom tillbaka snart, snälla sol?
 
1