Bästa två timmarna på hela året

Efter att vi sett Ed på Ullevi i Göteborg i tisdags hade jag inte tillgång till en dator och kunde skriva av mig ordentligt. Det fick bli ett snabbt inlägg via paddan och en trångt tangentbord, vilket inte inbjöd till en lång text där jag kastar ut mina känslor hej vilt. Men nu, nu sitter jag stadigt vid skrivbordet och har ytterligare en konsert i bagaget att gråta över. För faktum är att vi fick se Ed även i lördags, den här gången på Friends Arena i Stockholm. Jag har besökt den arenan många gånger på fotbollsmatcher, men aldrig på en konsert. Det var en helt annan känsla att stå där inne och titta högt upp på etage tre. Det var människor överallt. Jag upplevde Ullevi som häftigare och större, men Friends imponerade ändå och bjöd på mer magi än jag hade trott. Fast vad hade jag väntat mig egentligen? Det är Ed Sheeran vi pratar om. 
 
Som jag skrev efter Ullevi så har jag inte ofta svårt att skriva vad jag känner. Jag har aldrig haft lätt för att prata inför folk och att uttrycka mina känslor i ord har aldrig fungerat, men så fort jag får ett tangentbord eller penna och papper framför mig kan jag sitta och skriva i evigheter. Orden flödar och det är sällan problem med formuleringen, men ibland stöter även jag på problem. Ibland upplever jag någonsin som är så häftigt att jag inte vet hur jag ska förklara det.
 
 
Nu kommer jag typ att upprepa mig från instagram fast i en längre version, så ni som har läst det inlägget får helt enkelt bara stå ut. Efter det helvetesdygnet vi hade där tågresan från Göteborg till Stockholm tog hela sjutton timmar var jag helt slut i både kropp och huvudet. Ryggen värkte, huvudet dunkade och självkänslan efter att ha legat på ett golv i fyra timmar var inte på topp. Vi var inte på topp, helt enkelt. Isabelle följde med mig hem och vi sov länge in på lördagen för att göra upp för den förlorade sömnen på tåget. Det var segt att göra sig i ordning. Det var inte bara att jag var trött, utan jag kände mig uppriktigt förstörd. Som om någon hade trampat och hoppat på mig i flera  timmar. Ändå fanns det ingen tvekan om att jag skulle gå. Ingenting skulle kunna stoppa mig från att se Ed, men jag ska vara ärlig och säga att det var lite jobbigt att sätta sig på ett tåg igen och lämna tryggheten hemma. 
 
Men allt jag kände den dagen, all den där hopplösheten och tröttheten försvann så fort han klev upp på scenen och dom första tonerna av Castle on the hill fyllde arenan. Jag glömde bort allt annat. Jag levde mig in i nuet och kanske var det det där helvetesdygnet som fick mig att uppskatta den här kvällen ännu mer. Trots att ingenting hade gått vår väg dom senaste 36 timmarna kändes det plötsligt ändå värt det. Jag hade nog övervägt att göra om det, bara för att få se honom. Jag har absolut ingen aning om när Ed blev så stor för mig, men jag satt där i lördags och insåg att han hade gått från en i mängden till just då den absolut bästa människan jag kunde tänka mig. Av förklarliga skäl hade jag inte lika mycket energi till att stå upp och dansa och ha roligt, men det gav mig en chans att luta mig tillbaka och ta in allting. Jag kan tänka mig att Ed är en sådan person vars konsert alla kan uppskatta, även om man inte gillar musiken. Att se honom stå där med sin gitarr, så liten inför fullsatta arenor på över 40 000 människor, är en upplevelse i sig. Han levererar ren magi när hans klara röst fyller rummet och jag blir så berörd när han lägger stämmor på sig själv och bara är så självklart genialisk. Jag har haft många favoriter bland artister och band under dom senaste åren, men Ed är en av väldigt få jag uppriktigt avgudar. Han är så genuin och äkta och under två timmar lyckas han förmedla så mycket med så lite. Jag skrev på instagram att det inte är någon annan jag skulle kunna tänka mig göra om en 17 timmars tågresa för, och det är verkligen det finaste betyg han kan få. Att få se honom två gånger på en vecka är mer än vad jag någonsin hade kunnat hoppas på. Vi köpte biljetter för länge sedan och jag brukar alltid vara taggad och längta efter en konsert, men ingenting går upp emot hur mycket jag har längtat efter det här. Så trots förseningar på vägen till Göteborg och en helvetesresa hem från Göteborg har det varit värt varenda sekund. Jag är så fruktansvärt uppslukad av den här rödhåriga britten just nu att jag inte vet hur jag någonsin ska kunna komma över det här. Allt jag vill är att få uppleva en Ed Sheeran konsert varje kväll i resten av mitt liv. Tack, Ed, för att du är du och för att du skänker så mycket glädje och kärlek på dina konserter. Finns ingen bättre än du ♥ 
 
/ • Personligt - Musik / • Resor - Övrigt /

Ed Sheeran, Ullevi

Det händer inte ofta att jag inte vet vad jag ska säga, men det här är ett sådant tillfälle. Där alla ord bara känns så meh - där ingenting räcker till. Text är min grej, men ibland är till och med det svårt.

Jag fick se Ed Sheeran live för tredje gången igår kväll, och nu dessutom på ett fullsatt Ullevi. Det var en upplevelse i sig bara det, för jag har aldrig varit på den arenan förut. Ed har fått en väldigt stor plats i mitt hjärta dom senaste åren och det var efter andra konserten jag gick på som jag kände mig helt frälst. Det var en sjuk upplevelse och även fast jag går på väldigt många konserter är det inte jätteofta jag upplever det där aha-momentet. Men det gjorde jag då och jag kunde inte för något i hela mitt liv förstå hur någon kunde vara så bra. En enstaka man med sin gitarr, och det är bland det bästa jag någonsin sett. Och det var inte sämre igår - jag kände mig lyrisk. Jag stod där och dansade med mina tre bästa vänner samtidigt som vi sjöng oss hesa till en av mina absoluta favoriter. Jag kan verkligen inte komma på någonting som slår det. Tack, Ed ♥

(null)

Min vecka i mobilbilder

Oj oj oj, nu har det varit tomt här ett tag. I skrivande stund sitter jag vid mitt skrivbord och trycker i mig vattenmelon med en gaffel i hopp om att undvika kladdiga fingeravtryck på tangentbordet. Jag har legat ute på klipporna vid Björkvik i över fyra timmar idag och känner mig nu lite mosig i huvudet, men det är ändå en trevlig känsla. Det är ändå lite somrigt att få känna så, och sommar har vi ju verkligen haft. Vad hände med hela maj? Jag vet att varenda person i hela landet har kommenterat värmen som briljerat hela månaden, men på riktigt... Det har ju varit helt galna temperaturer på dagarna, och det var bara i maj. För mig är det fortfarande en vårmånad. Och nu har vi precis klivit in i juni och solen gassar fortfarande. Vågar vi tro att det här indikerar på att vi får en bra sommar?
 
Okej, sedan sist då? Jag har haft en av mina bästa kompisar, Isabelle, här hela veckan. Hon kom hit förra måndagen och bodde hos mig till igår kväll. Vi har hunnit med två konserter, ett dopp, filmer och massa youtubeklipp. Ja, kika nedan helt enkelt ;)
 
 
↑  Tisdagen bjöd på strålande sol och en ledig dag för min del. Vi begav oss in till stan ganska tidigt och drällde runt där hela dagen. Slösade alldeles för mycket pengar på glass och milkshakes för att inte tuppa av i värmen. Vi åkte båt till Djurgården, gick in en sväng på Aquaria och tog ytterligare en glass utanför Skansen innan vi slank in på Gröna Lund. Där blev det en till milkshake... ;) Konsert stod på schemat, om man kan kalla det för det när fyra grabbar trängs på lilla scenen med alldeles för mycket publik. Vi såg absolut ingenting, förutom på slutet då vi lyckades ta stöd av kravallstängslet och häva oss upp tillräckligt högt för att se några ansikten. Väldigt mycket fail, men vi hade galet roligt ändå. Vi är ganska bra på att göra allting roligt, även om saker går emot oss. The Vamps bjöd på en trevlig show och spred lika mycket glädje som vanligt.
 
 
↑  Tog med Isabelle ut till stallet där vi tog en liten kort ridtur i - gissa! - värmen. Efter det åkte vi ut till Gålö (skärgården) där vi också spenderat väldigt mycket tid när jag var liten. Det var antingen Björkvik eller Gålö vi åkte till. Vi köpte med oss lite snacks och dricka och fick lapa sol i i alla fall en timme innan vi var tvungna att röra oss hemåt igen.
 
 
↑  Får ju faktiskt inte glömma bort lillebror. I torsdags fyllde han 21, och trots att jag jobbade till 19 hade vi en mysig fika och presentutdelning efter att jag kommit hem. Grattis världens bästa lillebror ♥ 
 
 
↑ På fredagen anslöt Erica sig till gruppen och på lördagen tog jag med båda två ut till mitt Björkvik. Älskar att ta med folk dit och låta dom själva se hur vackert det faktiskt är. Hittills har jag inte hittat någon som inte blivit lika tagen som jag är varje gång jag sätter min fot på klipporna. Jag och Erica tog även årets första dopp - som inte alls var planerat från början. Vi tänkte doppa fötterna lite, sen gick det utför och tillslut låg vi båda och guppade i havet. Jag som högst troligt var något typ av vattendjur i ett tidigare liv kunde inte ha varit lyckligare. 
 
(mega-cred till Isabelle för bilden på Demi!)
 
↑  Senare på lördagen begav vi oss in till Globen och Annexet där ingen mindre än Demi Lovato skulle spela. Jag har ju älskat henne sedan jag såg Camp Rock och har sedan dess lyssnat på hennes musik. Däremot har jag aldrig varit ett megafan, utan blev mest glad när jag såg att hon äntligen skulle komma hit. Men när jag stod där bland alla andra och hon klev ut på scenen blev jag faktiskt lite knäsvag. Hon är ju stor. Hon är häftig, cool och så himla gullig. Fantastisk konsert och när hon når dom där höga tonerna börjar jag tvivla på att hon faktiskt är mänsklig. Bästa, bästa Demi ♥ Vi fick superbra platser i och med att vi köpt Golden Circle och trots att vi stod längst bak i vår inhängning och lutade oss mot staketet - gamla som vi blivit - såg vi hur bra som helst! (Sen att Mika kom upp och joinade oss på konserten gjorde det bara ännu bättre!)