Like the wind we'd be wild and free

Jag kunde aldrig ha trott att jag skulle reagera så starkt som jag gjorde när nyheten om Avicii nådde fram till mig förra veckan. Jag satt på tåget hem från jobbet i fredags kväll när jag går igenom mina notiser på mobilen. Jag läser att  någon har dött, men till en början reflekterar jag inte mycket över det. Jag kände inte igen hans riktiga namn. Jag vet ju vad han heter egentligen, men blicken bara passerar. Men sen flyger namnet Avicii förbi och jag läser mer ordentligt, och sen känner jag mig helt tom. Som om luften pressades ut från mina lungor. Som om hjärnan plötsligt slutade fungera. 
 
Jag hade aldrig trott att jag skulle reagerat så hårt, för jag har aldrig haft någon riktig relation till Avicii. Jag har hört hans låtar på radio, jag har sjungit med och jag har konstaterat vilken fantastisk skapare han är. Jag har skapat minnen till hans musik. Men som sagt, jag kände knappt igen hans riktiga namn. Jag var aldrig ett av dom där stora fansen som otåligt väntade på ny musik. Jag har aldrig lyssnat igenom hela hans album. Han har bara varit en person som alltid funnits där i bakgrunden. Men det kanske är just det som är grejen. Han bara fanns där, och i mina ögon skulle han alltid finnas där. Han var mitt uppe i den bästa tiden av hans karriär, sett till framgång och popularitet. Alla älskade honom. Alla pratade om honom. Han var överallt, och i och med att han var så ung visste jag att vi skulle ha honom och hans skapande i många år framöver. Men att något kan få ett sådant abrupt slut är det som träffar mig hårdast. Det gör ont i hela mig, vetskapen om att pressen att leverera bara växer sig större. Det är något vi alla får känna på, i måttlig mängd, men för vissa människor går det för långt. Det tar stopp. Sådana här saker väcker så starka känslor inom mig och trots att jag inte hade en personlig relation till honom känner jag mig ändå helt förstörd. Hela min kropp skriker att det här är fel. 
 
 
Jag tittade faktiskt på hans dokumentär igår kväll, och under hela den tiden kunde jag bara tänka på en sak - och det var hur mänsklig han kändes. Han är en helt vanlig person, precis som du och jag. Han har känslor, tankar, åsikter. Han har begränsningar, och det är så sorgligt att han kände sig tvingad till att pusha sig själv för mycket. Han var ingen maskin. Bara en helt vanlig person. Jag upplevde honom som ärlig och genuin och det finns inget jag värderar högre i en person. Och det jävligaste är att det oftast är dom människorna som får ta mest skit. Människor som alltid bryr sig om andra, som är mån om att alla andra ska ha det bra. Han säger själv i sin dokumentär, "Man måste göra det man sagt att man ska göra". Det är en fin grundtanke - att man ska hålla sig till det man lovar och fullfölja sina åtaganden, men alltså, om en person knaprar tiotals tabletter varje dag och konstant berättar att han blir stressad av sitt liv - är det verkligen rätt då? Ska någon behöva genomlida någonting stressigt enbart för att andra ska bli nöjda? 
 
Det är en viktig tankeställare, och det är verkligen någonting jag har funderat väldigt mycket på dom senaste dagarna. Det här med att vi alltid känner oss pressade till att leverera, till att alltid vara på topp. Hela världen förväntar sig att människor som Tim alltid ska prestera. Det ska gå fort, det ska gå smärtfritt, det ska bara rulla på. Dom ska inte ha några åsikter eller egna viljor. Dom ska skapa musik, turnera och tjäna pengar. Det finns liksom inget annat alternativ. Världen tillåter inget annat, och det är så jävla fel. Det är fel att människor ska känna sig tvingade till något, bara för att göra andra nöjda. Är det rätt att Tim, och alla andra i samma situation, ska behöva gå runt med ångest för att inte såra andra? Är det rätt att han anses vara självisk när han äntligen bestämmer sig för att ta hand om sig själv? Det var en mening ur hela dokumentären som fastnade. En enda mening som jag reagerade extra hårt på, och det var när hans gamla manager sitter och säger "Han förstår inte värdet av pengar. Han förstår inte hur hans beslut påverkar andra jättenegativt". Det är något till och med jag tar åt mig av, för om det finns något i mitt liv jag alltid står fast vid så är det att människor aldrig någonsin ska behöva göra något man inte trivs med. Man ska aldrig behöva känna sig tvingad till att välja en väg man inte är bekväm med, enbart för att andra tycker det, eller för att undvika att såra människor i sin närhet. Det är en värdelös jämförelse, men jag gick ut grundskolan med 280 poäng och majoriteten av människorna i mitt liv tyckte jag var dum i huvudet som valde att plugga estetik på gymnasiet. "Du som har så bra betyg, du kan ju bli naturvetare eller vad som helst!". Absolut, det kanske jag hade kunnat, men jag ville inte. Jag vägrade sätta mig i en skolbänk och genomlida något i tre år bara för att jag hade dom förutsättningarna. Bara för att andra tyckte det. Och det är just det jag menar - varför känner vi oss tvingade att pusha andra till deras bristningsgräns? Varför kan vi inte acceptera att vissa personer inte är ämnade för en viss livsstil? Tim var uppenbarligen inte född till att stå på scen. Han tyckte inte om det. Och ingen borde ha tvingat honom till det. 
 
Aviciis låtar har gått varmt hela helgen. Det är en låt jag alltid kommer tillbaka till, och det är hans låt Without You. Från första stunden har jag alltid gillat den lite extra. Men istället för att känna den där glädjen och styrkan jag förut upplevde till hans musik känner jag mig just nu bara ledsen. Ledsen över att det behövde bli så här. Ledsen över att han hamnade i den här sitsen. I mina ögon är han ett musikaliskt geni, och vi borde ha fått äran att följa honom i många år framöver, vilken väg han än hade valt. Jag kan ärligt säga att jag aldrig riktigt förstått mig på DJs, men Avicii fick mig att öppna upp ögonen. Han fick mig att förstå att det han gjorde var helt jävla unikt. Och samtidigt som jag mest känner mig ledsen över att vi har förlorat en fantastisk, ung man så blir jag samtidigt lite glad över att se hur hela världen hyllar honom. Musik har alltid varit en stor del av mitt liv och jag älskar hur så många människor kan samlas och hitta gemenskap i musiken. Avicii skapade något helt magiskt, och aldrig någonsin kommer vi att glömma den blonda lilla grabben som hade så mycket mer att ge. Som avslut skulle jag bara vilja be om ursäkt, till Tim och alla andra som genomgår samma sak. Jag vill be om ursäkt för att mänskligheten inte hjälper er. För att mänskligheten inte stöttar. Jag vill säga förlåt för att vi som människor inte är bättre än så. Det känns så jävla vidrigt att vi, mänskligheten, sätter en sådan press på en enstaka människa att han inte vill längre. Det är så fel på så många plan. Det är bara så fel. 
 
Tack för att du förgyllde våra liv med din musik, Tim. Jag är ledsen att vi inte kunde återgälda dig ♥ 

En dag full av sorg och glädje

Jag vet inte om några av er såg mitt inlägg för ett tag sedan om min pappas kompis som gick bort i cancer. Alldeles för ung, alldeles för tidigt. Idag var det dags för begravning och jag hade lite ångest redan innan. Min överkänsliga hjärna sköter inte sådana här saker så värst bra och trots att han inte stod mig jättenära personligen visste jag att det skulle bli jobbigt. Han var ändå en människa som dykt upp med jämna mellanrum sedan jag föddes. Han var en person som alltid funnits där i bakgrunden och varje gång vi sågs blev jag lika fascinerad över hur glad och varm och trygg han var. Han var den typen av person som inte lämnar någon oberörd, och det fick jag bekräftat idag. Hur många människor som helst dök upp. Han var AIK:are långt in i benmärgen och så mycket folk som dök upp idag, det bevisar bara hur stor gemenskap sporten kan skapa. Det var helt fantastiskt och hela begravningen var otroligt vacker. Det var en stund fylld med så många känslor på en och samma gång. Det var oerhört tungt. Jag har inte varit på många begravningar i mitt liv, och idag sved det extra mycket med tanke på hur mycket han hade kvar att ge. Det var långt ifrån hans tur och sådant tar så hårt på mig. Det är liksom inte rättvist. När jag tänker på honom ser jag hans glada leende framför mig och varje gång hugger det till lite i hjärtat. Vi kanske inte stod varandra nära, men han lämnade ett avtryck efter sig. Tillräckligt mycket för att jag skulle sörja tillsammans med alla andra i kyrkan idag. Tillräckligt mycket för att det skulle rubba min stenhårda, kalla vägg där det faktiskt krävs en hel del för att bryta ner. Jag lider så mycket med alla andra också - jag sätter mig in i hans anhörigas situationer, jag lider med pappa och min gudfar som stod honom väldigt nära och hjärtat värker för deras skull. Jag vet hur förstörd jag blir när jag förlorat någon och den smärtan önskar jag inte någon.
 
Jag är så glad över att jag gick. För mig var det ändå en självklarhet. Han har förgyllt våra liv, om än så bara någon gång ibland under en fotbollsmatch då och då eller möjligtvis ett födelsedagsfirande eller två. För mig är det tillräckligt mycket för att vilja vara med och ta farväl, och säga tack. Han förtjänar det. Jag trodde faktiskt inte jag skulle reagera så starkt som jag gjorde. Jag trodde att jag skulle klara mig igenom det hela utan att bli ledsen, men det gick såklart inte. Och resten av dagen har jag pendlat mellan halvt hysteri och utmattning. En begravning framkallar så många konstiga känslor på en och samma gång och det blir för mycket för min hjärna att hantera. Men under all sorg och förtvivlan jag känt idag känner jag mig samtidigt glad. Glad över att jag var där. Glad över att det var så många människor som dök upp. Glad över att han fick ett sådant vackert avslut. Glad över att han faktiskt nu slipper lida. Vila i frid, älskade Anders. Tack för att du var en sådan fin människa. Tack för att du gjorde den här världen till en bättre plats.
 
 
Från begravning och sorg var det bara att försöka skaka av sig allting och gå vidare. Jag hade såklart lyckats dubbelboka den här dagen - som jag ofta lyckas med. Jag var tvungen att skippa middagen efter begravningen vilket faktiskt känns himla tråkigt. Det hade varit fint att få vara med in i det sista. Men jag hade bokat in mig på en konsert tillsammans med Erica, och egentligen kanske det var lika bra. Då fick jag något annat att tänka på, och vi hade en himla mysig kväll. Jag mötte upp henne vid Jensens Böfhus där vi åt världens lyxigaste middag inklusive förrätt och efterrätt. Vi tyckte att vi var värta det ;) Det var faktiskt väldigt skönt att få komma iväg och göra någonting roligt. Efter att vi ätit klart åkte vi vidare till Fryshuset och tittade på Rise Against. Ett band jag egentligen inte kände till förrän Erica frågade om jag ville följa med, men jag har lyssnat på dom dom senaste veckorna. Trots att jag var helt slut i både kropp och huvud var det så roligt. Det har blivit många konserter under åren, men det är ju faktiskt då jag mår som allra bäst. Rise Against levererade med bravur och jag var mäkta imponerad. Det är alltid kul att se ett band som faktiskt kan uppträda live utan att det blir platt och tråkigt.
 
Så ja, en väldigt lång dag med många blandade känslor. Det må ha börjat tungt och tråkigt, men jag fick ett bra avslut tillsammans med Erica och det var precis det jag behövde. Nu ska jag stupa i säng, för imorgon väntar många timmars jobb. Jag hade inte haft något emot att typ sova hela dagen imorgon, bara för att försöka komma ikapp lite. Mitt stackars lilla huvud har gått på högvarv idag, haha.
 
/ • Personligt - Musik /

Konsertlivet

Vi kom hem från England förrförra tisdagen, men det betydde inte att det roliga var slut! Isabelle hängde på Erica upp till Uppsala och på torsdagskvällen mötte dom upp mig på jobbet. Vi irrade oss bort till en liten klubb-ish på Söder där den talangfulla James TW skulle spela. Jag och Erica såg honom som förband till Shawn Mendes tidigare i år och därför kändes det klockrent att vi skulle gå nu är han för första gången fick headlina här. Vi stod högst upp och längst bak, men det var en ganska liten lokal och vi såg hur bra som helst. Vi må fortfarande vara fangirls at heart, men den där hetsen med att vilja stå längst fram har tonat bort sedan länge. Nu är jag bara glad att jag får vara på plats och kan höra musiken, och så är det ett plus om vi får se något. Alla tre var väl ganska trötta och opeppade i början, men när han väl klev på scenen blev allting bättre. Han är så himla duktig och jag är sååå glad över att vi gick <3 
 
Sedan hängde Isabelle kvar här hos mig, för på lördagen var det dags för konsert nummer två. R5, ett amerikanskt band Isabelle har följt ett tag. Hon sa tidigare den veckan att hon skulle få mig insnöad på dom också, och hon lyckades. Hela fredagen satt vi som två töntar och tittade på videoklipp efter videoklipp, och när lördagen väl kom var jag så himla exalterad. Så där löjligt taggad, nästan. Jag blev nog lite kär. Och efter konserten kunde jag definitivt konstatera att jag var kär. Alla konserter är en unik upplevelse, men dom jag älskar allra mest är när bande hoppar runt på scenen och bara ustrålar sådan ren och skär lycka. I det ögonblicket mådde jag så bra, jag kände mig så lycklig. Och i slutändan är det ju det musik och konserter ska handla om - att man för några timmar ska få tänka på någonting annat. Att få släppa ångesten, alla måsten och allt det jobbiga som konstant cirkulerar runt i vardagen och bara få ha roligt. Och jag kan säga att dom lyckades, med bravur. Nu har jag fått upp ögonen för ett nytt band - vilket i och för sig bara är bra, med tanke på att alla mina favoritband bara splittras en efter en. Jag vet inte än om det är bra eller dåligt för mig - jag hade liksom lite kommit ur den livsstilen. Men det kanske är bra att jag får något att fokusera på igen. Jag återkommer när jag bestämt mig ;)
 
För mig finns det inget bättre än att gå på en konsert. Och något som toppar det ännu mer är att jag får göra det med mina tjejer. Det är så uppfriskande. En sådan befrielse. Eufori. Det laddar upp batterierna så att man orkar med resten av livet. Det här konsertlivet som jag alltid pratar om. Jag fullkomligt älskar det, och jag kan inte komma på någonting bättre att lägga ner min tid och pengar på. Att få lyssna på livemusik med mina bästa vänner är det absolut finaste jag har här i livet. Och jag är så, så tacksam för att jag gång på gång får möjligheten att göra det. Tack, livet.