En dag full av sorg och glädje

Jag vet inte om några av er såg mitt inlägg för ett tag sedan om min pappas kompis som gick bort i cancer. Alldeles för ung, alldeles för tidigt. Idag var det dags för begravning och jag hade lite ångest redan innan. Min överkänsliga hjärna sköter inte sådana här saker så värst bra och trots att han inte stod mig jättenära personligen visste jag att det skulle bli jobbigt. Han var ändå en människa som dykt upp med jämna mellanrum sedan jag föddes. Han var en person som alltid funnits där i bakgrunden och varje gång vi sågs blev jag lika fascinerad över hur glad och varm och trygg han var. Han var den typen av person som inte lämnar någon oberörd, och det fick jag bekräftat idag. Hur många människor som helst dök upp. Han var AIK:are långt in i benmärgen och så mycket folk som dök upp idag, det bevisar bara hur stor gemenskap sporten kan skapa. Det var helt fantastiskt och hela begravningen var otroligt vacker. Det var en stund fylld med så många känslor på en och samma gång. Det var oerhört tungt. Jag har inte varit på många begravningar i mitt liv, och idag sved det extra mycket med tanke på hur mycket han hade kvar att ge. Det var långt ifrån hans tur och sådant tar så hårt på mig. Det är liksom inte rättvist. När jag tänker på honom ser jag hans glada leende framför mig och varje gång hugger det till lite i hjärtat. Vi kanske inte stod varandra nära, men han lämnade ett avtryck efter sig. Tillräckligt mycket för att jag skulle sörja tillsammans med alla andra i kyrkan idag. Tillräckligt mycket för att det skulle rubba min stenhårda, kalla vägg där det faktiskt krävs en hel del för att bryta ner. Jag lider så mycket med alla andra också - jag sätter mig in i hans anhörigas situationer, jag lider med pappa och min gudfar som stod honom väldigt nära och hjärtat värker för deras skull. Jag vet hur förstörd jag blir när jag förlorat någon och den smärtan önskar jag inte någon.
 
Jag är så glad över att jag gick. För mig var det ändå en självklarhet. Han har förgyllt våra liv, om än så bara någon gång ibland under en fotbollsmatch då och då eller möjligtvis ett födelsedagsfirande eller två. För mig är det tillräckligt mycket för att vilja vara med och ta farväl, och säga tack. Han förtjänar det. Jag trodde faktiskt inte jag skulle reagera så starkt som jag gjorde. Jag trodde att jag skulle klara mig igenom det hela utan att bli ledsen, men det gick såklart inte. Och resten av dagen har jag pendlat mellan halvt hysteri och utmattning. En begravning framkallar så många konstiga känslor på en och samma gång och det blir för mycket för min hjärna att hantera. Men under all sorg och förtvivlan jag känt idag känner jag mig samtidigt glad. Glad över att jag var där. Glad över att det var så många människor som dök upp. Glad över att han fick ett sådant vackert avslut. Glad över att han faktiskt nu slipper lida. Vila i frid, älskade Anders. Tack för att du var en sådan fin människa. Tack för att du gjorde den här världen till en bättre plats.
 
 
Från begravning och sorg var det bara att försöka skaka av sig allting och gå vidare. Jag hade såklart lyckats dubbelboka den här dagen - som jag ofta lyckas med. Jag var tvungen att skippa middagen efter begravningen vilket faktiskt känns himla tråkigt. Det hade varit fint att få vara med in i det sista. Men jag hade bokat in mig på en konsert tillsammans med Erica, och egentligen kanske det var lika bra. Då fick jag något annat att tänka på, och vi hade en himla mysig kväll. Jag mötte upp henne vid Jensens Böfhus där vi åt världens lyxigaste middag inklusive förrätt och efterrätt. Vi tyckte att vi var värta det ;) Det var faktiskt väldigt skönt att få komma iväg och göra någonting roligt. Efter att vi ätit klart åkte vi vidare till Fryshuset och tittade på Rise Against. Ett band jag egentligen inte kände till förrän Erica frågade om jag ville följa med, men jag har lyssnat på dom dom senaste veckorna. Trots att jag var helt slut i både kropp och huvud var det så roligt. Det har blivit många konserter under åren, men det är ju faktiskt då jag mår som allra bäst. Rise Against levererade med bravur och jag var mäkta imponerad. Det är alltid kul att se ett band som faktiskt kan uppträda live utan att det blir platt och tråkigt.
 
Så ja, en väldigt lång dag med många blandade känslor. Det må ha börjat tungt och tråkigt, men jag fick ett bra avslut tillsammans med Erica och det var precis det jag behövde. Nu ska jag stupa i säng, för imorgon väntar många timmars jobb. Jag hade inte haft något emot att typ sova hela dagen imorgon, bara för att försöka komma ikapp lite. Mitt stackars lilla huvud har gått på högvarv idag, haha.
 
2

Konsertlivet

Vi kom hem från England förrförra tisdagen, men det betydde inte att det roliga var slut! Isabelle hängde på Erica upp till Uppsala och på torsdagskvällen mötte dom upp mig på jobbet. Vi irrade oss bort till en liten klubb-ish på Söder där den talangfulla James TW skulle spela. Jag och Erica såg honom som förband till Shawn Mendes tidigare i år och därför kändes det klockrent att vi skulle gå nu är han för första gången fick headlina här. Vi stod högst upp och längst bak, men det var en ganska liten lokal och vi såg hur bra som helst. Vi må fortfarande vara fangirls at heart, men den där hetsen med att vilja stå längst fram har tonat bort sedan länge. Nu är jag bara glad att jag får vara på plats och kan höra musiken, och så är det ett plus om vi får se något. Alla tre var väl ganska trötta och opeppade i början, men när han väl klev på scenen blev allting bättre. Han är så himla duktig och jag är sååå glad över att vi gick <3 
 
Sedan hängde Isabelle kvar här hos mig, för på lördagen var det dags för konsert nummer två. R5, ett amerikanskt band Isabelle har följt ett tag. Hon sa tidigare den veckan att hon skulle få mig insnöad på dom också, och hon lyckades. Hela fredagen satt vi som två töntar och tittade på videoklipp efter videoklipp, och när lördagen väl kom var jag så himla exalterad. Så där löjligt taggad, nästan. Jag blev nog lite kär. Och efter konserten kunde jag definitivt konstatera att jag var kär. Alla konserter är en unik upplevelse, men dom jag älskar allra mest är när bande hoppar runt på scenen och bara ustrålar sådan ren och skär lycka. I det ögonblicket mådde jag så bra, jag kände mig så lycklig. Och i slutändan är det ju det musik och konserter ska handla om - att man för några timmar ska få tänka på någonting annat. Att få släppa ångesten, alla måsten och allt det jobbiga som konstant cirkulerar runt i vardagen och bara få ha roligt. Och jag kan säga att dom lyckades, med bravur. Nu har jag fått upp ögonen för ett nytt band - vilket i och för sig bara är bra, med tanke på att alla mina favoritband bara splittras en efter en. Jag vet inte än om det är bra eller dåligt för mig - jag hade liksom lite kommit ur den livsstilen. Men det kanske är bra att jag får något att fokusera på igen. Jag återkommer när jag bestämt mig ;)
 
För mig finns det inget bättre än att gå på en konsert. Och något som toppar det ännu mer är att jag får göra det med mina tjejer. Det är så uppfriskande. En sådan befrielse. Eufori. Det laddar upp batterierna så att man orkar med resten av livet. Det här konsertlivet som jag alltid pratar om. Jag fullkomligt älskar det, och jag kan inte komma på någonting bättre att lägga ner min tid och pengar på. Att få lyssna på livemusik med mina bästa vänner är det absolut finaste jag har här i livet. Och jag är så, så tacksam för att jag gång på gång får möjligheten att göra det. Tack, livet. 
 
1

Sheffield - Southend - London

Vi var ju i England för någon vecka sedan, jag och mina fina vänner. Vi provade på någonting nytt den här gången och åkte på fredag kvällen ner till Skavsta för att sova på flygplatsens hotell. Vanlitvis brukar vi åka hemifrån mig typ klockan två på natten, för att hinna med halv 7 flyget på morgonen. Och oj vad skönt det var, vill jag lova. Vi fick faktiskt sova helt okej den natten i och med att vi redan var på plats. Negativt var att det klättrade myror i taket när jag skulle sova, det positiva var att vi fick oss i alla fall en ordentlig frukost istället för att slänga i sig en kexchoklad och en torr macka från pressbyrån.
 
Jag skrev ju ett inlägg för inte så länge sedan, om alla våra resor till England, om hur mycket vi flänger fram och tillbaka. Den här gången var väl inte annorlunda egentligen ;) Flygresan gick smidigt - som vanligt somnade jag så fort vi lyft och vaknade inte förrän det var dags att landa igen. Vid sådana här tillfällen är jag så tacksam för att jag har lätt att somna. Att flyga till London är inte längre jobbigt - jag ser det bara som två timmars extra sömn. Med lite extra stelhet i nacken på köpet, vill säga. Vi tog busse in till London som bara den tog nästan två timmar. Därefter kastade vi i oss lite mat på Victoria innan vi skyndade bort till buss nummer två - en fyra timmars resa till Sheffield. Dom första två timmarna gick ganska bra, vi var glada och uppspelta och pratade nonstop. Resterande två (typ två och en halv, eftersom vi fastnade i köer...) var inte alls lika roliga. Men vi är vana, man vet att det bara är att bita ihop och stå ut. Och vi vet att det alltid är värt det i slutändan, även fast det känns surt just då. Anledningen till vår lilla Sheffield-visit var en musikal. Och inte vilken musikal som helst, utan Grease! Jag har aldrig varit på en riktig musikal tidigare, och jag har aldrig egentligen varit ett stort fan av Grease. Men ena medlemmen från vårt förra favoritband, som inte ens existerar längre, spelade huvudrollen, så det var självklart att vi skulle åka. Vi bokade biljetterna för länge sedan, men det slog mig inte förrän på bussen att vi faktiskt skulle få se honom igen. Det här var min absoluta favorit, (min fangirl-period får vi ta i ett annat inlägg ;)), och jag hade inte fått se honom på tre år. När vi väl satt där på teatern och han klev ut på scenen, hans ljuva stämma fyllde rummet, kan det hända att jag tappade greppet lite och fällde en tår eller två. Ingen kan förstå vad den här människan har betytt för mig under åren, och jag täker inte ens försöka förklara. Det var bara så sjukt att han plötsligt stod där igen efter sådan lång tid. Musikalen var galet bra och vi hade en väldigt kort, men underbar tid i Sheffield.
 
Haha, alltså... Den här bilden är så hemsk. Men jag skrattar varje gång jag ser den. Den är så oss
 
Morgonen efter hoppade vi på bussen som skulle ta oss tillbaka till London. Ytterligare fyra timmar, hurraaaaa. Vi sov oss igenom mesta delen av resan då alla fyra var så extremt trötta på att åka buss. Fram kom vi tillslut, efter vad som kändes som en evighet, och vi checkade in på hotellet. Vi tillät oss själva att ta det lugnt ett tag, innan vi som vanligt fick stressa oss i ordning för att hinna med stopp nummer två på denna resa. Vi sjabblade till det helt, missbedömde tiden och avstånd och plats för avgången. Det hela slutade med att vi fick kasta i oss middag och sedan springa som bara den för att hinna med tåget. Southend on Sea, som låg ungefär en timme från London. Okej. Vad gjorde vi här då?
 
Jodå, det var dags för ytterligare en show. Den här gången en dansshow med 50-tals tema! Verkligen inte vår grej egentligen, men det råkade liksom bara bli så att det matchade så himla bra. En annan medlem ur samma band jag nämnde tidigare hade en av huvudrollerna i den här showen. Vi bokade det här mycket senare - faktum var att vi först inte ens visste om att han skulle vara med. Sedan insåg vi att det bara låg en timma bort från London och att det var dagen efter Sheffield - och då kunde vi inte låta bli. Kunde det bli bättre liksom? Och himla glad är jag över att vi sprang och hann med tåget vi gjorde, för i och med det lyckades vi springa på min lilla favvomänniska innan showen. Lilla Tom, som vi sett kvällen innan i Sheffield. Han hade typ liksom lovat mig en kram, och när vi lyckades missa honom i Sheffield blev jag lite småsur. Men jag fick min kram tillslut och allt var frid och fröjd. Showen lämnade mig glatt överraskad - femtiotalsmusik är verkligen inte min grej och jag har aldrig varit intresserad av dans, men oj så bra dom var! Det var så häftigt att se, alla var så himla duktiga och jag tror vi alla fyra blev lite chockade över att Jay faktiskt kunde dansa. Hela det bandet spenderade fem år med att envist påpeka att dom inte kunde dansa. Sedan går han och vinner englands version av let's dance och sedan får han en av huvudrollerna i en dansshow. Det var annorlunda, men häftigt. Efteråt fick vi chansen att krama lite på honom innan vi bokstavligen rusade för att hinna med sista tåget tillbaka till London.
 
 
Det tog lång tid innan jag kunde somna den kvällen, men jag var så uppe i varv och så lycklig att vi både fått se och krama båda två. Som sagt, mitt gamla fangirl-hjärta vaknade till lite. Det var så mysigt. Hela måndagen spenderade vi bara i London - en ovanligt lång tur inne på Primark efter att Emma fick sin telefon stulen. När vi väl betalat kånkade vi iväg med våra stora papperspåsar till närmaste polisstation, vilket också var en upplevelse i sig. Jag har aldrig gått till en polisstation i Sverige i syfte att anmäla något, så varför inte göra det första gången i ett annat land? Det var lite drygt, det tog tid och allra jobbigast var ju att mobilen faktiskt var borta. Men vi försökte hålla humöret uppe ändå och om ett tag kommer vi garanterat bara att skratta åt det här. Vi lyckas alltid med något ;) 
 
Efter nästan två timmar fick vi äntligen gå och äta mat. Tisdagsförmiddagen bestod av ytterligare lite shopping innan flyget tog oss hem till kalla Sverige igen. En resa med både upp- och nedgångar, men som i slutändan ändå bara kan summeras som underbar. Som alla våra resor. Det finns absolut ingenting bättre än att få komma ut och resa med dessa tre tjejer. Jag är aldrig lyckligare än när jag får uppleva dessa galna saker tillsammans med dom, och varje dag jag får spendera tillsammans med dom tackar jag dom högre makterna för att vi lyckades hitta varandra. Helt orimligt egentligen. En kommer från Stockholm, en från Uppsala, en från Linköping och en från Kalmar. Och ändå har ingenting känts mer rätt. En udda blandning av fyra idioter. Och jag älskar det. Tusen tack för att ni finns <3
 
Röda dubbeldäckare på Oxford Street || Harry Potter-avdelning på Primark. KÄRLEK
2