London, we meet again

Förra helgen flög jag och mina kompisar över till London. Bara för en natt, men oj vad värt det var. Och så roligt vi hade. Det var faktiskt första gången alla fyra var samlade i London igen sedan 2015, då Erica tyvärr har haft fullt upp med plugget och inte haft möjlighet till att följa med dom senaste gångerna. Och absolut ingenting kan beskriva min fullständiga lycka över att alla fyra kunde följa med den här gången. Det var liksom pricken över i:et bara det. Ingenting får mig att må lika bra som när vi alla är samlade. Det är på riktigt det bästa jag vet.
 
Dagen började väldigt tidigt på lördagsmorgonen då alarmet ringde vid 02.30. Jag och Erica fick skjuts in till centralen av pappa där bussen ner till Skavsta gick ifrån, och väl nere på flygplatsen mötte vi upp Emma och Isabelle. Flyget lyfte runt halv sju vilket gjorde att vi var framme på Stansted ganska tidigt. Väl inne i London sökte vi upp ett Primark typ det första vi gjorde. Jag tror att vi alla hade hype:at Primark och det slutade med att vi gick runt där inne i över två timmar. Det är helt klart ett rekord. Okej att vi brukar kunna hänga där inne ett tag, men det här var nästan lite överdrivet länge ;) Sedan letade vi oss vidare till ett Pizza Hut och käkade lunch innan vi tog oss till hotellet. Där hängde vi ett tag tills det var dags för dagens höjdpunkt, och själva anledningen till vår London-vistelse. KonsertSurpriiiise, va? :D
 
 
Bandet heter Young Kato och vi har följt dom här sedan vi såg dom som förband hösten 2014. Vi såg dom inget mindre än 6 gånger på samma turné, faktiskt, hehe... Och efter det var vi ju helt fast. Dom tog oss med storm och jag har nu sett dom totalt 13 gånger, tror jag att vi kom fram till. Jag och Isabelle var och såg dom i oktober förra året, om någon minns det. Det är verkligen ett utav mina absoluta favoritband, och därför var den här resan ganska hjärtskärande. Tidigare i år fick vi veta att dom skulle splittras och därför hålla en sista avskedskonsert. Jag släppte precis allting och bestämde mig i samma minut - det fanns ingenting som skulle kunna hindra mig från att åka på det här. Aldrig någonsin. 
 
Man kan ju tycka att jag är van vid att ta farväl av favoritband - det  har väl hänt för många gånger nu egentligen. Men det blir aldrig lättare. Varje band har haft en sådan speciell plats i mitt hjärta, och det här var mycket värre än vad jag hade trott. Jag hade inte räknat med att bli så här ledsen, men ju närmare konserten vi kom desto sämre mådde jag. Och när vi väl stod där och vinkade av dom för sista gången så brast hjärtat i ytterligare tusen bitar. Jag har gått på väldigt många konserter under dom senaste åren, men aldrig någonsin har jag fått uppleva samma power och känsla och ren glädje som jag gör varke gång jag ser Young Kato. Det var det som fick mig att fastna från början - stämningen dom lyckades skapa från scenen. Även fast det aldrig varit jättemycket folk inne i lokalen var det ändå ren och skär magi. Dom hade verkligen något speciellt, och jag är uppriktigt ledsen över att dom väljer att lägga av. Men samtidigt har det varit en ära att få följa deras resa så här långt och jag kommer garanterat att bevaka varenda en, och innerst inne hoppas att jag får se dom någon gång igen, i framtiden.
 
Vi gick fram till sångaren i bandet, Tommy, efter konserten. Han sken upp lika mycket som tidigare gånger när han fick syn på oss. Aldrig har jag mött en mer ödmjuk och gullig person. Hans tacksamhet över att vi väljer att flyga från Sverige är vad som gör det värt det. Att åka över till England har aldrig varit någon stor sak för oss, vi har gjort det så pass många gånger nu, men han blir så glad varje gång. Så tacksam. Det var fantastiskt att få prata med honom en sista gång och säga hejdå ordentligt, och vi bjöd även på lite klassiskt svenskt godis. Det är lite av en standard, för vi måste ju visa upp vad vi har att erbjuda här i norden ;) Efter det hängde vi med bort på efterfest där jag, Emma och Isabelle stod i ett hörn i några timmar och skrattade åt alla andra innan vi återvände till hotellet för en efterlängtad sömn. Då hade vi alla varit uppe i ganska precis ett dygn och var lite lagom trötta, men jisses så roligt vi hade det. Vi har gjort många konstiga och galna resor för våra band, men det är alltid värt det. Jag har inte ångrat en enda sak, för allting har alltid lett till någonting helt fantastiskt. Nu fick vi ytterligare en resa att minnas och ett underbart avslut. Young Katos sista gig kan ha varit det bästa giget jag någonsin varit på. Vanligtvis är stämningen helt galen, men det här var något ännu mer speciellt. Det går verkligen inte att förklara hur lyrisk jag kände mig när jag stod där inne och skrek halsen av mig till alla låtar. Allting kändes så perfekt. Jag kan verkligen inte beskriva med ord hur mycket jag kommer att sakna det här bandet, och hur oerhört tacksam jag är för allt dom har gett oss under åren. Tack Young Kato, för allt. 
 

Han med gitarren

I torsdags var jag på konsert. En konsert jag har gått och längtat efter ända sedan vi köpte biljetterna, och verkligen längtat lite mer än vanligt. Eller ja, så säger man väl alltid egentligen, men jo, det här var något jag varit så taggad på att jag inte riktigt vetat vart jag skulle ta vägen.
 
Ed Sheeran. Jag har inte riktigt några ord för hur mycket jag känner för den där mannen. Jag såg honom live första gången när han var här i Sverige sist - var det tre år sedan, tror jag? Då gick jag därifrån och kände mig helt frälst. Och en aning chockad - hur kunde någon som gör något så enkelt vara så bra? Han står där med sin gitarr och sjunger några låtar, han måste väl förhäxa publiken på något sätt? Och känslan den här gången var lika mycket wow, och ännu mer än så. För sedan jag såg honom förra gången har han vuxit ännu mer i mina ögon, han är ännu bättre, jag har blivit ännu mer besatt. Ed Sheeran, vilken man. Är han mänsklig?
 
Att få dela den upplevelsen tillsammans med Erica och Isabelle gjorde det inte sämre. Vi hade sittplatser på etage två och inte världens bästa sikt på själva Ed, men bättre översikt över hela arenan. Det var dessutom skönt att ha sittplats - börjar vi bli gamla tro? ;) Vi satt där uppe och sjöng och dansade och jag fascinerades så mycket av atmosfären inne i Globen. Jag gick därifrån och kände mig frälst i år med, och allt jag ville var att spola tillbaka tiden och se hela konserten igen. Det jag älskar allra mest med Ed är just den där enkelheten. Han behöver inte ett band bakom honom, han behöver inga specialeffekter eller häftiga danssteg. Han behöver sin röst och sin gitarr, och det är det som gör det så. jäkla. bra! Jag är verkligen så lycklig över att ha fått se honom igen och jag kommer att ta första bästa chansen till att göra det igen. Jag hoppas bara att det inte dröjer tre år innan han kommer tillbaka hit. Tack Ed, tack för att du gör världen ett bättre ställe och tack för att du förgyller mitt liv med din musik.
 
 
I fredags åkte jag och Isabelle upp till Uppsala för att hänga med Erica. Vi har tittat på film, gått promenad, klappat på kossor och tittat på film. Och så tittade vi på lite film. Det brukar bli så, det blir väldigt mycket filmtittande där uppe ;) Och av någon anledning väldigt många Disneyfilmer. Jag har varit väldigt dålig på att kolla alla dom här nyare Disneyfilmerna, men vi betar av en efter en varje gång jag är där uppe.
 
Som vanligt så har det varit lika mysigt och avslappnande. Igår promenerade vi bort till en 4G-gård och träffade på både kaniner, kossor, får, getter, hästar och hönor. Ni kanske kommer ihåg att jag skrev tidigare i veckan att jag nog aldrig klappat en gris? Jag tror inte jag klappat en ko heller, i alla fall inte vad jag kommer ihåg. Det kanske har hänt när jag var liten, men det har jag inget minne av. Men nu har jag fått klappa en ko - och en kalv med dessutom, vilket blev ett litet plus i kanten.
 
- vill bara avsluta med att säga hej till min kompis Erica, som tyckte att jag skulle ha ett inlägg färdigt till henne att läsa på bussen till jobbet imorgon. Så Erica, det här är till dig. Nu hoppas jag att du är inne och läser ;) -
 
1

När känslorna är starkare än vad man trott

I lördags kom Emma och Erica hit. Vi spenderade hela lördagskvällen (och natten) med att flumma och larva oss, precis som vanligt och vi skrattade alldeles för mycket. Det resulterade i att vi var någorlunda trötta igår, men det stoppade inte oss. Vi åkte in till stan, käkade och sedan ställde vi oss i kön till Bastille. Som vi har väntat på den här dagen!
 
För att göra en lång historia kort så var det i november 2013 som hela vår resa började. Jag och Erica hade köpt biljetter till Bastille tidigare det året, och sedan frågade Emma om hon kunde gå med oss. Vi hade haft lite kontakt på twitter tidigare då vi alla tre var några av väldigt få svenska fans till vårt dåvarande favoritband, men vi hade aldrig träffats. Den kvällen var liksom startskottet på allting och därför var det så roligt att vi tre gick nu igen, också i november. Det var nästan precis tre år sedan!
 
Ni får stå ut med mobilbilder, det är det enda jag har!
 
Bastille är så himla bra, det går inte ens att beskriva. I tre år har vi väntat på att dom skulle komma tillbaka för en ordentlig konsert, och allt blev så mycket  bättre än vad jag någonsin hade kunnat önska. Vi fick asgrymma platser trots att vi inte köade mer än ett par timmar innan insläpp, och vi hade väl räknat med att hamna på den bakre halvan. Allting var jobbigt innan, det var varmt, fötterna värkte och det var alldeles för trångt - precis som inför varje konsert. Men så fort Bastille klev på så försvann allt negativt och hela rummet fylldes med glädje och kärlek. Jag var så lycklig.
 
Jag hade verkligen inte förstått hur mycket Bastille betyder för mig. För tre år sedan var det så att vi lite halvt spontant köpte biljetter, jag hade endast hört Pompeii och tyckte mest att det skulle bli en rolig grej. Pompeii var min favoritlåt under hela hösten 2013. Det var den hösten då min pappa fick sitt cancerbesked och gick på behandlingar och så vidare, och det var inte mycket som kunde hålla mitt humör uppe. Den hösten extrajobbade jag på mitt gamla jobb vid sidan om skolan (jag hade världens konstigaste schema och gick i skolan två dagar i veckan, haha...) och tur var det. Där träffade jag personen som hjälpte mig igenom hela det här helvetet (pappa mår dock bra idag), och varje dag så spelades Pompeii på radio och varje gång höjde vi volymen och släppte loss i bilen. Den låten kom att betyda så mycket och den symboliserade så mycket mer än bara musik för mig under den tiden. Just under dom få minutrarna varje dag så fick jag fokusera på någonting annat, jag tillät mig själv att vara glad och bara ha roligt tillsammans med kollegan och därför betyder Pompeii så mycket för mig idag. När jag då fick se Bastille senare samma höst så knyckte dom åt sig en plats i mitt hjärta och bosatte sig djupt där inne. Jag förstod det inte förrän igår kväll, då dom klev på scenen igen och hela mitt hjärta värkte av kärlek. Jag ser dagligen hur folk skriver till band hur dom "räddade deras liv", och riktigt på den nivån var det väl inte för mig, men dom fick mig att må bättre. Och det är guld värt. Det är väl någon slags kombination av dessa två saker som gjort att jag fastnat så mycket mer än vad jag trodde från början. Jag menar, utan Bastille hade vi kanske inte ens träffat Emma och då hade vi aldrig bildat vår lilla kompisgrupp och gjort alla dessa galna saker. Det är en läskig tanke.
 
Jag har skrivit det förut, men jag kan skriva det tusen gånger till. Det finns inget bättre än musik. Musik sammanför folk från alla olika håll och kanter. Jag hade aldrig träffat någon av mina bästa vänner om det inte hade varit för musik. Jag blir lika fascinerad varje gång jag tänker på det, hur fantastiskt det är att folk kan slås ihop och glömma alla bekymmer i världen för en kväll och bara fokusera på en och samma sak - musiken. Det är i mina ögon det finaste som finns. Igår var en dag jag kommer att bära med mig länge. Hela atmosfären och stämningen där inne var så underbar och Bastille levererade så in i bängen. Får ni någonsin en chans att se detta band live - gör det. Det är ren magi.