Min största kärlek

Förra onsdagen hade vi ju faktiskt besök av Mika ute i stallet. Vi träffas ju inte alls ofta längre med tanke på att hon bor över två timmar härifrån just nu, men vår facebookgrupp tillsammans med Jenny går varm så gott som varje dag. Och jag älskar det. Vi har hängt ihop så länge nu att dom två kommer alltid att finnas i mitt liv. Det är tråkigt att jag inte har Mika nära längre, men jag vet att hon inte kommer att försvinna. Nu kommer jag ju faktiskt få träffa henne tre veckor i rad - hon var ute hos mig förra veckan, den här veckan åke jag ner till henne och nästa vecka kommer hon hit igen. Och så mysigt det var i onsdags, trots att det blev ganska kort. Vi hade ju ombytta roller också - det är alltid jag som står bakom kameran och hon framför, men den här gången var det tvärtom. Jag ville ha några bilder på mig och min ponnyskrutt och den första bilden nedan blev min favorit. Den betyder så mycket för mig, för den är så vi. Det är lycka, frihet och kärlek.
 
Vi har ju hängt ihop i 11 år nu, han och jag. Det är helt sjukt när jag tänker efter. Elva år är en lång tid, kanske längre än vad många får, och det går inte en enda dag där jag inte är tacksam för den här varelsen. Jag uppskattar och älskar varenda minut vi får tillsammans. Det var väldigt länge sedan vi gjorde någonting i träningssyfte, eller något över huvud taget där syftet var att bli bättre på något. För faktum är att det ofta ser ut så här nu för tiden - en halsring på och sen sticker vi ut och myser i skogen. Jag har liksom lite tappat intresset för att träna och bli bättre, för att tävla och ta oss framåt. Jag är inte den personen som strävar efter något när det kommer till hästarna, mer än att mysa och ha roligt. Jag har tävlat och tränat hårt under en period, men det var inte riktigt jag. Jag älskar att följa med mina vänner på tävlingar och jag lever för deras framgångar, men när det kommer till mig själv sätter jag för hög press på mig själv och det blir inte bra. Det var en underbar och rolig tid jag hade, och då tillsammans med Mika, men jag trivs bättre med det här. Att istället få stärka vår relation och jobba på att ha rolig med varandra, jag och hästen. Det är väl det enda jag kan se som kan bli bättre - och redan nu är den fantastisk. Vi känner varandra utan och innan. Han är snäll som ett lam. Han har en egen vilja och kan vara envis ibland, men jag har lärt mig att älska det med honom istället för att se det som något negativt. Det var en tid där jag ville korrigera varenda litet snedsteg, varenda sak han gjorde fel. Jag kunde bli arg på honom för minsta lilla om han inte gjorde som jag sa. Diciplin och lydnad ville jag ha och även fast jag aldrig var elak mot honom med mening kan jag nu i efterhand inse att jag ofta överdrev lite. Allting behöver inte vara så perfekt, för faktum är att det vi har nu är alldeles perfekt. Jag vill inte ändra någonting. Jag vill inte ha diciplin, jag vill ha roligt. Och det betyder inte att jag tänker tillåta precis vad som helst, men jag känner mig mycket mer avslappnad sedan jag släppte alla dom tankarna. Jag känner att vi har vuxit och vi har roligare tillsammans. Han känner mig, han tycker om mig och han litar på mig. Det är det absolut finaste han kan ge mig. Och jag väljer att lita på honom, för det här är verkligen världens snällaste häst när man väl har vunnit hans hjärta. 
 
Foto: Mika Nilsson

Äventyr i Göteborg

Vi börjar bra vi, här nere i götet! Vi har vanligtvis lite svårt att planera saker och det slutar ofta med att vi bara driver runt och inte gör någonting. Men imorse kom vi iväg i bra tid och började med att gå på naturhistoriska museet, vilket faktiskt var superkul. Brukade älska att gå på naturhistoriska i Stockholm när jag var liten, jag som annars har lite svårt för många museum. Men det här är ju väldigt mycket bara djur och det är faktiskt alltid kul att se. Egentligen borde jag stanna upp och läsa om faktan också, men jag tröttnar lätt och ser alltid någonting längre fram som ser ännu roligare ut. Lite som ett barn kanske, haha. 

Efter det tog vi en liten promenad genom grönskan och hamnade i Bergianska trädgården. Det var lite för mycket fint för min hjärna att ta in, för alltså jäklar vad vackert det var. Jag sprang runt där med kameran i högsta hugg och kände mig som tolv år igen då jag alltid fotade allt jag kunde hitta. Blommor, blad, grenar - verkligen allt. Det var väldigt mysigt och jag är så genuint glad över att vara här med dessa tre. Vädret har varit acceptabelt idag - varmt, men molnigt. Igår fastnade vi i världens regnskur där vi tillslut sprang in på Co,op och köpte varsina regnponchos. Det var en ganska rolig syn, men vi höll oss torra i alla fall ;) 

(null)

(null)

Världens bästa gäng

 

Nu sitter vi i bilen på väg hem från Kalmar igen. Tiden har gått alldeles för fort, vilket den alltid gör när jag är tillsammans med dessa människor. Men nu känns det inte lika illa - för om två veckor åker vi till Göteborg tillsammans! Vi har träffats väldigt mycket redan i år, vilket vi inte är vana vid. Vi är ju utspridda över halva landet med mig i Stockholm, Erica i Uppsala, Emma i Linköping och Isabelle i Kalmar. Det är tråkigt, men samtidigt blir det ännu mer speciellt när vi får träffas. Aldrig någonsin tar jag dessa dagar för givet och jag är så jäkla tacksam för att jag har dessa människor i mitt liv. Hela dagen igår spenderade vi på Öland och kag har massor av bilder att visa er sen, men det blir inte lika bra att redigera bilder på surfplattan som det blir på datorn ;)
 
Vi hade det så jäkla roligt, trots att vi satt i bilen mestadels av tiden. Vi åkte ner till den sydligaste delen, stannade och plockade gls på vägen tillbaka och fortsatte sedan högst upp. Jag har aldrig besökt varken den sydligaste eller nordligaste delen tidigare, så det var kul att få se. Det finns ju verkligen ingenting jag tycker om mer än att få sitta i en bil och utforska nya platser man aldrig varit på. Och att få göra det tillsammans med dessa människor är ännu bättre. Vi sitter och skriker halsen av oss till gamla låtar så som Markoolio och Camp Rock samtidigt som åkrarna flyger förbi utanför fönstren. Ibland får man en glimt av vattnet och när jag får öppna bildörran och mötas av doften av hav och tång mår jag som allra bäst. Det går verkligen inte att beskriva den känslan.

 

(null)