Min största kärlek

Förra onsdagen hade vi ju faktiskt besök av Mika ute i stallet. Vi träffas ju inte alls ofta längre med tanke på att hon bor över två timmar härifrån just nu, men vår facebookgrupp tillsammans med Jenny går varm så gott som varje dag. Och jag älskar det. Vi har hängt ihop så länge nu att dom två kommer alltid att finnas i mitt liv. Det är tråkigt att jag inte har Mika nära längre, men jag vet att hon inte kommer att försvinna. Nu kommer jag ju faktiskt få träffa henne tre veckor i rad - hon var ute hos mig förra veckan, den här veckan åke jag ner till henne och nästa vecka kommer hon hit igen. Och så mysigt det var i onsdags, trots att det blev ganska kort. Vi hade ju ombytta roller också - det är alltid jag som står bakom kameran och hon framför, men den här gången var det tvärtom. Jag ville ha några bilder på mig och min ponnyskrutt och den första bilden nedan blev min favorit. Den betyder så mycket för mig, för den är så vi. Det är lycka, frihet och kärlek.
 
Vi har ju hängt ihop i 11 år nu, han och jag. Det är helt sjukt när jag tänker efter. Elva år är en lång tid, kanske längre än vad många får, och det går inte en enda dag där jag inte är tacksam för den här varelsen. Jag uppskattar och älskar varenda minut vi får tillsammans. Det var väldigt länge sedan vi gjorde någonting i träningssyfte, eller något över huvud taget där syftet var att bli bättre på något. För faktum är att det ofta ser ut så här nu för tiden - en halsring på och sen sticker vi ut och myser i skogen. Jag har liksom lite tappat intresset för att träna och bli bättre, för att tävla och ta oss framåt. Jag är inte den personen som strävar efter något när det kommer till hästarna, mer än att mysa och ha roligt. Jag har tävlat och tränat hårt under en period, men det var inte riktigt jag. Jag älskar att följa med mina vänner på tävlingar och jag lever för deras framgångar, men när det kommer till mig själv sätter jag för hög press på mig själv och det blir inte bra. Det var en underbar och rolig tid jag hade, och då tillsammans med Mika, men jag trivs bättre med det här. Att istället få stärka vår relation och jobba på att ha rolig med varandra, jag och hästen. Det är väl det enda jag kan se som kan bli bättre - och redan nu är den fantastisk. Vi känner varandra utan och innan. Han är snäll som ett lam. Han har en egen vilja och kan vara envis ibland, men jag har lärt mig att älska det med honom istället för att se det som något negativt. Det var en tid där jag ville korrigera varenda litet snedsteg, varenda sak han gjorde fel. Jag kunde bli arg på honom för minsta lilla om han inte gjorde som jag sa. Diciplin och lydnad ville jag ha och även fast jag aldrig var elak mot honom med mening kan jag nu i efterhand inse att jag ofta överdrev lite. Allting behöver inte vara så perfekt, för faktum är att det vi har nu är alldeles perfekt. Jag vill inte ändra någonting. Jag vill inte ha diciplin, jag vill ha roligt. Och det betyder inte att jag tänker tillåta precis vad som helst, men jag känner mig mycket mer avslappnad sedan jag släppte alla dom tankarna. Jag känner att vi har vuxit och vi har roligare tillsammans. Han känner mig, han tycker om mig och han litar på mig. Det är det absolut finaste han kan ge mig. Och jag väljer att lita på honom, för det här är verkligen världens snällaste häst när man väl har vunnit hans hjärta. 
 
Foto: Mika Nilsson

Explosiv start på vardagen

Hej på er! Fasiken vad tiden springer iväg. Det har gått en hel vecka sedan vi kom hem från Cypern och trots att det känns som en evighet sedan känns det samtidigt som att det var igår. Jag har inte haft mycket tid att sitta ner och reflektera över resan och ännu mindre har jag haft tid för att redigera bilder och fixa inlägg, för vardagen drog igång direkt i tisdags och sedan har det bara tuffat på. Det har varit långa arbetsdagar där vi några dagar varit kort om folk och det har lett till att jag stressar upp mig, men samtidigt var det roligt att komma tillbaka till jobbet. Jag har saknat mina kollegor - dom få som finns kvar nu när sommaren tagit slut - och jag känner mig tryggare än någonsin. I tisdags fick jag misann en trevlig överraskning från chefen - ett diplom för 'Bästa Kundservice'. Ett resultat av en försäljningskontroll, eller provköp som vi kallar det för, där jag tydligen fått full poäng. Jag har sett kollegor få det och drömt om att en vacker dag kanske jag också står där, men jag hade inte trott att det skulle ske så snart. Inte för att jag inte är trevlig mot kunderna, men för att jag fortfarande inte tror på mig själv till hundra procent. Att vara artig och trevlig är det enda jag är helt säker på att jag kan, och det är jag alltid oavsett vad, men jag är alltid osäker när jag trycker fram nästa kund. Kommer det en jobbig fråga nu? Något jag inte kan svara på? Jag kan aldrig vara säker. 
 
Och därför känns det som världens största ära att jag nu också får hänga uppe på väggen bredvid kollegor som jag ser upp till väldigt mycket, som i mina ögon är riktiga veteraner och som kan svara på allt. Det känns som ett bevis på att jag faktiskt kan mitt jobb. Jag har lärt mig mycket. Jag har blivit bra på vad jag gör. Och personligen är det också världens största seger - just för att det är jag. Ni som följt bloggen ett tag kanske har läst tidigare inlägg jag skrivit om mitt jobb och min stora osäkerhet som alltid ligger där strax under ytan. Den blir jag nog aldrig av med helt, men den här veckan har jag känt mig stabilare än någonsin. På något sätt tvivlar jag alltid på mig själv och om jag verkligen gör ett bra jobb, men i och med det här diplomet har jag bevis, svart på vitt, att jag inte är helt sämst. Det har gjort att självförtroendet stigit väldigt mycket bara dom här dagarna, och trots att jag jobbat långa dagar med mycket stress har det inte alls känts lika psykiskt jobbigt. Jag har varit trött i huvudet av alla intryck, långa timmar och högt kundflöde, men det har inte känts tungt på det sättet det tidigare har gjort. Jag har känt mig trygg och säker vilket har gjort att jag kunnat slappna av på ett helt annat sätt. Och det känns helt underbart. Jag kommer att fortsätta ha svackor, som alltid, men nu har jag alltid det här diplomet att falla tillbaka på. Om jag någonsin tvivlar på mig själv kan jag bara snegla upp på det och få se med egna ögon att jag faktiskt är duktig. Trots att jag inte är världens proffs på allting så vet jag oftast vad jag gör, och det känns tryggt att ha i bagaget. 
 
Så ja, det har varit en bra vecka. Vi är fortfarande flera personer kort vilket gör att vi är färre på plats vissa dagar än vad vi skulle behöva vara. Jag har behövt hoppa in tidigare och jobba längre dagar än planerat, men det har också känts ovanligt okej. Jag har inte riktigt hunnit landa efter Cypern, som jag skrev tidigare, och första veckan tillbaka efter en semester är alltid lite jobbig. Men det känns ändå lite roligt att vardagen är igång igen. Jag känner mig liksom redo för hösten nu. Jag är redo att allting ska börja återgå till det normala. Och efter att ha fått det här diplomet känner jag mig tryggare i mig själv än jag någonsin gjort tidigare när det kommer till mitt jobb, och det är fantastiskt. Jag kunde inte fått en bättre start på hösten och det gav mig en ordentlig egoboost jag definitivt kommer ha nytta av under resten av året. Just nu är livet roligt! 
 
 

Bästa två timmarna på hela året

Efter att vi sett Ed på Ullevi i Göteborg i tisdags hade jag inte tillgång till en dator och kunde skriva av mig ordentligt. Det fick bli ett snabbt inlägg via paddan och en trångt tangentbord, vilket inte inbjöd till en lång text där jag kastar ut mina känslor hej vilt. Men nu, nu sitter jag stadigt vid skrivbordet och har ytterligare en konsert i bagaget att gråta över. För faktum är att vi fick se Ed även i lördags, den här gången på Friends Arena i Stockholm. Jag har besökt den arenan många gånger på fotbollsmatcher, men aldrig på en konsert. Det var en helt annan känsla att stå där inne och titta högt upp på etage tre. Det var människor överallt. Jag upplevde Ullevi som häftigare och större, men Friends imponerade ändå och bjöd på mer magi än jag hade trott. Fast vad hade jag väntat mig egentligen? Det är Ed Sheeran vi pratar om. 
 
Som jag skrev efter Ullevi så har jag inte ofta svårt att skriva vad jag känner. Jag har aldrig haft lätt för att prata inför folk och att uttrycka mina känslor i ord har aldrig fungerat, men så fort jag får ett tangentbord eller penna och papper framför mig kan jag sitta och skriva i evigheter. Orden flödar och det är sällan problem med formuleringen, men ibland stöter även jag på problem. Ibland upplever jag någonsin som är så häftigt att jag inte vet hur jag ska förklara det.
 
 
Nu kommer jag typ att upprepa mig från instagram fast i en längre version, så ni som har läst det inlägget får helt enkelt bara stå ut. Efter det helvetesdygnet vi hade där tågresan från Göteborg till Stockholm tog hela sjutton timmar var jag helt slut i både kropp och huvudet. Ryggen värkte, huvudet dunkade och självkänslan efter att ha legat på ett golv i fyra timmar var inte på topp. Vi var inte på topp, helt enkelt. Isabelle följde med mig hem och vi sov länge in på lördagen för att göra upp för den förlorade sömnen på tåget. Det var segt att göra sig i ordning. Det var inte bara att jag var trött, utan jag kände mig uppriktigt förstörd. Som om någon hade trampat och hoppat på mig i flera  timmar. Ändå fanns det ingen tvekan om att jag skulle gå. Ingenting skulle kunna stoppa mig från att se Ed, men jag ska vara ärlig och säga att det var lite jobbigt att sätta sig på ett tåg igen och lämna tryggheten hemma. 
 
Men allt jag kände den dagen, all den där hopplösheten och tröttheten försvann så fort han klev upp på scenen och dom första tonerna av Castle on the hill fyllde arenan. Jag glömde bort allt annat. Jag levde mig in i nuet och kanske var det det där helvetesdygnet som fick mig att uppskatta den här kvällen ännu mer. Trots att ingenting hade gått vår väg dom senaste 36 timmarna kändes det plötsligt ändå värt det. Jag hade nog övervägt att göra om det, bara för att få se honom. Jag har absolut ingen aning om när Ed blev så stor för mig, men jag satt där i lördags och insåg att han hade gått från en i mängden till just då den absolut bästa människan jag kunde tänka mig. Av förklarliga skäl hade jag inte lika mycket energi till att stå upp och dansa och ha roligt, men det gav mig en chans att luta mig tillbaka och ta in allting. Jag kan tänka mig att Ed är en sådan person vars konsert alla kan uppskatta, även om man inte gillar musiken. Att se honom stå där med sin gitarr, så liten inför fullsatta arenor på över 40 000 människor, är en upplevelse i sig. Han levererar ren magi när hans klara röst fyller rummet och jag blir så berörd när han lägger stämmor på sig själv och bara är så självklart genialisk. Jag har haft många favoriter bland artister och band under dom senaste åren, men Ed är en av väldigt få jag uppriktigt avgudar. Han är så genuin och äkta och under två timmar lyckas han förmedla så mycket med så lite. Jag skrev på instagram att det inte är någon annan jag skulle kunna tänka mig göra om en 17 timmars tågresa för, och det är verkligen det finaste betyg han kan få. Att få se honom två gånger på en vecka är mer än vad jag någonsin hade kunnat hoppas på. Vi köpte biljetter för länge sedan och jag brukar alltid vara taggad och längta efter en konsert, men ingenting går upp emot hur mycket jag har längtat efter det här. Så trots förseningar på vägen till Göteborg och en helvetesresa hem från Göteborg har det varit värt varenda sekund. Jag är så fruktansvärt uppslukad av den här rödhåriga britten just nu att jag inte vet hur jag någonsin ska kunna komma över det här. Allt jag vill är att få uppleva en Ed Sheeran konsert varje kväll i resten av mitt liv. Tack, Ed, för att du är du och för att du skänker så mycket glädje och kärlek på dina konserter. Finns ingen bättre än du ♥