Ett nytt kapitel

För snart ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om att jag hade slutat på mitt dåvarande jobb. Jag skulle vila upp mig under sommaren, var tanken. Sommarlov på obestämd tid, det var en fras jag använde flitigt under den tiden. Jag hade inga som helst planer på livet och jag visste inte alls vad jag ville göra. Allt jag visste var att det var nog. Jag behövde en paus. Jag behövde vila upp mig och få tänka i lugn och ro. Så den sista maj jobbade jag min sista dag på mitt dåvarande trädgårdsjobb och under hela sommaren njöt jag så där otroligt mycket av att få vara fri. Inga måsten, inga tvång. Absolut ingenting. Och oj vad jag behövde det.
 
Hösten kom och jag kände mig fortfarande inte klar. Jag var inte riktigt redo. Det var någonting som hindrade mig från att gå vidare, att ta tag i livet och söka sig till nya saker. Hösten passerade även den, och trots att jag började söka runt på arbeten redan under dom här månaderna hände det inte så mycket. Jag visste inte vad jag ville jobba med, och alltid var det något som kom i vägen som gjorde att jag skjöt upp det. Nästa månad, tänkte jag hela tiden. Sen blev det efter jul. Efter nyår. Ni vet, när man bara skjuter upp något hela tiden för att det är jobbigt att ta tag i det. Det nya året kom och energin fanns fortfarande inte där. Och då gjorde jag så som jag alltid gör - jag tänker på det ännu mer och gräver ner mig ännu djupare. Ångesten växte sig större för att jag visste att jag verkligen borde hitta ett nytt jobb, men jag gjorde det till en sådan stor grej att det egentligen blev för stort. Jag orkade inte. Det var så mycket som kändes lockande, men hela processen med att skicka iväg en ansökan blev för stor. Allting gick bara i en enda ond cirkel och jag kunde inte hitta vägen ut. Ångest på ångest liksom. Jag var nära på att gå tillbaka till jobbet jag var på förra sommaren, och där jag varit ända sedan gymnasiet. Men på grund av olika anledningar jag inte tänker dra upp här nu så sket det sig fullständigt. Och det gjorde bara saken värre.
 
Men sen kom det en dag då jag bara blev så otroligt trött på att gå hemma och göra ingenting. Jag slutade på jobbet förra sommaren för att jag kände att jag ville ha någonting nytt, jag ville ha lite andrum, jag ville "skaffa mig ett liv", typ... Och visserligen fungerade det ett tag, men nu hade jag samma känsla igen. Jag ville att någonting skulle hända. Jag var tvungen att göra någonting för att bryta det här mönstret jag befann mig i. Så med lite push och hjälp av mina kompisar med att skriva ihop ett ordentligt CV och personliga brev skickade jag ut ett gäng jobbansökningar. Och jag kände hur jag sökte mig till saker som egentligen var helt olikt mig. Min arbetslivserfarenhet är visserligen inte jättestor - det jag har gjort är att gå och rensa ogräs och klippa gräs i några år. Nu var det något som verkligen fått mig intresserad på butiksarbete. Och förutsättningarna för butiksarbete är verkligen något som går lite emot mig som person egentligen. Jag har aldrig varit en jätte utåtriktad person, jag gillar att hålla mig i bakgrunden och har under min uppväxt varit bedrövligt blyg. Men ändå kände jag att jag ville prova på, och det kändes som att jag ändå skulle klara av det hur bra som helst. Jag kan ha lite svårt att lära känna folk, men just det där korta mötet med en kund i butik är en helt annan sak. Det kändes inte alls som någonting läskigt. Det kändes snarare spännande och roligt, och perfekt för mig som verkligen ville prova på något helt annat. Så jag skickade ut lite ansökningar och plötsligt hade jag fått en arbetsintervju. På inget mindre än Kjell & Company.
 
 
Det var mitt livs första riktiga arbetsintervju. Jag var verkligen såååå nervös och jag var på väg att ställa in flera gånger. Jag var helt säker på att allting skulle gå åt pipsvängen och att jag aldrig skulle klara av det. Min hjärna jobbar på högvarv, som vanligt. Jag tänker och analyserar alldeles för mycket. Men jag åkte dit och fick träffa på två väldigt trevliga killar och allting gick mycket bättre än vad jag hade trott. Väldigt avslappnat och trevligt möte, och inte lika skräckinjagande som jag hade målat upp i huvudet. Någon vecka efter det fick jag ett samtal från en butikschef som ville träffa mig, så jag åkte in och mötte honom och gick därifrån någon timme senare med ett jobb. Det kändes helt sjukt. Jag hade verkligen inte haft några förhoppningar alls, och ändå gick allting vägen. Ett jobb, äntligen!
 
Jag är nu inne på min tredje arbetsvecka och det är anledningen till varför bloggen har stått lite tyst den senaste tiden. Dels för att jag jobbat långa pass och dels för att det har varit så mycket ny information att ta in. Det har helt enkelt gjort att jag har varit helt slut när jag kommit hem, och typ spenderat mina lediga dagar med att sova, haha... Allting har gått väldigt mycket upp och ner och även fast det oftast varit väldigt roligt har det också varit jobbigt, läskigt och allmänt påfrestande. Jag har aldrig jobbat i butik tidigare och det är ju en rejäl omställning från vad jag tidigare gjort. Jag ska lära mig kassasystemet och hur allting fungerar samtidigt som jag ska försöka få in hela vårt sortiment i huvudet. Det är inte det lättaste, och jag är inte det största teknikproffset där ute heller. Jag vet inte hur många gånger jag har tvivlat på om jag verkligen kommer att klara av det här, eller om jag bara ska gå och gömma mig under en sten ;) Men å andra sidan vet jag att jag fungerar så. Allting nytt och främmande påkallar alltid ångest, men samtidigt vet jag att allt det går över efter ett tag. Jag minns ju hur rädd och osäker jag var när jag började på trädgårdsjobbet, och hur självsäker och kunnig jag kände mig när jag slutade.
 
Sen känns det faktiskt lite som ett skämt, vilket gäng jag har hamnat med. Bra kollegor har för mig alltid varit a och o - fungerar man inte med kollegorna spelar det ingen roll vilket om du har ett asgrymt jobb. Och tvärtom så kan bra kollegor göra även det tråkigaste jobbet till världens bästa. Och ärligt talat så känns det som att jag har hamnat med det mest fantastiska gänget man kan tänka sig. Det har faktiskt varit lite häftigt att få uppleva hur snälla och välkomnande alla har varit, och hur hjälpsamma alla är. Jag kände mig bekväm redan från dag ett - vilket är ganska ovanligt för mig ändå - och alla är så himla stöttande. Så fort jag kör fast eller inte vet svaret på något så räddar dom upp mig varje gång. Alla flikar in med tips och lärdomar precis hela tiden, alla är där och hjälper till. Det gör att det går bättre och bättre för varje dag och framför allt att det känns bättre. Det är fortfarande mycket att lära sig, och ibland känns allting verkligen helt hopplöst och jag vill bara säga upp mig och gå tillbaka till att byta mina papperskorgar - det är i alla fall något jag är säker på. Men dom känslorna försvinner också efter ett tag, och dom blir färre och färre för varje dag. Det går stadigt framåt, och jag måste bara påminna mig själv om att jag faktiskt kommer att kunna allt det här i framtiden. Idag har jag haft en helt fantastiskt rolig dag - jag kände mig mycket säkrare och lugnare i kassan och sedan har jag och en kollega försökt fixa om lite i butiken, men bara haft en sådan där dag då allting egentligen går fel. Bara sådana där småsaker som man rycker på axlarna åt och fixar till utan större svårigheter, men oj vad jag har skrattat. Det var liksom sak på sak och ingen av oss tänkte steget längre utan insåg alltid i efterhand att det hade funnits ett mycket lättare sätt att lösa saken på. Men sådana dagar behöver man också ha ibland, och vi hade i alla fall väldigt roligt åt det. Så idag har faktiskt allting känts mycket bättre, och även fast jag vet att det kommer fortsätta gå upp och ner en lång tid framöver så går saker ändå åt rätt håll. Jag är riktigt taggad på det här kapitlet och tror att det kommer att bli så himla bra! Hurra för nya starter!
3

Stockholm i mitt hjärta

Det har minst sagt varit några väldigt förvirrande och konstiga dygn sedan händelsen i fredags. Jag har haft svårt att koncentrera mig på så mycket annat och har hela tiden sökt mig till livesändningar och lusläst alla nyhetssidor. Jag ville inte ens tänka på något annat, jag ville vara så insatt jag bara kunde bli och ta reda på vad som händer. Jag vet inte varför egentligen, det finns ingenting jag kan göra. Men jag ville bara veta, jag ville vara delaktig.
 
Idag ångrar jag väldigt mycket att jag aldrig åkte in på manifestationen på Sergels Torg igår. Men jag och mamma satt och tittade på en av livesändningarna och då kändes det nästan som att vi var där. Jag tyckte det var ett helt fantastiskt initiativ och jag är uppriktigt chockad över hur mycket människor som var där. Jag såg så mycket filmer och bilder från olika vinkar, men trots det så går det nog inte att förstå hur packat det var om man inte var där. Det var så himla vackert och jag följde sociala medier på morgonen och såg hur blommorna flyttades från staketen till trappan på Sergels Torg. Jag satt med en klump i magen under hela manifestationen och när Nano klev upp på scenen och sjöng Hold On var det väldigt nära att jag tappade greppet. Jag tycker att det är en väldigt fin låt och just då kändes den så passande. "You gotta have the patience and believe you’re gonna make it, gotta hold on. I know you’re tired of surviving but you gotta keep on trying, gotta hold on". Det är ungefär så jag har känt hela helgen - en sådan uppgivenhet och hopplöshet inför vart världen är på väg. Men det är bara att bita ihop, blicka framåt och fortsätta kämpa. Det finns inget annat att göra. Samtidigt är jag så fruktansvärt stolt över hur många som tog sig in till stan igår. Såna här terrorattacker sker för att vi ska bli rädda, för att vi ska sluta lita på varandra och inte våga oss utanför dörrarna. Hur fantastiskt är det inte då att tiotusentals människor samlas på en och samma plats och visar att det inte finns något som kan knäcka oss?
 
 
Idag åkte jag in till stan, däremot. Jag har haft såna starka känslor av att bara vilja vara där, att vilja göra någonting. Jag kan verkligen inte förklara det, men jag misstänker att jag inte är den enda stockholmare som har känt så. Man kanske vill känna sig delaktig på något sätt? Jag ville också se att det fortfarande är mitt Stockholm, att det fortfarande är mina gator. Jag har aldrig varit rädd för att vistas inne i stan och jag tänker inte börja nu. Jag ville väl på något sätt bevisa för mig själv att jag kunde göra det. Stockholms stad är mitt hem och den plats jag älskar allra mest, jag har aldrig känt mig otrygg i något sammanhang utan det har alltid varit tvärtom. Stockholm har givit mig både lycka och trygghet under åren. Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på förra sommaren när vi var tusentals som sprang runt med våra mobiler på gatorna där inne och letade Pokémon. Det är så det ska vara och ingen ska få kunna ta det ifrån oss. Det här är vårt hem och det faktum att vi sluter upp och kämpar så starkt för att visa det gör mig rörd.
 
Jag var lite nervös när jag satt på tåget in till stan. Inte för att det skulle hända något, men för att få stå där och behöva se. Jag är väldigt känslosam och kan gå från okej till inte okej på en sekund. Jag visste inte hur jag skulle reagera, men det var någonting som bara drog mig dit. Jag kunde inte sitta hemma. Jag var tvungen att åka dit. Hela helgen har jag gått runt med den där känslan att jag vill göra någonting, jag vill hjälpa till. Jag vill bidra med något. Och jag ville göra det på plats. När jag kliver ut från tunnelbanestationen ut på Sergels Torg och möter den här synen av blommorna i trappan blir jag alldeles varm i kroppen. Det var fullt med människor överallt och vilket håll jag än tittade åt kom det dröser av människor som bar på rosor och blombuketter. Först stod jag bara och stirrade i vad kändes som en evighet och försökte smälta allting. Jag har sett hundratals bilder från platserna men det var en helt annan sak att stå där själv. Allting blev så mycket verkligare. Det var ett lugn som låg över hela torget. Folk pratade med låga röster och sa inte mer än nödvändigt. Här och var hördes det glada rop och skratt från små barn som i det ögonblicket visade oss att livet måste fortsätta. Det var en konstig men vacker känsla att stå där tillsammans med alla andra.
 
 
Jag samlade kraft och vek in på Drottninggatan. Det första jag såg var ytterligare en klunga med människor, och bakom dom gömde sig en polisbil. En polisbil så begravd under blommor, flaggor och andra fina meddelanden. Bredvid bilen stod det två poliser som tog emot gåvor och kramar utan avbrott. Då började jag nästan också gråta. Det är helt otroligt vilket jobb polisen och övrig räddningstjänst har utfört hela den här helgen. Polisen får mycket skit och har alltid fått och det är inte mer än rätt att dom ska tackas, men att det är i sån här stor utsträckning är för mig det finaste som finns. Jag såg många poliser på plats runtom stan idag och det gav mig ännu mer trygghet. Jag skulle vilja ställa mig högst upp på en byggnad mitt i stan och bara skrika ut världens längsta tacktal till alla all räddningstjänst. Våra poliser har arbetat nonstop sedan i fredags och det ska dom ha all eloge för, och det är så vackert att folk visar sin uppskattning. Så ett stort tack till er som tackar polisen. Utan deras snabba agerande och fantastiska arbete vet jag inte vad som hade hänt. Så från botten av mitt hjärta också, tack. Tack för att ni alltid tar hand om oss och för att ni alltid vill oss väl. Tack för att ni alltid springer mot faran när resten springer därifrån. Tack för att ni alltid riskerar era liv för att hålla vår stad och alla invånare säkra. Det finns ingenting som någon av oss säger som kan göra upp för det ni få stå ut med, men jag hoppas att ni vet hur mycket vi uppskattar er och er insats i den här hemska händelsen. Tack.
 
Jag brukar aldrig hänga inne i stan en vardagsförmiddag, men jag kan med säkerhet säga att det inte brukar vara så mycket folk en måndag klockan tolv. Jag rörde mig längre in på Drottninggatan och på vissa platser var det trängre än på en konsert. Det var mer packat än läktaren på ett Stockholmsderby. Det var folk precis överallt och det gick knappt att ta sig framåt, och ändå har jag aldrig känt mig tryggare. Där gick jag tillsammans med tusentals andra människor och sörjde det som hänt, men samtidigt som det fanns en nedstämdhet i luften var det så mycket kärlek. En sådan stor kraft som bara en sån här sak kan ta fram.12:00 stannade hela Drottninggatan upp i en tyst minut och jag har aldrig hört Stockholm så tyst förut. Alla stod blickstilla - ingen pratade, väldigt få rörde sig. Några sekunder in bröt solen igenom dom tunga regnmolnen och lyste ner på oss. Bara det var en sådan overklig sak, men fick mig att känna mig lite hoppfull. Om solen kämpar för att bryta sig ut, då kan vi också kämpa. Butikspersonal från bland annat Clas Ohlson klev ut på gatan för att vara med, och säkerligen annan personal också. Just i det ögonblicket kändes det så bra - så oerhört bra - att vara där just då. Jag kände mig lite lugnare, lite bättre till mods. Folk från olika länder med olika bakgrunder trängdes med varandra idag för att visa att vi inte tänker tillåta det här. Vi tänker inte vika oss, vi tänker inte bli rädda. Egentligen borde alla sitta inlåsta i sina hem, livrädda för att lämna tryggheten, men vi skapar oss en egen trygghet där det är som allra farligast. Vi borde kanske inte vistas i folkmassor, och ändå dräller det in tusentals till samma plats för att visa sitt stöd. Det, om något, är ett tecken på tillit och samhörighet.
 
Jag är så stolt. Jag är så glad. Mitt i det här hemska finner jag ändå lycka och kärlek över att människor är så fina. Som min kompis sa igår; "Aldrig igen kan någon säga att Stockholm är en kall stad". Stockholm har visat upp sin allra bästa sida, vi har stått hand i hand mot hatet som försöker förstöra oss. Jag hoppas och tror att vi kommer att ta oss ur det här ännu starkare, ännu närmare varandra än tidigare. För om det är någonting jag har lärt mig den här helgen är att ingen kan ta Stockholm ifrån oss.
 
4

Uppleva det i huvudet eller se det framför sig?

Jag har alltid varit en sådan person som älskar att läsa böcker. Redan när jag var liten och vi var iväg på semester brukade jag och mamma stanna till på olika loppisar och komma hem med massa hästböcker som jag slukade direkt. Intresset fortsatte och nu består 98% av mina böcker i bokhyllan av engelska böcker, vilket jag tycker är ännu roligare att läsa. Än idag kan jag läsa ut en bra bok på några timmar. Det kommer och går lite i perioder, ibland kan det gå flera månader utan att jag ens rör en bok och ibland kan jag inte sluta. Nu är jag inne i en period igen då jag ofta finner mig själv med en bok i handen.
 
Jag har också alltid varit en person som älskar att se på film. Det är inte ett lika stort åtagande som att läsa en bok, för nu behöver jag bara vika en timme eller två åt fantasivärlden i taget. Jag älskar att stänga ute omvärlden ett tag och bara fokusera på karaktärerna, jag älskar att ha allting framför mig. Det lämnar mindre åt fantasin, men det är så skönt ibland att bara få allting levererat. Det är helt underbart att få se karaktärerna springa omkring och vara alldeles på riktigt.
 
Sen har vi ju böckerna som blir film, där man får både och. Oftast är det som att få det bästa av två världar, om filmen speglar boken på ett bra sätt. Det har vi väl säkert alla varit med om - att en film blir en total besvikelse för att den var så olik boken. Men det finns dom där guldkornen, där allting bara passar in. Och det är den kombinationen jag gillar allra mest. Ingenting går upp emot att läsa en riktigt bra bok. Ingenting ger dig så mycket information och detaljer som texten på en vit sida. Inte ens en fyra timmars långfilm kan komma i närheten. Det är så mycket som uteblir när en bok blir till film, av förståeliga anledningar självklart, men det gör att du inte ser helheten lika bra. Det är alltid dom där småsakerna som ger dig en bättre förståelse som försvinner i en film. Det går bara inte att få med allting. Därför föredrar jag oftast att läsa böckerna, för att få ta in allting som är viktigt. Men samtidigt vill jag kunna se allting framför mig, jag vill kunna få all information på skärmen framför mig, svart på vitt, så att jag själv inte behöver tänka. Jag får en färdig bild av hur allting ska se ut.
 
 
Jag har verkligen tänkt på det här så mycket dom senaste dagarna. Som jag har nämnt tidigare så håller jag på att läsa om alla Harry Potter böcker, och det är en upplevelse i sig. Sexan och sjuan kommer jag ihåg väldigt tydligt då jag läste dom i högstadiet, men de tidigare böckerna minns jag knappt alls. Ettan och tvåan har jag väl läst någon mer gång i alla mina försök att ta mig igenom hela bokserien igen, men i övrigt är minnet suddigt. Och häromdagen läste jag ut den tredje delen i serien - en film jag har sett hundratals gånger men som fick en helt annan betydelse när jag fick med dom små detaljerna i text. Det var en sådan sjuk känsla - att någonting jag har sett så mycket helt plötsligt berörde mig på en mycket djupare nivå när jag läste boken. Jag stängde igen boken med tårar i ögonen och jag har aldrig gråtit till filmen. Jag la ifrån mig boken med tankar som virvlade runt i huvudet, saker jag aldrig reflekterat över när jag har sett det framför mig på skärmen.
 
Sen är det ju den andra ordningen - först läser jag boken, sedan ser jag filmen. Och även fast jag oftast föredrar att läsa boken så finns det vissa tillfällen då jag har kunnat gå ner på knä och tacka gudarna över att vi fick en filmatisering av en serie. The Hunger Games är ett exemplariskt exempel på ett sådant tillfälle. Jag fick första boken i julklapp året innan filmen skulle komma ut av min kusin som berättade hur fantastiskt fängslande den var. Jag slog upp första sidan i tron om att det skulle vara ytterligare en bra bok, men som man sedan lägger på hyllan och inte tänker mer på. Oj vad jag hade fel... Första boken läste jag nog ut under en dag eller två och åkte iväg och köpte dom andra två direkt. Under de kommande nätterna satt jag som fastklistrad i min säng med böckerna i handen och jag kunde inte sluta. Jag tappade totalt greppet om allting runt omkring mig, vardagen blev helt obetydlig och allting som betydde någonting var dessa karaktärer. Jag mådde så psykiskt dåligt när jag tog mig igenom den här trilogin, men samtidigt var det så gripande. Jag satt där med ångest klockan tre på natten för att jag hade läst klart, och sedan gick det flera dagar innan jag orkade plocka upp bok nummer två. Det är första gången jag har upplevt den känslan av att bli totalt besatt av en berättelse. När jag var klar med tredje och sista boken kändes det ett tag som att mitt liv hade tappat mening och eftersom jag inte alls var nöjd med slutet visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Eller jo, jag var nöjd med slutet, men det kändes så tomt. Det kändes som att dom sista sidorna inte hade någon betydelse, som att författaren hade tröttnat och bara kastat ihop ett avslut. Det fanns inga känslor. Och från den dagen väntade jag i åratal på att sista boken skulle bli film, så att jag skulle kunna få se det framför mig med mina egna ögon.
 
 
Och det blev bättre. Mycket, mycket bättre. När jag äntligen, fyra år senare, satt på biografen och fick se sista scenen kunde jag äntligen andas ut. Alltså oj, vad jag behövde det där. Där boken bara lämnade mig med en stor tomhet, fyllde filmen igen det och jag kunde äntligen lägga på locket och gå därifrån med en bra känsla. Jag behövde se karaktärerna framför mig, jag behövde se att allting faktiskt var bra. Och det är det jag menar med att böcker och filmer ofta kompletterar varandra, att det är en blandning av två världar som krävs för att känslan ska bli hel. Sedan finns det varianter där boken är helt fantastisk och filmen är värdelös, och tvärt om, men i många fall behöver jag båda delarna.
 
Jag vet att många kan välja mellan böcker och filmer, välja vad dom föredrar, men jag kan inte göra det på samma sätt. Även fast jag nästan alltid föredrar boken så är filmen grundläggande för helheten, i dom flesta fall. Det finns ingen bättre känsla än att förlora mig själv i en bok, men när jag fastnar för dom här karaktärerna och platserna finns det samtidigt ingentin bättre än att få se dom framför mig. När du läser en bok bygger du upp en bild av hur du tror att allting ser ut, medan på film så får du ser hur allting faktiskt ser ut. Jag kan inte ens beskriva känslan första gången jag fick se Katniss och Peeta på filmduken i biosalongen. Det var en absurd känsla, helt klart. Det var karaktärer jag hade följt hängivet igenom tre böcker, karaktärer jag hade blivit förälskad i, och att äntligen kunna få ett ordentligt ansikte till varje karaktär var för mig helt ovärderligt.
 
Ja där har ni hela min livshistoria, haha... Jag kan inte välja mellan böcker och filmer för båda delarna ger mig helt olika upplevelser. Jag är så glad att båda alternativen finns och jag är så glad över att allt fler böcker blir filmatiseringar idag. Men, en sak är viktigt - hur tydlig en film än är kommer du aldrig att få uppleva samma detaljrikedom som om du skulle läsa boken. Även om det är en positiv upplevelse, som Harry Potter var för mig, eller om det är en negativ upplevelse som Hunger Games, så rekommenderar jag alltid att läsa böckerna, alla dagar i veckan. Du missar så himla mycket om du inte gör det.
 
harry potter
1