/ • Personligt - På djupet /

Ett år av sorg

Idag var det ett år sedan terrorattentatet skedde på Drottninggatan. Ett år sedan vårt land vändes upp och ner och aldrig blev sig likt igen. Det känns så avlägset men ändå så bekant. Jag tänker väldigt ofta på det, eftersom jag så ofta befinner mig på Drottninggatan nu för tiden. Och det är för mig fortfarande så svårt att greppa. Jag följde alla livesändningar utan avbrott förra året. Jag såg bilder jag önskar att jag aldrig sett. Jag var så insatt, och ändå kunde jag inte greppa det ordentligt. Att det hemska man hört om i så många andra länder faktiskt hade drabbat mitt egna land. Min egna stad, dessutom. Det har gått ett helt år, men jag tycker det är fint att vi idag stannar upp och minns. Det här är en sådan sak som aldrig borde glömmas. Vi måste alltid komma ihåg den här känslan av svek och uppgivenhet alla kände vid den tidpunkten, för att det aldrig ska få ske igen. 
 
Jag började ju jobba på Hötorget bara en månad efter att lastbilen förstört så många liv. Varje dag gick jag en bit på Drottninggatan för att ta mig upp till min arbetsplats, och varje dag kände jag att jag omedvetet gick intryckt till husväggen. Det var inte så att jag var rädd för att det skulle hända igen, men ändå tog det ett bra tag innan jag vågade lämna tryggheten vid dom närliggande dörrarna. Igår gick jag mitt på den gatan och skrattade med en kompis, men det finns ändå där i bakhuvudet. Det kommer det nog alltid att göra. 
 
bilder från förra året
 
Lite då och då ramlar jag över mina egna bilder från när jag var inne ett par dagar efter. Jag minns fortfarande hur det kändes att stå där och blicka ut över trappan vid Sergels torg. Jag minns att tystnaden hängde i luften och det var inte många som pratade mer än nödvändigt, men det behövdes liksom inte. Vi stod där, hundratals människor, och bara tittade. Tittade på varandra, tittade på blommorna, tittade upp i himlen. Jag minns att jag fastnade mitt på Drottninggatan under en tyst minut och det är än idag bland det mäktigaste jag upplevt. Att få stå där, trängre än någon konsert jag varit på, och bara se hur hela Stockholm stannar upp. Slutar prata. Det var häftigt. 
 
Det är svårt att inte bli berörd av sånt här. Jag hade velat gå förbi Drottninggatan idag, men jag tar nog en sväng imorgon innan jobbet. Precis som jag kände förra året så känns det som att man vill vara delaktig. Det går inte riktigt att förklara den känslan, men jag tror inte jag är ensam i att känna så. Man vill vara med och uppleva den här starka kärleken igen. För det är det finaste jag någonsin sett. Den här värmen och kärleken som hela huvudstaden utstrålade för ett år sedan är helt obeskrivlig. Jag blev helt gråtfärdig när jag gick förbi en polisbil begravd under blommor och två poliser som konstant fick kramar av alla som gick förbi. Det är så tragiskt att sådant här ska få hända, men det är så vackert att se hur en hel stad sluter samman och säger nejVi tänker inte låta det här splittra oss. Älskade Stockholm, du bjuder på så mycket kärlek och gemenskap ♥ 
 

Idag var en bra dag

Stockholm har befunnit sig i ett konstant snöoväder hela veckan. Jag har varit överlycklig, trots att pendeltågen har bråkat. Det jag inte har varit glad över däremot har varit att behöva stå instängd i butiken hela veckan när snöflingorna irrat runt utanför dörren. Det här är bland det bästa jag vet - när snön ligger poröst på marken och kylan kryper neråt. Jag är ju lite av en vintermänniska, trots allt. Idag var första gången jag verkligen fick komma ut och njuta. Jag hängde hos mina kompisar och deras hästar idag och när jag och Mika kom till Runsten tog vi en promenad med Lallis runt området. Bara en sådan enkel sak som att få pulsa fram i djup snö kan göra mig så barnsligt lycklig, och oj vad jag behövde det här. Har känt mig så instängd hela veckan. Jag behöver den där friska luften. Jag behöver den där pausen från vardagslivet och bara få gå runt bland alla träd. Och extra bra idag var ju att jag för en gångs skull hade sällskap. 
 
Jag och Lalle förra helgen, hihi ♥ ↓
 
Jag är så beroende av dom här stunderna just nu. Även fast jag är en vintermänniska är jag lika mycket en sommarmänniska och jag saknar ljuset och inspirationen. Den här vintern har varit extra tung på grund av många personliga saker, och så fort det börjar kännas lite bättre igen så är det alltid något som vänder. Det väntar återigen förändringar på mitt jobb och jag blir så trött av tanken på att behöva bygga upp allt igen. Jag är en sådan person som har väldigt svårt att känna mig bekväm och avlsappnad med folk och det är en sådan lättnad när jag väl kommer till det stadiet där någon får mig att känna mig trygg, just för att det är så pass ovanligt. Sedan vet jag att det är fel av mig att länka den här tryggheten till specifika personer, för när dom försvinner ur mina dagliga rutiner hoppar jag ner på ruta ett igen. Och det tar på krafterna. 
 
Och i och med dom här förändringarna får jag tyvärr inte ledigt i påsk heller, då vi hade planerat att åka upp till fjällen. Det gör ont i hjärtat att veta att jag inte kommer att få sitta där i vår solgrop och njuta av tystnaden eller stå uppe på fjället och beundra utsikten. Jag hade till och med anmält mig till skoterkurs för att fixa skoterkortet innan det var dags. Det är en lyx jag verkligen inte tar för givet, och jag försökte att inte hoppas för mycket, men det var just det jag hade behövt nu. Att bara få en liten paus från vardagen, från storstadshetsen, från alla krav. Släppa känslan av att vara så jävla otillräcklig, vilket är precis vad jag känner just nu. Frustration över att inte kunna hjälpa människor i min närhet som mår dåligt. Att behöva stå bredvid och titta på. Samtidigt som en annan del av mig tar på sig alldeles för mycket ansvar över saker som också är utom min kontroll, och saker som jag inte ens borde behöva oroa mig för. Jag brukar vara väldigt bra på att hålla ihop det, men den här vintern har innehållit lite väl mycket. Det är inte så att jag är orolig över mig själv så, jag vet att allting ordnar sig tillslut. Men jag är bara så trött. Så orkeslös i både kropp och huvud. Det har bara varit lite för intensivt under en för kort period. 
 

Hejdå 2017

Jäkla alltså, vad mitt humör har pendlat den senaste veckan. Jag har ingen aning om vad som hände, men efter julhelgen gick jag in i någon slags bubbla där allting blev jobbigt. Jag inser nu att jag gömde mig väldigt mycket bakom hela den här julhetsen och vägrade att fokusera på något negativt. Jag var ju så himla lycklig - lyckligare än jag någonsin varit, tror jag. Allting var så där perfekt. Men så fort julen var över insåg jag att jag inte längre kunde skjuta på allt det här jobbiga som bara låg och väntade. Jag sa till mig själv i slutet på november att december skulle bli bra. Jag skulle ha roligt. Och det har jag verkligen haft, men priset för det var att jag får ta smällen nu. Nu går det inte längre att blunda och det är så mycket som händer runt omkring mig nu - det är förändringar på jobbet, förändringar i stallet och egentligen typ förändringar överallt. Jag har svårt med en förändring, men när det är flera saker samtidigt slutar min hjärna att fungera ett tag. Jag visste att jag skulle behöva ta tag i det här förr eller senare, men det var så skönt att alltid kunna skjuta på det ett tag till. Men samtidigt är jag tacksam för det. Jag fick december. Jag fick årets bästa månad att verkligen bli årets bästa månad. 
 
Nu känns det lite som att jag krockat med världes tjockaste betongvägg och energin är verkligen som bortblåst. Det känns lite som att allt som gjorde mig lycklig för en vecka sedan har antingen redan försvunnit eller är på väg att försvinna. Tryggheten försvinner på alla platser jag känt mig trygg och allting blir rörigt istället, och jag går bara runt och känner mig stressad och nojig inför vad som kommer. Den där betongväggen dök upp så plötsligt att jag inte ens hängde med. Jag vet att allt kommer ordna sig tillslut, för det gör det alltid, men alla vet ju hur lätt det är att fokusera på framtiden när man inte känner sig på topp. Så nu tänker jag faktiskt stämpla ut från det mesta och åka ner till Kalmar. Där väntar ett nyårsfirande med mina tre bästa kompisar och det är precis det jag behöver just nu. Är det inte helt fantastiskt att jag fick börja 2017 med dom, och nu får jag avsluta året med dom också? En dos av barnsliga skratt med dom är den bästa medicinen för allt.
 
Gott nytt år på er, jag hoppas verkligen att ni får ett fantastiskt slut på året och så hörs vi nästa år - nya tag! ♥