/ • Personligt - På djupet /

Hitta tillbaka till sig själv

Jag tror att alla upplever det någon gång, det här med att tappa bort sig själv. Den senaste tiden har varit tung. Egentligen började det redan i julas och så har det sakta men säkert trappats upp, tills nu. Egentligen finns det ingen "tills...", för att det pågår fortfarande. Jag har haft tuffa episoder tidigare i mitt liv där allt har känts jobbigt, men det här är annorlunda. Jag har varit stressad på ett helt annat sätt och jag kan inte riktigt ta på den känslan jag har haft över mig dom senaste månaderna. Det är en känsla av att så mycket är fel men samtidigt vet jag inte hur jag ska bära mig åt för att det ska kännas rätt igen. Jag upplever allt som lite jobbigare än vanligt och småsaker som jag vanligtvis bara kan skaka av fastnar nu istället och drar ner mig lite till. Det är verkligen svårt att förklara, men jag kan bara föreställa mig att alla hamnar här förr eller senare. Vissa fler gånger, andra färre, kanske.
 
Det går upp och ner, det gör det verkligen. Det är inte alltid jobbigt, men när det väl är det är det tyngre än vanligt. Jag försöker undvika stressiga situationer och även fast jag den senaste veckan känt mig ganska avslappnad är jag ändå känsligare. Jag har, så länge jag kan minnas, alltid behövt vara stark. Jag har valt att vara stark. Alla har vi vårt bagage och jag tvingades växa upp lite för tidigt än många andra och därför har jag lärt att ta hand om mig själv. Jag är inte van vid att känna mig svag. Jag är inte van vid känslan av att inte längre ha kontroll, och det är lite skrämmande att plötsligt vara i den situationen. Jag är inte heller van vid att lätta på hjärtat och det gör att jag stänger allting inne, även fast jag vet att jag har människor runt omkring mig som kan hjälpa mig. Jag har alltid varit stark ensam och mitt huvud har under åren fått plats med väldigt många tankar, men ibland blir bägaren full. Det är som att jag inte riktigt känner igen mig själv längre. Jag känner inte igen tröttheten och uppgivenheten - det är på en helt annan nivå, och vardagliga sysslor känns som ett tvång. Att städa rummet har gått från att bara vara tråkigt till att vara en omöjlighet. Att frivilligt gå ut med kameran i skogen har inte hänt på evigheter, för då måste jag ha tillräckligt mycket ork. Och energin finns inte där just nu. Det är därför bloggen har fått lida, och jag mår dåligt över att jag låter den förfalla. Bloggen är min flykt, det är hit jag vänder mig när jag vill prata av mig om både bra och tråkiga saker. Men jag hittar inte inspirationen. Jag har bilder som ligger och väntar på att publiceras, men ändå så klarar jag inte av att skriva några ord. Jag öppnar upp ett tomt dokument och stirrar på det i några minuter innan jag ångrar mig och stänger ner allt. Och så har jag gjort ett tag nu.
 
Jag försöker hitta tillbaka till mig själv. Jag försöker att fylla mitt liv med roliga saker, men ibland räcker inte det. Ibland kan man inte undankomma dom jobbiga och stressiga punkterna i livet och tyvärr har det varit lite för myckte av det den senaste tiden. Min vardag just nu går att sammanfatta med tre ord - jobbet, hemmet, stallet. Det är där jag spenderar min tid och det blir snabbt giftigt när alla tre platser innehåller för mycket stress. För mycket press. För mycket hopplöshet. För mycket som skulle behöva förändras och känslan av att behöva dra hela lasset själv blir bara för tuff. Jag kan inte göra allt själv. Jag vet inte hur. Och ändå har jag så himla svårt för att erkänna det. För att jag brukar inte vara den svaga personen. Jag är den som hjälper, inte den som blir hjälpt. Jag är den folk kommer till och jag älskar att vara en person folk kan räkna med, men just nu klarar jag inte ens av att fixa mig själv. Och det är en tung känsla. 
 
Tack bloggen, för att du lyssnar. Du är min alldeles egna terapibok när jag inte vet vem jag annars ska vända mig till. Det här är första gången jag öppet delar med mig av att livet är lite tyngre just nu och det är läskigt. Men jag vet också att första steget till att må bättre är att berätta om hur man mår. För mig blir det bara öppet på internet för massa främlingar. 
 
 
/ • Personligt - På djupet /

Tillsammans mot cancer

Jag vet att jag har varit väldigt frånvarande här den senaste tiden. Jag har inte känt mig helt hundra i varken kropp eller huvud och jag har bara försökt ta igen mig efter allt. Livet har varit lite upp och ner den senaste tiden och jag har inte haft mycket energi kvar till bloggen. Det känns lite bättre nu dock och jag är säker på att jag snart är tillbaka på banan. Idag, när jag faktiskt har lite ork, ville jag dela med mig av ett ämne jag tror berör väldigt många. Ett ämne som inte har någonting med foto att göra, men den här bloggen är mer än bara en fotoblogg. Det är en blogg om mitt liv. Det är min plattform där jag kan ösa ut mina tankar och känslor i den form jag trivs bäst med - text. Det är ofta här jag bearbetar saker och jag mår alltid bättre efter att jag har fått skriva av mig. Och idag vill jag faktiskt skriva om cancer
 
Cancer är ett giftigt ord. Jag tror att alla där ute kan associera till den sjukdomen på någon nivå. Kanske har du haft det själv. Kanske har någon i din närhet fallit offer. Eller så kanske du bara känner till någon vars liv har påverkats av cancer. Det finns överallt och det går inte att gömma sig, hur mycket man än skulle önska. Jag har suttit och tittat på Tillsammans mot cancer-galan ikväll och det är alldeles för många känslor som svämmar över i min kropp just nu. För att cancer är ett ämne som träffar väldigt hårt. Det är något som har påverkat mitt liv till och från i flera år. 
 
 
2013 var ett tungt år. Kanske det jobbigaste året i hela mitt liv, om man tänker på det stora hela. Det var året då min pappa fick cancer. Jag var 18 år och var mitt uppe i gymnasietiden där livet egentligen skulle vara som bäst. Lättast. Det var under sommaren då jag precis hade börjat sommarjobba på samma firma som pappa som han fick sitt cancerbesked. Han sjukskrev sig innan sin semester, och det skulle dröja innan han kom tillbaka igen. Jag kommer faktiskt inte ihåg den exakta stunden han berättade det för mig - det är faktiskt mycket från det året jag inte minns när det kommer till hans sjukdom. Jag har alltid varit en väldigt känslig person men jag har också väldigt lätt att stänga av när det blir för jobbigt. Jag kan inte hantera stress och oro i stora mängder utan jag går istället in i mig själv och tappar greppet om allt annat. Det vände upp och ner på hela mitt liv och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Min egna pappa, min hjälte, min förebild - skulle han dö nu? Jag kände inte till cancer mer än att det var något som folk dog i, och det första vi fick veta av pappas cancer var att överlevnadschansen var ganska liten. Det var en lite ovanligare typ, men efter att ha träffat läkarna var dom ganska säkra på att allt skulle gå bra. Så hela den hösten gick jag runt i en dimma där jag försökte klara av skolan, jobba på sidan om och samtidigt hantera faktumet att min pappa hade en dödlig sjukdom.
 
Det var flera besök på sjukhuset och varje gång dörrarna öppnades in till dom långa korridorerna ville jag bara försvinna mer och mer. Hösten var lång och mörk och tung, och bättre blev det inte av att min pappa fick en spikad operationsdag - på min födelsedag. Den 13 januari 2014 spenderade jag halva min födelsedag åt att undra om jag skulle få träffa min pappa igen. Det var den värsta dagen i mitt liv, samtidigt som att jag knappt kände något. Vi alla mådde dåligt på olika håll - min mamma stängde in sig, min lillebror satt på sitt rum och jag blev kvar ensam. En dag då jag mest av allt hade velat ha sällskap. Jag åkte ner till arbetsplatsen jag jobbat på under hösten och sökte stöd där. Pappa har jobbat på företaget länge och det var känsligt, men samtidigt kändes det skönt att sitta där med två personer som visste lite om vad jag gick igenom. Någon gång mitt under dagen fick vi ett samtal från sjukhuset som berättade att operationen hade gått bra och jag kunde äntligen andas ut. Kvällen blev lite bättre - först fikade vi lite hemma, jag, mamma och lillebror, och sen åkte jag över till en gammal kollega som bjöd på varm choklad. En person som hade fått stor betydelse under den kämpiga tiden och en av dom personer som fick mig att orka kämpa vidare, som stöttade mig varje dag och som alltid försökte få mig att skratta. Efter det väntade en lång vår med återhämtning, rehab och in och ut på sjukhuset. Komplikationer uppstod och det var en period han blev inlagd väldigt länge. Men mardrömmen blev allt svagare, och idag är det snart exakt fem år sedan hans operation. Det är hela fem år sedan han avslutade sina behandlingar och snart blir han officiellt friskförklarad.
 
 
Cancern gav sig inte där, dock. Min farmor insjuknade i lungcancer och gick tyvärr bort sommaren 2016. Jag var inte lika delaktig i den processen, något jag alltid kommer att ha ångest över. Jag skäms över att säga att jag faktiskt inte minns senaste gången jag träffade henne. Jag har en aning, men jag kan inte veta helt säkert. Hon bodde en bit utanför stan och det blev alltid pappa som åkte och hälsade på henne. I början bodde hon hemma, men sedan blev hon inlagd på sjukhuset, och det var väl där jag någonstans visste att hon förmodligen inte skulle få komma hem igen. Hela den grejen med farmors cancer är nästan mer av en suddig dimma än pappas var, för det var så mycket mer absolut. Jag visste att pappa hade en stor chans att överleva och läkarna hade varit väldigt positiva. Här visste jag att farmor inte hade en chans. Frågan var inte om hon skulle dö i cancer, utan när. Jag minns inga tidsintervaller. Jag vet inte hur länge hon gick på behandling. Jag vet inte när hon valde att avsluta. Jag vet inte när hon lades in på sjukhuset och jag vet inte hur länge hon låg där. Jag skärmade av helt. Jag stängde det ute. Jag klarade knappt av att tänka på det. Det var min älskade farmor. Min farmor som hade funnits där i hela mitt liv. Min farmor som var en av dom få personerna som stöttade mitt beslut om gymnasieval, när min egna familj tvivlade. Min farmor som alltid hade funnits där och som alltid ville mig och min lillebror väl. 
 
Det gör ont att skriva om det här. För jag har nog aldrig erkänt det för någon annan. Erkänt att jag skäms över hur jag hanterade den situationen. Att jag skäms över att jag inte fanns där för henne, eller för pappa. Det var alltid han som åkte dit. Det var han som hälsade på henne på sjukhuset. Det var han som fick ta den största smällen. Jag hälsade inte på henne en enda gång. Jag träffade henne inte alls den sista tiden. Jag vet inte om det gällde ett halvår eller ett år, jag vet bara att det var en väldigt lång tid som gick utan att jag lyfte ett finger. Vi sa alltid att vi skulle hälsa på. Att vi var tvungna att hälsa på. Men ni vet hur det är - man skjuter upp det, och helt plötsligt var det för sent. En sen kväll fick pappa ett samtal och jag visste vad det gällde redan innan han svarade. Min farmor fanns inte längre, och chansen att träffa henne igen hade passerat. Om jag fick välja en enda sak att göra om här i livet så skulle jag välja det. Om det var möjligt skulle jag vrida tillbaka tiden för att få träffa henne en sista gång och tacka henne. Och säga förlåt. Förlåt för att jag inte fanns där, när hon i alla år funnits där för mig. Jag hämtade min lillebror samma kväll och så fort han klev in i bilen bröt vi båda ihop. Vi satt där och grät tillsammans och undrade båda två varför vi inte hade gjort mer. Varför vi inte hade hälsat på. Och det är något jag kommer att ångra resten av mitt liv. Det kommer alltid att vara mitt största misstag. Det kommer för evigt att få vara något jag skäms över. Aldrig har jag hatat mig själv så mycket som i det ögonblicket, när jag insåg att mina egna känslor hade hindrat mig från att träffa henne. Att jag hade gått in så mycket i mig själv att jag inte hade klarat av att se henne. Och det är nog det som är den största anledningen till att jag fortfarande, två och ett halvt år senare, får panik när jag behöver prata om henne. Jag tänker ofta på henne, men om jag går in för djupt bryter jag ihop. Ibland pratar jag med henne och hoppas att hon hör, men varje gång gråter jag. Jag har märkt att jag ofta försöker byta ämne när någon annan nämner henne. För det skäms jag också, för jag vill kunna prata om henne. Jag vill bevara hennes minne. Men jag kan inte. Saknaden och paniken blir för stor. En liten del av mig - en självisk del - är lite lättad över att jag inte behövde se henne på slutet. Jag får minnas henne som den glada och pigga människan hon var. Men den större delen av mig känner bara skam. Skam och hat till mig själv som inte kunde vara tillräckligt stark för henne när hon hade behövt mig som mest. 
 
 
2011 började jag gymnasiet. Ett stort steg, långt ifrån det lilla område där jag vuxit upp och gått i grundskola. Långt ifrån mina vänner och min trygghet. Jag skulle få plugga estet med inriktning foto - vilket var min stora dröm. Men det var läskigt. Jag har aldrig tyckt om förändringar och jag var verkligen livrädd för att hitta nya vänner och hela det köret. Nya saker är alltid läskiga. En dag sitter jag bredvid en av mina nya klasskompisar på bussen från skolan och jag hör henne nämna en plats. En plats jag känner till mer än väl - Funäsdalen. Det ligger bara två mil ifrån Ramundberget där vi har vår stuga och dit vi åkt i alla år för att storhandla, gå på marknad eller bara för att få oss en utflykt. Det visade sig att den här tjejen var uppvuxen i Funäsdalen och hade precis lämnat för att flytta ner till Stockholm och plugga foto på gymnasiet. Jag svalde min rädsla inför att starta konversationer med nya människor - den här tjejen verkade dessutom ganska trevlig och lättsam, så jag tänkte att det var värt ett försök. Vi hade ju i alla fall något gemensamt. Jag började berätta om vår stuga och min koppling till hennes hem, och det var starten på en vänskap. En vänskap som nu, 8 år senare, fortfarande växer. Idag är hon en av mina närmsta vänner och en person jag alltid kan lita på, en person som alltid finns där och en person som alltid får mig att må bra. Den bästa typen av person, skulle jag vilja säga.
 
Molly var den där personen i klassen som kom överens med alla. Som var omtyckt av i stort sett alla. Hon är en person som inte lämnar någon oberörd och som får alla i rummet att le av sin blotta närvaro. En person som alltid stått upp för vad som är rätt, som alltid hjälper sina vänner och en person som inte bryr sig om vad andra tycker. En glädjespridare utan dess like och jag kan inte minnas någon gång hennes sällskap inte har fått mig på bättre humör. Hon är den där kompisen alla vänder sig till när dom behöver råd och hon är nog den första personen jag skulle gå till om mitt liv sket sig helt. Hon har agerat stödpelare åt mig många gånger och trots att jag har väldigt svårt för att prata om jobbiga saker inför andra är hon nog den som har sett mig gråta flest gånger, haha. Hon lyfter upp mig och alla andra i sin närhet och jag önskar att alla fick ha en Molly i sitt liv. Jag tror att världen hade varit en bättre plats då.
 
2015 fick hon sin cancerdiagnos. Skelettcancer, men diagnosen såg bra ut. Hon skulle få sin behandling och det skulle bli jobbigt, men det var inget snack om att cancern inte skulle försvinna. Jag har aldrig sett någon tackla ett sådant tufft besked på ett bättre sätt - hon hade en kämparglöd jag än idag avundas. Som hon själv sa - "cancern har gett sig på fel tjej". Och kämpa gjorde hon, som den fantastiska hjälten hon är. Cancern försvann, och den kom tillbaka. Två återfall senare står hon här och har fått maxdos av både cellgifter och strålning och operation är inte möjlig. Jag vill inte skriva att framtiden inte ser ljus ut, för jag vägrar att tro att hon inte kommer att finnas här med oss i alla år framöver. Men det ser faktiskt inte bra ut. Hon är obotligt sjuk. Som det ser ut idag kommer hon att dö i cancer. Det kan ske nästa år, om fem år eller om tjugo år. Inget vet. Och det är också något som är svårt för mig att skriva, och ens erkänna tyst för mig själv. Hon har alltid varit väldigt öppen med sin sjukdom och hon gömmer inte faktumet att hennes cancer är dödlig. Men från mitt perspektiv går det inte riktigt att greppa. Jag är fullt medveten om diagnosen och chanserna att hon får leva ett långt och lyckligt liv, men jag tänker heller aldrig sluta att hoppas. Jag väljer att tro att hon kommer att klara det här. Det finns inget annat sätt jag kan hantera det på. Det ser kanske inte ljust ut, men hoppet är inte dött. Mirakel sker. Forskningen går framåt. Allt fler överlever cancer och hon ska fan bli en av dom, även om bevisen säger annat. Jag kan inte tänka mig en framtid utan en sprudlande Molly. Men det är därför cancerforskningen är så viktig. Jag satt framför tvn ikväll tillsammans med pappa och tittade på när Molly gästade cancergalan. I hennes inslag fick hon berätta sin egna historia och genom det inspirera andra, så som hon varje dag inspirerar mig. Och jag känner mig så stolt och så lyckligt lottad som får vara del av hennes liv. Som får ta del av hennes fantastiska personlighet och vänskap och hennes kärlek till livet, trots det helvete hon lever i. Vill ni se hennes story går den att hitta på tv4 play, och om ni känner att ni har några kronor över ibland får ni väldigt gärna bidra till cancerfonden. Ni kan vara med och hjälpa forskningen att gå framåt. Ni kan bidra till att fler slipper få sina världar krossade av den här sjukdomen. Ni kan vara med och rädda liv. Kanske kan ni till och med rädda Mollys liv. Hjälp oss att behålla henne, för en värld utan Molly är inget jag vill uppleva.
 
 
Cancer. Det är fortfarande lite förbjudet att prata om cancer. Det är inte något man gärna tar upp i rädslan om att dra ner stämningen. Men vet ni vad? Det är så jäkla viktigt att vi pratar om det. Det är så viktigt att sprida kunskapen vidare. Ge sitt stöd till drabbade och närstående. Det ligger en skam över cancer och det är ett ord som fortfarande är förknippad med död, men faktum är att folk överlever. Det finns hopp. Det är många som överlever. Och tillsammans kan vi se till att ingen behöver dö. Inget barn behöver förlora en förälder, och ingen förälder behöver förlora ett barn. Tillsammans är vi som allra starkast. Tillsammans mot cancer. 

Det blir vad man gör det till

 
Jag har bara känt att någonting har varit off dom senaste veckorna. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men jag känner bara att allt inte är hundra procent. Jag tror att novembermörkret har dragit ner mig lite mer än vanligt och jag tror dessutom att en förkylning ligger och lurar där någonstans. Jag har varit ovanligt trött - framför allt den här veckan då jag har lagt mig innan 10 varje dag, sovit åtta - nio timmar varje natt och ändå varit helt förstörd under dagarna. Jag brukar inte vara så här trött. Jag brukar inte vara så här låg. Jag mår liksom bra och jag är lycklig och jag har absolut ingenting att klaga på egentligen, men ändå är det något som ligger och stör. Vid den här tiden förra året var jag typ världens lyckligaste människa och jag känner inte alls samma känsla i år. Det har varit en höst med mycket förändringar - framför allt på jobbet, och jag tror det påverkar mig mer än vad jag inser. Det har varit väldigt många kollegor som har slutat, bytt butik eller bara försvunnit ut ur mitt liv hela det här året och jag är inte bra på att lära känna nya människor. Jag fungerar inte bra med förändringar och i år har det varit mer än vanligt - och det här med att hela tiden behöva öppna upp sig för en ny människa har jag väldigt svårt för. Ännu svårare blir det när jag inte vet hur länge dom stannar. Hittills har i stort sett alla kollegor jag haft slutat och många tryggheter har försvunnit. Det är många nya kollegor i min butik i dagsläget och även fast vi jobbat tillsammans ett tag nu så tar det så mycket längre tid för mig att bli riktigt bekväm med någon. Det går liksom inte på ett par veckor. Det är fortfarande roligt att gå till jobbet och jag trivs fortfarande på min arbetsplats, men det är för mycket nytt. Jag är uppvuxen med grabbar, men ibland är det faktiskt liite jobbigt att vara ensam tjej på en arbetsplats. Jag känner mig inte helt avslappnad med människor jag inte känner så bra och det leder till att jag inte alltid känner mig delaktig. Det tar tid. 
 
Det är tråkigt att humöret ska påverkas så mycket av vad som händer på jobbet - men å andra sidan så träffar jag mina kollegor mycket mer än vad jag träffar både familj och vänner. Det är liksom där jag lägger all min tid och då är det svårt att inte låta sig själv påverkas. Jag har under den här veckan suttit och läst igenom alla mina gamla inlägg från november - december förra året, och det är nog det som drar ner mig ännu mer. December 2017 var utan tvekan den bästa och roligaste månaden jag någonsin har upplevt. Vi hade ett fantastiskt gäng där jag trivdes med allt och alla. Jag saknar mina gamla kollegor enormt mycket, även fast jag trivs med mina nuvarande. Jag saknar min gamla butikschef så mycket att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen - även fast min nuvarande chef är fantastisk. Jag tror att det grundar i att jag minns hur jag mådde förra året och vet att jag inte kan nå samma känsla i år. Jag jobbade väldigt mycket förra december också, men då var jag mer taggad på allt. Jag var bekväm med kollegorna. Butikschefen hade precis meddelat att han skulle lämna butiken efter nyår och jag tror att det gjorde att jag uppskattade allt så mycket mer. Jag försökte verkligen ta tillvara på hela december och jag fick det att bli världens bästa månad. Jag har inte samma feeling i år, och det gör mig lite ledsen.
 
 
Men samtidigt som jag känner mig lite låg vet jag också att saker blir vad man gör dom till, och jag vill verkligen vända det här. Jag har alltid varit en sådan person som tänker för mycket och överanalyserar allting, men det har också lett till att jag blivit bra på att fundera ut vad jag måste göra för att förändra läget. Första steget är alltid att skriva av mig, för allt känns så mycket bättre så fort jag fått ut allting - oavsett om folk läser eller inte. Det blir lite som att börja om - jag kastar ut allting som tynger ner mig och efter det kan jag hitta andra vägar. För faktum är att december är snart här, och även om det inte kan bli lika bra som förra året kan det fortfarande bli fantastiskt. Jag älskar allt som har med julen att göra och mina julkänslor börjar sakta krypa fram. Om en vecka ska vi börja slänga upp julgardiner och adventsljusstakar och nästa helg - under första december - kommer jag att befinna mig i självaste London. Jag har varit i London många gånger, men aldrig under december. Jag längtar sååå mycket!
 
Jag tänker lägga extra mycket fokus på dom här små guldkornen i vardagen. Visst, det kommer att bli mycket jobb i december och i dagsläget känns det lite tungt, men jag ser så fram emot allt ändå. Först har vi ju London, sen är det den årliga julshoppingen med Erica, julpyntandet, julklappsinslagning, klä julgranen, julfika, julgos, julmusik - allt! Bara som igår när pappa blev så sugen på mjuk pepparkaka att han sprang iväg till affären efter middagen. Sen hade vi en mysig fikastund - det är sådana småsaker i vardagen jag uppskattar så mycket, och det är sådana stunder jag vill ha mer av. Jag vill leta efter guldkornen som får mig att må riktigt bra, för då kommer allting att bli lättare.