Hejdå 2017

Jäkla alltså, vad mitt humör har pendlat den senaste veckan. Jag har ingen aning om vad som hände, men efter julhelgen gick jag in i någon slags bubbla där allting blev jobbigt. Jag inser nu att jag gömde mig väldigt mycket bakom hela den här julhetsen och vägrade att fokusera på något negativt. Jag var ju så himla lycklig - lyckligare än jag någonsin varit, tror jag. Allting var så där perfekt. Men så fort julen var över insåg jag att jag inte längre kunde skjuta på allt det här jobbiga som bara låg och väntade. Jag sa till mig själv i slutet på november att december skulle bli bra. Jag skulle ha roligt. Och det har jag verkligen haft, men priset för det var att jag får ta smällen nu. Nu går det inte längre att blunda och det är så mycket som händer runt omkring mig nu - det är förändringar på jobbet, förändringar i stallet och egentligen typ förändringar överallt. Jag har svårt med en förändring, men när det är flera saker samtidigt slutar min hjärna att fungera ett tag. Jag visste att jag skulle behöva ta tag i det här förr eller senare, men det var så skönt att alltid kunna skjuta på det ett tag till. Men samtidigt är jag tacksam för det. Jag fick december. Jag fick årets bästa månad att verkligen bli årets bästa månad. 
 
Nu känns det lite som att jag krockat med världes tjockaste betongvägg och energin är verkligen som bortblåst. Det känns lite som att allt som gjorde mig lycklig för en vecka sedan har antingen redan försvunnit eller är på väg att försvinna. Tryggheten försvinner på alla platser jag känt mig trygg och allting blir rörigt istället, och jag går bara runt och känner mig stressad och nojig inför vad som kommer. Den där betongväggen dök upp så plötsligt att jag inte ens hängde med. Jag vet att allt kommer ordna sig tillslut, för det gör det alltid, men alla vet ju hur lätt det är att fokusera på framtiden när man inte känner sig på topp. Så nu tänker jag faktiskt stämpla ut från det mesta och åka ner till Kalmar. Där väntar ett nyårsfirande med mina tre bästa kompisar och det är precis det jag behöver just nu. Är det inte helt fantastiskt att jag fick börja 2017 med dom, och nu får jag avsluta året med dom också? En dos av barnsliga skratt med dom är den bästa medicinen för allt.
 
Gott nytt år på er, jag hoppas verkligen att ni får ett fantastiskt slut på året och så hörs vi nästa år - nya tag! ♥ 
 

Hur ett litet jobb kan förändra allt

Sju månader. Sju hela månader har gått sedan mitt liv tog en extrem vändning, till det bättre. Nästan lite som att livet fick en nystart. Jag fick börja om på ett tomt blad, skriva om hela mig själv. Bli en ny person, som kanske inte märks så mycket på utsidan, men som på insidan har blivit något helt annat. Den där osäkra personen som gick in i det nya året har vuxit och utvecklats. Har gått från meh till lycklig
 
 
Jag har alltid sett mig själv som en gansk blyg människa. Jag inser nu att det finns olika typer av blyghet - jag har aldrig varit den där personen som springer åt andra hållet så fort någon ser på mig. Jag har alltid svarat på tilltal, varit artig och trevlig och ändå ganska utåt med människor jag varit bekväm med. Men jag har alltid varit en extremt osäker person med dåligt självförtroende och konstant oro över att folk egentligen inte gillar mig, bara står ut med mig. Befinner jag mig i ett rum trycker jag alltid upp mig i ett hörn, livrädd för att hamna i centrum. Alltid fått ångest över mina val och alltid sjunkit för djupt in i mina tankar om att jag konstant sagt eller gjort något fel. Väldigt, väldigt sällan kunnat slappna av ordentligt. Under hela min uppväxt kan jag förmodligen räkna alla människor jag varit bekväm med på en hand. Ni vet så där riktigt bekväm att man inte behöver bry sig om vad man gör? En oerhört skön position att vara i, men alldeles för sällsynt. Det här är något jag konstant brottats med i hela mitt liv, och tillsammans med en överkänslig hjärna har det inte alltid varit lätt. Vissa stunder har det rent sagt varit ohanterbart. 
 
Jag har dock blivit bättre med åren. Ju äldre jag blev, desto mer förstod jag ändå. Förstod varför jag fungerade som jag gjorde, och vad jag kunde göra för att hjälpa mig själv. Och när jag väl insåg varför var det så mycket lättare att hantera det. När man har vuxit upp med självbilden av att man egentigen inte är värd så mycket är det svårt att ta sig ur den, men oj vad jag har kämpat. Den första stora vändningen kom för ett par år sedan då jag fick så mycket hjälp av en vän som konstant peppade och stöttade mig under en lång tid. Det har gått långsamt, men det har ändå gått stadigt uppåt hela tiden. Det är väldigt svårt att bryta gamla mönster, men det händer. Jag har fortfarande en lång bit kvar att gå, men jag gör framsteg varje dag. Så mycket ändå att jag tidigare i år fick för mig att göra något jag aldrig någonsin kunnat tro att jag skulle våga - söka jobb i en butik. 
 
Under 2016 tröttnade jag på livet och vardagen och kände att jag behövde en förändring. Jag slutade på mitt jobb där jag varit till och från under fyra år. Jag lämnade den där tryggheten för en ännu större trygghet - mitt hem. Jag tänkte egentligen att jag bara skulle ta ett litet sommarlov - jag hade börjat jobba direkt efter studenten och sedan dess aldrig riktigt haft en ordentlig semester. Jag behövde vila upp mig. Fundera ut vad jag ville göra. Och i början var det väldigt skönt. Jag flängde hela sommaren, träffade kompisar, åkte på små resor, och tiden sprang iväg långt in på hösten. Mitt sommarlov på obestämd tid blev allt längre, och i början på detta år hade det gått så långt att det slutade vara roligt. Jag fick extrem ångest över att jag bara gick hemma och jag visste att jag var tvungen att göra något åt saken, men det blev som ett berg av måsten och det har jag aldrig varit bra på att hantera. Det var en ganska lång process att ta mig ur det där hålet jag ramlat ner i, men en dag så tröttnade jag återigen på mig själv och insåg att det var dags för en till förändring. Jag började leta runt efter olika jobb utan att ha någon som helst aning om vad jag ville göra. Men jag kände att jag drogs till jobb där jag skulle få jobba med människor. Något jag aldrig trott att jag skulle göra, men det var någonting med det som kändes spännande. Utmanande. 
 
 
Innan jag visste ordet av det hade jag en arbetsintervju med Kjell & Company. Och sedan fortsatte det att gå ganska snabbt innan jag plötsligt blev uppringd av min nuvarande butikschef som ville träffa mig. Jag åkte in till stan, och en timme senare gick jag därifrån med ett jobb. Ett jobb i butik där jag skulle behöva prata med främmande människor varje dag - något jag alltid tyckt varit lite jobbigt. Herregud, vad hade jag gett mig in på? 
 
Jag är verkligen så himla glad över att saker blev som dom blev. Innan jag började söka jobb var det så nära att jag gick tillbaka till mitt gamla jobb på trädgårdsfirman, där jag varit i flera år. Anledningen till att jag slutade där var för att jag inte riktigt trivdes längre. Jobbet var helt okej, kollegorna var bra, men jag tyckte inte saker sköttes på rätt sätt ovanifrån. Och egentligen ville jag inte tillbaka, men jag började få panik. Jag behövde pengar och jag behövde skärpa till mig. Och det skulle definitivt vara bekvämt att gå tillbaka. Jag kunde arbetet och jag kände redan alla. Jag åkte in, pratade med några av cheferna och skrev till och med på kontrakt. Och när jag gick därifrån kändes det ändå ganska bra. Det skulle bli bra. Men någon vecka innan jag skulle börja förändrades det och saker jag blivit lovade existerade plötsligt inte. Jag kände mig så fruktansvärt lurad och nertrampad och besviken. Jag tänker inte gå in på detaljer, för det är egentligen inte relevant, men då insåg jag vad jag höll på med. Ville jag verkligen gå tillbaka till ett jobb där jag mådde dåligt redan innan jag börjat? Det här var ju hela anledningen till att jag faktiskt slutade förra året. Jag ville inte ha ett jobb där jag inte kände mig uppskattad eller välkommen. Efter många sms, mejl och arga telefonsamtal gick vi våra separata vägar istället och jag kände mig så lättad. Och det var också lite som en personlig seger för min del, för att jag hade vågat säga ifrån. Jag har alltid avskytt konflikter och alltid gått med på det mesta för att slippa krångel och tjafs, men nu hade jag satt ner foten. Fy fan vad jag var stolt över mig själv.
 
 
Och tur var väl det. Jag hamnade istället på världens bästa arbetsplats. Kjell & Company var nästa utmaning och det var jäkligt tufft i början. Den där självsäkerheten jag hade känt när jag sökte jobbet försvann ganska fort när jag insåg hur svårt det var, och hur pass lite jag kunde. Det blev liksom en ganska dålig blandning av allt och mitt självförtroende höll inte i sig så värst länge. Det var en jobbig första månad där jag varje dag funderade på att säga upp mig, för jag var helt säker på att jag aldrig skulle klara av det här. Jag hade trott alldeles för högt om mig själv när jag tänkt att jag skulle kunna jobba i en butik och svara på folks svåra frågor. Det var ju verkligen inte jag. Men samtidigt är jag jäkligt envis och fick hela tiden tänka att jag skulle ta en dag i taget. Blev det för svårt kunde jag alltid fly dagen efter. Och det var många gånger jag ville fly, tro mig. 
 
En månad in i mitt jobb på Kjell & Company hade jag ett statussamtal med min chef. Vi diskuterade hur det kändes hittills och om jag trivdes med jobbet som säljare. Jag berättade då att det var väldigt roligt, men att det egentligen stred emot allt jag är som person. Jag berättade att jag egentligen inte är en person som provar nya saker och att jag var världens blygaste och osäkraste person när jag var mindre. Hans svar var; "Men oj, det hade jag aldrig trott! Du kändes väldigt öppen och social redan första gången jag träffade dig". Och det var nog den största segern jag varit med om. Jag kanske inte längre var den här osäkra tjejen som var rädd för allt. Jag kanske var på väg att bli bättre. Det kanske fanns hopp ändå. Och redan efter två månader märkte jag skillnad på mig själv. Det blev lättare för mig att prata med människor i allmänhet. Jag fann mig själv stanna upp och starta konversationer med främlingar. Jag vågade mer. Jag ville mer. Allt kändes roligare. 
 
Jag är helt övertygad om att arbetsplatsen gjorde allt. Människorna jag hamnade med - jag kunde inte drömt om bättre kollegor. Alla var så välkomnande och hjälpsamma redan från dag ett. Jag kom från ett jobb där jag alltid fått skit för minsta lilla fel man gjorde, istället för att få beröm för allt man gjorde bra. Nu hade jag istället en stöttande chef som försökte hjälpa till istället för att trycka ner. Första gången jag fick höra ett 'bra jobbat!' blev jag nästan förvånad. Jag fick en high five när jag lyckats med något istället för att få skäll för att jag råkat göra ett misstag. Aldrig någonsin har någon satt press på mig eller höjt ögonbrynen för att jag inte kunnat en viss sak. Jag fick köra på i mitt egna tempo och lära mig att komma in i rollen, istället för att allt skulle stressas fram. Alla dom här faktorerna har varit helt avgörande för att jag faktiskt har klarat av det här över huvud taget. I en annan arbetsmiljö är jag inte alls lika säker på att det hade gått så bra som det faktiskt har gjort. Stödet från kollegor och chef har haft en sådan stor påverkan i hur jag själv fick utvecklas. För mig har det varit helt ovärderligt. 
 
 
Precis när jag passerat 6 månader på jobbet och min provanställning gått ut kändes allt som allra bäst. Jag var så innerligt lycklig på alla sätt och vis och det kändes som att ingenting kunde förstöra det. Jag började känna mig riktigt bekväm på arbetsplatsen, jag kände mig allt säkrare i arbetsuppgifterna och jag kunde börja slappna av på ett helt annat sätt. Jag vågade börja köra mitt egna race ordentligt, styra upp saker jag tidigare inte vågat och ta lite mera plats. Sånt där som kommer naturligt för dom flesta ganska snabbt, men för mig tar det lång tid innan jag blir tillräckligt säker i mig själv för att klara av sådant. Jag mådde så himla bra, äntligen. Ni kanske till och med kommer ihåg att jag skrev ett inlägg om det. "En dag där jag mår så himla bra att ingenting kan förstöra det". Den känslan höll i sig halva fredagen innan allting vände. Vår butikschef berättade att han skulle lämna vår butik för en bättre tjänst i företaget, och alla dom där lyckliga känslorna försvann. Allting rasade ner i botten och det kändes som att allt jag jobbat för hela det där halvåret hade varit förgäves. Min chef har varit en stor del i att jag ens klarat av det här jobbet, och att han plötsligt skulle försvinna gjorde att all min säkerhet rann ut i sanden och jag var tillbaka på noll. Jag skulle behöva börja om helt från början, när allt precis börjat kännas bra. Det enda jag kände resten av den dagen var ren och skär panik. 
 
Jag lät mig själv ha lite ångest i några dagar innan jag rullade ihop alla dom här känslorna och stoppade undan dom helt. Jag bestämde mig för att jag inte skulle oroa mig för någonting som ändå inte skulle hända än. Det var december. Vi spelade julmusik. Jag var lycklig och mådde bra. Jag ville inte förstöra hela den här atmosfären mitt liv hade fått. Jag är fortfarande livrädd över vad som kommer att hända härnäst, men jag tänker inte bry mig om det än. Jag får ta det när det kommer. Och det kommer säkert att bli bra tillslut, det är bara jag som inte tål förändringar. Jag må ha blivit bättre, men den där osäkerheten kommer nog alltid att sitta kvar och bryta sig igenom lite då och då. Men det är okej. Det är så jag fungerar. 
 
Jag är verkligen fascinerad själv över hur mycket tryggare jag känner mig i allt jag gör. Inte bara jobbmässigt, utan allting. Jag har nog alltid varit ganska bra på att gömma den här osäkerheten och jag tror inte riktigt många förstår hur illa det faktiskt kan bli ibland. Jag har alltid varit den där personen som lägger på en fasad och kör på ändå liksom. Det är ändå skönt, faktiskt, att veta att det kanske inte alltid syns lika mycket utåt. Det var ytterligare en sak jag fick höra från chefen, att han inte alls uppfattat hur jobbigt jag tyckte det var den första tiden. Jag gick runt och var så rädd och nervös för allt, men det syntes inte. Det måste ändå betyda att jag är ganska bra på att bita ihop. Jag avskyr att vara den här sköra, sårbara personen och vill inte att folk ska se hur osäker jag ibland kan vara. Herregud, nu låter det förmodligen värre än vad det är. Det är verkligen inte alltid jag känner så här och det har blivit mycket, mycket bättre med åren. Men det kommer alltid vara en stor del av hur jag är som person. 
 
 
 
Jag har alltid tänkt att jag överdrivit för mig själv. Det finns dom som har det så mycket värre där ute, som mår så mycket sämre. Jag har ändå kunnat leva mitt liv och för det mesta varit glad. Jag har alltid tänkt att det varit larvigt att faktiskt lägga fokus på det här och aldrig någonsin drömt om att faktiskt skriva ut det. Det är ju bara fel. Inte ska väl jag ta fokus från någon annan som har det sämre? Men sen insåg jag att det inte är det det handlar om. Det handlar inte alls om att få uppmärksamhet. Det handlar om att jag ska acceptera och få klart för mig själv att det faktiskt är okej att känna. Det är okej att erkänna att man inte allid har läget under kontroll. Det kommer alltid finnas folk som har det värre, men det betyder inte att mina känslor är obetydliga. Det här är ändå något som har påverkat mig mycket under hela min uppväxt, och även fast det inte är mycket för världen är det mycket för mig. Jag har aldrig haft en ordentlig panikångestattack. Jag har aldrig funderat på att skada mig själv. Det har aldrig varit på det planet, någonsin. Och därför kände jag under många år att jag bara var töntig. Jag mådde ju inte dåligt på riktigt. Men det är just det som är grejen. När jag väl kom till insikten att det jag kände också betydde något var det så mycket lättare att hantera och bearbeta. Alla kan må dåligt på olika sätt, men inget är mindre betydelsefullt än det andra. Alla har vi våra inre fighter och vi hanterar det på olika sätt.
 
Jag tror ärligt talat att det här jobbet var de bästa som kunde hänt mig just nu. Det var precis den här pushen jag behövde för att bryta mig ur mitt lilla skal och börja leva på riktigt. Jag kan aldrig någonsin uttrycka min tacksamhet till alla som har hjälpt mig under det här halvåret, medvetet eller omedvetet. Min chef som såg något i mig jag aldrig kunnat ana, som gett mig chansen och utrymmet att utvecklas och faktiskt växa in i rollen som säljare. Som har varit den bästa chefen jag någonsin kunde tänka mig. Till mina otroliga kollegor, både kortvariga och långvariga. Det har varit en galen ruljans på kollegor sedan jag började för sju månader sedan. Men alla har haft sin roll och alla ska ha det största tacket som har stått ut med mina frågor och ovisshet, som alltid har stöttat och hjälpt till vid minsta lilla. Jag kände mig väldigt trygg och omhändertagen redan från första veckan, och det är något unikt i min värld. Tack till dom som gör jobbet en rolig plats att gå till - något att verkligen se fram emot. Tack till alla kära vänner som också har stöttat och peppat mig när jag i mina ångestfyllda stunder tvivlat på mig själv och varit nära på att ge upp. Det har betytt allting.
 
Tänk, vilken stor förändring det kan ske på så kort tid. Tänk vad livet kan vända så tvärt, tack vare sådana små saker. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig har mått så här bra under mina tjugotvå år här på jorden. Mitt liv har fått en ordentlig mening. Ångesten har minskat. Självsäkerheten har stigit något ofantligt mycket. Jag har inte alltid mått så jättebra under alla år, men nu fasiken har jag hittat rätt. För mig är det helt galet att ett jobb kan göra så stor skillnad, men det var verkligen grundpelaren i allting. Det var startskottet på något jag hoppas håller i sig en lång tid framöver. Jag vill verkligen behålla den här känslan. Känslan av att vara riktigt jäkla lycklig ♥ 

När blev jag en person som faktiskt har ett liv?

"Du är typ den mest upptagna människa jag känner"
Den kommentaren fick jag från en av mina kompisar för ett tag sedan. Det är inget konstigt i sig, den senaste tiden har jag fått kämpa för att hitta lite tid att vila ut på, men det som är så himla konstigt är att det faktiskt handlar om mig. Det är jag som är så upptagen hela tiden. Och jag vet inte när det blev så.
 
I hela mitt liv har jag varit den lataste och mest bekväma personen jag någonsin känt. Jag har varit så hemmakär att jag under en period vägrade hitta på någonting annat än att gå till skolan och åka till stallet. Jag tackade nej när kompisar ville ses, jag hittade på ursäkter för att slingra mig ur saker jag redan tackat ja till och jag bodde framför min dator. Jag tyckte det var så jobbigt att behöva hitta på något, att ta det där steget att lämna lägenheten och komma iväg. Det gick bara inte. Jag försökte ofta, jag gjorde upp planer och bestämde träff med folk - men i sista sekund backade jag alltid ur. Det hände alldeles för ofta, att jag i sista sekund försökte smita undan. Det handlade egentligen om att jag inte ville, men jag orkade inte. Det blev ett tungt projekt varje gång det hände något utöver det vanliga. Jag ville aldrig göra något efter skolan, för inte kunde jag väl gå utanför dörren två gånger per dag? Och när jag väl var ledig var min ursäkt att jag måste ju faktiskt passa på att vila när jag väl är ledig. Fast jag vilade hela tiden. Det vart liksom som en ond cirkel där under några år, från när jag växte ur leka-med-kompisar-varje-dag- perioden fram tills typ nu, nyss. Jag har blivit bättre med åren, men jag har alltid haft den där spärren i huvudet. Jag vet inte, jag kanske har haft någon form av social fobi, adderat med att vara lite lat och väldigt bekväm.
 
 
Jag kommer ihåg, för ett par år sedan, då jag hade en vecka där jag hade något inplanerat varje kväll. Jag minns att jag till och med tyckte det var stort, att jag kommit iväg på allt jag hade planerat, och jag gick runt och berättade för folk vilken hektisk vecka jag haft. Asså, jag hade typ åkt till Ikea en kväll, stallet en kväll, sett brorsans handbollsmatch en kväll och träffat kompisar resterande dagar. Ingenting som stack ut, ingenting som var speciellt, men för mig var det verkligen utöver det vanliga. Shit, att jag hade orkat med hela den veckan... Jag kommer ihåg att jag ofta funderade över hur folk orkade vara så aktiva, hur alla orkade med vardagen som aldrig fick vara hemma och vila. Jag tror inte att det egetligen grundade i att jag "behövde vila", men jag använde ofta det som ursäkt till mig själv. 
 
Det var därför jag reagerade så mycket när jag fick den där kommentaren, för då insåg jag hur rätt hon hade. Jag är upptagen. Jag har något inplanerat precis hela tiden. Jag jobbar långa dagar och när jag väl är ledig händer det alltid något annat. Det är resor, konserter, andra typer av jobb, stallet, häng med kompisar. Ja, precis som vem som helst, kan jag tänka mig. Jag skulle inte reagera om någon annan berättade att deras dagar såg ut så här, men just eftersom det är jag kan jag inte hjälpa att bli glad. Jag har tagit mig ur det där mörka hålet där allting kändes jobbigt. Jag drar mig inte för att göra saker längre - jag ligger alltid i och försöker pusha på saker istället. Jag letar hål i mitt schema för att klämma in kompishäng - och ändå går det inte så bra. Det är ofta jag istället får skjuta på saker - för att jag helt enkelt inte hinner. Och javisst, jag kanske är trött, men samtidigt är jag piggare än någonsin. Jag älskar att hålla igång nu för tiden. Jag älskar att ha saker att göra. För mig som aldrig har varit en sådan person är det så roligt att jag plötsligt vill. Jag blir glad av att ha en fullspäckad vecka framför mig. Jag tycker det är lite småroligt att försöka klämma in så mycket som möjligt, att få hoppa från sak till sak. Tidigare har jag mått dåligt och stressat upp mig om det har hänt för mycket på en och samma gång. Det har blivit kortslutning i mitt huvud och ingenting har fungerat. Jag tror mycket har grundat i att jag aldrig riktigt känt mig bekväm, med någonting. Men nu, för kanske första gången, känner jag mig nöjd. Jag mår bra. Jag är lycklig. Jag trivs med mitt liv.
 
Så ja, jag blev faktiskt glad när jag insåg att jag är upptagen, just för att det är jag. Det hade jag aldrig trott för några år sedan. Det har liksom kommit lite smygande och därför har jag aldrig riktigt reflekterat över det tidigare. Jag är ingen lat människa längre. Jag är inte längre rädd för att ge mig ut och göra saker. Livet skrämmer mig inte längre, och ni anar inte vilken befrielse det är att äntligen kunna känna så. Hjärnan spökar inte lika mycket längre. Jag känner mig mycket friare, mycket lättare. Mycket lyckligare. Det finns fortfarande oäntligt många saker att jobba på när det kommer till min lilla hjärna, men jag har kommit så långt redan. Jag kan rent ärligt säga, med handen på hjärtat, att jag faktiskt har ett liv. Jag känner mig levande. 
 
 
Jag har till och med införskaffat mig en liten veckoplanerare. Mycket för att jag under några veckor i somras konstant glömde bort vad jag skulle göra och lyckades boka in tre saker med tre olika människor på en och samma dag, och jag kom på det typ dagen innan. Slutet gott allting gott, jag lyckades hinna med alla grejer och det blev en helt underbar dag. Men just själva grejen att jag faktiskt glömde gjorde att jag kände att jag behövde något för att hålla koll på livet. Ibland kan det dock kännas så där ↓ när jag försöker planera mina veckor. Det är inte alltid så lätt