En stark längtan

När jag vaknade imorse kunde jag dra ett djupt andetag och andas ut i lugn och ro. Jag kunde ligga kvar lite till. Jag kunde söla. Jag hade ingen tid att passa. Jag är ledig i tre dagar nu och det känns nästan lite som en lyx. Dom senaste veckorna har det varit ganska mycket på jobbet, men det har inte känts jobbigt. Den här veckan har alla kommit tillbaka från semestern och vi har haft mer kunder än på länge. Jag själv har lagt i ett högre tempo och igår hade jag nästan dubbelt så många transaktioner som resten av mina kollegor. Jag ser det verkligen inte som en tävling, utan jag ser det som ett sätt att utmana mig själv och jämföra mig själv med hur det var i början. Jag är så mycket bekvämare i jobbet nu vilket har gjort att jag kan lägga i en högre växel, för det har känts riktigt roligt. Och när den där spärren väl släpper är det roligt att sträva mot mål och tävla mot sig själv. 
 
Men hur mycket jag än trivs med mitt jobb är det också skönt att få vara ledig. Jag och lillebror åkte iväg till Farsta idag, gick på banken, lunchade och shoppade. Det var välbehövligt vill jag lova, i och med att jag inte bott hemma dom senaste två veckorna. Vi är vana vid att se varandra varje dag och prata om allt och inget, och nu hade det gått lite för lång tid. Jag tyckte att det var väl på tiden för en syskondag, och när Jonas föreslog en shoppingrunda var jag inte sen att haka på. Vi gick runt och betedde oss allmänt konstigt, men vi hade väldigt roligt. Det har varit skönt att få bo själv ett tag, men samtidigt är det skönt att få komma hem och återgå till vardagen ordentligt. Nu har jag två veckor kvar på jobbet innan vi åker iväg till Kreta, och bara någon vecka senare ska jag åka till London med mina girls. September kommer att bli en bra månad. 
 
 
Den årliga längtan till fjällen börjar komma igen, även fast det inte var så länge sedan jag var där. Jag har fortfarande kvar bilder att visa från i somras, och varje gång jag bläddrar igenom dom önskar jag att jag kunde åka tillbaka. Det är den där längtan upp till naturen och friheten. Jag försöker spendera så mycket tid jag kan här hemma i Stockholmsskogarna, men det är långt ifrån samma sak. Det dämpar längtan lite, men inte tillräckligt. Det är just fjällnaturen jag längtar efter. Jag satte ju som ett litet mål i januari att jag ville åka upp dit själv, bara jag och hunden. Det har ju inte blivit av, och jag är rädd för att det inte kommer att hända. Jobb kommer emellan. Planer kommer emellan. Hela livet kommer emellan, egentligen, och det är bara så det är. Ändå har jag gått runt hela året och lovat mig själv att jag ska lyckas ta mig upp. Jag har hoppats och försökt hitta luckor, men än så länge ser det ganska kört ut. Och eftersom jag ändå trott att jag kanske kan lyckas, gör det lite extra ont nu när jag inser att jag kanske får skjuta upp den idén till nästa år. Jag är rädd för att jag inte kommer få uppleva fjällbjörkarnas starka färger förrän nästa sommar. Det är en vanlig känsla nu för tiden, som besöker mig varje gång hösten närmar sig. Enda skillnaden är att jag under dom senaste fyra åren fått åka upp en sväng i september. Jag skulle bara vilja få uppleva den där känslan en gång till i år, och att få göra det helt själv som jag så länge velat. 
 
Jag vill upp på dom högre höjderna där träden inte växer. Jag vill få känna den där totala lyckan av att vara fri. Fri från alla måsten, från alla tankar och känslor. Jag drömmer mig bort till att få springa så snabbt tills benen inte längre orkar bära mig. Jag drömmer om att få hoppa över stock och sten i den kala fjällnaturen och bara få vara. Ni vet, när man känner att man är helt ensam i hela världen, fast på ett bra sätt? Jag har alltid trivs med att vara ensam, för när jag är ensam behöver jag inte anpassa mig efter någon. Jag behöver inte skynda mig för att någon annan vill hem, och jag behöver inte hänga kvar på en plats längre än nödvändigt om jag känner för att åka vidare. En gång skulle jag bara vilja få uppleva allt det här helt ensam. Jag, hunden och kameran. Det är min stora dröm. Jag vill åka från plats till plats och jaga solnedgången. Ungefär som jag och pappa gjorde i somras. Den kvällen har jag fortfarande inte skrivit om, för att jag ville göra hela det inlägget speciellt. Det var en speciell kväll, och jag blir alldeles sprallig i hela kroppen av att bara tänka tillbaka. Vi for fram på vägarna bland dessa täta skogar. Det, om något, är frihet.
 
 
Vi har försökt i alla fall två gånger förut, att pricka in solnedgången uppe på Flatruet. På Flatruet går Sveriges högst belägna väg och det är en av mina absoluta favoritplatser. Jag kan inte åka upp till fjällen utan att ta en sväng dit. Det är en sådan plats som inte alls går att beskriva med ord, så jag tänker inte ens försöka. Man måste uppleva det själv. Ingen bild kan komma i närheten av att visa hur fantastiskt det är. Vi har aldrig riktigt lyckats, då vi antingen störts av moln eller helt enkelt varit för sent ute. I år, däremot, var vi ute i god tid. Vi åkte iväg efter middagen och insåg ganska snabbt att det var lång tid kvar innan solen skulle gå ner. Det gjorde ingenting, för det gav oss ännu mer tid att bara åka runt. Jag älskar vägen upp till toppen lika mycket som själva toppen. Det är den där starka förväntan som byggs upp ju högre du kommer, och återigen den där spralliga känslan som sprider sig i hela min kropp så fort jag är på väg mot något bra. Vi stannade till en stund först, men det var närmare två timmar kvar tills solen skulle försvinna bakom fjällen, så vi åkte ner på andra sidan. Vi stannade till på olika ställen och bara körde runt. Det var bara jag, pappa, hunden och radion. Vi småpratade lite då och då. Annars satt vi bara tysta och jag är ganska säker på att han njöt lika mycket som jag gjorde. Det är därför jag älskar att göra sådana här utflykter med min pappa - han uppskattar det lika mycket. Han trivs lika bra med att upptäcka fantastiska platser och bara få vistas ute i naturen, och jag älskar att vi har det gemensamt. Det är lite våran grej. 
 
När det väl började närma sig rörde vi oss uppåt igen. Vi stannade till lite nedanför högsta punkten och insåg till vår glada överraskning att det inte blåste lika mycket just där. Solen sjönk allt närmare horisonten och medan pappa hängde kvar vid bilen med Hera sprang jag runt lite och fotade. Just det ögonblicket minns jag lika starkt än idag. Aldrig någonsin har jag känt mig mer levande, mer fri, mer lycklig. Det var som om precis allting annat blåste iväg och det enda som betydde något var dessa fantastiska vidder jag hade runt omkring mig. Flatruet har alltid intresserat mig och en vacker dag tänker jag utforska mer. Det känns som att du ser precis allting där uppe, och jag får en sådan stark lust att bara börja gå åt något håll och se vart jag hamnar. Ut i det okända, utan någon som helst plan. 
 
När solen nästan var nere åkte vi upp till utsiktsplatsen igen där vi hade sällskap av flera andra - både personbilar och husvagnar och husbilar. Solen försvann precis bakom det ikoniska fjället Helags, och det hela var verkligen en wow-upplevelse. Så många gånger vi pratat om att fånga solnedgången där uppe, och nu hade vi äntligen lyckats. Jag kände mig frälst. Det var sådana starka känslor, en sådan häftig upplevelse, att jag inte ens kan återberätta det. Jag stod där, på Sveriges högst belägna väg, och kände mig som om jag vore på toppen av världen. En blåsig kväll i juni, tillsammans med pappa och Hera, i Sveriges underbara fjällnatur. Jag kunde inte för något i världen se hur jag skulle kunna slå den här kvällen. Solen försvann tillslut bakom fjället och lämnade dom få molnen glödande röda, samtidigt som andra sidan lystes upp av en rosa-lila atmosfär. Jag minns att jag gång på gång sa till pappa att det här var det galnaste jag varit med om. Älskade, älskade Härjedalen. Tack för att du gång på gång för mig att tappa andan. Jag är så evigt tacksam. 
 
3

Hämta energi

Varenda ledig dag jag haft dom senaste veckorna har jag tänkt att jag ska åka iväg någonstans. Hitta på något, bara för att få komma utanför dörren och tänka på annat. Men jag har liksom inte orkat. Jag har planerat det in i sista minuten, men sen när den dagen väl kommer slutar det med att jag hamnar i soffan istället och ligger där resten av dagen. Jag vet att det inte är bra, jag behöver rycka upp mig själv när jag känner så här, men det är så enkelt att bara strunta i det och trycka sig vidare till nästa avsnitt på serien jag är så uppslukad av. Man kommer till den där onda cirkeln igen.
 
Men igår, när jag var ledig, ställde jag klockan på 05.00. Jag trodde faktiskt inte jag skulle komma iväg, men jag tänkte att jag kunde ju i alla fall testa. Jag satte mig upp i sängen och var så nära på att lägga mig ner igen och strunta i det, men sedan fick jag en sekund av beslutsamhet och tog mig upp. Jag packade ihop kameraväskan och mina morgonstela ben tog mig ner till bilen. Björkvik var destinationen, för där vet jag att jag alltid mår bättre. Där vet jag att jag alltid åker hem med ett klart huvud och nyfunnen energi. Jag kände mig redan lite piggare på vägen dit, bara av vetskapen att jag snart skulle få omslukas av vår vackra skärgård. Den platsen jag älskar allra mest, den platsen som får allting att verka bättre. Och så fort jag öppnade bildörren och kände doften av hav andades jag ut för första gången på länge. Jag strosade ner mot klipporna, och det första jag märker är att kamerabatteriet är så gott som dött. Väldigt, väldigt orutinerat. Men jag skyller på att jag inte rört kameran på nästan två veckor. Vi tog en liten semester från varandra. Men faktum är att det gjorde inte så mycket. Jag hade självklart sett fram emot att få fota lite, att få springa där fram och tillbaka på dom hårda klipporna och glömma bort omvärlden, men i slutaändan blev det nog nästan bäst så. Jag gjorde några tappra försök till att få till ett par bilder, men efter ett tag gav jag upp och satte jag mig ner. Jag bara satt där i över en halvtimma och stirrade ut över vattnet. Lyssnade till vågorna som slogs emot stenarna. Torkade bort en och en annan vattendroppe som stänkte upp på mina byxor. Frös av dom kalla morgonvindarna och njöt dom ensaka gångerna solen valde att titta fram. Och medan jag satt där och tog in allt runt omkring mig släppte jag in dom här tankarna jag försöt knuffa undan så länge. Jag behövde det. Det känns fortfarande inte helt bra, men just den stunden var så nödvändig.
 
Anledningen till att jag åkte ut så tidigt var just för att få vara ensam. Det här är en populär plats under sommarmånaderna och även fast det kanske inte var badväder idag visste jag att folk skulle dyka upp fram på dagen. Och jag behövde få vara helt själv ett tag. Det är inte riktigt samma sak när man sitter hemma, även om jag är ensam då med. Ibland behöver jag den där närheten till naturen, och ända sedan farmor gick bort dras jag hela tiden till Björkvik. Det är det enda stället jag känner mig närmare henne på, och hela den grejen är också någonting som ligger och gnager. Någonting jag måste ta tag i. Det har gått över ett år, men jag är fortfarande inte över det. Ibland känns det som att jag inte ens har påbörjat bearbeta sorgen. Det är också en sådan sak som är lättare att inte tänka på, även fast jag vet att jag behöver ta tag i det någon gång. Jag kände mig ändå mycket starkare när jag väl gick därifrån. För några år sedan hade jag aldrig trott att en halvtimmes terapistund vid havet hade gjort någon skillnad, men för mig gör det verkligen det. Jag mår så mycket bättre efteråt.
 
björkvik
2

Ett nytt kapitel

För snart ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om att jag hade slutat på mitt dåvarande jobb. Jag skulle vila upp mig under sommaren, var tanken. Sommarlov på obestämd tid, det var en fras jag använde flitigt under den tiden. Jag hade inga som helst planer på livet och jag visste inte alls vad jag ville göra. Allt jag visste var att det var nog. Jag behövde en paus. Jag behövde vila upp mig och få tänka i lugn och ro. Så den sista maj jobbade jag min sista dag på mitt dåvarande trädgårdsjobb och under hela sommaren njöt jag så där otroligt mycket av att få vara fri. Inga måsten, inga tvång. Absolut ingenting. Och oj vad jag behövde det.
 
Hösten kom och jag kände mig fortfarande inte klar. Jag var inte riktigt redo. Det var någonting som hindrade mig från att gå vidare, att ta tag i livet och söka sig till nya saker. Hösten passerade även den, och trots att jag började söka runt på arbeten redan under dom här månaderna hände det inte så mycket. Jag visste inte vad jag ville jobba med, och alltid var det något som kom i vägen som gjorde att jag skjöt upp det. Nästa månad, tänkte jag hela tiden. Sen blev det efter jul. Efter nyår. Ni vet, när man bara skjuter upp något hela tiden för att det är jobbigt att ta tag i det. Det nya året kom och energin fanns fortfarande inte där. Och då gjorde jag så som jag alltid gör - jag tänker på det ännu mer och gräver ner mig ännu djupare. Ångesten växte sig större för att jag visste att jag verkligen borde hitta ett nytt jobb, men jag gjorde det till en sådan stor grej att det egentligen blev för stort. Jag orkade inte. Det var så mycket som kändes lockande, men hela processen med att skicka iväg en ansökan blev för stor. Allting gick bara i en enda ond cirkel och jag kunde inte hitta vägen ut. Ångest på ångest liksom. Jag var nära på att gå tillbaka till jobbet jag var på förra sommaren, och där jag varit ända sedan gymnasiet. Men på grund av olika anledningar jag inte tänker dra upp här nu så sket det sig fullständigt. Och det gjorde bara saken värre.
 
Men sen kom det en dag då jag bara blev så otroligt trött på att gå hemma och göra ingenting. Jag slutade på jobbet förra sommaren för att jag kände att jag ville ha någonting nytt, jag ville ha lite andrum, jag ville "skaffa mig ett liv", typ... Och visserligen fungerade det ett tag, men nu hade jag samma känsla igen. Jag ville att någonting skulle hända. Jag var tvungen att göra någonting för att bryta det här mönstret jag befann mig i. Så med lite push och hjälp av mina kompisar med att skriva ihop ett ordentligt CV och personliga brev skickade jag ut ett gäng jobbansökningar. Och jag kände hur jag sökte mig till saker som egentligen var helt olikt mig. Min arbetslivserfarenhet är visserligen inte jättestor - det jag har gjort är att gå och rensa ogräs och klippa gräs i några år. Nu var det något som verkligen fått mig intresserad på butiksarbete. Och förutsättningarna för butiksarbete är verkligen något som går lite emot mig som person egentligen. Jag har aldrig varit en jätte utåtriktad person, jag gillar att hålla mig i bakgrunden och har under min uppväxt varit bedrövligt blyg. Men ändå kände jag att jag ville prova på, och det kändes som att jag ändå skulle klara av det hur bra som helst. Jag kan ha lite svårt att lära känna folk, men just det där korta mötet med en kund i butik är en helt annan sak. Det kändes inte alls som någonting läskigt. Det kändes snarare spännande och roligt, och perfekt för mig som verkligen ville prova på något helt annat. Så jag skickade ut lite ansökningar och plötsligt hade jag fått en arbetsintervju. På inget mindre än Kjell & Company.
 
 
Det var mitt livs första riktiga arbetsintervju. Jag var verkligen såååå nervös och jag var på väg att ställa in flera gånger. Jag var helt säker på att allting skulle gå åt pipsvängen och att jag aldrig skulle klara av det. Min hjärna jobbar på högvarv, som vanligt. Jag tänker och analyserar alldeles för mycket. Men jag åkte dit och fick träffa på två väldigt trevliga killar och allting gick mycket bättre än vad jag hade trott. Väldigt avslappnat och trevligt möte, och inte lika skräckinjagande som jag hade målat upp i huvudet. Någon vecka efter det fick jag ett samtal från en butikschef som ville träffa mig, så jag åkte in och mötte honom och gick därifrån någon timme senare med ett jobb. Det kändes helt sjukt. Jag hade verkligen inte haft några förhoppningar alls, och ändå gick allting vägen. Ett jobb, äntligen!
 
Jag är nu inne på min tredje arbetsvecka och det är anledningen till varför bloggen har stått lite tyst den senaste tiden. Dels för att jag jobbat långa pass och dels för att det har varit så mycket ny information att ta in. Det har helt enkelt gjort att jag har varit helt slut när jag kommit hem, och typ spenderat mina lediga dagar med att sova, haha... Allting har gått väldigt mycket upp och ner och även fast det oftast varit väldigt roligt har det också varit jobbigt, läskigt och allmänt påfrestande. Jag har aldrig jobbat i butik tidigare och det är ju en rejäl omställning från vad jag tidigare gjort. Jag ska lära mig kassasystemet och hur allting fungerar samtidigt som jag ska försöka få in hela vårt sortiment i huvudet. Det är inte det lättaste, och jag är inte det största teknikproffset där ute heller. Jag vet inte hur många gånger jag har tvivlat på om jag verkligen kommer att klara av det här, eller om jag bara ska gå och gömma mig under en sten ;) Men å andra sidan vet jag att jag fungerar så. Allting nytt och främmande påkallar alltid ångest, men samtidigt vet jag att allt det går över efter ett tag. Jag minns ju hur rädd och osäker jag var när jag började på trädgårdsjobbet, och hur självsäker och kunnig jag kände mig när jag slutade.
 
Sen känns det faktiskt lite som ett skämt, vilket gäng jag har hamnat med. Bra kollegor har för mig alltid varit a och o - fungerar man inte med kollegorna spelar det ingen roll vilket om du har ett asgrymt jobb. Och tvärtom så kan bra kollegor göra även det tråkigaste jobbet till världens bästa. Och ärligt talat så känns det som att jag har hamnat med det mest fantastiska gänget man kan tänka sig. Det har faktiskt varit lite häftigt att få uppleva hur snälla och välkomnande alla har varit, och hur hjälpsamma alla är. Jag kände mig bekväm redan från dag ett - vilket är ganska ovanligt för mig ändå - och alla är så himla stöttande. Så fort jag kör fast eller inte vet svaret på något så räddar dom upp mig varje gång. Alla flikar in med tips och lärdomar precis hela tiden, alla är där och hjälper till. Det gör att det går bättre och bättre för varje dag och framför allt att det känns bättre. Det är fortfarande mycket att lära sig, och ibland känns allting verkligen helt hopplöst och jag vill bara säga upp mig och gå tillbaka till att byta mina papperskorgar - det är i alla fall något jag är säker på. Men dom känslorna försvinner också efter ett tag, och dom blir färre och färre för varje dag. Det går stadigt framåt, och jag måste bara påminna mig själv om att jag faktiskt kommer att kunna allt det här i framtiden. Idag har jag haft en helt fantastiskt rolig dag - jag kände mig mycket säkrare och lugnare i kassan och sedan har jag och en kollega försökt fixa om lite i butiken, men bara haft en sådan där dag då allting egentligen går fel. Bara sådana där småsaker som man rycker på axlarna åt och fixar till utan större svårigheter, men oj vad jag har skrattat. Det var liksom sak på sak och ingen av oss tänkte steget längre utan insåg alltid i efterhand att det hade funnits ett mycket lättare sätt att lösa saken på. Men sådana dagar behöver man också ha ibland, och vi hade i alla fall väldigt roligt åt det. Så idag har faktiskt allting känts mycket bättre, och även fast jag vet att det kommer fortsätta gå upp och ner en lång tid framöver så går saker ändå åt rätt håll. Jag är riktigt taggad på det här kapitlet och tror att det kommer att bli så himla bra! Hurra för nya starter!
3