/ • Personligt - På djupet /

Ett helt år av nya äventyr

För lite drygt ett år sedan, den 5e maj, satt jag nere på kontoret i vårt lager på jobbet och lämnade min signatur på ett anställningsavtal. Några dagar senare, den 9e maj, jobbade jag min första dag som säljare i butik. Tiden går så himla fort och jag förstår inte hur det kan ha gått över ett år redan. Jag har klarat mig i ett helt år, när jag efter första dagen var jag inte så säker på att jag skulle klara en vecka. Efter en vecka visste jag att jag inte skulle orka en månad. Men en månad blev till två, och sommaren tog slut. Innan jag visste ordet av det hade min 6 månaders provanställning tagit slut och jag stod där med min första fast anställning. Jag kände mig starkare, tryggare och duktigare. Men favoritkollegor försvann, min butikschef där jag lagt all min trygghet lämnade butiken och jag var tillbaka på ruta ett igen. Självförtroendet försvann ett tag, men jag tog mig igenom även det och kom ut starkare på andra sidan. 
 
Det har varit ett långt år med många upp- och nedgångar. Det har varit ett påfrestande år, men samdigit så lärorikt och stärkande. Som jag skrivit tidigare så hade jag aldrig någonsin kunnat se mig själv i en butik, pratandes med främlingar varje dag. Det har aldrig funnits i mitt naturliga beteende att känna mig bekväm med människor jag inte känner. Men fan alltså, jag har klarat det. Det har gått upp och ner och det kommer det fortsätta att göra, men jag fixar det. Det är ett påfrestande arbete för mig, som alltid har haft lite svårt för den sociala biten och för mig är det snarare påfrestande, än givande, att socialisera mig på det här sättet. Men det har varit så himla nyttigt, för om jag tänker på vem jag var som person för bara ett år sedan så har det hänt så mycket. Jag har utvecklats. Blivit modigare. Starkare. Det är fortfarande en kamp mot mina inre demoner som var och varannan dag säger åt min hjärna att springa åt andra hållet så fort någon pratar mig, men det går lättare varje vecka. Om jag tänker på den där osäkra och livrädda tjejen som stod bakom kassan sin första vecka så glädjs jag åt hur mycket som ändå har hänt. Hur långt hon har kommit. Och hur stolt hon hade varit om hon hade vetat att hon faktiskt skulle klara av det. Då kanske hon inte hade behövt vara lika rädd varje dag. Hon kanske hade vågat tro lite mer på sig själv. För säga vad man vill, men det är helt otroligt att jag har klarat av det här jobbet i ett års tid. Jag, som aldrig vågat prata, aldrig vågat göra mig hörd - jag står och pratar med tiotals, ibland upp mot hundra, människor varje dag. Det om något är fasiken värt att fira. 
 

En dag att minnas

Jag har vanligtvis inte svårt att uttrycka mina känslor - det är snarare något jag är väldigt bra på. Jag kan skriva flera sidor om saker som berör mig på olika sätt, både positivt och negativt. Men idag har jag faktiskt lite svårt att hitta orden. Det känns lite som att ingenting räcker till. Ingenting jag kan skriva är fint nog. Det är inte tillräckligt.
 
August döptes idag. För er som missat det så är August alltså mitt kusinbarn, som häromdagen firade en månad på jorden. En dryg liten månad har han funnits här med oss och idag samlades massor av människor i kyrkan med fokus på den här lilla krabaten. Jag fick äran och förtroendet att föreviga den här dagen på bild, så jag satt längst fram med kameran och försökte göra mitt allra bästa för att få dom där fina bilderna. Jag har aldrig fotograferat ett dop förut - jag har faktiskt aldrig ens varit på ett dop, vad jag kan minnas. Så jag satt där och försökte fotografera samtidigt som jag fick anstränga mig för att hålla tårarna borta. Jag är inte troende, och har aldrig varit, men ändå blir jag väldigt känslosam varje gång jag går in i en kyrka. Jag har ändå stor respekt för det hela och det är något väldigt fint med att befinna sig inuti en kyrka med orgelns melodi som fyller salen. Sedan har jag ju varit så himla känslosam kring August sen han föddes, utan att jag riktigt kan sätta fingret på varför. Men när jag fick hålla i honom en stund efter dopet och han tittade på mig med sina stora, runda ögon så kändes allt annat så obetydligt. Första gången vi hälsade på låg han mest och sov i famnen, men idag kunde vi till och med bonda lite. Är så fruktansvärt kär i den här lilla killen och jag är återigen så tacksam över att vi får vara med i hans liv. Folk pratar så mycket om att det är en sådan stor ära att få vara del av ett barns liv, och nu kan jag faktiskt förstå den innebörden - för det är lite så jag känner. Det ska bli fantastiskt att få se honom växa upp, och jag ser fram emot att få titta in i dom där ögonen många gånger dom kommande åren.
 
Jag kommer högst troligt inte att lägga upp några bilder från dopet här. Varje gång jag håller i kameran och har ett motiv framför mig ser jag alltid fram emot att få visa upp dom bilderna här för er, men idag kändes det inte alls så. Jag är superstolt över bilderna och vet att dom blev bra, men för första gången känns det för intimt och personligt. Det är inte min sak att dela med mig av. Det här dopet fotograferade jag inte för min egen portfolio, utan för att ge min kusin fantastiska minnen. Och det känns fint att kunna ge henne det. Men, något jag tänker dela med mig av är dom här två bilderna på mig och August när vi myste lite efter dopet. Älskade, bästa unge, som jag tycker om dig ♥ 
 
 

Grattis, Sverige

Idag är det Sveriges dag, och en typisk tidpunkt för mig att komma på hur stolt jag faktiskt är över att vara svensk. Många må ha mycket åsikter om vårt land och dess invånare, men ärligt talat finns det ingen plats jag hellre skulle vilja bo på. Jag har varit ute och flängt mycket under dom senaste fem åren och hur mycket jag än älskar att upptäcka ett nytt land älskar jag lika mycket att få landa på svensk mark igen. Det kanske inte känns så just i den stunden, då jag kanske precis lämnat strålande sol och värme på Kreta eller en fantastisk konsert i England, men när det kommer till kritan är det alltid lika skönt att få komma hem. Det är väldigt lätt att ta saker för givet, saker som alltid bara finns där, men på senare år har jag lärt mig att faktiskt uppskatta vårt avlånga land. Det må finnas saker som kan förbättras, men förstå hur bra vi egentligen har det om man jämför med många andra länder. Jag har lärt mig att uppskatta Sveriges natur, istället för att enbart längta bort till storslagna vyer på andra sidan jortklotet. En av mina största drömmar och önskemål just nu är ju faktiskt att bila runt i just Sverige, både i norr och i söder. Det finns en himla många vackra platser att hitta, bara man är villig att leta lite. 
 
Nu tänke jag egentligen inte gå in så mycket på varför jag är så stolt över att vara svensk, även fast listan kan bli lång. Vi är trots allt ett väldigt öppet och accepterande land, och som människor tycker jag att att vi faktiskt har ganska många fina stunder där vi glänser rejält. Så fort jag besöker ett annat land visar jag gärna upp att jag kommer från Sverige. Det är många andra som uppskattar vårt land, och med all rätt, för vi är faktiskt ganska bra. Många uppskattar våra öppna armar och trots att många kan se oss som kalla och opersonliga krävs det inte alltför mycket för att motbevisa dom. 
 
Jag är ju en natur- och landskapsjunkie ända in i benmärgen och aldrig slutar jag förvånas över dom vackra vyerna vi faktiskt har att erbjuda. Det spelar ingen roll om jag flyger fram i bilen utmed fälten på Öland, om jag promenerar i solnedgången på Stockholms innergator eller står högst upp på fjället i norr med känslan av att vara oövervinnelig - det är lika gripande varje gång. Och därför tänkte jag bjuda på några av mina favoritbilder från just Sverige, för att idag ska vi fira hur bra vi är. Idag ska vi alla fira, född här eller inflyttad, och tillåta oss själva att känna oss lite stolta. Det har vi all rätt till att göra, för Sverige är i alla fall min favoritplats på detta jordklot, och det kommer aldrig att förändras. Det här kommer alltid att vara mitt hem ♥