Det blir vad man gör det till

 
Jag har bara känt att någonting har varit off dom senaste veckorna. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men jag känner bara att allt inte är hundra procent. Jag tror att novembermörkret har dragit ner mig lite mer än vanligt och jag tror dessutom att en förkylning ligger och lurar där någonstans. Jag har varit ovanligt trött - framför allt den här veckan då jag har lagt mig innan 10 varje dag, sovit åtta - nio timmar varje natt och ändå varit helt förstörd under dagarna. Jag brukar inte vara så här trött. Jag brukar inte vara så här låg. Jag mår liksom bra och jag är lycklig och jag har absolut ingenting att klaga på egentligen, men ändå är det något som ligger och stör. Vid den här tiden förra året var jag typ världens lyckligaste människa och jag känner inte alls samma känsla i år. Det har varit en höst med mycket förändringar - framför allt på jobbet, och jag tror det påverkar mig mer än vad jag inser. Det har varit väldigt många kollegor som har slutat, bytt butik eller bara försvunnit ut ur mitt liv hela det här året och jag är inte bra på att lära känna nya människor. Jag fungerar inte bra med förändringar och i år har det varit mer än vanligt - och det här med att hela tiden behöva öppna upp sig för en ny människa har jag väldigt svårt för. Ännu svårare blir det när jag inte vet hur länge dom stannar. Hittills har i stort sett alla kollegor jag haft slutat och många tryggheter har försvunnit. Det är många nya kollegor i min butik i dagsläget och även fast vi jobbat tillsammans ett tag nu så tar det så mycket längre tid för mig att bli riktigt bekväm med någon. Det går liksom inte på ett par veckor. Det är fortfarande roligt att gå till jobbet och jag trivs fortfarande på min arbetsplats, men det är för mycket nytt. Jag är uppvuxen med grabbar, men ibland är det faktiskt liite jobbigt att vara ensam tjej på en arbetsplats. Jag känner mig inte helt avslappnad med människor jag inte känner så bra och det leder till att jag inte alltid känner mig delaktig. Det tar tid. 
 
Det är tråkigt att humöret ska påverkas så mycket av vad som händer på jobbet - men å andra sidan så träffar jag mina kollegor mycket mer än vad jag träffar både familj och vänner. Det är liksom där jag lägger all min tid och då är det svårt att inte låta sig själv påverkas. Jag har under den här veckan suttit och läst igenom alla mina gamla inlägg från november - december förra året, och det är nog det som drar ner mig ännu mer. December 2017 var utan tvekan den bästa och roligaste månaden jag någonsin har upplevt. Vi hade ett fantastiskt gäng där jag trivdes med allt och alla. Jag saknar mina gamla kollegor enormt mycket, även fast jag trivs med mina nuvarande. Jag saknar min gamla butikschef så mycket att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen - även fast min nuvarande chef är fantastisk. Jag tror att det grundar i att jag minns hur jag mådde förra året och vet att jag inte kan nå samma känsla i år. Jag jobbade väldigt mycket förra december också, men då var jag mer taggad på allt. Jag var bekväm med kollegorna. Butikschefen hade precis meddelat att han skulle lämna butiken efter nyår och jag tror att det gjorde att jag uppskattade allt så mycket mer. Jag försökte verkligen ta tillvara på hela december och jag fick det att bli världens bästa månad. Jag har inte samma feeling i år, och det gör mig lite ledsen.
 
 
Men samtidigt som jag känner mig lite låg vet jag också att saker blir vad man gör dom till, och jag vill verkligen vända det här. Jag har alltid varit en sådan person som tänker för mycket och överanalyserar allting, men det har också lett till att jag blivit bra på att fundera ut vad jag måste göra för att förändra läget. Första steget är alltid att skriva av mig, för allt känns så mycket bättre så fort jag fått ut allting - oavsett om folk läser eller inte. Det blir lite som att börja om - jag kastar ut allting som tynger ner mig och efter det kan jag hitta andra vägar. För faktum är att december är snart här, och även om det inte kan bli lika bra som förra året kan det fortfarande bli fantastiskt. Jag älskar allt som har med julen att göra och mina julkänslor börjar sakta krypa fram. Om en vecka ska vi börja slänga upp julgardiner och adventsljusstakar och nästa helg - under första december - kommer jag att befinna mig i självaste London. Jag har varit i London många gånger, men aldrig under december. Jag längtar sååå mycket!
 
Jag tänker lägga extra mycket fokus på dom här små guldkornen i vardagen. Visst, det kommer att bli mycket jobb i december och i dagsläget känns det lite tungt, men jag ser så fram emot allt ändå. Först har vi ju London, sen är det den årliga julshoppingen med Erica, julpyntandet, julklappsinslagning, klä julgranen, julfika, julgos, julmusik - allt! Bara som igår när pappa blev så sugen på mjuk pepparkaka att han sprang iväg till affären efter middagen. Sen hade vi en mysig fikastund - det är sådana småsaker i vardagen jag uppskattar så mycket, och det är sådana stunder jag vill ha mer av. Jag vill leta efter guldkornen som får mig att må riktigt bra, för då kommer allting att bli lättare. 
 
 

Min största kärlek

Förra onsdagen hade vi ju faktiskt besök av Mika ute i stallet. Vi träffas ju inte alls ofta längre med tanke på att hon bor över två timmar härifrån just nu, men vår facebookgrupp tillsammans med Jenny går varm så gott som varje dag. Och jag älskar det. Vi har hängt ihop så länge nu att dom två kommer alltid att finnas i mitt liv. Det är tråkigt att jag inte har Mika nära längre, men jag vet att hon inte kommer att försvinna. Nu kommer jag ju faktiskt få träffa henne tre veckor i rad - hon var ute hos mig förra veckan, den här veckan åke jag ner till henne och nästa vecka kommer hon hit igen. Och så mysigt det var i onsdags, trots att det blev ganska kort. Vi hade ju ombytta roller också - det är alltid jag som står bakom kameran och hon framför, men den här gången var det tvärtom. Jag ville ha några bilder på mig och min ponnyskrutt och den första bilden nedan blev min favorit. Den betyder så mycket för mig, för den är så vi. Det är lycka, frihet och kärlek.
 
Vi har ju hängt ihop i 11 år nu, han och jag. Det är helt sjukt när jag tänker efter. Elva år är en lång tid, kanske längre än vad många får, och det går inte en enda dag där jag inte är tacksam för den här varelsen. Jag uppskattar och älskar varenda minut vi får tillsammans. Det var väldigt länge sedan vi gjorde någonting i träningssyfte, eller något över huvud taget där syftet var att bli bättre på något. För faktum är att det ofta ser ut så här nu för tiden - en halsring på och sen sticker vi ut och myser i skogen. Jag har liksom lite tappat intresset för att träna och bli bättre, för att tävla och ta oss framåt. Jag är inte den personen som strävar efter något när det kommer till hästarna, mer än att mysa och ha roligt. Jag har tävlat och tränat hårt under en period, men det var inte riktigt jag. Jag älskar att följa med mina vänner på tävlingar och jag lever för deras framgångar, men när det kommer till mig själv sätter jag för hög press på mig själv och det blir inte bra. Det var en underbar och rolig tid jag hade, och då tillsammans med Mika, men jag trivs bättre med det här. Att istället få stärka vår relation och jobba på att ha rolig med varandra, jag och hästen. Det är väl det enda jag kan se som kan bli bättre - och redan nu är den fantastisk. Vi känner varandra utan och innan. Han är snäll som ett lam. Han har en egen vilja och kan vara envis ibland, men jag har lärt mig att älska det med honom istället för att se det som något negativt. Det var en tid där jag ville korrigera varenda litet snedsteg, varenda sak han gjorde fel. Jag kunde bli arg på honom för minsta lilla om han inte gjorde som jag sa. Diciplin och lydnad ville jag ha och även fast jag aldrig var elak mot honom med mening kan jag nu i efterhand inse att jag ofta överdrev lite. Allting behöver inte vara så perfekt, för faktum är att det vi har nu är alldeles perfekt. Jag vill inte ändra någonting. Jag vill inte ha diciplin, jag vill ha roligt. Och det betyder inte att jag tänker tillåta precis vad som helst, men jag känner mig mycket mer avslappnad sedan jag släppte alla dom tankarna. Jag känner att vi har vuxit och vi har roligare tillsammans. Han känner mig, han tycker om mig och han litar på mig. Det är det absolut finaste han kan ge mig. Och jag väljer att lita på honom, för det här är verkligen världens snällaste häst när man väl har vunnit hans hjärta. 
 
Foto: Mika Nilsson

Explosiv start på vardagen

Hej på er! Fasiken vad tiden springer iväg. Det har gått en hel vecka sedan vi kom hem från Cypern och trots att det känns som en evighet sedan känns det samtidigt som att det var igår. Jag har inte haft mycket tid att sitta ner och reflektera över resan och ännu mindre har jag haft tid för att redigera bilder och fixa inlägg, för vardagen drog igång direkt i tisdags och sedan har det bara tuffat på. Det har varit långa arbetsdagar där vi några dagar varit kort om folk och det har lett till att jag stressar upp mig, men samtidigt var det roligt att komma tillbaka till jobbet. Jag har saknat mina kollegor - dom få som finns kvar nu när sommaren tagit slut - och jag känner mig tryggare än någonsin. I tisdags fick jag misann en trevlig överraskning från chefen - ett diplom för 'Bästa Kundservice'. Ett resultat av en försäljningskontroll, eller provköp som vi kallar det för, där jag tydligen fått full poäng. Jag har sett kollegor få det och drömt om att en vacker dag kanske jag också står där, men jag hade inte trott att det skulle ske så snart. Inte för att jag inte är trevlig mot kunderna, men för att jag fortfarande inte tror på mig själv till hundra procent. Att vara artig och trevlig är det enda jag är helt säker på att jag kan, och det är jag alltid oavsett vad, men jag är alltid osäker när jag trycker fram nästa kund. Kommer det en jobbig fråga nu? Något jag inte kan svara på? Jag kan aldrig vara säker. 
 
Och därför känns det som världens största ära att jag nu också får hänga uppe på väggen bredvid kollegor som jag ser upp till väldigt mycket, som i mina ögon är riktiga veteraner och som kan svara på allt. Det känns som ett bevis på att jag faktiskt kan mitt jobb. Jag har lärt mig mycket. Jag har blivit bra på vad jag gör. Och personligen är det också världens största seger - just för att det är jag. Ni som följt bloggen ett tag kanske har läst tidigare inlägg jag skrivit om mitt jobb och min stora osäkerhet som alltid ligger där strax under ytan. Den blir jag nog aldrig av med helt, men den här veckan har jag känt mig stabilare än någonsin. På något sätt tvivlar jag alltid på mig själv och om jag verkligen gör ett bra jobb, men i och med det här diplomet har jag bevis, svart på vitt, att jag inte är helt sämst. Det har gjort att självförtroendet stigit väldigt mycket bara dom här dagarna, och trots att jag jobbat långa dagar med mycket stress har det inte alls känts lika psykiskt jobbigt. Jag har varit trött i huvudet av alla intryck, långa timmar och högt kundflöde, men det har inte känts tungt på det sättet det tidigare har gjort. Jag har känt mig trygg och säker vilket har gjort att jag kunnat slappna av på ett helt annat sätt. Och det känns helt underbart. Jag kommer att fortsätta ha svackor, som alltid, men nu har jag alltid det här diplomet att falla tillbaka på. Om jag någonsin tvivlar på mig själv kan jag bara snegla upp på det och få se med egna ögon att jag faktiskt är duktig. Trots att jag inte är världens proffs på allting så vet jag oftast vad jag gör, och det känns tryggt att ha i bagaget. 
 
Så ja, det har varit en bra vecka. Vi är fortfarande flera personer kort vilket gör att vi är färre på plats vissa dagar än vad vi skulle behöva vara. Jag har behövt hoppa in tidigare och jobba längre dagar än planerat, men det har också känts ovanligt okej. Jag har inte riktigt hunnit landa efter Cypern, som jag skrev tidigare, och första veckan tillbaka efter en semester är alltid lite jobbig. Men det känns ändå lite roligt att vardagen är igång igen. Jag känner mig liksom redo för hösten nu. Jag är redo att allting ska börja återgå till det normala. Och efter att ha fått det här diplomet känner jag mig tryggare i mig själv än jag någonsin gjort tidigare när det kommer till mitt jobb, och det är fantastiskt. Jag kunde inte fått en bättre start på hösten och det gav mig en ordentlig egoboost jag definitivt kommer ha nytta av under resten av året. Just nu är livet roligt!