När blev jag en person som faktiskt har ett liv?

"Du är typ den mest upptagna människa jag känner"
Den kommentaren fick jag från en av mina kompisar för ett tag sedan. Det är inget konstigt i sig, den senaste tiden har jag fått kämpa för att hitta lite tid att vila ut på, men det som är så himla konstigt är att det faktiskt handlar om mig. Det är jag som är så upptagen hela tiden. Och jag vet inte när det blev så.
 
I hela mitt liv har jag varit den lataste och mest bekväma personen jag någonsin känt. Jag har varit så hemmakär att jag under en period vägrade hitta på någonting annat än att gå till skolan och åka till stallet. Jag tackade nej när kompisar ville ses, jag hittade på ursäkter för att slingra mig ur saker jag redan tackat ja till och jag bodde framför min dator. Jag tyckte det var så jobbigt att behöva hitta på något, att ta det där steget att lämna lägenheten och komma iväg. Det gick bara inte. Jag försökte ofta, jag gjorde upp planer och bestämde träff med folk - men i sista sekund backade jag alltid ur. Det hände alldeles för ofta, att jag i sista sekund försökte smita undan. Det handlade egentligen om att jag inte ville, men jag orkade inte. Det blev ett tungt projekt varje gång det hände något utöver det vanliga. Jag ville aldrig göra något efter skolan, för inte kunde jag väl gå utanför dörren två gånger per dag? Och när jag väl var ledig var min ursäkt att jag måste ju faktiskt passa på att vila när jag väl är ledig. Fast jag vilade hela tiden. Det vart liksom som en ond cirkel där under några år, från när jag växte ur leka-med-kompisar-varje-dag- perioden fram tills typ nu, nyss. Jag har blivit bättre med åren, men jag har alltid haft den där spärren i huvudet. Jag vet inte, jag kanske har haft någon form av social fobi, adderat med att vara lite lat och väldigt bekväm.
 
 
Jag kommer ihåg, för ett par år sedan, då jag hade en vecka där jag hade något inplanerat varje kväll. Jag minns att jag till och med tyckte det var stort, att jag kommit iväg på allt jag hade planerat, och jag gick runt och berättade för folk vilken hektisk vecka jag haft. Asså, jag hade typ åkt till Ikea en kväll, stallet en kväll, sett brorsans handbollsmatch en kväll och träffat kompisar resterande dagar. Ingenting som stack ut, ingenting som var speciellt, men för mig var det verkligen utöver det vanliga. Shit, att jag hade orkat med hela den veckan... Jag kommer ihåg att jag ofta funderade över hur folk orkade vara så aktiva, hur alla orkade med vardagen som aldrig fick vara hemma och vila. Jag tror inte att det egetligen grundade i att jag "behövde vila", men jag använde ofta det som ursäkt till mig själv. 
 
Det var därför jag reagerade så mycket när jag fick den där kommentaren, för då insåg jag hur rätt hon hade. Jag är upptagen. Jag har något inplanerat precis hela tiden. Jag jobbar långa dagar och när jag väl är ledig händer det alltid något annat. Det är resor, konserter, andra typer av jobb, stallet, häng med kompisar. Ja, precis som vem som helst, kan jag tänka mig. Jag skulle inte reagera om någon annan berättade att deras dagar såg ut så här, men just eftersom det är jag kan jag inte hjälpa att bli glad. Jag har tagit mig ur det där mörka hålet där allting kändes jobbigt. Jag drar mig inte för att göra saker längre - jag ligger alltid i och försöker pusha på saker istället. Jag letar hål i mitt schema för att klämma in kompishäng - och ändå går det inte så bra. Det är ofta jag istället får skjuta på saker - för att jag helt enkelt inte hinner. Och javisst, jag kanske är trött, men samtidigt är jag piggare än någonsin. Jag älskar att hålla igång nu för tiden. Jag älskar att ha saker att göra. För mig som aldrig har varit en sådan person är det så roligt att jag plötsligt vill. Jag blir glad av att ha en fullspäckad vecka framför mig. Jag tycker det är lite småroligt att försöka klämma in så mycket som möjligt, att få hoppa från sak till sak. Tidigare har jag mått dåligt och stressat upp mig om det har hänt för mycket på en och samma gång. Det har blivit kortslutning i mitt huvud och ingenting har fungerat. Jag tror mycket har grundat i att jag aldrig riktigt känt mig bekväm, med någonting. Men nu, för kanske första gången, känner jag mig nöjd. Jag mår bra. Jag är lycklig. Jag trivs med mitt liv.
 
Så ja, jag blev faktiskt glad när jag insåg att jag är upptagen, just för att det är jag. Det hade jag aldrig trott för några år sedan. Det har liksom kommit lite smygande och därför har jag aldrig riktigt reflekterat över det tidigare. Jag är ingen lat människa längre. Jag är inte längre rädd för att ge mig ut och göra saker. Livet skrämmer mig inte längre, och ni anar inte vilken befrielse det är att äntligen kunna känna så. Hjärnan spökar inte lika mycket längre. Jag känner mig mycket friare, mycket lättare. Mycket lyckligare. Det finns fortfarande oäntligt många saker att jobba på när det kommer till min lilla hjärna, men jag har kommit så långt redan. Jag kan rent ärligt säga, med handen på hjärtat, att jag faktiskt har ett liv. Jag känner mig levande. 
 
 
Jag har till och med införskaffat mig en liten veckoplanerare. Mycket för att jag under några veckor i somras konstant glömde bort vad jag skulle göra och lyckades boka in tre saker med tre olika människor på en och samma dag, och jag kom på det typ dagen innan. Slutet gott allting gott, jag lyckades hinna med alla grejer och det blev en helt underbar dag. Men just själva grejen att jag faktiskt glömde gjorde att jag kände att jag behövde något för att hålla koll på livet. Ibland kan det dock kännas så där ↓ när jag försöker planera mina veckor. Det är inte alltid så lätt 
 

En dag full av sorg och glädje

Jag vet inte om några av er såg mitt inlägg för ett tag sedan om min pappas kompis som gick bort i cancer. Alldeles för ung, alldeles för tidigt. Idag var det dags för begravning och jag hade lite ångest redan innan. Min överkänsliga hjärna sköter inte sådana här saker så värst bra och trots att han inte stod mig jättenära personligen visste jag att det skulle bli jobbigt. Han var ändå en människa som dykt upp med jämna mellanrum sedan jag föddes. Han var en person som alltid funnits där i bakgrunden och varje gång vi sågs blev jag lika fascinerad över hur glad och varm och trygg han var. Han var den typen av person som inte lämnar någon oberörd, och det fick jag bekräftat idag. Hur många människor som helst dök upp. Han var AIK:are långt in i benmärgen och så mycket folk som dök upp idag, det bevisar bara hur stor gemenskap sporten kan skapa. Det var helt fantastiskt och hela begravningen var otroligt vacker. Det var en stund fylld med så många känslor på en och samma gång. Det var oerhört tungt. Jag har inte varit på många begravningar i mitt liv, och idag sved det extra mycket med tanke på hur mycket han hade kvar att ge. Det var långt ifrån hans tur och sådant tar så hårt på mig. Det är liksom inte rättvist. När jag tänker på honom ser jag hans glada leende framför mig och varje gång hugger det till lite i hjärtat. Vi kanske inte stod varandra nära, men han lämnade ett avtryck efter sig. Tillräckligt mycket för att jag skulle sörja tillsammans med alla andra i kyrkan idag. Tillräckligt mycket för att det skulle rubba min stenhårda, kalla vägg där det faktiskt krävs en hel del för att bryta ner. Jag lider så mycket med alla andra också - jag sätter mig in i hans anhörigas situationer, jag lider med pappa och min gudfar som stod honom väldigt nära och hjärtat värker för deras skull. Jag vet hur förstörd jag blir när jag förlorat någon och den smärtan önskar jag inte någon.
 
Jag är så glad över att jag gick. För mig var det ändå en självklarhet. Han har förgyllt våra liv, om än så bara någon gång ibland under en fotbollsmatch då och då eller möjligtvis ett födelsedagsfirande eller två. För mig är det tillräckligt mycket för att vilja vara med och ta farväl, och säga tack. Han förtjänar det. Jag trodde faktiskt inte jag skulle reagera så starkt som jag gjorde. Jag trodde att jag skulle klara mig igenom det hela utan att bli ledsen, men det gick såklart inte. Och resten av dagen har jag pendlat mellan halvt hysteri och utmattning. En begravning framkallar så många konstiga känslor på en och samma gång och det blir för mycket för min hjärna att hantera. Men under all sorg och förtvivlan jag känt idag känner jag mig samtidigt glad. Glad över att jag var där. Glad över att det var så många människor som dök upp. Glad över att han fick ett sådant vackert avslut. Glad över att han faktiskt nu slipper lida. Vila i frid, älskade Anders. Tack för att du var en sådan fin människa. Tack för att du gjorde den här världen till en bättre plats.
 
 
Från begravning och sorg var det bara att försöka skaka av sig allting och gå vidare. Jag hade såklart lyckats dubbelboka den här dagen - som jag ofta lyckas med. Jag var tvungen att skippa middagen efter begravningen vilket faktiskt känns himla tråkigt. Det hade varit fint att få vara med in i det sista. Men jag hade bokat in mig på en konsert tillsammans med Erica, och egentligen kanske det var lika bra. Då fick jag något annat att tänka på, och vi hade en himla mysig kväll. Jag mötte upp henne vid Jensens Böfhus där vi åt världens lyxigaste middag inklusive förrätt och efterrätt. Vi tyckte att vi var värta det ;) Det var faktiskt väldigt skönt att få komma iväg och göra någonting roligt. Efter att vi ätit klart åkte vi vidare till Fryshuset och tittade på Rise Against. Ett band jag egentligen inte kände till förrän Erica frågade om jag ville följa med, men jag har lyssnat på dom dom senaste veckorna. Trots att jag var helt slut i både kropp och huvud var det så roligt. Det har blivit många konserter under åren, men det är ju faktiskt då jag mår som allra bäst. Rise Against levererade med bravur och jag var mäkta imponerad. Det är alltid kul att se ett band som faktiskt kan uppträda live utan att det blir platt och tråkigt.
 
Så ja, en väldigt lång dag med många blandade känslor. Det må ha börjat tungt och tråkigt, men jag fick ett bra avslut tillsammans med Erica och det var precis det jag behövde. Nu ska jag stupa i säng, för imorgon väntar många timmars jobb. Jag hade inte haft något emot att typ sova hela dagen imorgon, bara för att försöka komma ikapp lite. Mitt stackars lilla huvud har gått på högvarv idag, haha.
 
2

Dö snälla cancer, dö

I bilen på väg hem idag satt jag och tänkte på att jag skulle uppdatera er om allt roligt som hänt den senaste tiden, och rassla på lite med alla bilder från Kreta och så vidare. Men när jag kom hem möttes jag av den tråkiga nyheten att en av pappas bästa kompisar gått bort i cancer i fredags. Och nu känns allt annat så himla litet och obetydligt. Inget av det jag var så exalterad över för någon timme sen spelar någon roll längre.
 
Och ändå känner jag att jag vill skriva av mig. Det är så jag bearbetar saker på bästa sätt. Att få låta fingrarna smattra mot tangenterna och bara få vara arg på världen en stund. För det är jag. Jag är så arg på att livet är orättvist. Arg över att det är dom bästa människorna som alltid drabbas hårdast. Jag har försökt att hitta någon logik i det hela, men varje gång får jag anse mig själv besegrad. För det kan inte finnas någon logik i att en sådan lycklig och generös man dör vid 47 år. En man som alltid vill andra väl, som alltid har sett efter både mig och min lillebror. En man som kan få ett helt rum att lysa upp med sin närvaro. För det är så jag kommer att minnas honom - han som alltid var glad. Han har alltid funnits där i bakrunden under hela min uppväxt. Även fast jag bara träffat honom vid enstaka tillfällen, typ fester, fotbollsmatcher eller liknande event, så har jag alltid tyckt om honom. En trygg och lycklig själ som verkligen inte förtjänade det här. Och det är det som gör mig så förbannad och uppgiven. Alla får vi lära oss den hårda vägen att världen är orättvis. Det är bara så det är, och det finns liksom ingen förklaring till varför. Ibland ska det bara göra ont. Ibland ska hjärtat krossas. Ibland ska människor dö i förtid, och det känns så himla onödigt. Varför? Varför finns det vidriga människor där ute som genomgår livet utan ett enda hinder, och sedan har vi dessa fantastika människor som förgyller andras liv med sin blotta närvaro, som tvingas lämna oss för tidigt? Cancer har alltid varit ganska närvarande i mitt liv dom senaste åren - jag har haft många släktingar och vänner som fallit offer för denna vidriga sjukdom, och förra året gick min farmor bort i lungcancer. Hon var den första närastående som gick bort och jag tog det väldigt hårt. I övrigt har det faktiskt gått förvånadsvärt bra, alla andra lever idag och mår bra. Och då tänker man, att eftersom så många har tagit sig igenom det här, att det kanske är över nu. Vi kanske verkligen börjar hitta rätt gällande botemedel? Vi kanske börjar hitta den rätta vägen till att ta över cancern, istället för att den ska ta över oss? Men sedan händer det här, och jag känner mig inte alls lika säker längre. Står vi fortfarande och trampar vatten? Varför kan vi inte bara hitta den där lilla ingrediensen som gör att vi kan bli av med det här för alltid? 
 
Det gör ont i hjärtat, det gör det verkligen. Jag kommer att sakna honom, men det är inte mig jag mår dåligt över. Jag mår dåligt för pappas skull, för hans familj och andra vänner. Pappa har en ganska fantastisk kompiskrets som jag verkligen avgudar, och hjärtat svider för deras skull. Jag vet hur den där paniken känns. Jag vet hur ont det gör när man inser att man aldrig kommer att få träffa en person igen. Den där känslan av att vara helt vilse, utan någon som helst aning om vart man ska ta vägen. Och det är så himla orättvist, allting. Hur mycket man än försöker att förstå, försöker hitta anledningar till varför saker sker, så går det inte. Och även fast det är saker som är utom ens egna händer gör det lik förbannat ont ändå. Det är inte rättvist. Det finns ingen mening med att vissa ska gå bort, medan andra får leva vidare. Det är bara så jävla orättvist, och så dumt. Men tack, du vackra människa, för att jag fick chansen att lära känna dig. Tack för att du alltid var så glad och så trygg. Tack för att du har varit en sådan underbar vän att alldeles för många sitter hemma med krossade hjärtan just nu. Det är ändå ett ganska bra betyg. Världen kommer att vara en mörkare plats utan dig, och jag är så ledsen över att du inte fick mer tid. Du var värd så mycket mer, men jag hoppas att du slipper ha ont nu. Och jag hoppas du vet hur älskad och saknad du är ♥
 
2