When everybody else is asleep

 
Näst sista morgonen på Gran Canaria gick jag upp extra tidigt i hopp om att få se soluppgången. Jag hade det som mål med den här veckan, men dom första dagarna när det verkligen var strålande sol hela dagarna så mådde jag alldeles för dåligt för att gå upp tidigt. Och dom sista dagarna bestod av betydligt fler moln, så någon ordentlig soluppgång blev det aldrig. Jag gick ut på balkongen och konstaterade att det var alldeles för molnigt vid horisonten, men jag slängde kameran över axeln och tog stativet i andra handen och gick ut ändå. Jag promenerade till strandpromenaden och vidare ner till stranden. Jag tänkte först bara gå en liten bit, men ju längre jag gick desto mer ville jag komma fram till den lilla spetsen av sanddynorna, den lilla udden där det svänger och börjar gå åt andra hållet.
 
Jag hade förväntat mig att det skulle vara rätt tomt, men det var ganska många som hade likadana tankar att få sig en mysig promenad innan den nya dagen skulle ta fart. Jag gick utmed vattenbrynet och trodde att stranden aldrig skulle ta slut. Det är ju en ganska bra bit, om ni tittar på sista bilden i det här inlägget så ser ni lite bättre. Men samtidigt gjorde det ingenting att det var så långt, för jag njöt så mycket av att gå där helt ensam. Resten av familjen låg kvar hemma och sov. Jag mötte en och annan morgonpigg joggare och några andra som bara liksom jag strosade utmed vattnet och njöt. Det låg ett lugn över hela platsen vid den här tiden på morgonen. Stranden som vanligtivs var fylld av badgäster var nu istället ett promenadstråk för människor som ville börja dagen på bästa sätt.
 
 
Om man ska hitta någonting positivt i att det låg ett tjockt molntäcke ovanför horisonten är det ju ändå hur snabbt omgivningen förändras. Ena sekunden gömde sig solen bakom molnen, andra sekunden var allting så där krispigt lila, tillbaka till molnigt för att sedan lyckas tränga sig igenom. Det är ganska mysigt att bara stå och beskåda soluppgången i dess alla etapper. Det är mycket som händer på kort tid, men det är det som är lite av förtjusningen med att fotografera en soluppgång. Både ljus och färger kan ändras så drastiskt från bild till bild. När jag väl kom fram till udden där det svänger in till höger stannade jag där ett tag. Jag hade sällskap av en man som sakta gick en bit ute i vattnet med ett fiskespö, annars var det bara folk som gick förbi. Jag sprang runt där i sanden, lämnade tryggheten på torra land och njöt av hur vattnet skvälpte upp över fötterna. Jag försökte också ta en himla massa bilder, men batteriet i min fjärrutlösare var så dåligt just här att det inte funkade alls. Jag fick två bra bilder av typ 50, haha. Men det gjorde inte så mycket det heller. Det var inte egentligen bilderna jag var ute efter. Jag ville bara ha den där mysiga stunden för mig själv vid havet.
 
När jag kände mig nöjd strosade jag tillbaka en bit innan jag svängde av upp mot sanddynorna. Jag var fortfarande inte helt frisk och orkade inte gå så långt, men jag tog mig upp på en av dom lite högre kullarna. När vi hade varit där några dagar tidigare hade det varit folk lite överallt, men nu var det betydligt lugnare. Här och var var det någon som korsade dynorna för att ta sig ner till vattnet, eller kanske någon som också hade klivit upp tidigt i hopp om att få se solen stiga ur havet. Hur som helst så var det väldigt mysigt att få stå där och kika ut över detta fantastiska landskap och jag hade kunnat stanna hur länge som helst. Just i det ögonblicket kom den här åka-hem-ångesten och jag ville aldrig gå därifrån. Det fanns ju fortfarande så mycket att utforska, så mycket att se. Jag var inte redo att lämna. Men Jonas satt där hemma med frukosten klar och jag visste att det bara skulle bli jobbigare ju längre jag drog ut på det, så jag packade ihop min ryggsäck och tassade tillbaka utmed strandpromenaden. Allt fler började vakna till liv och butiksägarna började plocka fram sina grejer. En ny dag hade börjat även idag, och jag var så glad över att jag hade fått den här stunden för mig själv trots att soluppgången inte blev som räknat.
 

Corona Blanca

Jag har ju ännu inte visat bilder från vårt lägenhetshotell på Gran Canaria... Illa ;) I år bodde vi i Playa del Ingles och på ett hotell vid namn Corona Blanca. Första gången vi gick förbi receptionen och ut på baksidan där poolen låg tror jag att vi alla fick oss en liten mindre chock. Förra året  var första gången jag var på solsemester, och då bodde vi i en egen liten byggnad med några lägenheter. Men i år var det verkligen den där typiska charterresan som du ser på film. Stig Helmer-varning. Och även fast jag trivdes himla bra med vårt lilla kryp-in förra året var det häftigt att få uppleva det här också. Våra lägenheter låg på våning 6 med balkonger som vette ut mot havet och staden nedanför. Pool, poolbar och alldeles för många solstolar längst ner, och det var för mig helt absurt. Det är sådant jag har sett på film och sett bilder på nätet. Jag har drömt mig bort och önskat att jag någon gång skulle få uppleva det. Och plötsligt satt jag där på min solstol i 30 graders värme efter att ha tagit ett svalkande dopp i poolen. Ja. Ibland är livet bara lite extra.
 
Jag och Jonas hade en egen lägenhet, och bredvid oss bodde mamma, pappa och farfar. Det var ju ännu lyxigare att vi fick ha vår egna lilla vrå att återvända till. Vi satt på balkongen och blickade ut över Playa del Ingles och bara njöt. Balkongerna var vägg i vägg och det var ofta vi var över hos varandra, men det var ändå skönt med ett eget ställe. Absolut inte nödvändigt egentligen, men lite extra topping på tårtan. Det var ingenting vi tog skada av direkt ;) Jag tycker alltid att det är lite nervöst när man ska checka in på boendet för första gången. Du lusläser omdömen, granskar foto efter foto och bildar din uppfattning om hur hotellet kommer att vara, men du kan ju ändå aldrig vara säker på om det är bra förrän du kommer dit. Jag har bott på himla många olika vandrarhem och hotell i London, där vissa har sett fantastiska ut på internet men när du väl kommer dit så är det världens största flopp. Så ja, lite nervös var jag nog. Men så fort vi öppnade upp vår dörr och klev in i hallen möttes vi av en luftig, fräsch och modern lägenhet. Inget snack om sunkiga möbler, smutsigt eller på något sätt dåligt. Det var helt fantastiskt vilken tur vi hade haft som hittat den här platsen. Jag kan inget annat än att säga wow, så himla nöjd är jag.
 
Tusen tack till Corona Blanca för en asgrym vecka! Jag kan inte nog rekommendera det här hotellet. Visserligen har jag inte jättestor erfarenhet av andra hotell på solsemestrar, men jag hittade inte mycket att klaga på här. Hela lägenheten gick i en ljus och grön ton vilket bidrog till att det kändes ännu fräschare. Mycket mycket mycket nöjd, och oj som jag längtar tillbaka nu! Det är så härligt med bilder, att kunna titta tillbaka och minnas. Även fast det bara gått drygt en månad sedan vi kom tillbaka är det ändå fantastiskt hur många minnen och känslor som redan har kopplats till dom här bilderna. Åh vad jag älskade vårt hotell <3
 
2

En lugn stund i värmen

Regnet öser ner utanför fönstret och ibland är det snöflingor som faller ner till marken. Jag har ju fortfarande några bilder från Gran Canaria att visa, så jag tänkte att jag ska försöka rassla på och lägga ut dom innan det har gått för lång tid! Nu hade jag inte haft något emot att sitta på den här uteserveringen utmed strandpromenaden i Playa del Ingles tillsammans med min kära familj som tycker om att larva sig framför kameran. Förutom mamma, hon ville inte vara med. Men hon får vara med ändå, annars blir det ju orättvist ;) Har ni förresten sett några värre glasögon än dom Jonas har på sig? Usch, haha.
 
5